av GERARD O’CONNELL
Under påven Franciskus pontifikat, är det globala syd närvarande på radikalt nya och framträdande sätt i kyrkans liv”, sade kardinal Robert W. McElroy till Gerard O’Connell, tidskriften Americas Vatikankorrespondent, i en intervju den 4 mars. ”Det har blivit ett fundamentalt skifte i perspektiv, kultur och ibland prioriteringar i kyrkans liv.”
Kardinal McElroy reflekterar över den katolska kyrkans första tio år under Franciskus ledarskap, och delar med sig av sina intryck av den argentinske påven som person och de förändringar som han har drivit för påveämbetet, kurian och den universella kyrkan under det senaste decenniet. Kardinalen ger några skäl till att påven Franciskus har mött så starkt motstånd, inte minst bland biskopar i USA.
Franciskus har varit påve i tio år. Du har mött honom vid flera tillfällen. Vad hos honom som person finner du mest slående?
Som person är det främst hans direkta engagemang. Hans känsla för omedelbarhet, att verkligen fokusera den han talar med. Jag känner en samhörighet med honom: han vill lyssna, han vill höra, han vill säga någonting till mig också.
Han är tydligt rotad i Anden – som står bakom vad han gör och säger – och det känns också som att Anden kallar honom till ett särskilt uppdrag i denna tid. Moder Teresa avgav samma air av helighet, av att Guds Ande var med henne. Hon menade sig ha ett uppdrag från Gud, och hon visste om det och försökte utföra det. Jag upplever samma sak med påven Franciskus.
Påven Franciskus är en hoppfull människa. Ibland kritiserar människor honom för detta och säger att han är alltför hoppfull om den mänskliga naturen, världen, eller om var kyrkan kan vara närvarande. Det är viktigt att på ett kristet vis skilja mellan hopp och optimism. Optimism är bara tron att allt kommer att bli bra. Kristet hopp är tron att även under svåra tider är Gud vid vår sida och finner ett sätt att hjälpa oss igenom.
Vad är det viktigaste med honom som Petri efterträdare?
Han representerar världskyrkans framväxt som Karl Rahner talade om som verklighet vid Andra Vatikankonciliet. Under påven Franciskus pontifikat är det globala syd närvarande på radikalt nya och framträdande sätt i kyrkans liv. Det har varit ett fundamentalt perspektivskifte; i fråga om kulturer och bland prioriteringar i kyrkans liv. Han är den förste påve i modern tid som inte kommer från Europa.
Dessutom har han stor kunskap, och specifik sådan, om många frågor som rör kyrkan i USA. Dessa tenderar att vara väldigt mänskliga, pastorala frågor som rör livet i samhället i USA och i kyrkans liv här. Naturligtvis måste han ha kunskap om den universella kyrkan, men han har också en hel del specifik kunskap om situationen i kyrkan och samhället i USA.
I sin programförklaring Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) talar Franciskus om behovet av en reform av påveämbetet. Anser du att han har lyckats genomföra en sådan reform?
Delvis, ja, på en del grundläggande sätt. Påven Franciskus har gjort påven och påveämbetet mer direkt för människor. Det är inte formellt på samma sätt som det tidigare varit. Nu är det ju så att särskilt påven Johannes Paulus II hade ett fantastiskt sätt att ta folk och engagera sig, men detta är någonting annat. Franciskus talar med grupper, folk, journalister och individer mer omedelbart, om de problem som finns i deras liv, i världen och i kyrkans liv. Denna känsla av omedelbarhet är ett annat slags påveskap. Det är mer präglat av direkta möten, person till person, än vad som varit fallet tidigare.
En annan förändring är att påven Franciskus genom gester berör människor, och detta definierar hans pontifikat på viktiga sätt. En sådan gest är till exempel att han direkt efter det att han blivit vald gick för att betala sin hotellnota. Och ta tillfället då han höll om mannen med svåra hudförändringar i ansiktet. Det var ett alldeles särskilt mäktigt ögonblick där Kristi medlidande förmedlades genom påven. Att han tog sig till Afrika – dit han reste och verkligen bemödade sig om att interagera med människor, trots alla svårigheter med att ta sig runt – det är någonting som gör stort avtryck. Slutligen kan man nämna det tillfälle under covidpandemin då han den 27 mars 2020 talade och bad alldeles ensam i regnet på Petersplatsen.
