av ANDERS PILTZ
År 1223, för jämt 800 år sedan, grundades dominikanernas konvent i Lund, bara två år efter ordensstiftaren Dominikus död i Bologna. Det är ett sekeljubileum värt att observera.
Mendikantordnarna, franciskaner och dominikaner, var svaret på en ny tids behov. Den tidigmedeltida kyrkan var stationär. En kristen var bunden till sin socken och måste bikta sig för sin egen kyrkoherde. Klostren låg på landsbygden, och munken eller nunnan tillbringade hela sitt liv på samma plats. På 1100-talet bröts denna stabila ordning upp, och det ekonomiska livet började i allt högre grad att bygga på penninghushållning och samfärdsel. Handel och sjöfart väcktes till nytt liv. Mendikanterna i början av 1200-talet var i motsats till sockenprästerna och klosterordnarna rörliga, med påvligt tillstånd att verka utan hänsyn till församlings- och stiftsgränser och med befogenhet att höra bikt överallt. Dominikanerna etablerade sig i universitets- och domkyrkostäderna, med hänsyn till de teologiska studierna och i avsikt att värva studenter för sin nya livsform.
Dominikanerna hade grundats 1216 och antagit augustinerregeln, i syfte att förkunna evangeliet, vilket uttrycktes i ordens officiella namn, Ordo fratrum praedicatorum, Predikarbrödernas orden. Uppdraget bekräftades av påven Honorius III, och det utsträcktes att gälla i hela kristenheten. Bröderna var ambulerande och skulle leva på folks gåvor och inte skaffa sig egendomar. Till ordensaskesen hörde ett intensivt studium, vilket för ordensgrundaren Dominikus var ett oavvisligt krav och ordensgemenskapens speciella signum. På detta sätt skulle kontemplation och aktivitet, korbön och själavård kombineras på ett dittills nytt sätt. Varje konvent hade en lektor med ansvar för studierna i filosofi och teologi. Bröderna var skyldiga att följa hans undervisning, men denna stod också öppen för stiftspräster och medlemmar i andra ordnar.
Dominikanerna var organiserade enligt den medeltida korporationstanken, som en sammanslutning av personer utan bundenhet till en viss plats. De blev därmed organisationshistoriska pionjärer. Orden var uppdelad i provinser, som enligt beslut 1228 skulle vara tolv, däribland den skandinaviska Dacia-provinsen (grundad 1226), som med tiden kom att omfatta 31 brödrakonvent, samt fyra kvinnliga kloster (Roskilde, Skänninge, Kalmar, Gavnø nära Næstved). De enskilda ordenshusen styrdes av en vald prior med medhjälpare, som varje år hade att redovisa sin förvaltning, vilken bedömdes av medbröderna genom votering. Orden i sin helhet styrdes av generalkapitlet, som möttes vartannat år och dit varje provins skickade sina ombud. Där stiftades ordens lagar, avdömdes tvister och utmättes ansvar. Varje ändring av konstitutionerna måste beslutas av tre på varandra följande generalkapitel. Nya konvent kunde grundas enbart med tillstånd av generalkapitlet och måste omfatta minst tolv bröder. En uppgift från 1461 talar om 37 medlemmar i Sigtuna. Man skilde mellan klerkerna, präster och blivande präster, och lekbröderna, som ägnade sig åt de praktiska uppgifterna. En nyhet som mendikanterna införde var organiserandet av lekmän i det som senare kom att kallas tredje ordnar. En krets av fromma kvinnor blev början till konventet i Skänninge i slutet av 1200-talet.
De första två skandinaverna som anslöt sig till Dominikanorden var en svensk med namnet Simon och en lundensare som hette Nils. De upptogs i orden i Bologna den 15 augusti 1219 och var då redan prästvigda, sannolikt kaniker som vistades för studier i Italien. Året därpå anlände en prost från Sigtuna vid namn Gaufred till Rom, där han mötte Dominikus själv och blev så entusiastisk för den nya orden att han bad denne att grunda ett hus i Sverige. De båda nordborna skickades dit, i enlighet med ordens policy att sända personer som talade språket flytande och kände till de politiska och andliga förhållandena väl. De reste sålunda till Sigtuna, men ärkebiskopen i Uppsala motsatte sig planerna. Vid påsken samma år blev ytterligare en skandinav, Salomon från Århus, upptagen i orden i Bologna, och efter en äventyrlig hemfärd kom han till Köpenhamn, där ärkebiskop Andreas Sunesen gav honom ett varmt välkomnande, vilket också bekräftas av donationen av en tomt intill domkyrkan i Lund några år senare. År 1223 grundades således ett dominikankonvent i Lund, som på den tiden var den främsta staden i Danmark och ärkebiskopssäte för Nordens primas. Dominikankonventet i Lund invigdes till Maria Magdalena, ett helgon med särskild anknytning till orden.
