Påven Johannes Paulus II:s öppningstal i Puebla

Konferensen i Puebla måste ta sin utgångspunkt i besluten från Medellin, med allt det positiva som de innebar – utan att samtidigt förbise de oriktiga tolkningar av besluten som ibland har förekommit och som kräver en vaken urskiljningsförmåga, träffande kritik och klara ställningstaganden.

Men ni kommer också att ha till hands Paulus VI:s apostoliska förmaning Evangelii nuntiandi. – – – Konferensen kommer att ha att studera detta dokument med kärlek och omsorg, för att kunna påvisa dess förpliktande kraft utifrån ett nytt perspektiv och se hur man kan omsätta det i praktiken. – – –

Innan jag fortsätter mitt pastorala besök i Mexiko och sedan återvänder till Rom skulle jag som tecken på min andliga närvaro hos er åtminstone vilja lämna efter mig några ord, uttalade med en herdes omsorg och en faders kärlek; jag vill uttrycka mina viktigaste synpunkter på temat, som ni skall behandla, och på det kyrkliga livet i dessa kära länder.

1. Sanningens läromästare

Det är en stor tröst för kyrkans universelle herde att kunna konstatera, att ni inte samlas här som ett symposium av experter, inte som ett parlament av politiker, inte som en kongress av vetenskapsmän eller tekniker – hur betydande sådana konferenser än må vara – utan i form av ett broderligt möte mellan kyrkans herdar. Och som herdar är ni medvetna om vad som är er huvuduppgift, nämligen att vara sanningens läromästare – inte en rent mänsklig eller förnuftsmässig sanning, utan en sanning som kommer från Gud och i sig innesluter grunden till den autentiska befrielsen av människan: ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh 8:32). Denna sanning är den enda, som erbjuder en solid grundval för en riktig ”praxis”.

1. I Herdens, sanningens läromästares, främsta och oersättliga plikt är att förkunna det glada budskapet och vaka över renheten i läran, fundamentet för den kristna gemenskapens uppbyggnad. Hur ofta har inte den helige Paulus framhållit detta, i övertygelsen om hur viktigt det är att fullgöra denna plikt (1 Tim 1:3-7; 1:18-20; 2 Tim 1:4-14)! Vid sidan om enheten i kärleken måste alltid enheten i sanningen vara det som driver oss. – – – ”Det evangelium, som blivit oss anförtrott, är också sanningens ord. En sanning som frigör och som ensam kan ge hjärtat frid år vad människorna söker när vi förkunnar det glada budskapet för dem: sanningen om Gud, sanningen om människan och om hennes hemlighetsfulla bestämmelse, sanningen om världen … Den som förkunnar evangeliet måste alltså vara någon som, även till priset av självförsakelse eller t.o.m. lidande, ständigt söker den sanning som han skall förmedla till andra. Han får aldrig svika sanningen eller dölja den för att vara människor till lags, förvåna eller chockera, för att verka originell eller för att göra sig bemärkt.” Ni herdar för Guds folk, ”vår tjänst tvingar oss att bevara, försvara och meddela sanningen utan att se på de offer detta kostar” (EN 78).

Sanningen om Jesus Kristus

1.2 Av er herdar förväntar sig och kräver de kristtroende i era länder fr.a. att ni med omsorg och nit förmedlar sanningen om Jesus Kristus. Det är den som står i centrum för evangelisationen och utgör dess väsentliga innehåll: ”Det är inte fråga om någon verklig evangelisation, där inte Jesus från Nasarets, Guds sons, namn, lära, liv, löften, rike och hemlighet förkunnas” (EN 22).

Miljoner människors troskraft kommer att vara beroende av att de får en levande kunskap om denna sanning. Halten i deras trohet mot kyrkan och aktiva närvaro som kristna i världen kommer också att vara beroende av detta. Denna kunskap om sanningen om Jesus Kristus tar sig uttryck i uppfattningar, värderingar, hållningar och handlingssätt som kan orientera och bestämma vårt kristna liv, skapa nya människor och därmed en ny mänsklighet, så att det individuella och sociala samvetet kan omvändas (jfr EN 18).

Det är utifrån en solid kristologi som de många trosfrågor och pastorala frågor, som ni skall arbeta med under dessa dagar, måste belysas.

1.3 Vi måste med djup, innerlig och levande övertygelse bekänna Kristus inför historien och världen, som Petrus gjorde det: ”Du är Messias, den levande Gudens son” (Mt 16:16). Detta är det glada budskapet, som i en viss mening är unikt: kyrkan lever genom det och för det, och från det hämtar hon fram det som hon har att erbjuda människorna. – – – Detta är det enda evangeliet, och ”om någon, vore det så jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium … skall han vara fördömd!”, som aposteln med mycket klara ord skriver (Gal 1:8).

