Våldsamma nyheter

När man diskuterar våld i vårt samhälle tycks de flesta vara rörande överens om att det är förkastligt och att det bör bekämpas på alla sätt. Fackeltåg och möten mot våld och rasism pågår lite överallt och skulle man döma av ytan är det nästintill ofattbart att det kan förekomma våld hos en sådan fredlig befolkning som den svenska. Om man tar på sig rollen av utomstående betraktare, måste man emellertid förvånas över vad dessa fridsamma själar ägnar huvuddelen av sin fritid åt. Det är alltså TV det gäller och vilket väl alla vet vid det här laget så är inte TV-världen något fridens tillhåll. Om vi framhärdar i vår roll som utomstående och vill göra en lägesbeskrivning utifrån vad vi ser på skärmen, är det något av ett under att en social gemenskap kan bestå med ett så frekvent våldsutbud. Det viktorianska samhället ansågs vara präglat av dubbelmoral på sexualmoralens område, men frågan är om något samhälle varit mer präglat av dubbelmoral än vårt nuvarande när det gäller våld. Statistiskt kalkylerar man med att en normalt TV-tittande tonåring i den ”utvecklade” västvärlden har bevittnad närmare 10 000 fiktiva mord. (I vissa amerikanska samhällsskikt gäller det redan för barn innan det första skolåret.) Av samme tonåring kräver man därefter samhällsansvar och ett pacifistiskt sinnelag.

När något ”verkligt” våldsdåd inträffat brukar en och annan debattör föra mediavärldens våldsutbud på tal och fråga om det inte har någon betydelse i sammanhanget. Det finns också flera undersökningar som fastslagit klara samband mellan detta våldsutbud och den våldspraktik som förekommer – men det anses vara så inskränkt att ”moralisera” över detta att de flesta inskränker vidare kritik. Om vi lämnar det fiktiva filmvåldet därhän och istället ägnar oss åt det våld som det genomgående anses befogat att skildra, nämligen det dokumentära, har det nyligen utkommit en bok som behandlar ämnet i fråga. Det är Kari Andén-Papadopoulos och Birgitta Höijer som sammanställt en antologi med titeln Våldsamma nyheter, och som behandlar dokumentära våldsskildringar i media. De flesta skribenterna är mediaforskare men det förekommer även inlägg från en författare, en psykolog och en journalist. I det stora hela är det en värdefull antologi, artiklarna är skrivna med sakkunskap och i många fall med ett välgörande lågmält patos. Det sistnämnda är inte så vanligt i mediakretsar där det alltför ofta har blivit en yrkesskada att vara blasé.

Mänsklig integritet

Rolf Künstlicher, psykologen i sällskapet, försvarar den mänskliga sårbarheten och integriteten mot den massmediala anstormningen. På ett beundransvärt sätt klär han av hela mediaindustrin och påvisar vilken skamlös och cynisk mentalitet som ligger bakom de flesta program. Han skriver: ”Det sårbara och intima har blivit en del av underhållningsindustrin. Det är som om skamkänslan inte längre finns som ett skydd för vårt inre. Innehållet får en pervers underton genom att respekten för mänsklig integritet offrats. Kanske är det just däri njutningen ligger, det finns inga hinder, vi kan ta oss rätten att slänga alla tabun på sophögen. Det är att pervertera mänskligt lidande och att upphäva väsentliga gränser och skiljelinjer. Här möts media och publik i ömsesidiga oartikulerade förväntningar. Man premierar sådant som väcker känslor och indignation och låter allt vara lättsmält för att det ska få en konformistisk underhållningskaraktär. Verkligheten blir teater. […] Historien visar att det inte väcker speciellt stort motstånd om man vill tillfredsställa stora gruppers perversa behov. Det gäller bara att förhärda sig. Men släpper man lös sådana krafter förstörs också vitala delar av samhällets andliga struktur.”

Att förhärda sig blir en förödande överlevnadsstrategi om man ska klara av 10 000 fiktiva mord, krigsnyheter och alla sexuella övergrepp som blivit denna mediavärlds livsluft.

Nyhetsvåld

Kari Andén-Papadopoulos skriver om nyhetsvåldets sociala verkningar. Hon påpekar hur det som tidigare betraktats som strikt dokumentärt blivit alltmer upplöst och fiktionaliserat. Nyhetsmakarna regisserar det faktiska utifrån underhållningsvärdet – den politiska och sociala verkligheten måste göras konsumerbar enligt en tysk TV-teoretiker. Man använder sig av filmtekniska grepp för att hålla publiken fångad, och publiken låter sig fångas eftersom deras referenser till verkligheten i så hög grad kommer från TV och film. Vittnen till verkliga mord och våldsövergrepp brukar också flämtande rapportera till journalisterna att det var som på film, det de varit med om.

