Att leva som europeisk kristen i Algeriet

Gott och väl tjugo år, från 1974 till 1995, har jag tillbringat i Algeriet – som utlänning, utvecklingsexpert, kristen och ordensman. jag bodde i en stad i inre delen av landet, inte långt från Saharas öken. Där övertog jag på uppdrag av det algeriska jordbruksministeriet en verksamhet inom området landsbygdsutveckling. Min orden hade liksom andra ordnar fattat beslutet att bege sig till landets inre delar för att komma i närmare kontakt med Algeriets muslimska befolkning. Detta hade till följd att många av oss levde ensamma. Jag bodde 250 km från vår närmaste ordenshus. En gång i månaden åkte jag dit. I staden, där jag bodde, fanns en liten kristen församling, som jag anslöt mig till vid söndagens gudstjänst. Församlingsprästen var också verksam inom hälsovården. Under alla dessa år bodde jag ensam i en liten lägenhet i ett kvarter med statligt subventionerade lägenheter för allt som allt 2500 människor. Mina grannar tillhörde medelklassen. De var människor med små men stabila inkomster: tjänstemän inom den lokala förvaltningen, yrkeschaufförer, småföretagare, sjukvårdare, mellanstadielärare.

Ända in på 70-talet var området fattigt och föga utvecklat . Här fanns bara lantbruk, fåraherdar, bönder och på sommaren nomader, som stannade i några månader med sin boskap, sina dromedarer och tält. Omkring en halv miljon människor bodde i området, därav 65 000 i min stad, som var den enda staden i trakten. Sedan kom liksom i andra delar av Algeriet en period av blixtsnabba förändringar som i grunden förändrade regionens ansikte. Fram till 1985 tredubblades befolkningen i min stad. Man byggde fabriker och härigenom uppstod över 10 000 industriarbetsplatser. Skolor och sjukhus uppfördes, ett universitet grundades. Asfalterade vägar band samman de småstäder, som sköt upp som svampar ur jorden för att ta emot alla de människor som nu lämnade sina byar. Under dessa år tog jag som utvecklingsexpert aktiv del i denna ekonomiska och sociala förvandling, som försiggick i rasande tempo.

Från och med mitten av 80-talet skedde en helomvändning i utvecklingen. Regionen fick känna på verkningarna av den världsomfattande ekonomiska krisen i hela dess obarmhärtighet: ökad bostadsbrist i städerna, en vida utbredd ungdomsarbetslöshet, fattigdom till följd av arbetslöshet, inflation och lönestopp. Den algeriska modellen för en centralt dirigerad, uppifrån påbjuden utveckling hade brutit samman. I den ekonomiska krisens spår följde så en identitetskris. I bergsområdena började radikala, islamistiska fundamentalister formera väpnade grupper. Idag kontrollerar de stora delar av landet.

Människorna i min omedelbara närhet upplevde under denna tid tvära kast mellan förhoppningar och besvikelser, mellan drömmar och fruktan. Mer och mer fick den ekonomiska nedgången och otryggheten överhand. De sociala relationerna präglades av misstro och aversioner, och av klyftan mellan dem som tillhörde olika grupper. Givetvis fanns det också exempel på mod, på civilkurage trots rädsla, liksom på solidaritet trots egen fattigdom, och på tro och försoning.

Människorna i mitt kvarter

Bortsett från dem jag träffade i mitt yrkesarbete fanns nästan alla mina bekanta och vänner inom mitt bostadskvarter, som hade vant sig vid mig trots att jag var så annorlunda. Mitt främlingsskap ställde kvarterets invånare inför många svåra frågor: Vad vill den här mannen här, vilka avsikter har han, vem har skickat honom? Den ende främlingen i kvarteret; en fransman som talar den lokala dialekten så gott han kan; högutbildad med mager inkomst; en som lever utan familj, långt ifrån de andra europeerna i landet; en som delar folkets anspråkslösa livsvillkor fast han har stort ansvar i sitt arbete; en präst och ordensman, som ändå lever ett helt vanligt liv.

Under mitt liv i Algeriet lärde jag mig framför allt två saker: att främlingsskap innebär beroende och att hela situationen är svår att tolka. Jag har fått finna mig i att vara en nästan obegriplig person, en som på något sätt inte passar in i de människors liv, för vilkas skull jag hade kommit till just det här landet. Min närvaro, liksom andra ”missionärers”, framkallar situationer som är förvirrande och oklara.