Det nya konventet i Lund valde den svenske brodern Simon till förste prior. Det skall ha brunnit ner 1287, liksom stora delar av staden, men redan 1292 kunde orden hålla sitt årliga provinsialkapitel i Lund.
Att denna nya livsform var attraktiv bevisas av dess hastiga spridning. Inom det nuvarande Sverige upprättade orden under sina 40 första år konvent i Visby, Sigtuna, Skänninge, Skara, Lödöse, Åhus, Kalmar, Västerås, Halmstad och Strängnäs (konventet i Stockholm tillkom 1336). I slutet av 1200-talet fanns det fjorton konvent i Danmark med Estland, ett i Finland, och tre i Norge. I Norden var den glesa bosättningen och de besvärliga kommunikationerna en särskild svårighet. Sjömän, fiskare och jägare var långa perioder utom räckhåll för sockenprästerskapet. Tack vare den täta förbindelsen mellan konventen var bröderna väl förtrogna med vattenvägarna och fick därför särskild kontakt med sjömännen. År 1230 anhöll danska dominikaner av kung Valdemar II att en fyr skulle anläggas vid Falsterbo rev. Dominikaner från Sigtuna predikade vid de årliga sälmarknaderna i Stockholm och besökte Svenska högarna i yttersta havsbandet under fisketiden. Den venetianske sjöfararen Pietro Quirino berättar på 1430-talet, då han hade lidit skeppsbrott vid Nordnorges kust, att en dominikan från Bergen övervintrade på en ö i Lofoten för att sköta själavården där. I Helsingör inrättade bröderna en sjukstuga för främmande sjömän 1516.
Att filosofer och teologer som Albertus Magnus och Thomas av Aquino hörde till Dominikanorden var knappast en tillfällighet, med tanke på den vikt man lade vid den intellektuella bearbetningen av tron och de frågor som tron väcker hos alla tänkande människor. Gotlänningen Petrus de Dacia (d. 1289), som brukar kallas Sveriges förste författare, studerade i Köln och hörde där Albertus föreläsningar innan han gjorde karriär i orden (befattningar i Skänninge, Västerås och Visby; han deltog i generalkapitlet i Bordeaux 1287). Petrus korrespondens med beguinen Kristina av Stommeln (sedermera saligförklarad) är bevarad, jämte en traktat om det mänskliga själslivet. Med hjälp av tidens akademiska vetande beskriver han där sin kärlek till denna kvinna, som för honom personligen hade blivit en nådens förmedlerska. Hans författarskap är en sällsynt och sällsam förening av skolastik och sensualism.
Det fanns i Sverige planer på ett ordensuniversitet (studium generale) i Västerås 1505, men dessa förverkligades inte. Dominikaner studerade bevisligen vid universiteten både i Uppsala och Köpenhamn. Dominikanlektorn i Stockholm, Clemens Ryting, föreläste i Uppsala 1480 i den teologiska grundkursen, och delar av hans personliga bibliotek är ännu bevarade.
Lund, en kyrklig metropol
Danmark hade kristnats från Tyskland och England. När de danska kungarna erövrat England sändes missionärer därifrån till Danmark. Under Lunds första tid i slutet av 900-talet var staden engelskinfluerad. Henrik, Lunds förste biskop, kom från Orkneyöarna och blev kaplan hos Knut den store. Näste biskop, Egino, satt i Dalby och hade fått sin vigning i Bremen men övertog efter Henriks död styret av Lundakyrkan. Lund var nu etablerad biskopsstad. Kung Knut den helige donerade 1085 stora jordegendomar till kyrkan i Lund, som fick inkomsterna från byar och gårdar på Själland och i Skåne.
