Vart är katolska kyrkan i Sverige på väg?

Det skall bli en stiftssynod för det katolska stiftet i Sverige enligt en officiell kungörelse. Den skall hållas under 1995. Programmet är ännu öppet, eller rättare sagt har det framlagts ett utkast, s.k.”lineamenta” för diskussion i stiftet. Mottot för denna synod är originellt: ”På väg till Emmaus”. Det kräver givetvis att ett sådant motto konkretiseras och tillämpas på de olika ämnen och frågor som man avser att behandla på synoden. De har redan antytts: Det kristna livets källor, Katekes och predikan, Delaktighet och medansvar i kyrkan, Caritas och dess innebörd för kristet liv, Ensam och tillsammans (där man i synnerhet syftar på äktenskap och familj och därmed sammanhängande frågor). Hela stiftet har anmodats att yttra sig över detta utkast och framföra synpunkter.

Avsikten med en sådan stiftssynod är att den skall inspirera lokalkyrkan på ”gräsrotsnivå” och aktuali- sera den katolska kyrkan i varje enskilt stift. Inte minst betydelsefullt är att man i stiftens självmedvetande genom synoden blir djupare medveten om sin uppgift.

Iden med en sådan synod anknyter till en fornkyrklig synodal och kollegial kyrkostruktur som Vaticanum 11 och den nya kanoniska lagen från 1983 på nytt har aktualiserat. I den mån den kommer att profilera den katolska kyrkan i Sverige blir den ett vägvisande steg för framtiden. Visserligen har enligt kanonisk lag enbart biskopen befogenhet till rättsligt bindande beslut på en stiftssynod. Men synodens överläggningar och rekommendationer kommer utan tvekan att ha avsevärt inflytande på hela stiftets framtida utveckling.

Tidens tecken tyder på att även de fria samfunden i Sverige inom en närmare framtid kommer att bli erkända som trossamfund (och därmed som rättssubjekt) av staten. De kommer då att få en speciell offentligrättslig ställning. För katolska kyrkan innebär detta ett särskilt ansvarstagande. Det kommer att medföra ett uppbrott från ett slags ghetto, som ideell förening, och ett steg i riktning mot att bli en normal företeelse som trossamfund i det svenska samhället.

En viktig infallsvinkel bör beaktas redan i de inledande studierna och diskussionerna som ingår i synodens förberedelser under år 1993 och 1994.

Vilken identitet söker katolska kyrkan i ett pluralistiskt samhälle?

Vi har under senare år upplevt en glädjande uppbyggnadstid i stiftet. Många initiativ har tagits för att normalisera en underutvecklad kyrklig situation och ge liv både åt församlingarnas mångfaldiga verksamhet och för att organisera och bygga upp stiftets inre och yttre struktur och funktion.

I takt med stiftets yttre och inre utveckling är emellertid också en reflektion över framtiden påkallad i enlighet med Andra vatikankonciliets kyrkosyn. Vaticanum II framställde sin kyrkosyn i två betydelsefulla dokument. I kyrkokonstitutionen Lumen gentium riktade konciliet sin blick så att säga inåt och besvarade frågan: Vem eller vad är egentligen kyrkan? I denna bemärkelse återupptäckte och framställde konciliet kyrkan på ett nytt och grundläggande sätt som en sakramental communio, en helig gemenskap, som aktualiseras i varje stift i gemenskap med den universella kyrkan. Samtidigt framställde Vaticanum 11 i pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idag lika kraftfullt kyrkans sakramentala communio i sitt förhållande utåt, i en dynamisk öppenhet till det samhälle i vilket hon lever och verkar. Konciliet var angeläget om att vidga blicken utöver den rent inomkyrkliga ramen. Utan tvekan har just denna infallsvinkel stor betydelse här i Sverige idag.

Hur förhåller sig den katolska kyrkan i Sverige idag i det pluralistiska samhälle som vi upplever omkring oss? Intrycken som vi får är motstridiga. A ena sidan tycks katolska kyrkan väcka nyfikenhet och – som ett relativt nytt fenomen – ett visst positivt intresse. Men samtidigt kan katolsk kyrkosyn i den offentliga opinionen och i massmedia – inte minst i samband med EG-frågan – också framstå som en främmande struktur med en mentalitet som inte passar in i samhället. Den katolska kyrkan är givetvis också härvidlag medveten om sina inre villkor som ju präglas av en stor nationell pluriformitet. Den kräver förvisso en långvarig inkulturationsprocess.