Det sista i fråga om reformen av påveämbetet handlar om decentralisering. Han valdes till påve för att särskilt ta itu med vissa frågor om centralisering i kyrkans liv och i kurian. Genom den omstrukturering som han har gjort rent formmässigt har han börjat nå en attitydförändring i kurian – att man står i lokalkyrkornas tjänst snarare än att i påvens namn vara den slutgiltiga beslutsfattaren i alla frågor.
Från pontifikatets början har Franciskus talat om behovet av en kyrklig omvändelse både i hennes pastorala inställning och i missionen. I hur hög grad menar du att han har lyckats åstadkomma detta?
Idén om att vara medvandrare har verkligen kommit i förgrunden som det sätt kyrkan bör vara och vandra med människor. Det är helt grundläggande för kyrkans liv. Det går på tvärs mot hela samhällets inställning just nu, med polarisering, och att hålla människor borta om de inte håller med oss eller inte är som vi socialt och kulturellt. Att vara medvandrare är någonting annat: det säger att vi ska gå till varje människa och möta dem som individer, vandra med dem i nåd, omfamna dem.
För det andra säger påven Franciskus att vår moraliska och pastorala teologi måste vara substantiellt påverkad av den verklighet som människor lever i och vad de möter. Det är denna information som bör ha en särskild betydelse för hur vi begrundar vad moralteologin kallar oss till och hur vi lever evangeliet i dag.
Dessa samtal, som vi genom synodarbetet har haft i alla församlingar över hela landet, har haft betydande och goda resultat, inte bara när det gäller vad de har gett och vad folk har sagt, men också i fråga om vad som skett i människors hjärtan under synoden.
Vilken vision av kyrkan är det som Franciskus har fört fram under dessa år? Hur tas den emot? Och hur central är ”synodalitet” i denna vision?
Franciskus presenterar synodaliteten som ett kyrkans tecken och i synnerhet ett tecken för kyrkans kultur. Det som är viktigast att betona är att synodalitet är en kultur snarare än ett resultat eller en samling av resultat. Vi kommer, förhoppningsvis, att få resultat från den synodala processen under kommande ett och ett halvt år – och jag är hoppfull avseende vissa specifika sådana. Men själva nyckeln är att kyrkans kultur kommer att ändras; hon kommer att bli bättre på att lyssna till Gud, att låta Gud leda, att föra dialog med varandra, att mötas, att inkludera och att låta människor vara delaktiga.
Relaterat till synodaliteten är sensus fidei (sinnet för tron). I vilken grad kan lyssnandet till människor på detta sätt kommunicera den viktiga känslan av Guds närvaro, och i vilken grad kan handling och tro förkroppsligade i människors liv upplysa lära och undervisning, och ligga till grund för undervisningen? Är Guds folks gemensamma reflektion en legitim källa till substantiell påverkan på läran och lärans utformning, och då särskilt i fråga om hur läran tillämpas på vad människor i ljuset av evangeliet och kyrkans undervisning uppmanas att göra? Jag tror att svaret är ”Ja!”, men många argumenterar för ”Nej”: det är teologer och biskopar som ska avgöra och förmedla dogmatiska frågor, medan Guds folk som gemenskap bara är en barometer som talar om ifall något skaver, snarare än en faktisk källa till teologisk förståelse, påverkan och rikedom.
Som jag förstår saken är detta vad Franciskus säger, men ibland tror jag att vi står inför en uppdelning mellan ”vi undervisar och du följer”-kyrka och en annan sorts kyrka, ”en synodal kyrka”.
Ur detta springer en del av de utmaningar som konsultationen har lett fram till över hela världen. Kritiker påpekar att kanske en eller två procent av katolikerna i världen har kunnat delta. Det är sant, men vänd på det: I USA deltog 500 000 människor i direkt dialog. Det är den enskilt största konsultationen någonsin i USA. Och det är grunden för eller en del av de reflektioner som bör föras fram till synoden. Det är inte en liten grupp människor. Det är större än någonting tidigare i vårt lands historia.
Kan du identifiera några sätt på vilka påven Franciskus har förändrat den katolska kyrkan sedan han blev påve?
Jag skulle säga att en viktig händelse är mötet i Aparecida, den femte latinamerikanska biskopskonferensen som hölls 2007 i Brasilien. Det vill säga, som påve från Latinamerika förde han med sig skönheten i den långa processen av teologisk reflektion och kyrklig formation till resten av världen.
