Tillit och tillväxt

Graden av tillit till andra skiftar, från tid till tid, från plats till plats, och styr i stor utsträckning vårt vardagliga beteende. Sociologer och ekonomer intresserar sig för detta fenomen och undersöker hur det påverkar samhällen i stort. Men denna infallsvinkel har i stort sett inte prövats vetenskapligt under de senaste hundra åren.

Sedan mitten av 70-talet har emellertid en förändring kunnat märkas. Begrepp som ”socialt kapital”, ”förtroende”, ”spontana sociala sammanslutningar”, började då smyga sig in i samhällsvetenskaperna och på ett nytt sätt belysa problem, som sedan länge angripits på ett alltför orealistiskt, tekniskt sätt.

Det senaste tillskottet föreligger nu i samhällsvetaren Francis Fukuyamas, till det yttre, monumentala verk Trust. The Social Virtues & the Creation of Prosperity. Efter att ha blivit världskänd för sin tes om att den politiska historien nått sitt slut och att vägs ände består av marknadsekonomi och demokrati, försöker nu Fukuyama, själv till börden japan-amerikan och bosatt i Virginia visa hur graden av förtroende binder samman länder som USA, Tyskland och Japan.

Traditionellt har man sett dessa som tre lyckade exempel på hur man skapar en stark ekonomi på helt skilda sätt. Fukuyama hävdar att länderna i själva verket påminner om varandra i det mest relevanta avseendet: de är alla samhällen med en hög grad av förtroende; ”high trust societies”.

Genombrottet för denna typ av forskning kom med Robert D. Putnams redan klassiska Making Democracy Work. Civic Traditions in Modern Italy (1993). I sin bok undersöker Putnam förekomsten av socialt kapital i ett antal italienska regioner och jämför sedan med hur utvecklade de demokratiska institutionerna är i samma regioner. Jämförelser görs också med graden av ekonomisk tillväxt. Resultatet är slående och, som så ofta när vetenskapliga resultat förs fram med tyngd, märkligt självklart: Där samhällets förekomst av socialt kapital är stort, där fungerar demokratin bättre och den ekonomiska tillväxten är större.

Med ”socialt kapital” avser Putnam ”inslag i samhällsorganisationer, till exempel förtroende, normer och nätverk”. Den koppling som faktiskt styrks rent empiriskt är mellan, å ena sidan, en fungerande demokrati och hög ekonomisk tillväxt och, å andra sidan, människor som bowlar tillsammans, ofta går i kyrkan, umgås med sina grannar, sjunger i kör.

Detta sättet att betrakta samhället är inte nytt. Vi finner det hos bland andra Alexis de Toqueville, när han reser runt och studerar den unga amerikanska demokratin i början av förra seklet, hos Max Weber och Émile Durkheim och hos liberalismens fader Adam Smith. Men under det positivistiska 1900-talet har det legat i dvala – tills nu, när förtroendet mellan medborgare i stället kommit att utgöra ett tema i snart sagt varje samhällsvetenskaplig studie. Trust är, kort sagt, inne.

Hypotesen i Francis Fukuyamas bok går ut på följande. Traditionellt brukar man alltså betrakta USA, Japan och Tyskland som tre länder som gått olika vägar till välstånd. Den måttstock man då använder är graden av statlig inblandning i ekonomin. Medan USA av tradition har få regleringar har Japans ekonomiska under setts som till stora delar en produkt av klok politik. Tyskland ligger någonstans i mitten på en sådan skala. Detta är en intressant måttstock, men inte den mest relevanta, påstår nu Fukuyama.

Vad vi finner hos alla dessa tre länder är förtroende mellan människor. I Japan har detta vuxit fram genom ett slags härskare-tjänare-kontrakt, där en person förväntas vara sin härskare (eller sitt företag) trogen i utbyte mot att härskaren (företaget) tar hand om sin undersåte (anställde) hela livet. I Tyskland är förtroendet en produkt av det medeltida skråväsendet, som av olika skäl överlevt i moderniserad tappning i Tyskland. I USA är förtroendet mellan medborgare resultatet av de protestantiska sekter som sökte sig till landet under framför allt 1800-talet. Med ”sekt” avser Fukuyama inte något nödvändigtvis extremt, utan endast att gemenskapen grundades genom att ”de bröt sig loss från en större, mer etablerad institution”. Dessa protestantiska sekter, kongregationalister, presbyterianer, kväkare, mormoner, har gett upphov till den nödvändiga motvikten till den amerikanska, mer uppmärksammade, individualismen.

