av JOHAN A. STENBERG
I spåren av påvens miljöencyklika Laudato si’ (2015) inledde Stockholm Environment Institute (SEI) och Vatikanen ett nytt samarbete för att främja global hållbar utveckling. Under våren 2023 lanserades den gemensamma publikationen Our Common Home: A guide to caring for our living planet som tryckts på flera språk med en upplaga på 500 000 exemplar. Signum fick möjlighet att ställa frågor till SEI:s vd, Måns Nilsson, om projektet och möjligheten till fördjupat framtida samarbete. Här redogör han dessutom för sina förhoppningar om en universell etisk deklaration för miljön med samma tyngd som deklarationen för mänskliga rättigheter.
Måns Nilsson, berätta för Signums läsare vad Stockholm Environment Institute (SEI) är.
SEI är ett forskningsinstitut som bildades av svenska riksdagen 1989 och vi har ett internationellt mandat. Det skapades för att Sverige skulle ha en vetenskaplig röst i de internationella miljö- och klimatförhandlingarna som inleddes på 1980-talet. Syftet med verksamheten är att bedriva forskning och studier som kan användas av beslutsfattare för att stödja policyutveckling runt om i världen, inte bara i Sverige utan även i det globala syd. Vi har från början haft en internationell prägel och på senare tid också etablerat nya forskningscentra i bland annat Thailand, Kenya och Colombia som bedriver forskning med regionalt fokus gentemot aktörer i de regionerna. Jag har varit chef sedan 2018 men kommer inifrån organisationen, så innan dess var jag forskningschef och forskade själv inom miljö- och klimatpolitik, med särskilt intresse för hur miljö- och klimatfrågor integreras i andra politikområden. Den integrationsprocessen har blivit viktigare och viktigare med 2030-agendan, där man har ett stort antal mål som måste genomföras på ett samordnat sätt så att de inte motverkar varandra utan drar åt samma håll.
Hur många anställda har ni?
Vi är 340 personer globalt och största avdelningen är här i Stockholm med huvudkontoret som har ungefär 120 personer. Sedan har varje kontor en chef som rapporterar till mig, så jag är chef för helheten, men allting är del av SEI som är en svensk stiftelse.
Berätta om skriften Our Common Home som ni har tagit fram tillsammans med Vatikanen.
Det här initiativet sattes i gång av Cecilia Björner som var Sveriges dåvarande ambassadör vid Heliga stolen. Hon kontaktade mig runt 2019 och berättade att hon hade en dialog med Dikasteriet för främjandet av fullödig mänsklig utveckling om att göra någonting kopplat till miljöencyklikan Laudato si’. Då var den encyklikan inte helt ny, men Vatikanen kände att de ville hålla liv i den på olika sätt; de tyckte det vore spännande om man kunde inleda ett samarbete med Sverige för att utveckla det som skrevs i påvens encyklika. Jag såg direkt en intressant möjlighet för oss att delta. Vi jobbar ofta med olika länders regeringar och myndigheter och internationella organisationer som EU-kommissionen eller FN-organ, och ibland med branschorganisationer och industrin eller civilsamhällesorganisationer. Men jag hade aldrig samarbetat med något trossamfund, som ju ofta anses ha en viktig roll i genomförandet av 2030-agendan. Den som rest runt i delar av världen, till exempel Latinamerika och Afrika söder om Sahara, har ju också sett vilket inflytande kyrkan kan ha. Kyrkan kan vara en jätteviktig kraft i samhället på ett sätt som vi kanske inte alltid tänker på här i Sverige. Jag tyckte att det var väldigt spännande att se om vi på SEI, med vårt vetenskapliga perspektiv, kunde mötas och samarbeta med det trossamfund som den katolska kyrkan är. Då inledde vi en dialog som Cecilia initierade med olika personer och chefer på dikasteriet.