Det finns få exakta källuppgifter om hur staden tedde sig i början av 1200-talet. Vid medeltidens slut var Lunds invånarantal troligen mellan 3 000 och 4 000 personer, och ingen skandinavisk ort kunde tävla med Lund i storlek, anseende och betydelse. Man kan på en nutida stadskarta ana den medeltida, ovala konturen av stadskärnan (som ännu har kvar det medeltida gatunätet). Lund var i hög grad en kyrklig metropol. Det fanns 19 socknar i Lund, femton av dem knutna till egna sockenkyrkor och fyra till andra institutioner: Krafts socken till kryptan i domkyrkan, Nunne socken till Sankt Peters nunnekloster, Hellig Geist till helgeandshuset (sjukstugan), och Drottens socken, som till omkring 1300 hörde till Trefaldighetsklostret. Lund hade ett manligt och ett kvinnligt benediktinkloster: Trefaldighetsklostret (där nu Universitetsbiblioteket ligger) respektive S:t Peters, vid nuvarande Sankt Peters klosters kyrka. Till detta kom sedan två mendikantkonvent, Svartbrödraklostret (dominikanerna, numera domkapitlets byggnad) och Gråbrödraklostret (franciskanerna, på Klostergatan). Det fanns tre sjukvårdsinstitutioner, Hellig Geist vid Söderport, spetälskehospitalet i nuvarande Sankt Jörgens park, och troligen ett johanniterhospital på Bredgatan. I stadens kärna fanns sedermera 14 kanikresidens och 36 vikarieresidens, knutna till landsbygdsegendomar som finansierade dem. Fyra femtedelar av stadens gårdar ägdes av någon kyrklig institution.
Lundakatedralen var däremot ingen församlingskyrka, i kontrast till i dag, där en hel församling samlas och sätter sig i bänkar. En medeltida domkyrka hade inga sittplatser, och den dominerades inte heller av någon predikstol. Den var en kultkyrka, en plats för biskopens och domkapitlets dagliga ceremonier, mässor, tideböner, processioner, och i undantagsfall begravningar och kröningar. Vanligt folk praktiserade normalt sin fromhet i närmaste kvarterskyrka.
Dominikankonventet i Lund var utan tvivel ett av de viktigaste i Dacia-provinsen. Flera påvar visade lundadominikanerna sitt förtroende. Man vet att fyra provinsialkapitel ägde rum i Lund, vilket innebär att konventet bör ha haft utrymmen för att hysa cirka 60 personer, förutom egna bröder.
När den danska reformationen genomfördes 1536 förlorade en stor del av stadens befolkning sitt ekonomiska underlag, och staden förlorade sitt ärkesäte och förvandlades till en i raden av danska köpstäder. Dominikankonventet upplöstes och raserades omedelbart. Vid utgrävningar nyligen har man funnit rester av en tegelugn och av ett kök. Vad som hände med konventets arkiv efter reformationen är inte helt klart, men kanske förenades det med domkapitlets brevsamling, som skickades till Stockholm i slutet av 1600-talet. Tyvärr har de flesta skriftliga källor brunnit upp, vid Stockholms slottsbrand 1697 och i Köpenhamns brand 1728. Några episoder har slumpvis undgått eldens härjningar. Generalkapitlet dömde konventet 1250 för olovlig byggnadsverksamhet. Provinskapitlet straffade några bröder 1291 för förseelser: olovlig bokförsäljning till en adelsdam, frånvaro från generalkapitel, samt sympatier för misstänkta, tyska läromeningar. Straffet kunde vara några dagar på vatten och bröd, extra psalmrecitation och några rapp med en käpp. Den siste priorn i provinsen Dacia hette Hans Nielsen, som 1537 (i civila kläder) hjälpte danske kungen med en lista över konventens samtliga klenoder. Han blev slutligen luthersk kyrkoherde i Rinkaby.
Dominikanernas återkomst
Den lutherska reformationen innebar en skövling av den gamla klosterkulturen i Sverige. Den började med stängningen av kartusianklostret i Mariefred 1526 och avslutades genom Vadstenasystrarnas förvisning till Polen 1596. Mellan 1500-talet och 1931 existerade inget dominikanskt liv i Sverige. Den första katolska kyrkan efter reformationen, Sankta Eugenia på Norra Smedjegatan i Stockholm, invigdes 1837. Under följande decennier tillkom liknande kyrkor i Kristiania och Köpenhamn. Jesuitorden var sedan 1879 etablerad i Sverige (Stockholm, från 1929 också i Uppsala). Dominikanerna, både bröder och systrar, återkom till Stockholm 1931, och prästerna fick ansvaret för Marie Bebådelse församling på Linnégatan 79. I konventet på samma adress fanns det i slutet av 1950-talet som mest sju präster och en lekbroder.
