Är det verkligen oroväckande att antalet annulleringsprocesser växer?

  • 2023
  • 5
  • Slavatori, Davide
  • 2023
  • 5
  • Slavatori, Davide
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av DAVIDE SALVATORI

Denna artikel analyserar statistik om annulleringsprocesser för katolska par som uppfyller vissa krav. Deras äktenskapsband blir därigenom upplöst av kyrkan. Vad visar det ökande antalet annulleringsprocesser? Kastar det ett gott ljus över dessa pars religiösa engagemang eller ett dåligt ljus över det kristna äktenskapet i allmänhet? Vilken strategi tillämpar kyrkan inför det äktenskapliga livets ökande svårigheter och misslyckanden, också bland katoliker?

Ökande annulleringsprocesser – bara i USA?

1899 skrev den franske processrättsexperten Bassibey att – för det då katolska Frankrike – var de totalt 63 annulleringsprocesserna som inletts under åren 1887–1896 ”ganska många jämfört med det förflutna”[1], Han menade att det hängde ihop med att i Frankrike hade skilsmässorna ökat stegvis efter att lagarna om skilsmässa införts 1884 och 1886[2].

Utifrån dessa siffror är det intressanta för oss att omkring 99 procent av de frånskilda, som man kan anta var katoliker, inte inledde något annulleringsförfarande. Berodde det på bristande intresse? Bristande tro? Ytlighet? Skamkänslor? Annat? Det vet vi inte.

Vi kan dra några övergripande slutsatser av statistik om annulleringsprocesser från de kyrkliga domstolarna i hela världen, om vi begränsar oss till de som döms med ordinarie rättegångsprocess[3], vilket är 90 procent, och om vi undantar andra förfaranden (som dispens eller brevior coram Episcopo, dvs. en kortare process för annullering av äktenskap inför biskop, som infördes 2015 av påven Franciskus och görs i direkt kontakt med biskopen): från slutet av sextiotalet har man gått från omkring 15 000 nya förfaranden i hela världen för att nå höjdpunkter mellan 50 000 och 70 000 på 1970- och 1980-talet, för att sedan stabiliseras kring 60 000 på 1990-talet. De senaste tio åren har antalet förfaranden i världen legat omkring 50 000[4].

Men man bör också se på den geografiska spridningen. Från 1960-talet till sekelskiftet inleddes över 50 procent av processerna i USA, medan mellan 2000 och 2020 kan man säga att processerna i USA utgjorde mellan 40 och 50 procent[5]. År 2019 (alltså kort före pandemin) hade USA 330 miljoner invånare[6], varav omkring 26 procent var katoliker.

Å ena sidan kan man alltså konstatera att ”problemet” med många annulleringsprocesser på sätt och vis specifikt gäller kyrkan i USA. Å den andra är det påfallande att i resten av världens katolska kyrkor tycks de kristna, vars äktenskap misslyckats oåterkalleligt enligt kyrkolagens definition (jfr can. 1675) och som utgör de resterande 50–60 procenten, vara betydligt mindre intresserade av att inleda en annulleringsprocess.

En blick på Europa

Intrycket att det bara är USA som använder domstolen Sacra Rota förstärks om man jämför med situationen i Europa, exempelvis i Italien, som 2019 hade 57 miljoner katoliker på 59 miljoner invånare. Där inleddes 2 277 annulleringsprocesser, vilket i proportion är en sjundedel av vad vi just sett i USA. 2018 var det likadant: 2 529 nya processer i Italien och 17 183 i USA, och så vidare under tidigare år[7].

Jämförelsen förändras inte om man jämför siffrorna från USA med hela Europa, inte bara EU utan hela Europa inklusive den del av Ryssland som hör till den europeiska kontinenten. 2019 fanns det omkring 286 miljoner katoliker i Europa (omkring 39 procent av befolkningen, som bestod av 723 miljoner invånare) och 13 680 processer inleddes. I USA bodde omkring 74 miljoner katoliker (nästan en fjärdedel jämfört med Europa) och det inleddes 16 187 processer (nästan lika många som i Europa). Om Europa hade haft samma trend som i USA skulle man förväntat sig att få se fyra gånger så många processer.

Olikheten ökar om man jämför med hela den katolska världen: 2019 fanns det omkring 1,3 miljarder katoliker, och om man bortser från USA inleddes 35 041 nya annulleringsprocesser med ordinarie rättegångsprocess. Om man jämför antalet katoliker i USA och i resten av världen framgår det att USA utgör en sjuttondedel, men av alla processer som inleddes i hela världen år 2019 inleddes en tredjedel i USA.

En mer detaljerad analys: äktenskap, skilsmässa och separation

För att dra exaktare slutsatser måste man jämföra de exakta siffrorna för katolikers äktenskap, separationer och skilsmässor med ansökningarna om äktenskapsannullering, samtidigt som man tar hänsyn också till antalet unga människor i rätt ålder för att gifta sig och andelen äktenskap bland vuxna och äldre[8].