Vi landade i att vi skulle göra en vetenskaplig koppling till encyklikan. Publikationen skulle handla om klimat, biologisk mångfald, vatten, luft, mat, konsumtion och livsstilar. Vad säger vetenskapen? Vad behöver förändras i samhället i stort? Vad kan man göra själv? För att nå en katolsk allmänhet som kanske vill prata om hållbarhetsfrågorna i någon grupp kopplad till kyrkan så måste materialet vara förenklat, men utan att förlora tyngden i argumenten. Det var en extra utmaning för oss att förmedla vetenskapen till den här publiken på lättfattligt sätt. Resultatet måste vara ett väldigt konkret och attraktivt material som är lätt att ta till sig. Det tyckte jag var en väldigt spännande utmaning. Vi har försökt få in underlag för diskussionsfrågor och andra sätt att mobilisera folk. Den sista biten i den här broschyren, efter Let’s take action, har vi byggt tillsammans med Vatikanen; där kopplar det mer in till tron och det andliga. Den delen handlar till exempel om hur Bibeln talar om vatten, hur vattnet används i kristna ritualer och så vidare.
Hur omfattande spridning räknar ni med att broschyren får?
Vi kunde med relativt små medel använda vår personal för att utveckla både texten och det grafiska till färdiga format. Men att trycka upp det här projektet kostar ganska mycket pengar och nu finns ju en halv miljon exemplar som nu skickas ut i världen. Vi fick hjälp av UD som inom biståndsanslaget finansierade tryckning av en halv miljon exemplar. Den är nu tryckt på italienska, spanska, portugisiska och engelska. Det finns också intresse för att göra ytterligare översättningar på swahili, grekiska och arabiska, men då kommer vi nog inte att göra en ytterligare tryckning utan då blir det för webb- och mobilformat för lättare spridning.
För ett halvår sedan var broschyren färdig och då presenterades den på en sorts förlansering på en konferens i Assisi som hette The Economy of Francesco. Det var en veckas konferens där påven också deltog. Där fick jag tillfälle att presentera projektet tillsammans med en av dikasteriets ledande personer.
Sedan hade vi den globala lanseringen i början av februari i år på ett online-event. Tredje och sista steget av detta blir nu att vi har en Laudato si’-vecka i Vatikanen i slutet av maj. Jag ska vara med på ett rundabordssamtal där Svenska Institutet i Rom står värd. Vi har dessutom fått besked om att påven kommer nämna broschyren under sitt anförande på Petersplatsen söndagen den 21 maj [vilket också skedde, red. anm.] som är upptakten till Laudato si’-veckan. Det är ju fantastiskt roligt att det når hela vägen, och sedan får vi vara beredda på att det kanske blir ytterligare förfrågningar och intresse efter det.
Möjligheten att nå ut med kunskap kring hållbarhet i det här projektet är helt enorm om det skulle få fart som det är tänkt. Vi har aldrig haft en så stor publik någonsin förut för någonting vi har producerat.
Du beskrev tidigare katolikerna som huvudmålgruppen för den här skriften. Kan den användas bredare?
Det är klart att den kan användas bredare för den beskriver på ett kortfattat sätt huvudfrågorna inom miljö och hållbar utveckling. Men den är ju designad för att tala till katolska församlingar genom att citera påven och genom att ha en bön på sista sidan och genom att ha ett ganska tydligt avstamp i påven Franciskus miljöencyklika Laudato si’. Men om man bortser från första och sista sidan så kan vilken person som helst, med stor behållning, läsa om klimat och vatten och luft och så vidare.
Finns det någon särskild anledning att ni började med att rikta er mot just det katolska samfundet?
Nej, egentligen inte. Vi reagerade ju på en invit och bedömde att vi kan jobba med Vatikanen. Så det finns i grunden inte någon särskild anledning. Det faller ju sig något mer naturligt för Sverige kanske, men hade vi fått en sådan förfrågan från en annan religion så hade vi ju bedömt den på samma sätt skulle jag säga.