Filosofen George Berkeleys princip ésse est pércipi, att vara är att förnimmas (uppfattas, ses), har i TV-åldern fått en ny innebörd. Andén-Papadopoulos skriver: ”Lite mer tillspetsat skulle man kunna säga att TV-bilderna idag gör verkligheten ’verklig’. Det är först när något visas i TV som dess existens bekräftas. Detta gäller för övrigt inte bara politiska eller offentliga händelser, utan i allt högre grad även våra mest privata. Numera köar människor för att få gifta sig, be om förlåtelse och tala ut om otrohet, incest och alkoholism på bästa sändningstid i TV. Allt i förhoppning om att mediet skall skänka autenticitet åt känslorna och ett slags legitimitet åt själva bikten.”

Under krigen i Rwanda och Bosnien har det inte saknats närgångna bilder på våldets offer, flera gånger om dagen kunde vi se dem, om vi orkade. Som en flock hyenor har journalister och fotografer varit på plats, till och med innan sjukvårdarna hunnit komma. Här ligger också något djupt skrämmande. All elementär hjälpinstinkt tycks ha försvunnit; när en förbandslåda hade varit det behövliga är man istället kallsinnig nog att låta kameraögat registrera lidandet och döendet. Det finns också fall när man faktiskt har fördröjt de medicinska hjälpinsatserna för att göra sitt fotografiska och journalistiska kap. En fotograf bekänner: ”Jag blir som en maskin – en dator som bara tar bilder.” En journalist bekräftar vad som sagts tidigare: ”Det var skitkul att hamna i skottlossning, precis som på bio.”

Man kan fråga sig hur krigsoffren upplever dessa horder av journalister med sin tekniska utrustning som registrerar utan att ingripa. Man kan också fråga sig hur barn och ungdomar, som därefter ”härhemma” ser dessa reportage, reagerar på vuxenvärldens förhållningssätt till övergrepp, våld och lidande. En sak är säker, det är inte sjukvårdarna som blivit stilbildande utan journalisterna.

I antologin förekommer utdrag från brev skrivna av en svensk FN-soldat till sin far hemma i Sverige. Breven belyser inte minst hur tvivelaktig, för att inte säga förfalskad, som nyhetsförmedlingen varit. ”Vi såg ett inslag här nerifrån på SKY-News. Några BIH-soldater sprang fram och tillbaka mellan några hus och sköt hej vilt. Vi fick oss ett gott skratt, för det var uppenbart att TV-teamet hade lejt soldaterna. De sprang och sköt helt utan ledning. Det höll på att sluta med en olycka när en av soldaterna med ett flin hamnade framför en kamrats eld. Han träffades inte och det engelska teamet kunde glädja sig åt allt våldsammare bilder.” Det här TV-teamet var inte exceptionellt på något sätt, deltagarnas handlande är snarast typiskt för det samhällstillstånd som kallas postmodernistiskt. Allt är flytande, realitetsförankringen är så pass vag eller möjligen så komplicerad att sant och falskt upplöses i en töckenvärld. För historieberättare eller konstnärer kan det vara en tillgång men för mediavärldens exploatörer har det blivit en påtaglig guldgruva.

Förklaringsbehovet

Peter Schneider är antologins ”författare”, han härstammar från den tyska 68-generationen men har i likhet med Anders Carlberg utvecklats till en ansvarsfull opinionsbildare och skribent. Han är grundligt trött på alla sociologer, psykologer, pedagoger, filosofer och etnologer ”som gemensamt kommit överens om att problemet [med det ökande våldet] skall lösas genom förklaringar”. Han påpekar att de vanliga förklaringsmodellerna och det allmänna förklaringsbehovet har blivit en del av själva problemet. Det är viktigare att fråga vilka samhälleliga kontrollmekanismer och tabun som har klickat så att våldet kunnat breda ut sig så till den grad som nu. Han fäster uppmärksamheten på dubbelmoralen hos ett samhälle som saluför sin fredliga natur men samtidigt är helt behärskat av våldet. Det samhälle vilket anser sig ha tid att invänta vetenskapliga belägg för sambandet mellan mediavåld och det verkliga våldet dömer sig självt till undergång. ”Den springande punkten är att våldsskildringar, såvida de inte möter motstånd av allmänt accepterade värderingar och tabuföreskrifter, fungerar som ren information, som en upplysning att allt detta är möjligt. Den som förlitar sig på våldsbildernas avskräckande effekt har under de senare åren haft åtskilliga skäl att ändra uppfattning.”

Peter Schneider kan visserligen tidvis framstå som lite väl manhaftig, men fördelen med hans attityd är att den demaskerar den ”politiska korrekthetens” handlingsförlamning. Det som behövs är inte fler debattprogram om våldet och dess orsaker utan att tillräckligt många säger att ”nu är det nog” och handlar därefter.

PIERRE KULLBOM

Kari Andén-Papadopoulos och Birgitta Höijer (red.), Våldsamma nyheter. Symposion 1996