I Italien kan man se att antalet kyrkliga katolska bröllop minskat under de senaste 50 åren medan antalet borgerliga bröllop ökat. År 2019 firades 184 088 bröllop varav 52 procent inte var kyrkliga. Av återstående 48 procent kyrkliga bröllop var bara 67,9 procent katolska[9]. Detta kan jämföras med att 2008 var de borgerliga bröllopen omkring 36 procent och 1970 enbart 2,3 procent. 2019 genomfördes 97 474 separationer, nästan 53 procent av bröllopen, och 85 349 skilsmässor som utgör omkring 46 procent av bröllopen[10].

2019 var de nya annulleringsprocesserna i Italien 2227 med ordinarie rättegångsprocess. Det är 14,7 procent av antalet separationer av katolska äktenskap, 12,8 procent av deras skilsmässor och 3 procent av de katolska bröllop som firades 2019.

Man kan alltså konstatera att i Frankrike i slutet av 1800-talet utgjorde annulleringsprocesserna mindre än 1 procent, eller, om man läser siffrorna tvärtom, 99 procent inledde inte någon process. I Italien 2019 kan man säga att nästan 90 procent inte var intresserade av en annulleringsprocess. Därtill kommer att trenden inte förändrats mycket de senaste tio åren vad gäller befolkning, äktenskap, separationer, skilsmässor och annulleringsprocesser[11]. Inför dessa siffror kan man undra: är antalet annulleringsprocesser verkligen oroväckande?

Familjen, samhällets sjuka cell?

Frågan är nog fel ställd, även om den ofta formuleras så och utgår från en helt riktig pastoral omsorg. Frågan om annulleringsprocesser måste nämligen diskuteras tillsammans med de faktum att separationer och skilsmässor ökat drastiskt. Till följd av detta har också annulleringsprocesserna blivit fler, men inte i samma takt. Man skulle kunna säga att vi står inför ett sjukt samhälle, med tanke på att nästan hälften av alla familjer, som är samhällets grundläggande celler, inte lyckas överleva mer än några år.

Det man ser i Italien gäller också för Europa. 2019 firades 1,9 miljoner bröllop och genomfördes 800 000 skilsmässor, alltså omkring 41 procent av de bröllop som firades samma år[12]. Det betyder att äktenskapet (kyrkligt eller borgerligt) inte håller inför den härskande sekulariseringen, och det borde också betyda – om man tillämpar dessa siffror på den katolska kyrkan – att omkring 41 procent av Europas gifta katoliker är separerade eller frånskilda.

Låt oss så återgå till utgångsfrågan. Eftersom omkring 50 procent av alla gifta katoliker troligen lever i en för kyrkolagen ”otillåten” situation, är annulleringsprocesserna för många eller för få? Detta är ett avsevärt själavårdsproblem. Å ena sidan är det tråkigt att så många kristna har misslyckats i sin äktenskapliga kallelse. Å den andra är det också otillfredsställande att konstatera att nästan 90 procent inte gör något för att undersöka om det egna äktenskapet är giltigt eller ej.

På jakt efter äktenskapets motivering

I denna utbredda krissituation måste en separerad och/eller frånskild katolik fråga sig vad som hänt och vara medveten om att det går att vända sig till en kyrklig domstol för att få sin situation undersökt. Om äktenskapet ogiltigförklaras blir han eller hon fri att fortsätta sitt som han eller hon vill. I annat fall, om inte en kyrkorättsligt giltig separation ägt rum (jfr can. 1152–1153), har han eller hon plikten att återuppta samlevnaden. Om det inte är möjligt att återförenas av andra allvarliga själ, som anges av kyrkans läroämbete[13], borde katolska par vara medvetna om vilka andra vägar de kan gå för att pröva alla möjliga vägar. I vilket fall som helst borde de alltid bejaka läroämbetets uttalanden i dokument av påvarna Johannes Paulus II och Franciskus utan att någonsin ge efter för godtycke.

Påvarna om äktenskap och familj

Redan från slutet av 1800-talet och under hela 1900-talet har det påvliga läroämbetet ägnat sin uppmärksamhet åt äktenskap och familj eftersom de utsattes för allt allvarligare och direkta angrepp från samhället, som var på väg att sekulariseras även om det hade ett kristet ursprung. Det är ingen slump att man under mindre än ett århundrande kan räkna fler påvliga uttalanden om äktenskapet än under tidigare århundraden. Detta är de viktigaste dokumenten: Leo XIII:s encyklika Arcanum divinae sapientiae, 10 februari 1880; Pius XI:s encyklika Casti connubii, 31 december 1930; Gaudium et spes, nr 48–52; Johannes Paulus II:s postsynodala apostoliska maning Familiaris consortio, 22 november 1981; Franciskus postsynodala apostoliska maning Amoris laetitia, 19 mars 2016[14].

Vi kan här ge ett smakprov på det påvliga läroämbetet utifrån deras tal till domstolen Rota Romana, ofta kallad “familjedomstolen”, där påvarna ofta valt att undervisa om äktenskapet[15].

I talen till Rota Romana märker man påvarnas oro inför sekulariseringens utbredning, som påverkar negativt det kristna och ickekristna äktenskapet. Pius XII[16], Johannes XXIII[17] och Paulus VI[18] betonade de skador som orsakats av accepterandet av skilsmässa, av materialism och naturalism, medan Johannes Paulus II[19], Bene­dictus XVI[20] och Franciskus[21] har betonat hur mycket som beror på brist på tro.