Jag hade en annan spaning, på tal om hållbarhet: Vanliga policydokument har ju en tendens att bli inaktuella efter ett fåtal år. Den katolska kyrkan verkar dock på ett helt annat tidsspann. Många kyrkliga dokument som är tusen år eller äldre är fortfarande lika aktuella i dag och man kan räkna med att även det här dokumentet kommer läsas med stor behållning om tusen år, om mänskligheten finns kvar då. Fanns denna beständighet i åtanke när ni valde att arbeta med kyrkan?
Ambassadören sade, på tal om samarbetet och projektledningen, att ”ni får vara beredda på att ni har lite olika tidsperspektiv och Vatikanens perspektiv är ofta oändligheten”, medan, som du säger, vi vanligen jobbar mot policyprocesser där det finns ett liv för dokumentet i upp till fem eller max tio år, sedan brukar det vara överspelat. Vi tänkte på det, när vi skrev Our Common Home, att det ska hålla ett bra tag. Men det finns några statistiska uppgifter i broschyren som kanske inte håller i mer än tio år, till exempel uppgifter om luftföroreningar som har orsakat ett antal dödsfall varje år; den siffran kan ju förändras på tio års sikt. Men jag tycker det är en väldigt viktig aspekt att fundera på i allt man skriver: Hur länge vill man att det ska vara relevant? Vi har börjat tänka lite mer på det och det är kanske delvis inspirerat av det här samarbetet.
Förra året var det ju en FN-konferens som hette Stockholm+50 som uppmärksammade 50-årsminnet av Stockholmskonferensen. I samband med den skrev vi en rapport som heter Unlocking a Better Future. Där hade vi också väldigt mycket tanken att den här rapporten ska hålla; den ska inte vara bortglömd om ett år utan man ska kunna komma tillbaka till den under i alla fall hela 2020-talet.
Siffrorna blir inaktuella så klart, men i Our Common Home finns ju många grundläggande principer som jag tänker kommer hålla länge.
Och det är ju styrkan med om man hade en etisk deklaration för miljö. Det ska ju hålla. Som mänskliga rättigheter-deklarationen, den står sig än i dag utan några som helst problem, medan klimatkonventionen kanske inte kommer kunna ha samma livslängd. Och det kräver ju en verklig skicklighet också att kunna tänka förbi framtida politiska skiften och nya värderingar i samhället och tekniska språng som vi i dag inte har en aning om. Vad är det som är beständigt; vilka principer är det som är de viktiga? Det tycker jag är ett spännande perspektiv att ta upp i vårt miljöarbete.
Har samarbetet mellan SEI och Vatikanen uppfattats som kontroversiellt av någon?
Vi hade diskussioner internt om hur omvärlden skulle se på att SEI gör det här samarbetet. Finns det några risker för oss som forskningsbaserad institution att samarbeta med ett religiöst samfund? Men vi landade ändå i att den katolska kyrkan är en väldigt stor och viktig och legitim aktör som vi absolut måste kunna samarbeta med. Vi skulle kunna samarbeta med andra stora religioner också och kanske helst av allt i något initiativ som spänner över de stora religionerna – inter faith.
Vi fick starkt stöd från styrelsen. Vissa reservationer kan man kanske nämna; det var våra kolleger i USA, där vi också har ett kontor. De ansåg att den katolska kyrkan kanske inte alltid har haft en positiv roll i politiken kopplat till abortfrågan. Jag har ingen djupare insyn i det på något sätt, men det är klart att det finns vissa delar av FN:s utvecklingsagenda inom mödrahälsa och hela den delen där vi kanske från svenskt håll har en lite annan syn. Men det gäller ju också många andra aktörer i samhället, att man då ändå samarbetar. Vi jobbar ju exempelvis med Indiens regering utan att älska allting som Indien gör.
