Påven, matematiken och världsrymden

Peter Nilson har med sin senaste roman gett exempel på sin suveräna förmåga att på några rader beskriva stjärnhimlen så poetiskt övertygande och med en sådan lyster som ingen annan svensk författare skulle kunna göra. Genren är vetenskapsromanen. Att ens kortfattat söka referera innehållet i Rymdväktaren och Nyaga är dömt att misslyckas, endast några drag i en huvudhandling kan anges. Detta beror dock ingalunda på brister i kompositionen eller att författaren inte skulle behärska sitt material. Trådarna är förvisso många, uppslagen är legio men med en enastående skicklighet knyts de samman på slutet. Möjligen kan man säga att författaren väl flitigt utnyttjar den berättartekniska fjärrkontrollen för att hoppa mellan olika tider. Läsaren tvingas gång på gång tänka efter: är jag nu på månen på 2080-talet eller på jorden hundra år tidigare? Annars är ramberättelsen tämligen enkel. Den mer än hundraårige matematikern Peter Lorentzen berättar i klostret Klaradal på månen för den unge Stefano Hohenlohe den märkliga kedja av händelser som inträffade på jorden i slutet av det förra seklet.

Rymdväktaren har som huvudsakligt innehåll de olyckor som den då helt unge Lorentzen – kallad Danny – och hans flickvän Ninni – en ytterst avancerad matematiker, hon också – ovetande släppte lös över mänskligheten när de spelade Skrjabins pianosonater för Tinget, ett stort klot i en grotta i Ural. Tinget var tydligen en interstellär sond. Som resultat av denna musikstund drabbades vår planet av en växthuskatastrof, alla kuststäder började se ut som Venedig – om de inte försvann – och all elektronik brändes bort av en gigantisk mikrovågspuls. År 2014 drabbas jorden av ett meteoritnedslag vid norska kusten, vilket leder till en ”hypercane” med vindhastigheter på upp mot trehundra meter i sekunden. Oidentifierade föremål närmar sig jorden från världsrymden. Det vilar en tung undergångsstämning över sidorna i boken. Den naiva utvecklingsoptimism som präglar så mycket science fiction är här helt frånvarande. Människan förmår inte längre besvärja de krafter hon manat fram.

…i Småland finns en gård…

Men idyllen får också sin tribut. I Småland finns en gård vid namn Agnanäs. Där har Danny och Ninni växt upp tillsammans, likt en gång Frithiof och Ingeborg. Men här jagas inga björnar utan konstrueras i stället den ena superdatorn efter den andra. Det är ingen ände på vad de unga matematiksnillena kan uträtta, och man får en känsla av att deras vistelse vid Uppsala universitet är ett onödigt tidsutlägg. Hela tiden finns Agnanäs med sina skogar och sin sjö, där gamle Lorentzen patriarkaliskt regerar, som en paradisisk bakgrund. Likheten med det blommande körsbärsträdet i Delblancs romaner är slående. När Lorentzen i slutet av Nyaga går in i en annan existensform genom en rymdtunnel framställs det som att han återvänder till sin barndoms Agnanäs. Möjligen ligger de båda grekiska orden hagnos ”helig”, ”ren” och nesos ”ö” bakom det småländska namnet.

Förenklat kan det sägas, att Nyaga har till huvudtema en gigantisk datorsimulering av Anselms ontologiska gudsbevis. Det är märkligt att se, hur detta gudsbevis – förkastat redan av Thomas av Aquino – fortsätter att fascinera filosofer och naturvetare. Argumentet går i korthet ut på, att Gud är det mest fullkomliga av alla väsen. Men att inte existera är mindre fullkomligt än att existera. Alltså måste Gud, för att vara det mest fullkomliga, också existera. Om läsaren tycker sig se vissa brister i bevisföringen, så kan det vara värt att erinra sig, att t.o.m. en så skeptisk filosof som Bertrand Russel ansåg beviset hålla – låt vara under sina studentår i Cambridge.