Man märker alltså att de kristnas fides stegvis har urholkats av sekulariseringens spridning. Det som från mitten av 1900-talet var ett svårt teologiskt och pastoralt problem som handlade om ifall man kunde låta katoliker gifta sig som befann sig i detta tillstånd[22] har blivit en fråga som handlar om nyevangelisering, som Johannes Paulus II betonade i Novo millennio ineunte[23].

Kortfattat har det som läroämbetet fördömer som brist på tro, för vår tids människa blivit en brist på värden, och det har skadat hennes syn på äktenskapets grundläggande natur: ”Vår tids ytterst sekulariserade mentalitet skiljer familjeinstitutionens mänskliga värden från religiösa värden och förklarar dem självständiga från Gud. Livsstilar som skildras i massmedierna leder till att man frågar sig: ’Varför måste man alltid vara trogen sin andra hälft?’ och denna fråga förvandlas till existentiellt tvivel i kritiska situationer”[24]

Men även om sekulariseringen påverkar den allmänna mentaliteten innebär det inte att alla äktenskap är ogiltiga sic et simpliciter. Tvärtom säger kyrkorättens kanon 1060 att ”äktenskapet främjas av rätten; i tvivelaktiga fall skall därför äktenskapet anses giltigt tills motsatsen bevisas”. För att upplösa ett äktenskap enligt Rotan krävs error pervicax. Om man gifter sig och vill att det egna äktenskapet skall kunna upplösas, inte vill ha barn eller accepterar otrohet, visar det att en av de grundläggande beståndsdelarna i ett kristet äktenskap saknas: oupplöslighet, öppenhet för fruktbarhet och trohet är oundgängliga förutsättningar. Man måste bevisa att man avstått från dessa förutsättningar genom en actus positivus voluntatis, det vill säga en aktiv vilja att eftersträva motsatsen, inte bara med ord utan också med gärningar. Det står alltså klart att en kristen inte får låta sig förledas av en världslig mentalitet med en syn på äktenskapet som är avlägsen från – eller rentav motsatt – den syn på naturligt äktenskap som Skaparen pekat ut. Just därför måste de makar som slår in på en gemensam vandring få pastoralt stöd från kyrkan.

Påven Franciskus pastorala erfarenhet

Påven Franciskus tal till Rota Romana 2015 handlar just om kärnan i detta: ”Den pastorala erfarenheten visar att det i dag finns många katoliker som lever i en ’otillåten’ situation och vars historia har utsatts för stark påverkan av en utspridd världslig mentalitet. Det finns nämligen ett slags andlig världslighet, ’som gömmer sig bakom ett fromt yttre och även bakom en kärlek till kyrkan’ (apostoliska uppmaningen Evangelii gaudium, 93), och som gör att man söker sitt eget välbefinnande i stället för Herrens härlighet. En av frukterna av denna inställning är ’en alltigenom subjektiv tro vars enda intresse ligger i ett slags erfarenhet eller i ett antal idéer och kunskapsbitar som är menade att trösta och upplysa, men som till sist håller personen fångad i hennes egna tankar och känslor’ (ibid., 94). Det är uppenbart att för den som ger efter för denna inställning kan tron inte längre ge ledning och föreskrifter, vilket öppnar för kompromisser med den egna egoismen och med påtryckningarna från samtidens mentalitet, som dominerar tack vare massmedierna”.

I ett sådant sammanhang, fortsätter påven, ger tron inte längre någon ledning, och det är möjligt att det uppstår ett error determinans som hänger ihop med den dominerande sekulariseringen: ”Domaren som bedömer giltigheten i samtycket, måste därför ta hänsyn till det sammanhang av värden och tro – eller av avsaknad därav – där avsikten att ingå äktenskap har formats. Om man inte känner till trons innehåll kan det leda till vad kyrkorätten kallar villfarelse som avgör viljan (jfr can. 1099). Detta kan inte längre ses som ett undantag med tanke på att världslig mentalitet har större inflytande än kyrkans läroämbete. En sådan villfarelse hotar inte bara äktenskapets stabilitet, exklusivitet och fruktbarhet utan också äktenskapets inriktning på den andras väl, makarnas kärlek som samtyckets ’livsprincip’, och den ömsesidiga självutgivelsen för att bygga ett samliv för hela livet. ’Äktenskapet tenderar att uppfattas som bara ett slags känslomässig tillfredsställelse som kan formas eller ändras efter behag’ (Evangelii gaudium, nr 66), vilket gör att man gifter sig med ett mentalt förbehåll om äktenskapets varaktighet eller exklusivitet, som man menar upphör när den man älskar inte längre förverkligar ens förhoppningar om känslomässigt välbefinnande”[25].

Att återevangelisera en sekulär värld

Det höga antalet annulleringsprocesser är en oroväckande signal som visar att de kristnas äktenskap inte mår bra, men den samtida västvärlden, där omkring 50 procent av alla äktenskap misslyckas, också de kristnas, är det nuvarande antalet annulleringsprocesser otillfredsställande, därför att varje kristen måste tänka på och vårda sitt andliga välmående. Vårdar man det inte, vilket dessa siffror tycks visa, är det ingen tröst för en själavårdare. Å andra sidan har vi sett vilka skador som världsligheten åsamkar människors hjärtan och tankar. Är det kanske därför de flesta inte är intresserade? Svaret är varken lätt eller självklart.