Vissa nytolkningar

1.4 Det finns idag – och fenomenet är i sig inte nytt – på många håll vissa ”nytolkningar” (relecturas) av evangeliet som vilar mer på teoretiska spekulationer än på ett äkta betraktande av Guds ord och verklig trohet mot den heliga Skrift. Dessa vållar förvirring, när uppfattningar som avviker från de centrala kriterierna för kyrkans tro lättvindigt förmedlas till de kristna församlingarna i trosundervisningens form.

I somliga fall förtiger man Kristi gudom eller betjänar sig i praktiken av tolkningsmodeller som inte står i samklang med kyrkans tro. Kristus skulle vara en ”profet”, en förkunnare av Guds rike och Guds kärlek, men inte verkligen Guds son och inte överhuvud centrum för och själva innehållet i evangeliets budskap.

I andra fall anser man sig kunna påvisa att Jesus skulle ha varit politiskt engagerad, att han kämpat mot det romerska herraväldet och de mäktiga och rent av varit invecklad i en klasskamp. Denna syn på Kristus som politikern, revolutionären och omstörtaren från Nasaret överensstämmer inte med kyrkans undervisning. Man förväxlar här Jesu motståndares försåtliga påståenden med Jesu egen hållning – som var helt annorlunda – och uppfattar hans död som lösningen av en politisk konflikt. Och man förtiger Herrens beredskap att ge sitt eget liv, liksom hans medvetande om sin sändning som frälsare. Evangelierna visar tydligt, att en sådan syn för Jesus själv framstod som en frestelse, som skulle ha förfalskat hans sändning som Jahves tjänare (jfr Mt 4:8; Lk 4:5). Han accepterar inte deras hållning som förväxlar Guds sak med rent politiska inställningar (jfr Mt 22:21; Mk 12:17; Joh 18:36). Tillflykten till våld avvisar han på ett sätt som inte kan missförstås. Han riktar sitt budskap om omvändelse till alla – t.o.m. till publikanerna. Perspektivet i hans sändning är mycket djupare: en allomfattande förlossning genom en kärlek som förvandlar, stiftar fred, förlåter och försonar. Å andra sidan är detta naturligtvis något mycket krävande för den kristne som verkligen vill tjäna de minsta bröderna, de fattiga och nödlidande, dem som lever i samhällets utkanter, med ett ord: alla dem som i sitt liv återspeglar Herrens lidande ansikte (jfr LG 8).

1.5 Gentemot sådana ”nytolkningar”. och mot de kanske briljanta men ändå bräckliga och obeständiga hypoteser som de leder till, måste ”evangelisationen i Latinamerika nu och i framtiden” oupphörligt betyga kyrkans tro: Jesus Kristus, det eviga Ordet och Guds son, blir människa för att komma till människan och i kraft av sitt mysterium erbjuda henne frälsningen, Guds stora gåva (jfr EN 19 och 27). – – – Denna tro på Kristus, detta det innersta i kyrkan, är det som ger oss förmåga att tjäna människan och våra folk, genomtränga deras kultur med evangeliet, omforma deras hjärtan, förmänskliga system och strukturer. Inget förtigande, ingen stympning eller oriktig accentuering av Jesu Kristi fullständiga mysterium, inget som avviker från kyrkans tro, kan utgöra ett giltigt innehåll i evangelisationen. – – –

Sanningen om kyrkans uppdrag

1.6 Man väntar av er, som sanningens läromästare, att ni särskilt idag ständigt och med särskilt eftertryck proklamerar vari kyrkans sanna uppdrag består. – – – Herren, i vilken Gudomens hela fullhet bor, har grundat kyrkan för att den skulle vara en livs-, kärleks- och sanningsgemenskap (jfr LG 9) och vara hans kropp, hans pleroma, hans sakrament (jfr LG 7).

Kyrkan föds ur trons svar, som vi ger Kristus. Det är i själva verket vårt uppriktiga bejakande av det glada budskapet som förenar oss kristna i Jesu namn, förenar oss till att gemensamt söka Guds rike, bygga upp det, leva det (jfr EN 13). Kyrkan är ”gemenskapen av dem som i tro ser upp till Kristus som frälsningens upphovsman och som enhetens och fredens ursprung” (LG 9).

Å andra sidan är det också så att det är vi som föds av kyrkan. Hon skänker oss livets och nådens rikedom, vars förvaltare hon är; hon föder oss till ett nytt liv i dopet, hon när oss genom sakramenten och Guds ord, hon förbereder oss för vårt uppdrag att vittna om Kristus, hon leder oss in i Guds rådslut, som är grunden till vår existens som kristna. Vi är hennes barn. Med berättigad stolthet kallar vi kyrkan vår moder; vi övertar då en beteckning från den första kristna tiden som bevarats genom århundradena (jfr Henri de Lubac, Meditation sur l´Eglise).