En så invecklad situation kräver ihärdiga bemödanden att förena kristen och katolsk identitet genom en öppenhet mot samhället. Det kan och bör ske genom en tålmodig och fördjupad dialog mellan kyrkan och samhället – en dialog som vi sade som vidgar blicken utöver de rent inomkyrkliga ramarna. Det finns åtskilliga ansatspunkter för katolska kyrkan i Sverige för en sådan dialog på det institutionella planet: exempelvis i Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST), i Caritas samarbete med Invandrarverket, i medverkan i Svenska ekumeniska rådet, i Iustitia et pax-kommissionen och dess kontakter utåt m.m.

Viktigare tycks emellertid vara de resultat som en dialog åstadkommer på det mellanmänskliga planet – något som sker i synnerhet genom en kvalificerad lekmannaexpertis på olika plan i samhället: på universitetsnivå, i det kulturella livet, på det politiska, sociala och ekonomiska planet och i massmedierna. Men denna dialog skall inte enbart pågå mellan experter i samhället. Den har sin förlängning och fortsättning i de vanliga troende katolikernas liv där de som människor var dag brottas med problem i det pluralistiska samhället och söker en kristen lösning.

I denna tvåfaldiga bemärkelse borde Andra vatikankonciliets budskap ses: Kyrkan skall verka i dagens samhälle genom lekmännens specifika uppgift och insats – genom kristet inspirerade experter som engagerar sig i samhällets frågor och samtidigt genom vanliga troende lekmän som söker lösa sin kristna livsuppgift där de står mitt i samhället.

Lekmännens uppgift

Utgångspunkten är att vi principiellt bejakar ett pluralistiskt samhälle, där religionsfriheten förverkligas på ett positivt sätt. Vi är samtidigt övertygade om att detta samhälle är i behov av oförytterliga mänskliga och etiska värden och av en mänsklig värdegemenskap. Här spelar trossamfunden en viktig roll. Deras främsta uppgift i dagens samhälle är en insats för grundläggande mänskliga värden och rättigheter. De kristna samfunden ser dessa värden i evangeliets ljus och motiverar sin insats för dem ur den kristna tron.

När den katolska kyrkan väl insett denna situation krävs kanske en viss tankemöda. Hon kommer förvisso även i fortsättningen att behöva vissa institutioner för utbildning, social eller karitativ verksamhet m.m. Mera väsentligt tycks emellertid vara i vad mån kyrkan lyckas stimulera och hjälpa sina lekmän till en adekvat utbildning – som experter eller som vanliga katoliker i samhället – och samtidigt kraftfullt inspirera dem till en kristen insats som frukten av ett kristet liv i det pluralistiska samhället och på så sätt bidra till en autentisk etisk medmänsklighet och en solidarisk mänsklig gemenskap.

Katolska kyrkan är givetvis medveten om att hon kommer att förbli en minoritet i samhället och att vissa av hennes värderingar inte kommer att delas av samhällets majoritet. På det politiska planet kommer hon därför att acceptera rättsliga kompromisser och att medverka därtill för det allmänna bästa utan att uppge sina etiska värderingar och oförytterliga värden.

Vår förhoppning är att lekmännens uppgift och insats i det pluralistiska samhället just utifrån denna infallsvinkel kommer att behandlas ingående under den kommande stiftssynoden. Den är en nyckelfråga för stiftets konkreta framtida utveckling.

Hela denna frågekomplex innehåller ett principiellt ställningstagande till hur förhållandet mellan kristen och katolsk tro och det moderna samhället ses och uppfattas.

Katolsk tro mellan tradition och modernitet

Det finns i den kristna livssynen en specifik spänning och svårighet just i mötet med ett modernt och pluralistiskt samhälle sådant som det vi lever i. Där är det nödvändigt att uthärda denna spänning utan att inta en förbehållsam eller oppositionell attityd eller att falla offer för ett nostalgiskt tillbakablickande. En grundläggande uppgift för kyrkans lekmän är att söka kristna lösningar på de olika problem som livet erbjuder och eftersträva att ansvarsfullt och solidariskt göra en egen insats i samhället.

