Vatikanen ett laddat ord i Norden

Lars Bergquists bok Den heliga pyramiden. Om påven, Vatikanen och himmelrikets nycklar, har i svenska massmedia framkallat reaktioner som förmodligen knappast motsvarade författarens intentioner.

Anmälan i DN (21 dec. 1992) utvecklade en märklig framtidsvision med denna bok som facit: ”Europeiska gemenskapen kommer förmodligen att vara katolskt dominerad, med kristdemokratiska partier i mer eller mindre stark ställning. Katolskt tänkande, katolsk mentalitet blir för oss en faktor att räkna med.” I fjärt att veta kom Anders Björnsson också fram till ett liknande resultat: Vad Vatikanen säger och gör, menar han, är inte oviktigt i dagens värld. Det katolska inflytandet ökar i öst och väst. Och sedan drog Björnsson en djärv slutsats: ”Politiskt och kulturellt kommer det protestantiska och sekulariserade Nordeuropa att marginaliseras. Hur vi skall hantera den situationen är en av de allra viktigaste framtidsfrågorna. Vi får nog lära oss att leva med den antingen vi ansluter oss till den europeiska enandeprocessen eller väljer att stå utanför.”

Dessa röster visar vilka försvarsmekanismer som katolska kyrkan och en förment vatikansk politik fortfarande utlöser i svensk opinion – trots diplomatiska förbindelser mellan Sverige och den Heliga stolen. Man får intrycket att farhågorna under senare år snarast har ökat i svenska massmedier och man frågar sig om Lars Bergquists bok förmår avlägsna en sådan ideologisk hotbild.

Som ambassadör vid den Heliga stolen skildrar Bergquist i sin ”rappa diplomatprosa” (Björnsson) med förvånansvärd inlevelse främst kyrkans yttersida – och till övervägande del utifrån vatikanskt perspektiv- som en ”pyramid och väldig borg […] med påven och hans drygt 4 000 biskopar i toppen och världens mer än 900 miljoner katoliker som bas” (enligt baksidestexten). Han förbigår inte att det finns sprickor i muren och kanske också sättningar i grunden. Hur pass hotfulla och allvarliga de är råder det delade meningar om, menar han. ”Motsättningarna ger emellertid en pedagogisk relief åt både struktur och budskap” (ib.).

Utan tvekan förfogar Lars Bergquist inte bara som diplomat utan också som författare, översättare och kulturskribent över en ovanlig skicklighet och förmåga att framställa sitt ämne på ett fängslande sätt. Han har för övrigt också gjort sig känd som Swedenborgspecialist. Ändå rycks hans framställning förmedla en i någon mån vilseledande bild av den katolska kyrkan. Man saknar en fördjupad insikt både i kyrkans inre utveckling och problematiken efter Andra vatikankonciliet fram till våra dagar.

Ett kritiskt omdöme kan fällas om bokens titel ”den heliga pyramiden”. Den bild Lars Bergquist använder när han presenterar katolsk kyrkosyn haltar. I själva verket har just Andra vatikankonciliet korrigerat ett ensidigt ”papalistiskt” synsätt genom att inordna påven som huvud inom kyrkans biskopskollegium. Vaticanum 11 har därmed återupptagit en fornkyrklig kollegial och synodal kyrkosyn och övergivit en s.k. ultramontan kyrkostruktur. Visst låter en effektiv tillämpning av en sådan struktur vänta på sig (jfr Klaus Schatz i Signum 1992:6, ”Historiska erfarenheter av det påvliga primatet”). Förvisso kan också centralistiska drag fortfarande konstateras i kyrkans efterkonciliära fas och hos kyrkans ledande organ. Men viktiga spår till en förnyad ledningsstruktur saknas inte och inger förhoppning för en framtida utveckling i mera decentraliserad och ”subsidiär” riktning. Så tycks bilden av ”den heliga pyramiden” behöva korrigeras.

Del tre i Bergquists bok med kapitlen om ”politikernas Europa” och ”påven och kristdemokraterna” har uppenbart väckt särskilt intresse i Sverige. Björnsson anser att den (medeltida) historiska bakgrunden inte får glömmas när man värderar den katolska kyrkans insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i vår egen tid. Lars Bergquist ger onekligen fog för en sådan infallsvinkel: ”Trots alla förändringar och en radikalt annorlunda värld […] ser sig katolska kyrkan alltjämt som universell på ungefär samma sätt som på medeltiden […] (Johannes Paulus 11) projicerar det gamla Europa på dagens världsdel. När det gäller Västeuropa är hög- och senmedeltidens kulturella och religiösa geografi mönsterbildande. Däremot tenderar reformationen och den nya tiden att komma i skymundan i hans tänkande: minnet är katolskt och koncentrerat till ett fjärran men ingalunda sjunket Atlantis” (s. 163, 165).

Visst nyanserar Bergquist sedan sådana tankar: ”Kyrkan som förespråkare för sanning, rätt och vett – är det inte bara en katolsk dröm i en tid som behärskas av helt andra makter? […] Inte en dröm svarar man i Rom utan ett ideal mot vilket vi bör sträva” (s. 168).

Bergquist förfogar över en retorisk begåvning. Verkligheten är emellertid nyktrare. Ett fördjupat perspektiv skulle kunna framställa dagens kyrka och påvedöme i en smärtsam men oundviklig övergångsprocess, in i ett nytt tidsskede, en postmodern och pluralistisk värld: i mötet med världsreligionerna (jfr Signum 1993:1, ”Från Assisi I till Assisi II”), i ekumeniken när den uppfattas som en försonad mångfald av kristna samfund, i religionsfriheten med dess krav på samma rättsliga status för alla trossamfund (jfr Signum 1993:1, ”Vågar politikerna införa religionsfrihet?”) m.m. Med tanke på vissa kyrkliga tendenser som på nytt skulle vilja lägga beslag på världen kan det vara värt att erinra om hur Johannes Paulus för några år sedan yttrade sig inför Europaparlamentet: ”Den religiösa integralism som inte upprättar några råmärken mellan trons och det civila livet och som fortfarande har sina anhängare i vissa länder synes oförenlig med Europas sanna anda” (jfr Signum 1990:8).

Vad beträffar kapitlet ”påven och kristdemokraterna” skulle Philippe Chenauxs bok Une Europe vaticane? ha kunnat bidra ganska kraftigt till att avmystifiera detta ämne (jfr Signum 1992:7, ”Sagan om det vatikanska Europa”).

Reaktionerna på Lars Bergquists bok visar slutligen att bristen på kunskap och information om det som har kallats katolsk mentalitet eller katolskt tänkande är påfallande stor i svenska massmedia just nu när Europatanken aktualiseras. Desto mera beklagligt är det att boken Den heliga pyramiden inte infriar förväntningarna utan vederbörliga tillrättalägganden.