Motgiftet är förstås att man förkunnar evangeliet, särskilt kerygmat, enligt klara riktlinjer. Som påven Johannes Paulus II skrev i sitt apostoliska brev Novo millennio ineunte, å ena sidan får man inte längre tänka att det finns något kristet samhälle, men å andra sidan får kyrkan inte tappa modet, tvärtom måste den ägna sig med alla sina krafter åt den nya evangelisationen[26].

Påven Franciskus skiljer sig här inte från sina föregångare. I sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium påminner han kyrkan om att dess grundläggande uppgift är att evangelisera världen. Påven säger att ”predikantens fantastiska men svåra uppgift ligger i att förena älskande hjärtan, Herrens hjärta med folkets. Dialogen mellan Gud och hans folk stärker vidare förbundet mellan dem och befäster kärlekens band. Under homilian är de troendes hjärtan tysta och låter Gud tala” (Evangelii gaudium, nr 142–143). Mission och den nya evangelisationen måste prägla alla kyrkans missionerande delar, också äktenskap och familj. När det i Amoris laetitia talas om dagens situation för äktenskap och familj, pekar därför påven Franciskus ut rätt väg med perspektiv som i vår tid också gäller historiskt kristna länder, där man numera måste tala om återevangelisation: ”Vi måste göra en ansvarig och generös ansträngning för att visa skäl och motiveringar för äktenskap och familj, för att människor skall bli mer beredda att svara på den nåd som Gud erbjuder dem” (postsynodala apostoliska förmaningen Amoris laetitia nr 35)[27].

Detta är den ansträngning som de kristna, under ledning av sina herdar, måste göra inom och utanför kyrkan. Utåt är uppgiften svår, men man får inte dra sig undan evangelisationsuppdraget när det krävs av oss att vittna om och förklara innebörden i äktenskapet som Gud har velat – begynnelsens äktenskap (jfr Matt 19:8), även om man är som lamm bland vargar i ett sammanhang där skilsmässan ses som ett värde och som ett framsteg för samhället. Inom kyrkan måste man stimulera separerade eller frånskilda kristna att där det går försöka återuppbygga det krossade bandet.

När man står inför äktenskap som misslyckats oåterkalleligt, är det viktigt att stimulera samvetena till att vilja ordna sin position gentemot kyrkan: annulleringsprocesserna är för få jämfört med de misslyckade äktenskapen, och kanske just denna aspekt kan bli en plats för ny mission i den nya evangelisationen. När det inte längre går att återupprätta det äktenskapliga samlivet, är det dags att se efter om det finns förutsättningar för att kunna få äktenskapet ogiltigförklarat (jfr kap. 6 i Amoris laetitia). Om processen leder till ett negativt resultat, och om det inte är möjligt för makarna att leva som bror och syster (jfr Familiaris consortio nr 84), kan men pröva med urskiljning, medveten om att inte all urskiljning leder till att man får ta emot sakramenten[28].

Kyrkan är som ett fältsjukhus[29] och lever, åtminstone i Europa, i ett nödläge. Därför är det viktigt att hjälpa sårade familjer att återfinna – om och när de vill – den väg som består av tro och en personlig relation till Kristus, för bara han är ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Men å andra sidan måste man få hjälp av en klartänkt och välutbildad herde: ”evangeliets tjänare måste förmå värma människors hjärtan, vandra med dem om natten, föra en dialog med dem och också träda ned i deras natt, i deras mörker, utan att gå vilse”[30].

Noter

[1] R. Bassibey, Procédure matrimoniale générale, in Duballet (ed.), Cours Complet de Droit Canonique et de Jurisprudence canonico-civile, XII, Paris-Poitiers 1899, XI.

[2] CUT DETAILS? Ecco i dati forniti dall’autore: anno 1887, matrimoni (277.060), divorzi (3.636); anno 1888, matrimoni (276.848); divorzi (4.708); anno 1889, matrimoni (272.934), divorzi (4,786); anno 1890, matrimoni (269.332), divorzi (5.457); anno 1891, matri­moni (285.458), divorzi (5.752); anno 1892, matrimoni (290.319), divorzi (5.772); anno 1893, matrimoni (287.294), divorzi (6.184); anno 1894, matrimoni (286.662), divorzi (6.419); anno 1895, matrimoni (282.218), divorzi (6.743); anno 1896, matri­moni (290.172), divorzi (7.051), cf. R. Bassibey, Procédure matrimoniale générale, cit., X. È degno di nota rilevare che nell’arco di quasi un decennio i divorzi siano quasi raddoppiati.

[3] CUT – I summarized in text Nella nostra analisi non abbiamo preso in esame i processi documentali, né i processi per dispensa (super rato et non consummato e in favorem fidei) e né – dopo la promulgazione dei M.p. Mitis Iudex Dominus Iesus e Mitis et Misericors Iesus da parte di Papa Francesco (cf. AAS 107 [2015], 958-970; 946-957) – il processo brevior coram Episcopo. I dati statistici di questi processi rimarrebbero come residuali e ri­schierebbero di confondere maggiormente le idee, oltre che appesantire la lettura. Sebbene la ricerca possa sembrare incompleta, non lo è, dal momento che anche possedere il dato più o meno completo non inficia le nostre considerazioni, stando il fatto che il processo ordinario costituisce più del 90 procent delle cause matrimoniali canoniche.