Min egen uppfattning är att, generellt, Latinamerika över de senaste 40 åren har varit den rikaste källan till genuin teologisk och kyrklig reflektion. Den är vacker, djup, rik och fullt möjlig att föra vidare till hela världen.
Jag läser Aparecida-dokumentet ungefär två gånger om året, bara för att påminna mig om vilken rikedom där finns, men också vad det säger om en hel kontinent – inklusive Mexiko – som kommer samman för att bedriva teologisk reflektion och för att, i ljuset av den mänskliga erfarenheten på denna plats och i denna tid, säga ”Vad är det Gud kallar oss att göra och att vara?”
Ytterligare en sak är det uttalande som påven gjorde som reaktion på en fråga på planet från Rio: ”Vem är jag att döma?” Det har ekat vitt och brett och har haft enorma positiva effekter. Nu blir det ibland feltolkat som att han sade att kyrkan inte kan avgöra vad som är rätt och fel – och så är det naturligtvis inte. ”Vem är jag att döma” är ett avvisande av en fördömande attityd, vilket är en helt annan sak. Jesus talar om synden att vara fördömande mer än någon annan synd i evangeliet, just därför att det är så lätt för oss att hemfalla till detta.
Laudato si’ har haft enorm påverkan, inte bara inom kyrkan utan också i samhället i stort, som ett sätt att sätta fokus på miljöfrågor – men på två olika områden. Det första är att det är en skapad ordning, denna gåva från Gud, som vi ignorerar och förstör. Det andra är att människans påverkan är så enorm på alla nivåer och att allt hänger samman. Den mänskliga personens värdighet står under attack just på grund av dessa miljö- och klimatfrågor på många håll i världen. Uppriktigt sagt så förstörs miljön på i stort sett varje plats på jorden.
Slutligen skulle jag vilja nämna encyklikan Fratelli tutti, den typ av kärlek som påven Franciskus här talar om och särskilt hans användning av den i frågor om krig och fred. Det är ett viktigt steg framåt i kyrkans liv, att sätta aktivt icke-våld i centrum för kyrkans undervisning om krig och fred. Det är dags för oss att röra oss från att tänka på det som ett ideal till att tänka på det som en verklighet som vi behöver öva oss i och integrera. Men jag menar ändå att det finns situationer, som Ukraina, där militära medel är rättfärdiga.
Utifrån vad du sett och hört som biskop, hur menar du att Franciskus har påverkat katolikers liv i USA, och amerikaner i allmänhet?
Genom att peka på Guds nåd och mildhet. Det har varit ett stadigt tema för påven Franciskus under hans pontifikat. Folk har varit mycket mottagliga för detta i USA. Det är en gåva. Att ha konstant fokus på Guds nåd, som är Guds främsta egenskap i relation till oss i vår mänsklighet.
Påvens roll som moralisk ledare är mycket viktig, på världsnivå och i USA, för jag kan inte se att vi har några andra moraliska ledare nu. Vi har en del goda, moraliska människor. Vi gör en del goda saker på olika nivåer i livet, men vi saknar verkligen moraliska ledare. Påven Franciskus är en sådan moralisk ledare och det är en viktig roll i denna tid.
Påven Franciskus gav oss en nyckel till hur vi kan närma oss frågan om polarisering när han talade till kongressen när han kom till USA i september 2015. Det var ett viktigt ögonblick eftersom både representanthuset och senaten var där när polariseringen var som värst. Ändå talade påven Franciskus om den tradition som gör oss enade i USA och inför resten av världen, genom personer som varit viktiga för vår historia och vår identitet: Abraham Lincoln och Martin Luther King Jr, Dorothy Day och Thomas Merton, och han pekade på dem som gemenskapsbyggare. Vårt samhälle har inte några sådana nu. Det är en av synodalitetens styrkor. Den betonar gemenskapen snarare än skillnaderna. Vi behöver desperat detta i vårt samhälle och i kyrkan.
Franciskus har mött en del motstånd från en del av sina biskopsbröder under dessa år, särskilt i USA. Hur förklarar du detta motstånd?
Det finns tre huvudsakliga områden där motståndet blir synligt.
