Samhället som värdegemenskap

Den 30 augusti i år träffades företrädare för kyrkorna i Sverige med ärkebiskop Gunnar Weman i spetsen och företrädare för regeringen under ledning av statsminister Göran Persson och kulturminister Marita Ulvskog. Mötet ägde rum på Harpsund. Ämnet för mötet var ett dokument som Sveriges kristna råd hade gett i uppdrag åt en arbetsgrupp under ledning av professor Göran Bexell. Efter flera års arbete förelåg nu dokumentet med titeln Kyrkornas och samhällets ansvar för samhället som värdegemenskap. Det var också Bexell som inledde samtalet på Harpsund.

Dokumentet består av fyra delar. Den första delen handlar om begrepp och distinktioner samt målen för mänskligt handlande. Man måste veta vad man talar om och vad det är man vill uppnå. Dokumentet betonar inledningsvis att vårt samhälle fortfarande präglas av ”en långtgående värdegemenskap”. Enigheten torde emellertid vara något smalare i praktiken än i retoriken. I mångkulturella konfliktsituationer skall inte minst kyrkorna visa på etikens allmängiltighet och det som förenar. Det kan vara synen på och behandlingen av barn, sättet att utöva makt och olika former av motstånd mot våld. Det finns ofta enighet i grundläggande moralfrågor även om det finns oenighet i religiös tro. Ett samhälle kan existera utan en gemensam religion men det har ingen framtid utan gemensamma etiska värderingar.

Ett dokument av detta slag måste givetvis avgränsa etisk dialog mot politisk maktutövning. Mänskliga förhållningssätt såsom livsbejakelse, öppenhet, frimodighet och uthållighet kan inte återföras till politiska dekret eller rättsliga regler. Etiska värdeomdömen om gott och ont, om rätt och fel växer fram ur mänskliga konflikter och kontrasterfarenheter där likgiltighet, svek, våld och lögn inte visar sig vara en framkomlig väg. Etiken handlar alltså om människans samvete, hennes inre drivkrafter och deras yttringar såsom generositet, civilkurage, besinning, kulturkritisk vaksamhet, återhållsamhet i livsföringen och respekt för främlingar och fienden. Etiken som förfäktar sitt eget revir är alltså mer omfattande än enbart handlingsregler och riktlinjer.

Dokumentets andra del lyfter fram etikens kärna, nämligen människovärdet som hör hemma i människan som person och inte i hennes funktioner, hur värdefulla dessa än är. Om detta torde det råda stor enighet. Svårare blir det när man söker tillämpa principen om alla människors lika och specifika värde. När i livets början har hon, och när vid livets slut har hon inte längre människovärde? Dokumentet gör en tydlig markering på tre punkter. För det första är människan en person från befruktningen. Från början utvecklas hon som person och inte till person och skall därför mötas med respekt för sin egen skull. För det andra säger kyrkorna i fråga om livets slut att en människa har avlidit som person, när hon drabbats av varaktigt hjärtstillestånd eller när hon totalt och oåterkalleligt har förlorat samtliga hjärnfunktioner. Slutligen avvisar kyrkorna eutanasin som en svår kränkning av människovärdet.

Den tredje delen undersöker välfärdens villkor på den sviktande solidaritetens grund. Här avslöjas mycket av talet om värdegemenskapen i dagens samhälle som tom retorik. Det är egenintresset och inte längre samhällsintresset som styr. Bestående hög arbetslöshet, ökade löneskillnader och individuell lönesättning samt försvagning av de institutioner som förser medborgarna med gemensamma erfarenheter för oss i riktning mot ett tudelat samhälle. Det man i högtidliga tal besvärjer och bedyrar, nämligen respekt för de svaga grupperna förvandlas raskt till förakt. Detta gäller olika grupper invandrare, arbetslösa, arbetsoförmögna och deras barn, samt alla de medmänniskor som är eller har blivit beroende av andras hjälp. Här finns det all anledning till kyrkornas fortsatta kritiska dialog med staten.

Dokumentets fjärde del diskuterar skolans värdegrund. Det ligger nära till hands att just detta dokument betonar, att skolan i praktik och teori skall stå för de värden som har en stark förankring i samhället. Kyrkorna har ett uppenbart intresse av en skola som är både värdevital och värdetydlig. Den skall vara värdevital i den meningen att olika livsåskådningar, religioner och etiska synsätt skall få bryta sig mot varandra under ömsesidig respekt för de människor som företräder skilda synsätt. Skolan måste också vara värdetydlig i den meningen, att principen om alla människors lika och specifika värde och värdighet måste vara själva grunden för människors samlevnad och därför inte kan vara förhandlingsbar. Rasism och förhärligande av våld och förakt mot svaga grupper måste tydligt dömas ut.

Det här presenterade dokumentet som Sveriges kristna råd nu har publicerat är en inbjudan till fortsatta samtal på bred front. Så gott som alla kyrkor i Sverige har ställt sig bakom texten som diskuterades av kyrkoledare vid ett par konferenser. Det innebär inte att de enskilda kyrkorna instämmer i varje enskild formulering. Men det innebär att de inser värdet av att yttra sig gemensamt i en viktig samhällsangelägenhet.

EB

Göran Bexell (m.fl.), Statens och Kyrkornas ansvar för samhället som värdegemenskap. Ett dokument från Sveriges Kristna Råd. Verbum 1996