I beaktande av en allt mera märkbar sekularisering inom kristendomen i landet är det väsentligt att slå vakt om en autentisk och oförkortad kristendom där en levande och fördjupad trosförmedling har sin givna plats. Därför förtjänar de ämnen som antyds i synodens program och stickord stor uppmärksamhet. Men de måste alla ses och behandlas inom den realistiska ram som det pluralistiska samhället utgör i vilket vi lever för att påvisa de katolska lekmännens specifika uppgift och insats i detta samhälle.

Katolsk tro är ingalunda ”konservativ”. Tvärtom skall den ta sig uttryck och förverkligas i varje ny situation och varje given tid på ett nytt sätt. Vi håller fast vid att trons innehåll som Guds uppenbarelse är oföränderligt, men dess tillämpning och uttryckssätt är under tidens gång i ständig förändring. Vår tid erfar hur trons situation och därmed också dess tilllämpning har förändrats inte minst genom Andra vatikankonciliet. Även Den katolska kyrkans katekes som nyligen publicerats lägger vikt vid en tillämpad förmedling för olika tidsbetingade, trosmässiga och kulturella förhållanden och situationer vid sidan av de fasta ”hållpunkter” som den framlägger.

Vilket kriterium har vi, i synnerhet i existentiella etiska frågor, för att kunna urskilja en kristen attityd från en felaktig anpassning till moderna trender och lösningar? En katolsk troende har visserligen kyrkans bindande lära och föreskrifter. Men man far inte glömma att det idag ofta gäller komplexa och svårlösta etiska problem. I sådana fall kan kyrkan inte reglera alla konkreta och ofta mycket komplicerade enskilda frågor. Hon kan enbart framställa en allmänt gällande ordning. I tillämpningen i det konkreta livet har därför människans samvete sin ofrånkomliga plats. Samvetet är ju människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd. Denna röst manar människan att göra det goda och undvika det onda, och den ljuder, när så är nödvändigt, i hennes hjärta och säger: Gör detta! Låt bli detta!

Att fostra ett fritt och autentiskt samvete är därför en av vår tids mest betydelsefulla uppgifter. Därför betonar Andra vatikankonciliet: ”Det är genom troheten mot samvetet som de kristna förenas med alla övriga människor i att söka sanningen och i att i sanningen söka lösa de moraliska problem som uppstår såväl i de enskildas liv som i den sociala gemenskapen”(Kyrkan i världen av idag, nr 16).

En av den kommande synodens främsta målsättningar borde därför utan tvekan bli att upptäcka och belysa konkreta vägar för en mänsklig och kristen samvetsfostran. Även detta är en nyckelfråga i vars ljus de olika frågorna och ämnena bör behandlas på den kommande synoden… Synoden kommer i stor utsträckning att profilera den katolska kyrkan i Sverige i den mån den lyckas att fördjupa denna mänskliga och kristna samvetsfostran.

Vägledning av den kristna tron

När världens samhällsstrukturer blir alltmera oöverskådliga för den enskilde och därmed också erfars riskfyllda, söker troende ofta ett slags fundamentalistisk säkerhet i tron. Men trons uppgift är inte att förmedla information och visshet om framtiden. Kristen tro är varken en framstegsideologi eller en livsåskådning som stirrar sig blind på världens förfall och slutliga katastrof. Den har en annan grundval. Den omfattar ett osvikligt hopp om Guds närvaro i historien och att världens historia därför, trots alla ödesdigra skiftningar och katastrofer, en gång inte mynnar i det tomma intet. En sådan tro motiverar djupast att den kristne tar ansvar för att gestalta världen på ett människovärdigt sätt. En ansvarsetik på livets och samhällets olika plan, inspirerad av kristen tro behövs och efterfrågas därför alltmera idag.

Så står den kommande stiftssynoden inför en spännande uppgift: att med utgångspunkt i evangeliets budskap framställa ett hoppets perspektiv och samtidigt utforska praktiska vägar till ett kristet ansvarstagande i aktuella livs- och samhällsfrågor. Den kommande stiftssynoden borde därför inte enbart bli en inspirationskälla för en gynnsam utveckling för stiftet utan också en uppmaning till det som kunde kallas ett engagemang för ”evangelisation av kulturen”.