Det första rör prioriteringar i socialpolitiska frågor – och särskilt i fråga om aborter. Biskoparna i USA har i princip inga som helst påtagliga åsiktsskillnader i fråga om någon av de stora socialpolitiska frågorna, i fråga om socialpolitikens utformning eller hur den bör förändras. Vi är överens om det. Den friktion som finns rör prioriteringar, eftersom det handlar om vad man ska göra först, vad som är viktigast. Det finns ett antal biskopar som är oeniga med påven rörande hur socialpolitiska frågor bör prioriteras.
Det andra området är synodaliteten. En av de legitima frågor som ställs när vi alla går igenom denna process lyder: Vi har dessa dialoger, folk har fört fram viktiga frågor och behov över hela världen, men det finns också uppfattningar som går emot varandra. Hur för vi samman allt detta? Hur kan det sluta på andra sätt än i allmän oreda?
Många av våra biskopar är förvisso starkt troende men ogillar ändå att ta ”trons språng”. Dessa språng är nödvändiga i den synodala processen. Du måste verkligen säga: ”Okej, processen är att gå framåt, vi tror att Gud är med oss och kommer att leda oss till ett gott resultat, ett andligt rikt och enigt resultat.” Det finns en oro i fråga om synodalitet bland biskoparna i USA, som kommer ur detta, och det stärker motståndet mot den väg påven vill gå.
För mig är det en enklare fråga, eftersom jag var med hela vägen genom Amazonassynoden. Jag såg hur det, i början, fanns alla möjliga åsikter och synvinklar och frågor. Men den månadslånga synoden byggde på samtal som redan hade hållits i förväg i Amazonas. Det blev möjligt att nå fram till resultat som kanske inte gav allt jag hade hoppats på, men det fanns en närmast universell känsla av att Gud hade varit närvarande och gjort det till en enhetens plats, med rika resultat.
Det tredje området som är en källa till splittring bland biskoparna i USA går tillbaka till Amoris laetitia, särskilt kapitel 8. Det ledde till djupa meningsskiljaktigheter bland biskoparna i USA i fråga om anpassningar för gifta och frånskilda katoliker som levt goda liv och gift om sig. Borde dessa få ta emot eukaristin såsom påven föreslog i en fotnot? Motståndet är inte begränsat till den frågan, men den frågan avslöjar, tror jag, den fundamentala skillnaden inom den amerikanska biskopskonferensen angående huruvida pastorala eller moraliska uttalanden borde orienteras mot dogmatisk sanning eller handla om att vandra med troende människor i desperata pastorala situationer. Jag tror att det är det viktigaste skälet till splittringen mellan biskopar i USA när det gäller påven Franciskus.
Kyrkan i USA men också världen över är drabbad av hela frågan om övergrepp. Franciskus erkände, i en intervju med Associated Press nyligen att ”jag har själv haft en omvändelse i den frågan”. Han har sökt att ta strid mot och få ett slut på övergrepp i fråga om samvete, makt och sex i kyrkan, och särskilt pedofili. Vad tycker du att han har uppnått hittills?
Det är viktigt att han med sådan emfas har gått emot klerikalismen och den klerikala kulturen, eftersom den är själva kärnan i problemet. Det finns folk som vill betona annat, men jag tror att vi då lätt kunde förlora ur sikte i hur hög grad vi har haft en kultur där vi, på grund av vår teologi om prästämbetet, ansett att det räckte med att flytta på de skyldiga och att denna synd var privat och bara behövde förlåtas. Allt detta är en del av en klerikal kultur som är själva kärnan i varför vi inte gjorde någonting för att stoppa detta. Som jag ser det är kyrkans stora synd i fråga om präster som begått övergrepp mot barn inte att vi hade präster som begick övergrepp utan att kyrkan med vetskap om övergreppen förflyttade prästerna. Allt detta har att göra med de förutfattade meningar som hör till den klerikala kulturen.
Påven Franciskus har fått i gång en rejäl kampanj för att ansvar ska utkrävas i dessa frågor; inte bara av dem som faktiskt har begått övergreppen, utan också av dem som tolererat och möjliggjort det genom förflyttningar och mörkläggningar.
En tredje sak som påven har gjort bra är att han erkänner egna misstag. Det är mycket viktigt att ledare kan göra detta, och så mycket i vår kyrkliga kultur säger att det ska undvikas. De av oss som har ledarpositioner i kyrkan begår misstag. Jag tror att det är viktigt att vi säger att vi har gjort misstag, eftersom folk då kan se när vi är ärliga. Det gör oss också mer mänskliga.