Länder som det inte gått så bra för; Italien, Frankrike, Kina; äger också mycket starka förtroendeband, men dessa är knutna till mindre grupper, vanligtvis familjen eller släkten. På grund av detta har det varit svårt för mindre företag i dessa länder att växa; anskaffning av kapital och personal beror till stor del på förtroendebaserade relationer. Visserligen kan man formalisera sådana överenskommelser i lagar, regler och kontrakt, men detta tar tid och kostar pengar både att initiera och att kontrollera.

Detta är alltså Fukuyamas tes. Jag har kluvna känslor inför den. Det låter förvisso mer eller mindre självklart att ett lands kultur är en av de faktorer som påverkar dess ekonomiska strukturer. Men liksom i sin förra bok, The End of History, anser jag att Fukuyama lägger fram en i och för sig klok tanke, men han driver den för hårt, blir för kategorisk. Invändningar mot den egna hypotesen prövas inte i någon större utsträckning, medan däremot snart sagt varje litet faktum som kan tänkas skänka stöd åt bokens tema vrids på, bänds och tvingas in, för att till sist inta sin plats som en illa tilltygad pusselbit. Empirin inger helt enkelt inget förtroende. För även om kulturen har stor betydelse för vilken sorts företag som växer fram på en marknad, så måste också en massa andra saker vara av stor vikt; naturtillgångar, kommunikationer, infrastruktur, politiska beslut, enskilda personer, politisk historia, etc. Det finns dessutom en del länder som verkar vara anomalier i Fukuyamas teori; Frankrike och Italien har starka ekonomier trots att de är ”låg-förtroende-länder”; Finland, Norge och Danmark påminner om Sverige i för Fukuyama relevanta avseenden, men våra grannländer har inte lyckats skapa några företag av samma dignitet som Sverige har minst en handfull av (Ericsson, ABB, Astra, Volvo m.fl).

En separat diskussion, som löper som ett undertema genom hela boken, gäller huruvida katolska samhällen utgör en god grogrund för en stark ekonomi och framför allt för stora företag. Jag har redan nämnt att Fukuyama anser de protestantiska sekterna i USA vara viktiga för den amerikanska framgången. Detta antas i och för sig inte ha med protestantismen som trosåskådning att göra; det är själva gemenskapen, sammanslutningen, som är viktig.

Men det finns en annan tanke, som författaren hämtar från Max Weber, om hur den lutherska arbetsmoralen leder till kapitalism: ur hårt arbete och sparsamhet följer kapitalansamlingar, som måste förvaltas. Historiskt sett har ju också katolicismen betraktats som mer eller mindre fientligt inställd till kapitalismen. Denna weberska tanke är onekligen intressant, men liksom beträffande bokens huvudtema anser jag att den framställs alltför hårddragen. För det första är det fullkomligt självklart att även om protestantismen ledde till kapitalism, så följer det inte att det inte finns andra vägar till kapitalism. Det italienska bankväsendet under renässansen var en väg och också ännu tidigare i historien ser vi hos flera olika kulturer jättelika kapitalansamlingar, anskaffade med allt annat än luthersk arbetsmoral som verktyg. Om det nu är på det viset att det i katolska regioner finns färre stora företag – möjligen kan det vara så – då följer heller inte på något sätt att det ena är det andras orsak eller ens att det finns ett samband. Fukuyama lyckas inte någon gång visa att det skulle finnas ett orsakssamband mellan frånvaron av stora företag och förekomsten av katolicism.

En annan tanke, som Fukuyama snuddar vid i ett annat sammanhang, gäller vilken fördel stora företag har. Under en mycket kort tid av historien har stora företag visat sig vara effektiva inkomstbringare för sina ägare. Mycket talar för att den tiden är förbi; dagens kommunikationsmedel och informationsteknik verkar göra dem överflödiga. Små och medelstora företag ter sig smidigare och mer kreativa. De kulturer som, om Fukuyama har rätt, varit vinnare när marknaden krävt stora företag borde i så fall nu passeras av kulturer som gynnar uppkomsten av små företag; enligt Fukuyamas världsbild södra Italien, Kina, Portugal, latinamerikanska länder. Jag hoppas att världens fattiga regioner ska bli rikare än vad de är nu, men, som en empirisk konsekvens av Fukuyamas hypotes känns det inte särskilt troligt.

Trots en viss tjatighet och trots ovanstående kritik, tycker jag Trust är en på många sätt tankeväckande och lärd bok. Under många år har den akademiska disciplinen ekonomi reducerat människan till ett litet antal givna psykologiska krafter trots att hon är mer än så. Det är ett steg framåt att också ekonomer börjar inse detta. Francis Fukuyamas bok är ett steg i den riktningen.

ROLAND MARTINSSON

Författaren är universitetslektor i teoretisk filosofi i Lund

Francis Fukuyama, Trust. The Social Virtues & the Creation of Prosperity. The Free Press, New York, 1995