Ändå handlar det här inte om det ”motsägelsens tecken”, som evangeliet talar om. Det handlar helt enkelt om situationer, där människors möten blir så grumlade av missförstånd att det vittnesbörd som vi vill ge förblir tvetydigt utan att vi kan ändra på det.

Beroende

Att vara främling innebär beroende. Som främling måste jag kunna lämna ut mig åt andra, ta risken att bli beroende av deras välvilja. Detta beroende är avigsidan av den gästfrihet, som jag var utlämnad till, som jag inte hade kunnat leva utan. Mina grannar hjälpte mig gång på gång, gav mig råd, bjöd in mig till sig, lät mig delta i deras fester och i deras dagliga liv. Under de sista åren jag bodde där, vakade de över min personliga säkerhet.

En gång när jag var bortrest plundrades minlägenhet totalt. Hela kvarteret engagerade sig och såg till att jag fick tillbaka alla saker från tjuvarna. På min fråga hur något sådant var möjligt fick jag till svar: ”De kom inte från vårt kvarter. De visste inte att du är ordensman. Därför har de nu lämnat tillbaka allt.”

Vad betyder ordet ”ordensman” för en vanlig algerier? Jag vet inte, men i Algeriet mötte jag en stark sympatiför systrars och ordensmäns arbete, för deras insatser i skolor, på sjukhus, för handikappade och fattiga. De präglade kyrkans ansikte i Algeriet på ett avgörande sätt. För den vanlige algeriern verkar fiendskapens och misstänksamhetens tid vara förbi, den misstänksamhet som gällde en korstågskristendom. Därför verkar det ännu mer anakronistiskt när fundamentalistiska grupper åter begagnar detta begrepp.

Att acceptera beroende innebär också att bejaka en så stor öppenhet som möjligt. Eftersom jag var främling visade jag mina grannar att jag inte hade något att dölja för dem. Bara om jag utlämnade mig åt dem så långt som det överhuvudtaget var möjligt kunde jag vinna deras förtroende och öppenhet. Min lägenhet låg högst upp i ett stort hus. En gammal grannkvinna, ett original, hushållade åt mig. När jag var ute på tjänsteresor bjöd hon in grannarna på kaffe i min lägenhet. Härigenom visste snart alla grannkvinnorna hurdan min lägenhet var, hur jag hade möblerat den och vilken levnadsstandard jag hade. Ofta lånade jag ut min lägenhet till grannarna när det var bröllop och begravningar så att de hade någonstans att hysa sina gäster.

Öppenhet

Kanske är det just öppenheten och beredskapen att vara beroende, det blinda förtroendet för den andra, det enda som kan skingra tvivlen gentemot främlingen. Jag tror att jag har denna beredvillighet att tacka för att jag fick vänner i mitt kvarter och att en del kvinnor behandlade mig som en släkting.

Gud ensam vet i vilken utsträckning jag togs emot ”i Guds namn”. Ty alla som kände mig var helt medvetna om att jag är ordensman. ”Den som tar emot er, tar emot mig.” På den meningen i evangeliet tänkte jag ofta. Det är ju bara en kort tid som utländska kristna i Algeriet har kunnat känna sig som gäster, hänvisade till sina värdars gästfrihet. Jag har fått uppleva något av detta.

I en stad, där i klyftorna mellan den härskande klassen och folket är mycket tydliga, bedöms var och en efter vilka han umgås med. Om jag ville visa mina grannar och kollegor ett minimum av samhörighet, var jag tvungen att hålla ett visst avstånd till familjerna i det välbärgade borgerliga skiktet och till de politiska beslutsfattarna. Det var ett svårt val och det ledde säkert till en sorts kulturell utarmning. Och det blev orsak till förvåning och förargelse: Varför undviker den här mannen de kretsar vi umgås i? Är han vänster, eller till och med ”röd”? Polisen granskade mig noggrant.

Min verksamhet i Algeriet

Under mina tjugo år i Algeriet hade jag inte någon prästerlig eller pastoral uppgift. I tre år arbetade jag med ett utvecklingsprojekt för landsbygden och åtta år i olika fabriker. Jag gjorde under sex år expertutlåtanden inom området integration stad-landsbygd. Och de sista två åren vikarierade jag som lärare vid ett universitet. Jag var då hela tiden den ende främlingen i de arbetsgrupper som annars sätts samman av enbart algerier.