Efter andra världskriget var det katolska livet i Sverige mycket obemärkt i offentligheten. Under flera sekler hade det knappast funnits katoliker inom landet, och katolicismen framstod allmänt som en främmande ideologi med totalitära anspråk som man måste varna för. Historiska, dogmatiska och psykologiska fördomar bidrog till att cementera skiljelinjerna mellan konfessionerna. I Sverige var den katolska kyrkan organiserad som ett så kallat apostoliskt vikariat, som sorterade under den romerska missionskongregationen (Congregatio de propaganda fide), och det fanns elva församlingar, varav den i Sörforsa låg längst norrut och territoriellt omfattade en yta sex gånger större än Belgien; år 1946 noterades där att 17 personer detta år gått till påskkommunionen. Sverige hade 6,5 miljoner invånare och 5 400 registrerade katoliker, det vill säga mindre än en promille av befolkningen. Av dessa katoliker var omkring hälften födda i landet. Biskop (apostolisk vikarie) var tysken Johannes Erik Müller, som innehaft denna befattning sedan 1922, och 29 präster var verksamma inom vikariatet. Den katolska befolkningen var i sanning en diaspora, en hjord av skingrade får, många av dem på så långt avstånd från en kyrka att det var omöjligt för dem att praktisera sin katolska tro. Man förstår vilka utmaningar själavården ställdes inför. Till detta kom mentaliteten i landet, flera decennier före Andra Vatikankonciliet och den ekumeniska öppning som detta medförde. De flesta katoliker kom genom detta utanförskap att absorberas av den sekulariserade omgivningen och tappade kontakten med kristendomen över huvud.
I detta läge inbjöd den apostoliske vikarien för Sverige, biskop Johannes Erik Müller, dominikanerna att återuppta sin närvaro i universitetsstaden Lund. Verksamheten kom i gång 1947. Konventet i Lund kom att ligga på Råbygatan 9, där två lägenheter mot gatan inreddes som kapell och mässa och korbön firades tillsammans med en liten grupp katoliker, inte minst sådana som kommit med de vita bussarna från koncentrationslägret Ravensbrück, vilka kom att bilda kärnan i det som senare blev Sankt Thomas av Aquino församling. Brödernas bostad låg inne på gården med utsikt med glasveranda mot en trädgård, och otaliga människor har minnen av de enskilda och offentliga möten som ägde rum i denna gemytliga miljö. I fastigheten hyrde också ett antal gymnasister och studenter rum.
Tre franska dominikansystrar anlände från början för att hjälpa till i det pastorala arbetet. Detta blev fröet till Rögle systrakloster, en dryg mil utanför staden, upprättat 1956 i en nyrenoverad bondgård, där systrarna delvis kunde försörja sig med äppelodling och hönsuppfödning och efterhand ett gästhem och en alltmer utvecklad verksamhet med kurser och reträtter. Den katolska gemenskapen i Lund var från början ett annex till Vår Frälsares församling i Malmö. På nyårsdagen 1970 upprättades Sankt Thomas församling i Lund formellt av biskop John E. Taylor, som samtidigt förrättade konfirmation, bland annat av en ung student vid namn Anders Arborelius. Församlingen anförtroddes till Dominikanorden, och den fick senare en riktig kyrka på Stora Tomegatan 15, invigd 1986. Konventet flyttade 1993 in i en fastighet på Sandgatan 8, med kapell, bibliotek, samlingssal och hyresrum för studenter.
Flera av de dominikanska pionjärerna i Sverige skulle med tiden skaffa sig en plats i offentligheten. Pionjär var Louis Marie Dewailly (1906–1995), nytestamentlig exeget, som anlände till Stockholm redan på 1930-talet. Han har i en utförlig artikel från 1946 presenterat den katolska kyrkan i Sverige för en fransk publik. Han beklagar att också de mest belästa och inflytelserika lutherska teologerna i Sverige uppvisar en skriande okunnighet om katolicismens väsen, ”genom förvanskningar som är lika förvånande som sårande”. Han ser fram mot den dag då den katolska kyrkan i Sverige får tillräckliga resurser för att kunna presentera sig själv på ett begripligt sätt, på ett språk och i en anda som når fram till omgivningen med dess helt annorlunda bakgrund och tankebanor. Men han understryker också att de katolska representanterna själva måste lära känna det land de verkar i: röra sig på gatorna, läsa tidningen varje dag, höra vad man pratar om på spårvagnen, lära känna historien, vanorna, andan, tankeströmningarna, men också ta del av det bästa som produceras akademiskt vid själva källorna, utan att nöja sig med handbokskunskaper. ”Om vi visar ett verkligt intresse grundat i en verklig kärlek, blir vi inte då också förenade av vår Herre Jesus Kristus?” Detta kräver god vilja, osjälviskhet, solid realism och ärlighet, något som är svårt i ett klimat där striden i flera sekler har gällt vem som har formuleringsprivilegiet, säger Dewailly. Uppgiften är en mission, i ordets rätta mening: inte ett projekt att civilisera barbarer, ”utan att skänka det kristna Sverige allt det som Kristus Jesus har ställt till förfogande för sina apostlars kyrka, som är hans kropp”, så att man på nytt kan tala om en svensk katolicism. Sådan var en fransk dominikans dröm i Stockholm i december 1946.