[4] TABLE AT END OF ARTICLE? Tutti i dati statistici, quando non è detto altro, sono tratti da Secretaria Status, Annuarium statisticum Ecclesiae, Città del Vaticano, edito per ciascun anno dal 1969 in avanti. Ecco i dati statistici delle cause di nullità che ogni anno, nel mondo, si sono svolte con processo giudiziale contenzioso ordinario: anno 1970, cause 14.544; anno 1971, cause 19.396; anno 1972, cause 25.659; anno 1973, cause 26.254; anno 1974, cause 36.546; anno 1975, cause 44.726; anno 1976, cause 40.695; anno 1977, cause 42.758; anno 1978, cause 56.875; anno 1979, cause 75.636; anno 1980, cause 60.554; anno 1981, cause 68.671; anno 1982, cause 64.581; anno 1983, cause 72.780; anno 1984, cause 59.885; anno 1985, cause 61.083; anno 1986, cause 71.526; anno 1987, cause 67.368; anno 1988, cause 71.352; anno 1989, cause 69.962; anno 1990, cause 70.479; anno 1991, cause 68.697; anno 1992, cause 68.272; anno 1993, cause 60.810; anno 1994, cause 61.058; anno 1995, cause 63.200; anno 1996, cause 60.777; anno 1997, cause 60.799; anno 1998, cause 59.647; anno 1999, cause 60.448; anno 2000, cause 59.327; anno 2001, cause 55.935; anno 2002, cause 54.247; anno 2003, cause 51.559; anno 2004 cause 51.940; anno 2005, cause 48.655; anno 2006, cause 51.405; anno 2007, cause 49.047; anno 2008, cause 47.485; anno 2009, cause 44.950; anno 2010, cause 44.944; anno 2011, cause 43.431; anno 2012, cause 42.289; anno 2013, cause 42.106; anno 2014, cause 41.147; anno 2015, cause 41.255; anno 2016, cause 54.413; anno 2017, cause 53.644; anno 2018, cause 57.180; anno 2019, cause 51.228; anno 2020, cause 40.953. Questo è per ora l’ultimo anno di cui possediamo i dati statistici, pubblicati nell’ Annuarium statisticum Ecclesiae edito nel 2022.

[5] TABLE AT END Ecco i dati degli ultimi dieci anni in merito alle cause di nullità di matrimonio introdotte ogni anno. La cifra generale per anno è riportata nella nota precedente, qui riferiamo i dati, distinti per continente in correlazione con gli USA: anno 2009, USA (21.597), Americhe (compresi gli USA, 28.260; d’ora in poi, sempre così), Europa (11.890). Asia (3.273), Africa (860), Oceania (667); anno 2010, USA (20.927), Americhe (27.520), Europa (12.056), Asia (2.626), Africa (1.101), Oceania (691); anno 2011, USA (18.853), Americhe (26.965), Europa (11.715), Asia (3.300), Africa (837), Oceania (614); anno 2012, USA (18.588), Americhe (25.844), Europa (11.196), Asia (3.795), Africa (952), Oceania (502); anno 2013, USA (17.971), Americhe (25.092), Europa (11.586), Asia (3.938), Africa (1.047), Oceania (443); anno 2014, USA (17.447), Americhe (24.841), Europa (10.784), Asia (4.338), Africa (746), Oceania (438); anno 2015, USA (17.071), Americhe (24.680), Europa (10.630), Asia (4.447), Africa (1.143), Oceania (325); anno 2016, USA (22.627), Americhe (33.168), Europa (14.795), Asia (4.605), Africa (1.351), Oceania (494); anno 2017, USA (19.207), Americhe (32.291), Europa (14.531), Asia (5.188), Africa (1.276), Oceania (358); anno 2018, USA (17.183), Americhe (35.309), Europa (13.644), Asia (5.652), Africa (2.029), Oceania (546); anno 2019, USA (16.187), Americhe (30.314), Europa (13.680), Asia (5.203), Africa (1.713), Oceania (318); anno 2020, USA (12.395), Americhe (24.049), Europa (10.650), Asia (4.058), Africa (1.896), Oceania (300).

[6] CUT Per la nostra analisi preferiamo prendere il dato di questo anno, ritenuto il più rilevante, dal momento che la pandemia Covid-19, non permette di avere dati, al mo­mento, più significativi. È noto, infatti, che negli anni 2020-2021-2022 il dato sui matrimoni è uscito dal trend consueto non solo per ciò che concerne i dati nazionali, ma anche ecclesiastici. Per questa ragione è meglio attestarsi sui dati prima del Covid-19 per poter fare considerazioni più oggettive. È già stato detto, inoltre, che siamo in possesso dei dati ecclesiastici solo fino al 2020, cf. nt. 5.

[7] Cf. i dati riportati alle nt. 6 e 11. Tuttavia, si noti che la metodologia da noi adottata è utilizzata anche in altri studi, si vedano il modo di analizzare e confrontare i dati statistici riportati dai siti citati.