Att arbeta under sådana villkor leder till en genomgripande mental omställning. Jag lärde mig att respektera andra (t ex chefen), även om han saknade kompetens; helt enkelt av den orsaken att chefen är i sitt hemland, där han har auktoritet även om han inte haft chansen att fa en bra utbildning. Jag lärde mig att hålla tillbaka min kritik mot förhållningssätt som jag tyckte var oförnuftiga eller alltför inställsamma, eftersom jag måste ta hänsyn till de sociala regler och det traditionella relationssystem, som gäller här. Jag lärde mig att inte genast protestera mot varenda kompromiss och istället förstå att människorna här inte har min frihet att ifrågasätta ett system, där inte effektivitetsnormen är förhärskande utan normen om villkorslös lojalitet mot privilegierade makthavare.

Jag har verkligen inifrån fått lära mig ett annorlunda sätt att tänka förnuftigt. Det handlade om att upptäcka att sätten att lösa konflikter präglades av den lokala kulturens värderingar. av förlåtelse och socialt likaberättigande, av tålamod och tyglande av såväl språk som vrede; av solidaritet inom den grupp man tillhör och av långvariga och komplicerade processer för att komma fram till ett gemensamt beslut – allt värderingar där också islams inflytande är märkbart.

Gemensam insats för rättvisa

Gång på gång hade jag turen att vara med i grupper som tillkom spontant på arbetsplatsen, grupper som föddes ur gemensamma intressen, gemensamma lidelser, något som en del av medarbetarna så småningom upptäckte. Det handlade om rättvisefrågor och om sanningen i arbetet, om motstånd mot svågerpolitik och om stöd åt orättvist behandlade.

I dessa grupper rådde fullständig respekt för andras övertygelser. Jag var den ende som var kristen, annars fanns där företrädare för alla islamiska riktningar, från den modernistiske/liberale muslimen som gick i bräschen för ett sekulärt samhälle, till glödande fundamentalister. Trots den ofta totala språklöshet, som var förhärskande i fråga om våra olika religiösa uppfattningar, upplevde vi gemenskap och närhet. Det fanns en ordlös gemensam grund, en sorts erkännande av en gemensam bestämmelse, som gick utöver våra olika religionstillhörigheter utan att förneka dem.

De algeriska kollegornas solidaritet

Fyra gånger blev jag uppsagd från mitt arbete för att jag tillsammans med några kollegor kämpade för värderingar som låg oss om hjärtat. Många andra råkade ut för samma sak. Och varje gång fickjag stöd av bekanta, som fått reda på vad som hänt och som var upprörda över det. De hjälpte mig också att få nytt arbete.

Jag utsattes förde mest skiftande misstankar. En del såg mig som spion för den gamla kolonialmakten Frankrike. Andra misstänkte att jag bekämpade islam och i hemlighet arbetade på att få människor att konvertera. Om någon tog mig i försvar, riskerade han att dra på sig samma misstankar. Ändå ingrep gång på gång algeriska muslimska kolleger till min fördel och hjälpte mig.

Det som förenade oss trots de gränser som våra tydliga religiösa övertygelser satte, var kampen för rättvisa och öppenhet, mot den lokala maktelitens intriger och manipulationer, men också kampen för förlåtelse och försoning. Och fast vi lämnade de religiösa overtygelserna utanför, stod det klart för alla att de värderingar som vi alla kämpade för, innerst inne hade med vars och ens religiösa tro att göra.

Kontakter med islamister

Alltså hände det gång på gång att personer på mitt arbete som var kända för att vara islamister, tog kontakt med mig och bad om stöd i den ena eller andra frågan, som handlade om orättvisa förhållanden. Och när jag i min egenskap av utlänning skulle avvisas från nya grupper eller på nya ställen, kunde jag fa höra någon bland islamisterna säga: ”Låt honom vara med, han är ordensman, och han är mer algerier än vi.” Jag hade också att göra med kommunala representanter för FIS, den islamiska räddningsfronten, och blev förvånad över hur stort förtroende de hade för mig. I två olika distrikt bad de mig om råd i frågor som gällde den kommunala förvaltningen. Till andra sade de: ”Det är en vän, han är präst, han hjälper oss.”