Det är nödvändigt att kalla kyrkan ”moder”, att ära och tjäna henne som sådan, ty ”den kan inte ha Gud till fader som inte har kyrkan till moder” (Cyprianus, De unitate 6:8). ”Det är omöjligt att älska Kristus utan att älska kyrkan som han själv älskar” (EN 16). ”I samma mån som någon älskar Kristi kyrka äger han den helige Ande” (Augustinus, Comm. in Ioannem 32:8).

Kärleken till kyrkan måste yttra sig i trohet och förtroende. I det första budskapet under mitt pontifikat underströk jag min föresats att vara trogen det andra Vatikankonciliet och min avsikt att ägna särskild uppmärksamhet åt ecklesiologin (läran om kyrkan). Och jag uppmanade då alla att på nytt ta fram den dogmatiska konstitutionen Lumen gentium och reflektera ”med förnyad hänförelse över kyrkans väsen och uppgift”, över hennes sätt att leva och handla. Och detta ”inte bara för att förstärka gemenskapen mellan dem som tror på Kristus och hoppas på honom, utan för att bidra till och fördjupa hela människofamiljens enhet” (Johannes Paulus II:s första budskap till kyrkan och världen, 17 okt. 1978). Jag vill upprepa denna uppmaning idag, i denna avgörande stund för evangelisationen i Latinamerika. – – –

Evangelisationen och kyrkan

1.7 Det finns ingen garanti för en allvarlig och kraftfull evangelisation utan en väl grundad ecklesiologi.

För det första därför att evangelisationen är kyrkans väsentliga uppdrag, hennes specifika kallelse, hennes innersta väsen, kyrkan som ju själv fått höra det glada budskapet (jfr EN 14-15; LG 5). Själv sänd av sin Herre sänder hon ut evangeliets budbärare att förkunna – men inte sig själva, sina egna personliga ideer, utan ett glädjebudskap över vilket varken hon eller förkunnarna kan förfoga som herrar eller ägare efter eget gottfinnande (jfr EN 15). För det andra därför att ”evangelisationen (inte för någon är) ett individuellt och isolerat företag, utan något som är djupt förbundet med kyrkan, ett kyrkans handlande” (EN 60). Ingen förkunnare ”kan utföra sitt uppdrag enligt individuella kriterier och synpunkter. Han måste verka i gemenskap med kyrkan och hennes herdar” (EN 60). Därför är en riktig syn på kyrkan en oundgänglig förutsättning för en riktig syn på evangelisationen.

Och hur skulle det kunna bli en autentisk evangelisation utan ett beredvilligt och allvarligt bejakande av läroämbetets auktoritet, i det klara medvetandet om att Guds folk, när det underkastar sig läroämbetet, inte tar emot människoord utan Guds ord (jfr 1 Thess 2:13; LG 12)?

Vanskliga kyrkosyner

1.8 I det omfångsrika förberedelsematerialet till denna konferens, särskilt i bidragen från de många lokalkyrkorna, märks då och då en viss förlägenhet i utläggningen av kyrkans väsen och uppdrag. Jag tänker t.ex. på den åtskillnad mellan kyrkan och Guds rike som somliga gör, varvid Guds rike berövas sin fulla innebörd och uppfattas på ett mycket inomvärldsligt sätt. Guds rike når man inte – heter det – genom tro och kyrkotillhörighet, utan genom strukturförändringar och socio-politiskt engagemang. Där det finns en viss sorts engagemang och aktion för rättvisa, där skulle Guds rike vara närvarande. Här glömmer man, att det är just kyrkan som fått ”uppdraget att förkunna Kristi och Guds rike samt att grundlägga det hos alla folk; så framstår hon som fröet och begynnelsen till detta rike på jorden” (LG 5).

I ett av sina fina tal tog påven Johannes Paulus I upp hoppets dygd. Han yttrade: ”Det är en förvillelse att hävda att den politiska, ekonomiska och sociala befrielsen sammanfaller med frälsningen genom Jesus Kristus, eller att regnum Dei är identiskt med regnum hominis.”