Danny och Ninni griper sig an verket att datorsimulera Gud – uppdraget har de fått av påven. Den dator i vilken simuleringen sker är naturligtvis oändligt överlägsen vår tids dinosaurier på området. Det rör sig om en superkvantdator. Vad en sådan är antyds välvilligt i en ordförklaring. Där tilläggs att ”mindre välinformerade” recensenter av Rymdväktaren har tänkt sig att superkvantdatorn skulle ha något att göra med Martinsons Mima i Aniara. ”Tyvärr är det nog ingen av vår tids kvantdatorforskare som ens har hört talas om vare sig honom eller Mima.” Så är det säkert och Nilson torde vid det här laget vara ganska trött på jämförelser mellan sig själv och Martinson. Helt ointressant är dock inte jämförelsen, särskilt om vi tänker på vad det heter om Mima på ett ställe i Aniara:

”Uppfinnaren var själv fullständigt slagen

den dag han fann att hälften av den mima

han funnit upp låg bortom analysen.

Att hälften funnits upp av miman själv.”

Så är det med superkvantdatorn Angelica i klostret Klaradal. Hon ger den information hon vill och det enda användaren kan göra är att slå an ett ackord på henne. Man spelar på henne som på ett musikinstrument. Och mer än så, hon är det vackraste man någonsin har sett. Ingen kan fatta, heter det, hur en sådan dator kan programmeras. Hon är i viss mening sin egen skapelse.

…med superkvantdatorn Angelica…

Nu skall Anselms ontologiska gudsbevis prövas i en sådan dator. Uppdraget har givits av en makt, som framtidens matematiker uppenbarligen måste ha goda förbindelser med, även om de inte har läst en rad av Martinson: den katolska kyrkan. Till de mest uppseendeväckande inslagen i dessa romaner hör den roll som den katolska kyrkan där spelar. Till påve väljs en fysikprofessor i Milano, vilken redan som barn bestämt sig för att bli antingen en ny Einstein eller påve. Han blir det senare, antar namnet Urban IX och spelar en stor roll i framställningen. Det är en huvudtanke hos Nilson: endast den katolska kyrkan förstår att anpassa sig till naturvetenskapernas utveckling och påven tar med fast hand ledningen: ”I Europa växte kyrkans makt när ekonomier och samhällssystem kollapsade. Påven for till Tyskland och predikade för folkmassor i Berlin och i Nürnberg. En sommardag talade han framför rådhuset i Wittenberg, mellan Luthers och Melanchtons statyer. Där var det någon som sköt ett skott med raketgevär mot honom, men projektilen förintade bara Lutherstatyn. Ingen fick annat än små blessyrer fast bronsbitar regnade över hela torget. Långt efter skulle historikerna spekulera om att den händelsen var själva fröet till protestantismens undergång ett par decennier senare” (Nyaga, s. 67).

En stor del av handlingen i Nyaga utspelas i Rom. Liksom den nuvarande påven reser Urban IX mycket. Hans efterträdare, Benedictus XVI, uppenbarligen något mindre betydande, avlägger ett besök på månen.

I Rymdväktaren skildras hur de unga matematikerna från Sverige får sin första audiens hos Urban IX. På hans skrivbord ligger en latinsk bibel, ett breviarium och en hög böcker om kosmologi, elementarpartikelfysik och relativitetsteori. Påven säger sig alltid ha trott på vetenskapen och kyrkan – ordningen är nog inte helt likgiltig.

Nyaga beskriver utförligt hur datorsimuleringen av gudsbeviset fortskrider i etapper. Spänning saknas förvisso inte, och även om läsaren inte förstår mer än en ringa del av alla fantasieggande termer och uttryck bänkar han sig förnöjd vid datorns skärmar för att under Nilsons ledning göra en hisnande resa genom tid och rum.

Vad programmet syftar till är inget mindre än att skapa ett nytt universum och undersöka om Gud existerar där. ”Objektets existens inte bekräftad” svarar datorn till att börja med. Det ligger inget märkligt i ett sådant experiment. Åtskilliga universa existerar och genom transkosmiska korridorer är de förenade i ett multiversum. Ett teogoniskt experiment genomförs med alla de risker det innebär. Vid en tidpunkt har en datorsimulerad gud invaderat programmet och förorsakar åtskilliga störningar. Gud är visserligen en kosmisk informationskälla, men det finns både äkta och falska informationsbärare. På jorden uppträder rymdsonder som ibland hjälper och ibland vilseleder människorna, de är som goda och onda änglar. I Nyaga spelar den onde Thorvaldsen en viktig roll, en kosmisk kraft som lånar sitt utseende från den danske bildhuggaren (Köpenhamn är en av scenerna i den första boken).