[8] PLACE AT END? Al riguardo si possono consultare alcuni siti web interessanti: https://www.neo­demos.info; http://www.oecd.org/els/family/database.htm; dati statistici in https://www.oecd.org/els/family/SF_3_1_Marriage_and_divorce_rates.pdf (accesso: 28.07.2022).

[9] PLACE AT END? Solo questo dato è preso da https://www.truenumbers.it/anniversario-nozze/ (ac­cesso: 28.07.2022).

[10] PLACE AT END? I dati sono tratti dal sito dell’Istituto Nazionale di Statistica dello Stato italiano, cf. https://www.istat.it/it/files/2021/02/Report-matrimoni-unioni-civili -separazioni-divorzi_anno-2019.pdf (accesso: 28/07/2022).

[11]END TABLE?  Ecco i dati della Chiesa italiana: anno 2009, 2.858 cause; anno 2010, 2.830 cau­se; anno 2011, 2.588 cause; anno 2012, 2.683 cause; anno 2013, 2.469 cause; anno 2014, 2.168 cause; anno 2015, 1.786 cause; anno 2016, 2.058 cause; anno, 2017, 2.382 cause; anno 2018, 2.529 cause. I dati statistici dell’Italia sono reperibili sul sito del­l’Istituto Nazionale di Statistica www. istat.it (accesso: 28.7.2022).

[12] I dati sono tratti da www.agensir.it (accesso: 28.07.2022). Questo andamento sembra più o meno confermato dai dati degli anni precedenti, evidenziandosi un incre­mento sempre maggiore dei divorzi, cf. https://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explai­ned/ in­dex.php?title= Marria­ge_and_divorce_statistics (accesso: 28.07.2022).

[13] Cf. Giovanni Paolo II, Esortazione Apostolica post-sinodale Familiaris con­sortio, 22 novembre 1981, AAS 74 (1982) 185, n. 84; Francesco, Esortazione Apo­stolica post-sinodale Amoris laetitia, 19 marzo 2016, AAS 108 (2016), 432, n. 298.

[14] DO WE NEED THIS? Sull’ipotetica ratio circa l’abbondanza del Magistero su questo tema, pare indi­cativo riferire una testimonianza del Card. Carlo Caffarra. Quando nel 1981, proprio nel suo inizio, l’Istituto Giovanni Paolo II su matrimonio e famiglia si trovò in un momento di grande difficoltà, in qualità di Preside scrisse a Suor Lucia chiedendo preghiere. Non sperando nella risposta, ricevette tuttavia una lettera alla fine della quale era scritto: «Verrà un momento in cui lo scontro decisivo fra Cristo e il regno di satana sarà il matrimonio e la famiglia. Coloro che lavoreranno per il matrimonio e la famiglia subi­ranno tribolazioni e persecuzioni, ma, Padre, lei non abbia paura, perché Nostra Si­gnora gli ha già schiacciato la testa», https://www.youtube.com/ watch?V= zTsQWcc pUvo (accesso: 28.07.2022).

[15] Cf. Pio XII, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 1º ottobre 1940, in L’Osservatore Romano, 2 ottobre 1940, 1; Giovanni XXIII, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 19 ottobre 1959, AAS 51 (1959), 824; Francesco, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 22 gennaio 2016, AAS 108 (2016), 137.

[16] Cf. Pio XII, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 3 ottobre 1941, AAS 33 (1941), 425; Id., Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 6 ottobre 1946, ibid. 38 (1946), 395-396.

[17] Cf. Giovanni XXIII, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 25 ottobre 1960, AAS 52 (1960), 899 e 901.

[18] Cf. Paolo VI, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 23 gennaio 1967, AAS 59 (1967), 145.

[19] Cf. Giovanni Paolo II., Esort. Ap. Post. Sinod. Familiaris consortio, 22 no­vembre 1981, AAS 74 (1982), 163-165; Id., Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 1 febbraio 2001, ibid. 93 (2001), 363-364; Id., Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 30 gennaio 2003, ibid. 95 (2003), 397.

[20] Cf. Benedetto XVI., Al clero della Valle d’Aosta, 25 luglio 2005, in Sup­plemento a L’Osservatore Romano (25 luglio 2005), 21; Id., Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 26 gennaio 2013, AAS 105 (2013), 168-170.

[21] Cf. Francesco, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 23 gennaio 2015, AAS 107 (2015), 183; Id., Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 22 gennaio 2016, ibid. 108 (2016), 136-139.

[22] Cf. l’analisi della bibliografia di C. Rocchetta, Sacramentaria fondamentale. Dal “mysterium” al “sacramentum”, Bologna 1990, 366-368.

[23] Cf. Giovanni Paolo II, Lettera Apostolica Novo millennio ineunte, 6 gennaio 2001, 93 (2001), 294, n. 40.

[24] Cf. Giovanni Paolo II, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 30 gennaio 2003, AAS 95 (2003), 394-395.

[25] Francesco, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 23 gennaio 2015, AAS 107 (2015), 183-184.

[26] Cf. Giovanni Paolo II, Lettera Apostolica Novo millennio ineunte, 6 gennaio 2001, AAS 93 (2001), 294, n. 40.