I vissa fall kommer en viss misstro mot den s.k. ”institutionella” eller ”officiella” kyrkan fram. Den betecknas som en inrättning som skapar ”alienation” eller främlingskap. Mot den skulle en annan kyrka stå, folkets kyrka, som skulle vara ”framsprungen ur folket” och konkretiseras i de fattiga. Dessa strömningar, av varierande intensitet, inte alltid lätta att identifiera, bygger på välbekanta ideologiska förutsättningar. Konciliet har framhållit för oss, vari kyrkans väsen och bestämmelse består, och även hur de som är insatta i gemenskapens tjänst skall främja hennes inre enhet och uppbyggnad, med stöd från hela Guds folk. Och, i själva verket, ”om det evangelium vi förkunnar framstår som sönderslitet av lärotvister, ideologiska polariseringar och ömsesidiga fördömanden mellan kristna, måste då inte de som vår förkunnelse riktar sig till bli oroade och desorienterade eller rentav ta anstöt, inför så skiftande teorier om Kristus och kyrkan och så skiftande samhällsteorier?” (EN 77.)

Sanningen om människan

1.9 Den sanning, som vi är skyldiga människan, är fr.a. sanningen om henne själv. Som Jesu Kristi vittnen är vi denna sannings budbärare, språkrör och tjänare. Vi får inte reducera den till bara vissa filosofiska grundsatser eller till ett rent politiskt handlingsprogram; vi får inte glömma eller förråda denna sanning.

Kanske ligger en av de uppenbaraste svagheterna i den nutida civilisationen i en inadekvat syn på människan. Vår tid är utan tvekan den som har talat och skrivit mest om människan: humanismernas och det antropocentriska tänkandets tidsålder. Och ändå, paradoxalt nog, är det också den tid som fått uppleva den djupaste ängslan hos människan, det ängsligaste sökandet efter identitet och bestämmelse. Det är en tid då människan förnedrats ända ner i de djupaste avgrunder, en tid av som aldrig förr förtrampade mänskliga värden.

Hur kan man förklara denna paradox? Här går den ateistiska humanismens obönhörliga paradox i dagen – dramat om människan som fråntagits en avgörande dimension i sitt väsen, det absoluta, och som därigenom hotas av den grövsta reduktion av sitt eget väsen. I Gaudium et spes antyds problemets grund, när det heter att ”människans mysterium visar sig först i ljuset av Guds människoblivna Ord” (GS 22).

Människan, Guds avbild

Kyrkan är, tack vare evangeliet, i besittning av sanningen om människan. Den finns i den antropologi som kyrkan oupphörligt fördjupar och förmedlar. Den grundläggande utsagan i denna människouppfattning är läran om människan som Guds avbild. Såsom Guds avbild kan människan inte reduceras till en del av naturen eller ett anonymt nummer i samhället (jfr GS 12:3 och 14:2).

Denna oersättliga grundval, den kristna människosynen, tog jag särskilt upp i mitt julbudskap: ”Julen, Herrens födelses fest, är människans fest … människans, hon som är föremål för kalkyler, som behandlas under kvantitativa kategorier … men som samtidigt är en enda, en individ, unik i historien … någon som är tänkt och utvald av evighet: hon som är kallad och nämnd vid namn” (Julbudskapet 1978, 1).

Inför många andra humanismer, som ofta inskränker sitt perspektiv på människan till det ekonomiska, biologiska eller psykiska området, har kyrkan rätten och plikten att förkunna denna hela sanning om människan, som hon mottagit från sin mästare Jesus Kristus. Ack om kyrkan inte hindrades i detta av några yttre inskränkningar! Men fr.a. måste vi önska, att hon inte själv avhåller sig från det, av betänkligheter eller tvivel, av brist på förtroende för sitt eget ursprungliga budskap eller därför att hon låtit det blandas upp med andra humanismer. – – –

Denna fullständiga sanning om människan utgör grundvalen för kyrkans sociallära; samtidigt utgör den grunden för all verklig befrielse. I ljuset av denna sanning framstår människan inte som ett väsen som är underkastat de ekonomiska eller politiska processerna, utan dessa processer är relaterade till människan och underkastade henne.

Jag är förvissad om att er biskopskonferens kommer att leda till att denna sanning om människan, såsom kyrkan lär den, framgår med ny kraft.

2. Enhetens tecken och uppbyggare

Som kyrkans herdar har ni att tjäna sanningen, men också enheten.

Enheten mellan biskoparna

2.1 Kyrkans enhet måste framför allt vara en enhet mellan er själva, biskoparna. ”Vi måste värna och bevara denna enhet”, skrev biskopen Cyprianus under en tid av allvarliga faror för den fulla gemenskapen mellan biskoparna i hans land, ”fr.a. mellan oss själva, oss biskopar, som har ledarskapet i kyrkan; bara så kan vi avge vittnesbörd om att episkopatet är ett och odelbart. Må ingen föra de troende vilse eller förfalska sanningen: episkopatet är ett enda . . .” (De unitate 6-8.)