De makter som aktiveras genom Anselmprogrammet synes för det mesta vara etiskt indifferenta. Den ursprungliga frågan ”Kan man konstruera en matematisk modellvärld som är bättre än den existerande?” modifieras snart till ”Hotar den simulerade världen vår existens som människor?” Utmärkande för dessa båda böcker är, att människan lever i en värld fylld av ovisshet. Inte ens de största datorer kan ge några säkra och entydiga svar. Den katolska kyrkan framstår visserligen som den enda moraliska makten med internationell räckvidd, men även påven är osäker och vilsen i flera situationer. Han läser Augustinus De civitate Dei, men tillämpningen av dess lärdomar är något han är oviss inför. Iklädd jeans, gymnastikskor och en smutsig regnrock kommer påven till Danny och Ninni för att be om råd.

…En datorlänk till Gud…

Det är lätt att förstå påvens villrådighet. När gränsen mellan teologi och matematik utsuddas, när Gud blir till ett matematiskt studieobjekt bland många och när möjligheten att bygga en datorlänk till Gud inte längre ter sig som något helt omöjligt, då måste även Petrus efterföljare bli osäker på sin identitet. Relationen mellan teologi och matematik utövar en fascination för Nilson, och hans påvar tycks helt dela den.

Därmed får teologin i dessa böcker tillbaka något av den roll den en gång spelade: att vara vetenskapernas krona, en syntes av all mänsklig kunskap. Peter Lorentzen började sin karriär på 1900-talets slut i ett mera positivistiskt vetenskapsideal. Nu sitter han i klostret på månen och tänker: ”Han tyckte inte om teologer. Det förargade honom oerhört att det är teologerna som spekulerar om universums byggnad i vår tid, inte kosmologer, fysiker och matematiker som i hans ungdom… Vetenskapens bilder av världen har blivit så fasansfullt komplicerade, så osammanhängande och fragmentariska att forskarna tycks ha gett upp hoppet att fatta vad de handlar om… Men teologerna spekulerar. De anser det som sin gudomliga uppgift – när vetenskapen har svikit – att skapa den helhetsbild av världen som människor alltid har drömt om, ända sedan de gamla grekernas dagar” (Rymdväktaren, s. 161f).

Men teologins seger är en pyrrhusseger. Gud blir till ett matematiskt studieobjekt, och inom kyrkan talar man sällan om någon annan uppenbarelse än den matematiska. De forskare som arbetar vid kyrkans fem superkvantdatorer (i Vatikanen, i Paris, i Tokyo, i Klaradal på månen och i Marskolonin) är dygnet runt sysselsatta med att ”studera universum och analysera Gud” – tveksamt är om det finns någon skillnad mellan de båda uppgifterna. Åtminstone något av den traditionella teologin finns dock kvar: ”Att söka vägar genom Valentinrummet är i katolska kyrkans världsbild detsamma som att kartlägga hur de dödas själar färdas till paradiset”.

Klostret Klaradal är helt inrättat för denna uppgift. Där finns den största datorn av alla, men där firas också ständigt själamässor och på en vägg i kapitelsalen har man mejslat in namnen på alla som har dött utanför jorden ända sedan rymdresornas äldsta tid. Varje besökare hälsas med orden: Min vän, kom ihåg att du är dödlig. Att de mer än hundra munkarna alla tycks vara framstående matematiker, är överflödigt att framhålla.

Skildringen av Klaradal kan ha hämtat inspiration från Ernst Jüngers kloster i den berömda romanen Marmorklipporna (1939). Där finns samma närhet mellan teologi och naturvetenskap (där närmast en linneansk botanik), samma flytande gräns mellan den kristna symbolvärlden och annan symbolik. I båda fallen slås läsaren av hur svårt det är att litterärt övertygande gestalta en autentisk klostermiljö.

Tinget i Ural…

Nilson lyckas bättre med Vatikanen – till en del kanske för att denna plats ännu så länge är vida mer sannolik än ett kloster på månen. Här kan vi jämföra Nilsons bild av påven och Vatikanen med motsvarande hos en annan svensk författare, Verner von Heidenstam. Också denne låter en stor del av handlingen i Hans Alienus utspelas i Rom, och huvudpersonen är bibliotekarie i Vatikanen. Heidenstams fascination inför Rom är uteslutande estetisk. Berömd är den magnifika scenen i inledningskapitlet där Leo XIII bärs in i Sixtinska kapellet. Heidenstam är vänligt nedlåtande: ”där ett medeltida hov lever i drömmande tillbakadragenhet, avsöndrat från världen och oberört av tiden”. Och detta om den förste moderne påven, den som förnyade hela socialläran! Hur helt annorlunda hos Nilson! I hans framtida Vatikan står kyrkan för forskningens spjutspets och mänskligheten är för sin överlevnad beroende av påven. Heidenstam dras till den katolska kyrkan av samma skäl som han dras till Orienten och medeltiden, det exotiska och avlägsna, Nilson dras till samma kyrka för att han där finner en syntetisk världsåskådning och en sann realism.

