av STEN HIDAL
Vad skall vi kalla Bibelns äldre del? För många som lever i en kristen miljö är svaret självklart: Gamla testamentet. Det är den benämning som står i svenska biblar och det har varit ett ämne i den teologiska fakulteten. Den enda fråga som har ställts är om vad som i svensk tradition kallas de apokryfiska böckerna eller med den katolska termen de deuterokanoniska böckerna skall ingå eller inte.
Denna självklarhet finns inte längre. Att man från judiskt håll alltid varit främmande för en benämning som förutsätter att det också finns ett Nya testamente kan inte förvåna. Där har man använt enbart Bibeln eller Tanak som är en sammanställning av begynnelsebokstäverna i de tre kanondelarna Tora (lagen), Neviim (profeterna) och Ketuvim (skrifterna).
Bibeln själv ger ingen information om vad dess delar bör kallas. I Nya testamentet talas allmänt om skrifterna, varmed förstås avses Gamla testamentet. Om gamla förbundets skrifter talas det endast en gång i 2 Kor 3:14, där det närmast avser Moses lag, vilket framgår av den följande versen.
Det nya är att man även i bibelvetenskapliga sammanhang har börjat ifrågasätta namnet Gamla testamentet. Länge var detta problemfritt; en av de mest kända facktidskrifterna heter just Vetus Testamentum eller Gamla testamentet. Uppenbart är att man inte har lagt någon värdering i detta (i stil med gammal = föråldrad) utan endast avsett placeringen på tidsaxeln: den senaste boken i Gamla testamentet är Daniel och den tidigaste i Nya testamentet är 1 Thessalonikerbrevet.
Numera heter det ämne som sysslar med Bibelns äldre del i Uppsala Hebreiska bibelns exegetik, medan man i Lund har behållit den traditionella benämningen Gamla testamentets exegetik. Vid förfrågan till Uppsala meddelas att man med ändringen inte avser att utesluta studiet av skrifter i Bibelns äldre del som är skrivna på andra språk än hebreiska. Internationellt har man ibland övergått till Hebreiska bibeln, men långtifrån överallt.
Ty den hebreiska Bibeln är inte alltigenom hebreisk. Större delen av Daniels bok är på arameiska liksom några texter i Esras bok. Den så kallade bibelarameiskans relation till hebreiskan är ungefär som relationen svenska–danska. Detta kan tyckas vara en petitess, men just i den judiska traditionen har man fäst stor vikt vid det. Rabbinerna påpekar att arameiskan finns i alla tre kanondelarna: 1 Mos 31:47 (Jegar Sahaduta), Jer 10:11 och i Esra och Daniel. Därtill kommer att en stor del av den judiska traditionslitteraturen är skriven på arameiska eller på ett blandspråk av hebreiska och arameiska.
Nu kan ju ”Den hebreiska Bibeln” uppfattas som en förkortning av ”Den hebreiska och arameiska Bibeln”, men problemet är att ”den arameiska Bibeln” också kan syfta på targumen eller den arameiska översättning av Bibeln som i olika versioner uppstod efter det att hebreiskan i vissa miljöer blivit svårförståelig.
Men språkargumentet har ytterligare en aspekt och den berör kanonfrågan. Gamla testamentet finns i två olika kanonformer, beroende på om de deuterokanoniska böckerna inkluderas eller inte. I den form som nu används är samtliga dessa skrifter avfattade på grekiska, även om några av dem (som 1 Mackabeerboken, Tobit och Syrak) från början varit på hebreiska eller arameiska.
Det finns alltså inte mindre än tre språk i Bibelns äldre del: hebreiska, arameiska och grekiska. Nu ingår inte de grekiska böckerna i den judiska kanon, vilket kanske ur namnsynpunkt är väl eftersom man annars borde ha talat om den hebreiska, arameiska och grekiska Bibeln. Den judiska avgränsningen av kanon är sannolikt påverkad av avgränsningen mot den kristna kyrkan, eftersom åtminstone Mackabeerböckerna är tydliga exempel på judisk tro och judiska värderingar och mycket väl skulle ha platsat i en judisk kanon. Den kristna kyrkan övertog den vidare kanon som användes i den alexandrinska judenheten, och det var först efter reformationen som den reformerta kyrkan övergick till den snävare, palestinensiska kanon. Svenska kyrkan har alltid behållit de apokryfa böckerna och särskilt i äldre tid flitigt använt dem.
Ur den katolska kyrkans perspektiv är saken helt klar: de deuterokanoniska böckerna ingår i kanon och detta borde utesluta benämningen Den hebreiska Bibeln för Gamla testamentet. I det tridentinska konciliets beslut räknas samtliga dessa böcker upp. Vid en jämförelse märks det att Svenska kyrkan faktiskt har ytterligare en bok bland dessa skrifter, nämligen Manasses bön (som behölls av Luther).
Nu finns det ännu ett argument mot benämningen Gamla testamentet och det är kanske detta som för många väger tyngst. ”Gamla” uppfattas som synonymt med ”föråldrat” och uttryck för en inställning att dessa skrifter nu är något överspelat. Det skall inte förnekas att det finns ställen i Nya testamentet som tycks dela denna uppfattning: ”Genom att tala om ett nytt förbund har han gjort det gamla föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna” (Heb 8:13). Men i allmänhet har väl Nya testamentet genom mängden av citat från och anspelningar på Gamla testamentet snarast befäst bilden av denna bibeldel som något värdefullt och förblivande.
Var och en som har läst någorlunda mycket i Bibelns äldre del ser tydligt att det gamla också framställs som det bästa. Genom hela skriftsamlingen, ja, genom hela antiken går en längtan tillbaka till en gyllene forntid. Det hänger samman med ovissheten om hur det nya och okända kan komma att gestalta sig. Man ser tillbaka till ett paradis, som är förlorat, men möjligen kan återställas. Först hos vissa profeter börjar det nya framstå i en annan och mera positiv dager: ”Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt” (Jes 43:18 f.).
Också i den senare judiska traditionen är ”gammal” ett hedersomdöme. På den tiden doktorsavhandlingar i Tyskland och andra länder skrevs på latin och författaren på en sida kort presenterade sig själv, kunde det heta: Fidei veteri addictus sum, ”jag är hängiven den gamla tron”, alltså: jag är jude. Det var uttryck både för insikten att denna tro faktiskt är den gamla och för vetskapen om att Bibeln själv högt värderar det gamla och inte anser det vara föråldrat.
I modernitetens tidsålder har detta i mycket förändrats. Nu gäller det att framstå som representant för något nytt. Ett uttryck som Nya testamentet blir då något positivt, medan Gamla testamentet framstår som något föråldrat. Men skall man verkligen begära av detta slags benämningar att de i varje tidsålder skall vara omedelbart begripliga, att de genast skall väcka rätt slags associationer?
För Gamla testamentets del kompliceras bilden av att det på vissa högskolor även finns ett ämne som heter judaistik. Där detta ämne inte finns, kan det vara svårt att uppehålla en gräns och särskilt de som kommer från den judiska traditionen kan tycka att studiet av Gamla testamentet bör ske mot en bakgrund av dess judiska kontext. Då blir benämningen den hebreiska Bibeln naturlig.
Mycket talar dock för att behålla den sedan länge etablerade benämningen Gamla testamentet. För detta talar språkliga skäl, kanonbegreppet och ordets bibliska laddning. Att det numera inte alltid fungerar i alla sammanhang, behöver inte vara det avgörande argumentet. Hur många ombenämningar måste vi inte då tvingas till!
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 5/2023, s. 26–28.