Denna biskoparnas enhet når man inte genom rationell planering eller mänskliga manövrer. Den kommer ovanifrån: den har sin källa i tjänsten åt en och samme Herre, kraften från en och samme Ande, kärleken till den enda kyrkan. Det är den enhet som kommer av ett och samma uppdrag, det som Kristus har anförtrott oss, av missionen, som på den latinamerikanska kontinenten är i gång sedan nästan ett halvt årtusende och som ni alla med mod och kraft driver framåt i denna tid av stora omvälvningar, detta det tjugonde århundradets slut då vi försöker närma oss innebörden i frälsningen och kyrkans liv. Er enhet är enheten kring evangeliet, kring Lammets kropp och blod, kring Petri efterträdare. Dessa tecken är olika varandra, men alla viktiga: de är alla tecken på Jesu närvaro ibland oss.

Kära bröder, hur intensivt måste ni inte leva denna biskopliga enhet! – – –

Enheten med prästerna, ordensfolket, lekmännen

2.2 Biskoparnas inbördes enhet får sin förlängning i enheten med prästerna, ordensfolket och lekmännen. Prästerna är biskoparnas omedelbara medarbetare i det pastorala uppdraget, och det skulle ta allvarlig skada om det inte funnes denna nära enhet mellan prästerna och biskoparna.

Särskilt viktiga i denna enhet är ordensfolket, både män och kvinnor. Jag är mycket väl medveten om, hur stort deras bidrag till utbredandet av tron i Latinamerika har varit och fortfarande är. – – – I vissa länder utgör de mer än hälften, i andra en beaktansvärd majoritet av prästerskapet. Redan detta räcker för att man skall förstå, hur viktigt det är – här ännu mer än någon annanstans – att ordensfolket inte bara bejakar enheten med biskopen, utan att de allvarligt söker en oupplöslig enhet med biskoparna vad gäller målsättning och praxis. Det är biskoparnas uppgift att dra upp riktlinjerna för förkunnelsen och det pastorala arbetet. Dem har Herren gett i uppdrag at föda hjorden. Men de får och skall inte sakna ett ansvarigt, aktivt medarbete från ordensfolkets sida – ett förtroendefullt, beredvilligt medarbete, som är inspirerat av ordensfolkets egen nådegåva, som gör dem till särskilt disponibla evangeliets tjänare. Alla har den allvarliga plikten att inte upprätta några parallella läroämbeten i kyrkan; sådana är kyrkligt oacceptabla och pastoralt ofruktbara.

I samma enhet med biskoparna måste lekmännen stå, som enskilt eller i grupper verkar för Guds rikes utbredande. De skall helga världen åt Kristus i och genom sina dagliga plikter – genom att fullgöra sina familje- och yrkesuppgifter, i nära förbindelse med och lydnad mot de rättmätiga biskoparna.

Denna dyrbara kyrkans enhet måste bevaras mellan alla lemmar i det vandrande gudsfolket, i den anda som kommer fram i Lumen gentium.

3. Den mänskliga värdighetens försvarare och befrämjare

3.1 Den som känner kyrkans historia vet, att det i alla tider har funnits framträdande biskopar, som har engagerat sig djupt för att befrämja och tappert försvara deras mänskliga värdighet som Herre har anförtrott i deras vård. De har alltid gjort det i kraft av sitt biskopliga uppdrag, ty för dem har människans värdighet varit något som legat i själva evangeliet, något som inte kan försummas utan att man allvarligt förgriper sig mot Skaparen.

På det individuella planet trampas denna värdighet under fötterna när värden som frihet, rätt till religionsutövning, fysisk och psykisk integritet, rätt till det man behöver för sitt liv, rätten till livet självt inte tillbörligt beaktas. På det sociala eller politiska planet förtrampas den när människor inte kan utöva sin rätt till politiskt medansvar eller utsätts för fysisk eller psykisk tortyr.

Jag är inte omedveten om hur många problem som på dessa områden reser sig i dagens Latinamerika. Som biskopar får de inte blunda för dem. Jag vet att ni ämnar allvarligt tänka igenom förhållandet och sambandet mellan evangelisation och mänsklig utveckling eller befrielse, med tanke på vad som är kyrkans särskilda bidrag på detta stora och viktiga område.

Just här, när det rör sig om konkret handling, rör vi vid de temata, som vi tog upp när vi talade om sanningen om Kristus, om kyrkan och om människan.