Miljöencyklikan Laudato si’ citeras på väldigt många ställen i Our Common Home. Jag tycker själv att Laudato si’ är fantastisk, men ser ju också att denna encyklika innehåller avsnitt som absolut är sådana som du nämnde skulle kunna ses som problematiska i en svensk kontext. Påven beskriver exempelvis respekten för de ofödda människorna som central för hållbarhetstänket och han ifrågasätter om man kan vara genuint intresserad av att vårda ekosystemen om man inte respekterar det ofödda människolivet. Enligt påven är den västerländska besattheten av personlig frihet till konsumtion och autonomi knappast förenligt med ett helgjutet kristet liv. Om man inte kan offra delar av sin egen frihet för ett ofött barn, hur ska man då på ett trovärdigt sätt kunna offra en del av sin egen frihet för något slags ekologisk hållbarhet? Påven ser en dubbelmoral här och ifrågasätter om den västerländska profana och individualistiska kulturen ens är förenlig med ekologisk hållbarhet. Man anar en kulturkrock mellan det katolska samfundet och det svenska profana samhället.
Jag kan inte säga att det har varit så mycket diskussioner om det. Jag gör inte själv kopplingen mellan vördnaden för det ofödda fostret och miljö och ekosystem, men det är ju hans position och perspektiv på det. Men jag kan däremot hålla med om att det finns en motsättning mellan västerländskt konsumtions- och individfokus och värnandet om det gemensamma arvet och våra gemensamma allmänningar, både globalt och lokalt. Och det har accelererat på senare år, tycker jag. Det finns i samhället för lite diskussion kring skyddandet av det som betyder något i slutändan, något vi ofta reducerar till en politisk fråga. Men det är en mycket djupare existentiell fråga egentligen.
Respekten för mänskligt liv och människans särställning i Guds skapelse, det är ju en väldigt central del i kyrkans tro och många i miljövården vill ifrågasätta det antropocentriska perspektivet. Men vi har också en rätt tydlig princip i SEI:s strategi, nämligen att det är människans villkor kopplat till miljö som är det viktiga och utgångspunkten för oss. Det handlar inte om att ”rädda och skydda och förbättra miljön” till vilket mänskligt pris som helst.
Jag är evolutionsbiolog och från ett rent biologiskt perspektiv, när man tittar tillbaka på jordens och livets historia, så är ju den kantad av katastrofer, utdöenden, evolution av nya arter och perioder av stabilitet mellan de här katastroferna, kan man säga. Ur det perspektivet, varför är hållbarhet viktigt egentligen?
Ja, det är klart att ur ett planetärt perspektiv så kommer ju jorden och dess ekosystem att överleva mänskligheten, så är det ju onekligen. På något sätt kommer det att bli så. Men jag tycker att vi behöver förvalta det som finns på bästa sätt. Det finns en väldigt stark etisk grund i att förvalta något och lämna över något till nästa generation som är lite bättre än det man själv fick ta emot. Sedan tycker jag också att man kan grunda det i våra mänskliga rättigheter som den universella deklarationen från 1940-talet; att vi som människor har rätt till grundläggande resurser och rent vatten och utbildning och trygghet. Jag tycker att hållbarhet är det viktigaste narrativ som finns för att säkra de grundläggande rättigheterna.
Men jag saknar en etisk universell deklaration för miljö som har samma tyngd som den som finns för mänskliga rättigheter. Jag tror att den etiken inte är lika tydlig för folk och det kanske gör att den inte heller får samma genomslag i politiken. Man säger till exempel att ”vi ska hjälpa Ukraina eller införa GDPR” – man försöker genom politiska styrmedel och politiska initiativ säkra att folks grundläggande rättigheter upprätthålls – och då blir det en väldig drivkraft. Men när det gäller de grundläggande etiska principerna för miljön, då pratar man i stället om att ”Vetenskapen säger …” – det vill säga det vetenskapliga narrativet hela tiden. Vi lyssnar på vetenskapen; vetenskapen säger 1,5 °C, men det är ju ingen etisk grund, det är bara en vetenskaplig grund och den svarar inte på frågan varför? Varför är den vetenskapliga grunden viktigare än den etiska? Den etiska grunden tror jag att man skulle behöva utveckla. Och den etiska grunden kan också förankras i både kristendom och islam och andra religioner där det finns starka referenser till detta som jag tycker är underutnyttjade som verktyg för hållbarhet.