2000-talets kyrka lierar sig med alla goda krafter, vilket i sanning behövs när den pandoraask som Tinget i Ural visar sig vara, öppnas. Kyrkan framställs entydigt i ett positivt ljus. Här visar sig Nilsons värderingar stämma överens med Stig Strömholms i den romerska trilogin. Både juristen och astronomen kan i kyrkan se ett värn för det i djupast mening mänskliga – den ene i 400-talets Gallien, den andre i 2080-talets apokalyptiska framtid. I Vidar Svenssons framtidsroman Theodiga (1984) – som har flera beröringspunkter med de nu aktuella böckerna – kretsar Sanctum Officium runt jorden i en satellit. Kyrkan beskrivs som en fiende till den fria viljan. En sådan övervakning behövs inte i Nilsons värld, där kyrkan inte tycks ha någon konkurrens på det ideologiska planet. Rättare sagt: jorden behöver skyddas mot angrepp utifrån, men inte kyrkan.

Det ligger en risk i att teologin invaderas av matematiken. Som Ninni säger i ett ögonblick av klarsyn: matematiken är vacker, men den vet ingenting om döden och eländet och hur meningslöst det är att finnas till en liten stund och sedan försvinna. När teologin nöjer sig med att skåda ut i världsrymden, blir den till sist avhumaniserad. Människorna i detta rymdepos är medvetna om det, men de står ofta tafatta inför lidande och död. Det hänger ett krucifix i Hohenlohes cell i gästhemmet på Klaradal, men korsets mysterium tycks vara glömt av hans tids teologer. Här besannas Martinsons profetiska ord:

”Stjärnhimlens eviga mysterium

och den celesta mekanikens under

är lag, men inte evangelium.

Barmhärtigheten gror på livets grunder.”

…en symbios med mystiken och musiken

Men det finns räddning för teologin, om än bara delvis. Den behöver inte reduceras till en teoretisk grundval för rymdålderns panteism. Den får nytt liv genom att ingå en symbios med mystiken och musiken, två viktiga inslag i Nilsons författarskap.

Mystiken företräds av sin judiska form. Det finns, särskilt i Nyaga, många hänvisningar till kabbalan och speciellt den variant som utvecklades av Isak ben Salomo Luria (1534–1572) från Egypten. Mycket är gemensamt med all judisk (och mycken kristen) mystik. Dit hör föreställningen om hur gnistor av den gudomliga världssjälen finns utspridda i hela universum, där de hålls fångna av en ond makt. Befrielsen består i att dessa gnistor återsamlas i harmoni och den sker i två etapper. Den första etappen har redan skett genom det judiska folkets lidande under olika tider. Den andra och slutliga skall ske genom Messias ankomst.

Isak Lurias eget bidrag till kabbala var läran om zimzum, ”andhämtning”, ett försök att förklara hur skapelse över huvud är möjligt i ett tankesystem som präglas av denna mystik. Genom att dra sig tillbaka och gå in i sig själv skapar Gud utrymme för skapelsen, som han sedan kan fylla på nytt genom ”utandning”. Det hela är mycket naturalistiskt tänkt och har av naturliga skäl blivit kontroversiellt inom judendomen. För Nilson har den lurianska kabbalan blivit en tankemodell, enligt vilken historien utmärks av en rytmisk växling mellan Guds tillbakadragande och utfyllande. Dessa zimzum är som en kosmisk andhämtning, inregistrerad av och ibland synlig på stjärnhimlen.

I Nyaga är det den rysk-judiske datoringenjören Pavel Engelmann som introducerar kabbalan för Danny och Ninni. Att det finns ett samband mellan mystiken och den intuitiva upplevelse av skapelsens enhet som tycks vara en sida av de stora naturvetenskapliga upptäckterna, är väl känt, men sällan har det behandlats så utförligt som hos Nilson. Flera hebreiska ord och uttryck möter i de båda böckerna. En präst säger till påven att de hebreiska orden i 2 Mos 3:14 egentligen betyder ”jag kommer att vara den jag kommer att vara”. ”Gud talar som om han ännu inte existerade helt och fullt, som om hans existens hörde framtiden till.” Detta är dock ingen tvingande tolkning, och den traditionella översättningen ”Jag är den jag är” är den mest sannolika. Men i det utvecklingsperspektiv författaren arbetar med blir den futurala tolkningen naturlig: Gud realiseras i sin fullhet när vår kunskap om multiversum ökas. I den judiska mystiken finns också tanken på en utvecklingspotential hos Gud. De Scholemrum som ibland nämns associerar till Gershom Scholem, den främste kännaren av den judiska mystiken.