Kyrkans engagemang för människan

3.2 Kyrkan deltar i att försvara och främja människans värdighet. Men hon gör det inom ramen för sitt uppdrag, som alltid har religiös karaktär och inte social eller politisk, och som är en sändning till hela människan i hela hennes väsen. Herren tecknade i liknelsen om den barmhärtige samariten en modell för hur vi skall ge akt på alla mänskliga behov (Lk 10:29 ff), och han förklarade att han på den yttersta dagen kommer att identifiera sig med de svaga – de sjuka, fångna, hungrande, ensamma (Mt 25:31 ff). Kyrkan har lärt sig av detta och andra ställen i evangeliet (jfr Mk 6:35-44) att insatsen för rättvisa och förändring av människans villkor är en oumbärlig beståndsdel i evangelisationsuppdraget (jfr Biskopssynodens slutdokument, okt. 1971). Det finns mycket starka förbindelselinjer i antropologiskt, teologiskt och karitativt hänseende mellan evangelisationen och förbättrandet av människans villkor – så starka, att ”evangelisationen inte vore fullständig och hel, om den inte räknade med växelspelet mellan evangeliet och människans konkreta, personliga och sociala liv” (EN 29).

Ä andra sidan menar vi, att kyrkans insats på områden som förändringen av människans villkor, utveckling, rättvisa, personens rättigheter alltid måste tjäna människan – människan så som kyrkan ser henne utifrån den specifikt kristna människosynen. Följaktligen har kyrkan inget behov av att ta till några system eller ideologier för att kunna med lidelse söka försvara och medverka till människans befrielse: i själva centrum för det budskap, vars förvaltare och offentliga förkunnare hon är, finns motiveringen för att träda in för broderlighet, rättvisa, fred, mot alla maktsystem, mot förslavande, diskriminering, våldsdåd, anslag mot religionsfriheten, angrepp mot människan och mot livet (jfr GS 26, 27 och 29).

3.3 Det är alltså varken på grund av opportunism eller för att vara med sin tid som kyrkan, ”experten på mänsklighet” (Paulus VI, Tal inför FN 5 okt. 1965) vill vara en försvarare av de mänskliga rättigheterna. Det sker utifrån en förpliktelse som ligger i själva evangeliet och som – liksom hos Kristus själv -är en förpliktelse mot dem som allra mest lider nöd.

För att vara trogen denna förpliktelse måste kyrkan hålla sig fri från alla system som strider mot hennes eget vasen och budskap och avgöra sig endast och allenast för människan. Vilket lidande och elände än människor drabbas av står Kristus vid deras, de armas, sida – inte genom våld, maktintriger eller politiska system, utan med sanningen om människan och om hur hon kan få en bättre framtid.

Äganderätten

3.4 Detta är grunden till att kyrkan ständigt sysselsatt sig med den svåra frågan om äganderätten. Ett belägg är skrifterna av kyrkofäderna från första årtusendet (t.ex. Ambrosius, De Nabuthe 12:53: PL 14:747). Ett annat klart belägg är S:t Thomas’ av Aquino tydliga lära, som så ofta har anförts. I vår tid har kyrkan i mycket betydelsefulla dokument, bl.a. de senaste påvarnas socialencyklikor, åberopat samma principer. Med särskilt eftertryck och grundligt uttalande sig påven Paulus VI om detta ämne i sin encyklika Populorum progressio (nr 23-34; jfr även Mater et magistra 106).

Denna kyrkans röst, som är ett eko av det mänskliga samvetets röst, har låtit sig höras oupphörligt genom århundradena under de mest skiftande system och sociokulturella betingelser, och den förtjänar uppmärksamhet även i vår tid. Detta är till och med nödvändigt i en situation då några fås rikedom ständigt växer samtidigt som massornas elände bara ökar.

I den situationen blir kyrkans lära ytterst angelägen, nämligen uppfattningen att all privategendom belastas av ett socialt hypotek. Kyrkan måste göra rättvisa åt denna lära: förkunna, fostra personer och grupper, forma den allmänna opinionen, ge orientering åt de ansvariga i folken. På det sättet kan hon arbeta till samhällets bästa och medverka till en rättvisare och jämnare fördelning av tillgångarna, inte bara inom varje nation för sig, utan också på det internationella planet, genom att de starkare länderna förhindras att missbruka sin makt till skada för de svagare.

De som bär ansvaret för det offentliga livet i stater och nationer måste komma att förstå, att den inre och internationella freden bara kan säkras om ett socialt och ekonomiskt system träder i kraft som är uppbyggt på rättvisa.