År 1948 genomförde provinsialen i Paris en visitation av dominikankonventet i Stockholm. Vid sidan om konkreta praktiska och disciplinära anvisningar som en sådan ämbetshandling alltid mynnar ut i framhöll han just den missionära uppgift som orden har. Att bedriva själavård på franska språket är en bisyssla, påpekar han. Det är däremot av högsta vikt att bröderna föresätter sig att lära sig svenska språket så fullkomligt som möjligt och att skaffa grundliga kunskaper om landets litteratur, historia, och sociala förhållanden, alltsammans nödvändigt för att bli en integrerad del av det svenska samhällslivet. (I vår tid skulle vi använda ordet inkulturation.) Nyanlända dominikaner ska ägna all sin tid åt denna förberedelse. Som vi har sett är detta ett krav som gällt i orden sedan dess tidigaste historia.
Flera dominikaner lyckades under senare delen av 1900-talet tränga igenom mediebruset och bli kända utanför de katolska kretsarna. Michel de Paillerets (1905–2002) verkade i Lund med några års uppehåll från 1947 till 1995 och publicerade böcker om Thomas av Aquino. Jean Paillard (1921–2016) började i Helsingfors 1950 men flyttade till Stockholm 1960. Han hade en passion för samtalet med den samtida kulturen, som till synes stod långt ifrån kristendomen. I sina böcker Fyra evangelister – fyra världar, Närmare Paulus, Till det osägbaras lov, och Som till en gud (den sista publicerad postumt) presenterade han urkristendomen på ett sätt som uppfattades som relevant för tänkande människor i vår tid. Omvänt sysslade han med svensk skönlitteratur, konst, teater och poesi för att där bedriva ”existentiell forskning”. Han ville tillsammans med sina samtida finna ”det outsägligas lov”. Han bar, sade han, med stolthet sitt öknamn ”ateisternas själasörjare”.
Bland dominikansystrarna, som etablerade sig i Stockholm 1931, kan nämnas syster Catharina Broomé (1923–2007) som i ett otal föreläsningar, reträtter, böcker och översättningar presenterade den nutida katolska kyrkan och har gjort mycket för att skingra okunnighetens mörker på detta område.
I skrivande stund finns i Norden 15 dominikanbröder (präster och lekbröder, samt 5 under utbildning), 2 stiftspräster tillhöriga det dominikanska prästsällskapet, 26 dominikansystrar och omkring ett sjuttiotal lekmannadominikaner (tertiärer), gifta eller ogifta som inte är knutna till ett konvent men lever ute i samhället under en dominikansk regel.
På detta sätt vill dominikanerna fullfölja grundarens vision om en förkunnelse av evangeliet, grundad i en djup kännedom om den heliga Skrift och den katolska traditionen, enligt valspråket Contemplari et contemplata aliis tradere: att betrakta uppenbarelsen och att ge vidare det man insett vid betraktelsen, på vår tids gator och torg.
Litteratur
Jan-Olof Aggedal, Anna Minara Ciardi & Bertil Nilsson (red.): Lovprisa, välsigna, predika. Dominikanerna i Lund. Stiftshistoriska sällskapet i Lund 2023.
Martin Berntson: ”Reformationen och klostren i Köpenhamn, Lund och Malmö”, i Anders Jarlert (red.): Reformationen i Lund–Malmö–Köpenhamn, Bibliotheca historico-ecclesiastica Lundensis, 63, 2019, s. 39–56.
Peter Carelli (huvudförfattare): Lunds historia. Del 1 – Staden och omlandet – Medeltiden – En metropol växer fram (990–1536). Lunds kommun 2012.
Louis-Marie Dewailly OP: ”L’Apostolat catholique en Suède” i Études religieuses, La Pensée catholique, 1947, s. 1–16.
Jarl Gallén: La Province de Dacie de l’Ordre des frères prêcheurs. I. Söderström & Co 1946.
Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen: Prædikebrødrenes samfundsrolle i middelalderens Danmark. Syddansk universitet 2008.
Tack till professor Anders Andrén och till broder Filip Maria Ekman OP.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 5/2023, s. 21–26.