Du beskriver dig på er hemsida som en brobyggare mellan vetenskapen och politiken. Påvens titel Pontifex betyder också just brobyggare och ert gemensamma dokument, Our Common Home, beskrivs också som en bro där vetenskapen och tron är de två fundamenten. Men jag är själv frågande till om vetenskapen och religionen verkligen står sig så starka nu för tiden. Vetenskapen används ju ofta i debatten som slagträ, men jag vet inte hur intresserade folk är av objektiv sanning i egentlig mening. Och många kanske beskriver sig som troende i en vag mening, men religion i egentlig bemärkelse, som dyrkande av sanning, är väl svagare än på många hundra år. Känner du ändå att det är två starka pelare som ni bygger er bro på?
Nej, jag håller väl med dig om att intresset för vetenskaplighet har minskat i Sverige under de senaste decennierna. Hur det ser ut för kyrkan är jag lite mer osäker på. Men man kan ju se Our Common Home som en bro som också stärker brofästena. Det stärker bådas röst på något sätt. Vi skapar ingen konfliktyta i onödan genom att hårdra en massa argument. Man kan informera och tala till hjärnan och hjärtat; inspirera och bli inspirerad. Det är något som vi ofta kanske inte lyckas med i vetenskapen, men där ju tron har en direkt motorväg till hjärtat. Genom att samverka med den katolska kyrkan når vi grupper med information som inte hade plockat upp detta annars. På samma sätt kan kyrkan legitimera sig som en kunskapsbaserad organisation som har en legitim röst i samhällsutvecklingen genom att jobba på det här sättet med oss.
Blir det någon fortsättning och fördjupning av samarbetet mellan SEI och Vatikanen?
Vi har en diskussion med Vatikanen om en fortsättning, eller Fas 2 i vårt samarbete. Vi får återkomma till vad det kan handla om, men nästa steg i samarbetet skulle kunna handla lite mer om hur vårt samhälle ser ut i dag, det ekonomiska systemet, beteenden och sociala sammanhang – Economy of Francesco-perspektivet. Påven vill också driva frågan om hur en ny och bättre ekonomi kan fungera för världen. Det tangerar frågor som även vi ställer oss i forskningen. Det är inte riktigt klart hur eller om vi sätter i gång ett nytt projekt, men det finns lite diskussioner på gång.
Om vi blickar ännu längre framåt i tiden, hur ser du på planeten och människans utveckling? Kommer vi om 150 år ha en lycklig mänsklighet som har nått de globala hållbarhetsmålen; en värld utan fattigdom, utan hunger, med god hälsa, hållbar industri, biologisk mångfald och så vidare?
Nej, jag tror inte vi kommer att ha en ekonomi eller ett samhälle utan fattigdom, jag tror inte att sådana utopier kan förverkligas. Det kommer alltid att finnas allvarliga problem att ta sig an. Vi har inte den blekaste aning om hur framtiden kommer att se ut vad gäller värderingar, livsstilar, kulturer och teknik. Vi gör klokt i att hålla fast vid de gamla institutionerna, inklusive kyrkan, för att upprätthålla en koppling bakåt; en koppling till mer djupgående principer. Det finns ju även gamla institutioner i Sverige, akademierna, Kungliga Vetenskapsakademien och så vidare. Ibland kan de framstå som lite irrelevanta i policyprocesserna, men jag anser att det inte gör så mycket, de ska finnas där. De har statuter och principer och en beständighet som vi ska värna om. Det tror jag faktiskt är viktigt när stora delar av samhället många gånger rusar fram i okänd riktning.
Johan A. Stenberg är professor i integrerat växtskydd vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp.
Ur Signum nr 5/2023, s. 15–20.