Kristus var inte likgiltig inför detta den sociala etikens omfattande och anspråksfulla krav. Lika litet kan kyrkan vara det. – – –

Att bli mer, inte bara äga mer

Vi måste här än en gång understryka, att kyrkans omsorg gäller hela människan. Därför är det en oavvislig förutsättning för att ett ekonomiskt system skall vara rättvist, att det gynnar och främjar utvecklingen och utbredandet av offentlig undervisning och av kulturen. Ju rättvisare ekonomin är, desto djupare måste medvetandet om kulturens betydelse bli. Det ligger i linje med det som konciliet sade: för att uppnå ett människovärdigt liv går det inte att inskränka sig till att äga mer – man måste sträva efter att vara mer (GS 35). – – –

Ett krävande projekt

När Paulus VI uttalade, att ”fredens nya namn är utveckling” (Populorum progressio 76), tänkte han på alla de bindningar av ömsesidigt beroende som finns, inte bara inom länderna själva, utan också på världsnivå. Han syftade på de mekanismer som, eftersom de inte präglas av en äkta humanism utan av materialism, på internationell nivå ständigt gör de rika ännu rikare på bekostnad av de fattiga som ständigt blir ännu fattigare.

Det finns inga ekonomiska regler som av sig själva kan ändra dessa mekanismer. I det internationella livet måste man appellera till etikens principer, till rättvisans krav, till det första budet, kärleken. Man måste sätta etiken, det andliga och det som följer av denna den fulla sanningen om människan i främsta rummet. – – –

En fullödig befrielse

3.5 Av det sagda framgår, att kyrkan med djup smärta åser ”det ibland starka tilltagandet av förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna i många delar av världen . . . Vem kan förneka, att det nuförtiden finns både enskilda personer och statsorgan, som ostraffat förbryter sig mot fundamentala mänskliga rättigheter – t.ex. rätten att födas, rätten till livet, rätten till ansvarigt barnafödande, till arbete, fred, frihet och social rättvisa, rätten att delta i avgöranden som rör folket och nationen? Vem kan förneka att vi träffar på olika former av kollektivt våld, som rasdiskriminering av individer och grupper, fysisk och psykisk tortyr av fångar och politiskt oppositionella? Listan blir ännu längre, om vi tänker på exemplen på personförföljelse och tvångsförflyttning med materiell vinning som syfte, som utgör så djupa angrepp mot familjelivet och den sociala ordningen” (Johannes Paulus II:s budskap till FN). Än en gång manar vi: Ha aktning för människan! Hon är Guds avbild! – – –

På detta område måste man stimulera pastoralt engagemang med en verkligt kristen syn på befrielse. Kyrkan känner plikten att medverka till att denna befrielse växer sig stark (jfr EN 30) – men hon känner också den däremot svarande plikten att förkunna befrielsen i dess fullständiga och djupa mening, så som Jesus förkunnade och förverkligade den (jfr EN 31). ”Befrielsen från allt det som trycker ned människan, men fr.a. befrielsen från synden och det onda, den befrielse som ligger i att känna Gud och vara känd av honom” (EN 9)

Befrielsen genom förlåtelse och försoning. Befrielsen som bygger på att vi är Guds barn och vågar ropa ”Abba! Far!” till honom (Rom 8:15). Den gör att vi kan se varje människa som en broder, kallad att förvandlas i sitt innersta genom Guds barmhärtighet. – – – Befrielsen, som för kyrkan inte låter sig reduceras till enbart den begränsade ekonomiska, politiska, sociala eller kulturella dimensionen, och som inte heller får offras för kraven från någon strategi, någon praxis eller några kortfristiga framgångar (jfr EN 33).

För att vi skall kunna vidmakthålla den ursprungliga karaktären i den kristna befrielsen och de krafter som den förmår frigöra, är det under alla omständigheter nödvändigt, så som Paulus VI krävde, att undvika förkrympningar och tvetydigheter. Annars ”skulle (kyrkans) budskap om befrielse förlora all sin originalitet, och till slut skulle ideologiska system och politiska partier lätt kunna lägga beslag på det och manipulera det” (EN 32). Det finns många tecken som hjälper oss att urskilja när det handlar om kristen befrielse och när det i stället är fråga om inflytanden från ideologier, som frikopplar den kristna befrielsen från sambandet med en biblisk syn på människan, tingen och händelserna (jfr EN 35). Dessa urskiljningstecken märker man redan i den uppfattning som man möter, och ur de konkreta handlingssätt som trons budbärare uppvisar. När det gäller innehållet gäller det att noga pröva, i vad mån han är förpliktad till Guds ord, kyrkans levande tradition och läroämbetet. När det gäller det konkreta handlandet gäller det att se, vilken vikt speciellt gemenskapen med biskoparna och det övriga Guds folk har för den det gäller, vilket bidrag han ger till den kristna gemenskapens verkliga uppbyggande, och på vad sätt han visar omsorg om de fattiga, sjuka, rättslösa, hjälplösa och undertryckta och i dem känner igen bilden av Jesus, ”den fattige och lidande, och bemödar sig att lindra deras nöd och söker tjäna Kristus i dem” (LG 8). Vi får inte bedra oss själva: vanliga enkla kristna märker med en av evangeliet skärpt känsla, när man i kyrkan tjänar evangeliet och när man urholkar det och låter det förkvävas av andra intressen.