[27] Francesco, Esortazione Apostolica postsinodale Amoris laetitia, 19 marzo 2016, AAS 108 (2016), 323, n. 35.

[28] Per la retta applicazione del cap. VIII di Amoris laetitia – contenuta nello sche­ma riportato – non sempre è conosciuta la mens del Pontefice, pubblicata con Rescri­ptum ex Audientia SS.mi da parte del Card. Segretario di Stato Pietro Parolin, in data del 5 giugno 2017, AAS 108 (2016), 1071-1074.

[29] «Io vedo con chiarezza […] che la cosa di cui la Chiesa ha più bisogno oggi è la capacità di curare le ferite e di riscaldare il cuore dei fedeli, la vicinanza, la pros­simità. Io vedo la Chiesa come un ospedale da campo dopo una battaglia. È inutile chiedere a un ferito grave se ha il colesterolo e gli zuccheri alti! Si devono curare le sue ferite. Poi potremo parlare di tutto il resto. Curare le ferite, curare le ferite… E bisogna cominciare dal basso», Francesco, 19 agosto 2013, 461-462.

[30] Francesco, 19 agosto 2013, in A. Spadaro, Intervista a Papa Francesco, cit., 462.

 

Davide Salvatori är domare vid domstolen Rota Romana.

Ur Signum nr 5/2023, s. 29–34. (Noterna fanns ej med i den tryckta utgåvan.)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
  • 2023
  • 5
  • Slavatori, Davide
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av DAVIDE SALVATORI

Denna artikel analyserar statistik om annulleringsprocesser för katolska par som uppfyller vissa krav. Deras äktenskapsband blir därigenom upplöst av kyrkan. Vad visar det ökande antalet annulleringsprocesser? Kastar det ett gott ljus över dessa pars religiösa engagemang eller ett dåligt ljus över det kristna äktenskapet i allmänhet? Vilken strategi tillämpar kyrkan inför det äktenskapliga livets ökande svårigheter och misslyckanden, också bland katoliker?

Ökande annulleringsprocesser – bara i USA?

1899 skrev den franske processrättsexperten Bassibey att – för det då katolska Frankrike – var de totalt 63 annulleringsprocesserna som inletts under åren 1887–1896 ”ganska många jämfört med det förflutna”[1], Han menade att det hängde ihop med att i Frankrike hade skilsmässorna ökat stegvis efter att lagarna om skilsmässa införts 1884 och 1886[2].

Utifrån dessa siffror är det intressanta för oss att omkring 99 procent av de frånskilda, som man kan anta var katoliker, inte inledde något annulleringsförfarande. Berodde det på bristande intresse? Bristande tro? Ytlighet? Skamkänslor? Annat? Det vet vi inte.

Vi kan dra några övergripande slutsatser av statistik om annulleringsprocesser från de kyrkliga domstolarna i hela världen, om vi begränsar oss till de som döms med ordinarie rättegångsprocess[3], vilket är 90 procent, och om vi undantar andra förfaranden (som dispens eller brevior coram Episcopo, dvs. en kortare process för annullering av äktenskap inför biskop, som infördes 2015 av påven Franciskus och görs i direkt kontakt med biskopen): från slutet av sextiotalet har man gått från omkring 15 000 nya förfaranden i hela världen för att nå höjdpunkter mellan 50 000 och 70 000 på 1970- och 1980-talet, för att sedan stabiliseras kring 60 000 på 1990-talet. De senaste tio åren har antalet förfaranden i världen legat omkring 50 000[4].

Men man bör också se på den geografiska spridningen. Från 1960-talet till sekelskiftet inleddes över 50 procent av processerna i USA, medan mellan 2000 och 2020 kan man säga att processerna i USA utgjorde mellan 40 och 50 procent[5]. År 2019 (alltså kort före pandemin) hade USA 330 miljoner invånare[6], varav omkring 26 procent var katoliker.

Å ena sidan kan man alltså konstatera att ”problemet” med många annulleringsprocesser på sätt och vis specifikt gäller kyrkan i USA. Å den andra är det påfallande att i resten av världens katolska kyrkor tycks de kristna, vars äktenskap misslyckats oåterkalleligt enligt kyrkolagens definition (jfr can. 1675) och som utgör de resterande 50–60 procenten, vara betydligt mindre intresserade av att inleda en annulleringsprocess.

En blick på Europa

Intrycket att det bara är USA som använder domstolen Sacra Rota förstärks om man jämför med situationen i Europa, exempelvis i Italien, som 2019 hade 57 miljoner katoliker på 59 miljoner invånare. Där inleddes 2 277 annulleringsprocesser, vilket i proportion är en sjundedel av vad vi just sett i USA. 2018 var det likadant: 2 529 nya processer i Italien och 17 183 i USA, och så vidare under tidigare år[7].

Jämförelsen förändras inte om man jämför siffrorna från USA med hela Europa, inte bara EU utan hela Europa inklusive den del av Ryssland som hör till den europeiska kontinenten. 2019 fanns det omkring 286 miljoner katoliker i Europa (omkring 39 procent av befolkningen, som bestod av 723 miljoner invånare) och 13 680 processer inleddes. I USA bodde omkring 74 miljoner katoliker (nästan en fjärdedel jämfört med Europa) och det inleddes 16 187 processer (nästan lika många som i Europa). Om Europa hade haft samma trend som i USA skulle man förväntat sig att få se fyra gånger så många processer.