Musiken är, heter det, en skugga av matematiken. Och eftersom matematiken äntligen har hunnit ifatt teologin, blir det ett nära samband också mellan musik och teologi. De båda böckerna är fyllda med hänvisningar till olika tonsättare och deras verk. Johann Sebastian Bach är den oftast nämnde. År 2004 råkade en musikhistoriker av en slump på ett museum i Tyskland hitta partituret till Die Kunst der Fuge, skrivet av Bach själv och med den sista trippelfugan över tonerna BACH fullbordad och utskriven i fyra stämmor. Samtidigt upptäcks flera pappersark med en oerhörd mängd siffror, skrivna av Bach, som tycks ha att göra med talet pi. Många exempel ges på hur Bach medvetet har utnyttjat talvärdet hos vissa bokstäver. Också detta är en klar anknytning till mystiken.

Att Bachs strängt matematiskt uppbyggda kompositioner kan tilltala en astronom är inte att undra över, och om tonsättaren dessutom kallas den femte evangelisten blir förutsättningarna närmast idealiska. Märkligare är att Skrjabins djärvt expressionistiska tonspråk tillskrivs en sådan betydelse som är fallet.

…när datorn inte fungerade

Teologi, matematik, mystik och musik. Peter Nilsons båda romaner spänner över vida fält. Inget gudomligt, inget matematiskt är honom främmande. Det skulle vara bra att kunna tillägga: inget mänskligt är honom främmande. Tyvärr är det just här hans senaste skapelser visar sina brister som konstverk betraktade. Läsaren lägger ifrån sig böckerna med en känsla av både övermättnad och hunger. Övermättnaden står just för de avancerade teoretiska resonemangen, som visserligen utmanar och kittlar fantasin men samtidigt också tynger ner framställningen. Man behöver visst inte veta vad Valentinrum och Mandelbrotmängd är för att njuta av texten (och det finns ordförklaringar), men när termer som dessa återkommer ett tiotal gånger på varje sida blir det definitivt för mycket. Den vise sår med handen, inte med säcken.

Bristen ligger i människoskildringen, som är häpnadsväckande enkel och schablonmässig. Det händer att författare lägger ner väl stor energi på att beskriva sina inte alltför märkliga hjältars utseende och beteende, men här är detta reducerat till under ett absolut minimum. Regeln tycks besannas: där maskinerna går in, där går människan ut. På ett ställe heter det: ”Det fanns ingenting som de kunde uträtta när datorn inte fungerade”. Det är nog värre än så: de upphör praktiskt taget att existera när datorn inte längre står till tjänst. Det är inte bara teologin som avhumaniseras, också människoskildringen drabbas av en bristsjukdom. Nilson har likväl i tidigare verk framstått som en inte oäven människoskildrare. Här framkommer de individuella dragen intressant nog mest på det akustiska planet. Lorentzen är gammal och det märks när han talar (och han talar mycket). Då brummar, muttrar, mullrar, grymtar och väser han. Till sist tryter språkets förråd av liknande ord och i slutet av Nyaga övergår han till att ”krämta”, vilket enligt Svenska Akademiens Ordbok betyder ”harkla sig”. Som individualiserande människoskildring är detta i torftigaste laget.

Det betyder tyvärr även att författaren aldrig når fram till den poetiska syntesen. Han förlyfter sig på ett väldigt tankematerial, som utan vidare skulle ha räckt för ett helt bibliotek. Skall detta komprimeras till två ordinära romaner, krävs det en kapacitet som vida överstiger Homeros. Dit har Nilson ännu inte nått, men han är på god väg.

I Signum 1/1991, s. 15–18 har Margareta Murray-Nyman en artikel om Peter Nilsons författarskap före Stjärnvägar (1991).

Verner von Heidenstams inställning till den katolska kyrkan behandlas av Sten Hidal i Signum 9-10/1986 s. 245–250