Som ni ser, behåller alla uttalanden i Evangelii nuntiandi till ämnet befrielse sin fulla giltighet.

Kyrkans sociallära

3.7 Vad vi tidigare påmint om utgör ett rikt och mångskiftande arv, det som Evangelii nuntiandi kallar kyrkans sociallära (EN 38). Den bygger på Guds ord och på det autentiska läroämbetets uttalanden, men den har också formats av erfarenheterna från de kristnas närvaro mitt i världens växlande förhållanden och den omedelbara konfrontationen med de krav som ställs där. Socialläran innehåller därför principer för reflexionen, men också normer för en riktig bedömning och riktlinjer för konkreta initiativ (jfr Octogesima adveniens 4).

Att ansvarsfullt förlita sig på denna sociallära, fastän somliga försöker utså tvivel och misstro gentemot den, att studera den allvarligt, bemöda sig att tillämpa den, lära ut den, förbli trogen mot den – allt detta är för en medlem i kyrkan en garanti för att han eller hon gör en äkta insats för social utveckling – detta svåra och krävande område – och för sina bröders befrielse och förändringen av deras villkor.

Tillåt mig att rekommendera er att som ett led i ert pastorala ansvarstagande särskilt försöka göra de kristna i era lokalkyrkor intresserade och mottagliga för kyrkans sociallära.

Fr.a. måste vi engagera oss för att ett socialt medvetande utvecklas på alla nivåer och alla sektorer. Om orättvisorna tilltar och klyftan mellan fattiga och rika bara växer, så måste socialläran på ett kreativt sätt, öppet för de vida områden på vilka kyrkan är närvarande, fungera som ett värdefullt instrument för undervisning och för konkreta initiativ. Det gäller i synnerhet i förhållande till lekmännen; ”det är de, om än inte uteslutande de, som har ansvar för uppgifter och verksamhet i samhället” (GS 43). Det måste undvikas att de fråntas sina samhälleliga uppgifter, och man borde allvarligt överväga huruvida vissa former av prästerligt övertagande av sådana uppgifter verkligen är försvarliga. – – –

4. Några viktiga uppgifter

Påven går i slutavsnittet av talet in på ett par ”särskilt viktiga” områden för en insats från biskoparnas sida.

4.1 Familjen

Gör alla ansträngningar för att få ett fungerande arbete till stöd åt familjerna! Ta er an denna så trängande uppgift i medvetande om att evangelisationen i framtiden till stor del hänger på ”huskyrkan”. Den är en skola i kärlek, i kunskap om Gud, i aktning för livet och för människans värde. Detta arbete är desto viktigare, ju större de faror är som hotar familjen. Tänk på kampanjerna för skilsmässa, för preventivmedel och abort, som fördärvar samhället.

4.2 Präst- och ordenskallelserna

I de flesta av edra länder är bristen på sådana kallelser, trots hoppfulla insatser för att väcka dem, ett tungt och kroniskt problem. Disproportionen mellan det ständigt växande antalet invånare och dem som arbetar i evangelisationen är enorm. – – – En pastoral kraftinsats måste göras, med början i den kristna kallelsen i allmänhet och i ett entusiasmerande ungdomsarbete, så att kyrkan får de tjänare hon behöver. Hur oumbärliga lekmannauppgifterna i kyrkan än är, kan de inte ersätta ämbetet. Än mer: fruktbarheten i lekmännens insatser visar sig i ett resultatrikt främjande av kallelserna till präst och ordenslivet.

4.3 Ungdomen

Vilket stort hopp kyrkan kan sätta till ungdomen! Så mycken kraft som finns i Latinamerikas ungdom, så välbehövlig kraft för kyrkan! Vi måste som herdar stå vid deras sida, så att Kristus, kyrkan och kärleken till nästan slår djup rot i deras hjärtan.

Avslutning

Påvens tal hölls under bilden av den heliga Jungfrun av Guadalupe, och han önskade avslutningsvis hennes (”evangelisationens ledstjärnas ”)förbön över biskoparna och deras arbete.

Måtte hon bönfalla sin gudomlige Son för er om

– profeters mod och herdars bibliska klokhet,

– lärares skarpsyn och ledares och vägvisares säkerhet,

– vittnens själsstyrka och tillförsikt, fäders tålamod och mildhet.

Till sist välsignade påven de församlade och påminde om Herrens eget ord:

”Gå ut och gör alla folk till lärjungar!” (Mt 28:19.)

Översättning: Anders Ekenberg