Jag tror ännu inte att detta system för ansvarstagande helt har mognat till vad det ska vara. Jesuiten Hans Zollner gjorde ett uttalande nyligen om var vi står just nu, och det är fortfarande en viktig fråga hur man bör definiera ”utsatta vuxna”. Det är en stor fråga. En andra fråga är ”Hur går vi tillbaka och utvärderar förflyttningar och mörkläggningar som skedde för länge sedan?”. Och inte en långsam utvärdering: det bör vara en klok utvärdering, förstås, men kvarnarna mal ofta för långsamt när det handlar om att hantera utmaningar, i synnerhet i fråga om biskopar.
En annan stor fråga, förstås, särskilt i kyrkan i USA, som kommer fram i den synodala processen, handlar om kvinnors roller i kyrkan. Hur ser du på vad Franciskus gjort hittills? Och vad skulle du vilja se framöver?
Det har skett påtagligt mycket avseende utnämningar och strukturella förändringar i reformen av Kurian. Detta berör lekfolket som helhet, eftersom många av hindren mot kvinnors möjligheter såväl på stiftsnivå som på universell nivå har handlat om att lekfolk inte har kunnat inneha vissa positioner. Påven har rört sig åt viktiga håll i den frågan. Jag tror att det kommer att ske ännu mer under synoden.
Det finns ytterligare förändringar som jag skulle vilja se. Jag menar att kyrkan bör låta kvinnor inneha varje typ av uppdrag i kyrkan som inte är dogmatiskt utesluten för dem, och det betyder en lång rad öppningar på individnivå och i församlingslivet. Då kan man på stiftsnivå ta bort vissa hinder för positioner som kvinnor i nuläget inte kan ha.
Och så diakonatet: jag skulle vilja se kvinnor vigas till diakoner, då jag menar att det inte är dogmatiskt uteslutet. Jag tror att vi har tillräcklig historisk kunskap i dag för att kunna visa att det funnits en typ av kvinnlig diakonal tjänst i kyrkans liv med en formell ritual.
Jag skulle också vilja se påven Franciskus formulera ett teologiskt ramverk för mäns och kvinnors roller som ser till det som är distinkt och unikt för kvinnor men utan att begränsa och placera i fack. Alltför ofta placerar de begrepp som vi använder i kyrkan kvinnor i specifika fack och kategorier: de kan göra detta, men inte detta. Det menar jag stjälper mer än det hjälper.
Påven Franciskus har fokuserat evangeliets sociala dimension. Hur skulle du sammanfatta detta, och lyssnar folk?
Jag hör hemma vid gränsen mellan Mexiko och Kalifornien, och för oss finns det en viktig fråga som är levande i påven Franciskus hjärta: frågan om migranter och flyktingar. Varje gång jag möter honom frågar han ”Vilken är situationen på marken nu?”. Och den är inte så bra här i USA. Jag hade hoppats att politiken skulle förbättras. Det har blivit lite bättre, men vårt system är i grunden trasigt. Detta är ett världsvitt problem, som Franciskus ständigt är uppmärksam på, eftersom det är enkelt för oss att filtrera bort det ur vårt medvetande. Påven Franciskus, likt den helige Franciskus av Assisi, fortsätter att peka på de fattiga i vårt samhälle och att fråga vilken sorts ekonomi som låter dessa nivåer av ojämlikhet existera och till och med förvärras över tid; en ekonomi i vilken finansiella instrument och finansmarknader manipuleras på ett sådant sätt att de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Det går emot vår tro, och påven fortsätter att påtala detta.
Till stor del, tyvärr, lyssnar folk på de delar av påvens budskap som de själva gillar, och ignorerar sedan resten men använder det som de gillar, i diskussion, dialog eller publikt, eller sitter med det i sitt hjärta.
Men den djupare frågan är denna: I vilken utsträckning leder påvens uttalanden och handlingar i dessa frågor till faktisk omvändelse för människor, så att de går bortom sitt sätt att tänka enligt MSNBC eller FOX News, och verkligen tillåter sig en hjärtats omvändelse i frågor om migration, abort, flyktingar och fattiga?
Översättning och bearbetning: Magdalena Dahlborg
Artikeln är hämtad från America Magazine den 14 mars 2023.
Gerard O’Connell är tidskriften Americas Vatikankorrespondent sedan 1985.
Ur Signum nr 5/2023, s. 9–15.