Mitt arbete medförde, främst under de sista åren, att jag ofta bytte uppehållsort. När vår arbetsgrupp återvände till staden på söndagseftermiddagar, frågade chaufförerna mig (ofta var de ”skäggiga”, alltså islamister) var de skulle sätta av mig så att jag fick tillfälle att fira gudstjänst. Detta hände fast jag aldrig hade pratat om det eller uttryckligen bett om det. Nästa gång jag for med samma chaufför kom oundvikligen frågan om jag hade kommit ihåg att ta med honom i min bön. Ett av många tecken på vilken förvånansvärt god kontakt det fanns trots alla olikheter.

Olikheten blev bestående. För en del bestod också distansen till den förvirrande utlänning, som de mötte i mig. Kanske kom jag också för nära. I detta land, som lider allt värre under en fundamentalistisk islam och en tilltagande främlingsfientlig nationalism, var mitt deltagande i algeriska projekt ett problem för många. Jag blev alltså ordentligt granskad.

Växande spänningar

År 1992 kom det till en första kris. Då fick FIS stort inflytande i min stad och mitt kvarter. Av mina 20 kollegor tillhörde 14 FIS, och två av dem tillhörde kärnan i den islamistiska cell, som varje kväll träffades bakom stängda dörrar. På order från partistyrelsen samlade de en dag utan min vetskap fabrikens anställda och förklarade mig fredlös. All kontakt med mig skulle undvikas. Motiveringen var att jag var ”fiende till islam”.

Några kollegor trädde fram till mitt försvar: ”Han känner till och respekterar islam, han talar aldrig om sin religion, vi arbetar ju allihop tillsammans med honom precis som ni…”

De båda kaderledarna stod till en början på sig: ”Just hans diskretion och hjälpsamhet är vapen i hans missionerande, med dem försöker han dra alla till sig. Ni vet ju att han är kristen präst och ändå försvarar ni honom?” Efter en lång och hetsig diskussion kom man överens om att låta situationen förbli som den var. Efter en veckas pinsam distans kom så de två kaderledarna fram till mig och bad mig om hjälp i arbetet. Till sist kom en liten delegation för att förklara allt för mig. Livet gick vidare – till en början.

I slutet av 1995 informerades jag av vänner bland grannarna om att min namn stod på en dödslista. Mina vänner och grannar, som alltid hade tagit hand om mig, rådde mig enträget att lämna landet. Sedan 1991 hade jag förlorat många vänner, algerier och utlänningar, muslimer och kristna, alla efter upptrappningen av våldet i Algeriet. Människor som jag sett kvällen innan, som bara bodde några hundra meter längre bort, var döda morgonen därpå.

Jag lämnade landet. Den elfte april i år, två veckor efter bortförandet av de sju trappister, som mördades i slutet av maj, skrev en algerisk vän till mig: ”Liksom varje år på våren drar näktergalarna norrut. Jag tänker då gång på gång på dig och på det som du kallade ”närvarons vittnesbörd” från de kristna i Algeriet. När jag läser artiklarna i den algeriska pressen om kidnappning av eller mord på ordensfolk, blir jag alltmer övertygad om att detta vittnesbörd har börjat bära frukt. Sådana händelser skakar om samvetena, de får oss att känna att vi alla är människor, som har samma uppgift.”

Översättn. Birgitta Carlquist
Den katolska kyrkan i Algeriet

Den katolska kyrkan i Algeriets nutida historia hänger nära ihop med den franska kolonialhistorien. De flesta av de knappt 25 000 katoliker, som idag bor i Algeriet, är utlänningar eller av utländsk härkomst. Författningen garanterar religionsfrihet. Utanför ärkestiftet Algler finns fortfarande suffraganstiften Constantine och Oran liksom ökenstiftet Laghouat, som är direkt underställt Rom.

Stift (biskop)
Katoliker
Stiftspräster
Ordensmän
(därav präster)
Systrar
Algier (H. Teissier) 21 000
24
36
(25)
80
Constantine (G. Piroird) 500
15
11
(10)
44
Oran (P L. Claverie) 1 500
9
13
(13)
45
Laghouat (M. Gagnon) 250
0
28
(20)
41