Olikheten ökar om man jämför med hela den katolska världen: 2019 fanns det omkring 1,3 miljarder katoliker, och om man bortser från USA inleddes 35 041 nya annulleringsprocesser med ordinarie rättegångsprocess. Om man jämför antalet katoliker i USA och i resten av världen framgår det att USA utgör en sjuttondedel, men av alla processer som inleddes i hela världen år 2019 inleddes en tredjedel i USA.

En mer detaljerad analys: äktenskap, skilsmässa och separation

För att dra exaktare slutsatser måste man jämföra de exakta siffrorna för katolikers äktenskap, separationer och skilsmässor med ansökningarna om äktenskapsannullering, samtidigt som man tar hänsyn också till antalet unga människor i rätt ålder för att gifta sig och andelen äktenskap bland vuxna och äldre[8].

I Italien kan man se att antalet kyrkliga katolska bröllop minskat under de senaste 50 åren medan antalet borgerliga bröllop ökat. År 2019 firades 184 088 bröllop varav 52 procent inte var kyrkliga. Av återstående 48 procent kyrkliga bröllop var bara 67,9 procent katolska[9]. Detta kan jämföras med att 2008 var de borgerliga bröllopen omkring 36 procent och 1970 enbart 2,3 procent. 2019 genomfördes 97 474 separationer, nästan 53 procent av bröllopen, och 85 349 skilsmässor som utgör omkring 46 procent av bröllopen[10].

2019 var de nya annulleringsprocesserna i Italien 2227 med ordinarie rättegångsprocess. Det är 14,7 procent av antalet separationer av katolska äktenskap, 12,8 procent av deras skilsmässor och 3 procent av de katolska bröllop som firades 2019.

Man kan alltså konstatera att i Frankrike i slutet av 1800-talet utgjorde annulleringsprocesserna mindre än 1 procent, eller, om man läser siffrorna tvärtom, 99 procent inledde inte någon process. I Italien 2019 kan man säga att nästan 90 procent inte var intresserade av en annulleringsprocess. Därtill kommer att trenden inte förändrats mycket de senaste tio åren vad gäller befolkning, äktenskap, separationer, skilsmässor och annulleringsprocesser[11]. Inför dessa siffror kan man undra: är antalet annulleringsprocesser verkligen oroväckande?

Familjen, samhällets sjuka cell?

Frågan är nog fel ställd, även om den ofta formuleras så och utgår från en helt riktig pastoral omsorg. Frågan om annulleringsprocesser måste nämligen diskuteras tillsammans med de faktum att separationer och skilsmässor ökat drastiskt. Till följd av detta har också annulleringsprocesserna blivit fler, men inte i samma takt. Man skulle kunna säga att vi står inför ett sjukt samhälle, med tanke på att nästan hälften av alla familjer, som är samhällets grundläggande celler, inte lyckas överleva mer än några år.

Det man ser i Italien gäller också för Europa. 2019 firades 1,9 miljoner bröllop och genomfördes 800 000 skilsmässor, alltså omkring 41 procent av de bröllop som firades samma år[12]. Det betyder att äktenskapet (kyrkligt eller borgerligt) inte håller inför den härskande sekulariseringen, och det borde också betyda – om man tillämpar dessa siffror på den katolska kyrkan – att omkring 41 procent av Europas gifta katoliker är separerade eller frånskilda.

Låt oss så återgå till utgångsfrågan. Eftersom omkring 50 procent av alla gifta katoliker troligen lever i en för kyrkolagen ”otillåten” situation, är annulleringsprocesserna för många eller för få? Detta är ett avsevärt själavårdsproblem. Å ena sidan är det tråkigt att så många kristna har misslyckats i sin äktenskapliga kallelse. Å den andra är det också otillfredsställande att konstatera att nästan 90 procent inte gör något för att undersöka om det egna äktenskapet är giltigt eller ej.

På jakt efter äktenskapets motivering

I denna utbredda krissituation måste en separerad och/eller frånskild katolik fråga sig vad som hänt och vara medveten om att det går att vända sig till en kyrklig domstol för att få sin situation undersökt. Om äktenskapet ogiltigförklaras blir han eller hon fri att fortsätta sitt som han eller hon vill. I annat fall, om inte en kyrkorättsligt giltig separation ägt rum (jfr can. 1152–1153), har han eller hon plikten att återuppta samlevnaden. Om det inte är möjligt att återförenas av andra allvarliga själ, som anges av kyrkans läroämbete[13], borde katolska par vara medvetna om vilka andra vägar de kan gå för att pröva alla möjliga vägar. I vilket fall som helst borde de alltid bejaka läroämbetets uttalanden i dokument av påvarna Johannes Paulus II och Franciskus utan att någonsin ge efter för godtycke.

Påvarna om äktenskap och familj

Redan från slutet av 1800-talet och under hela 1900-talet har det påvliga läroämbetet ägnat sin uppmärksamhet åt äktenskap och familj eftersom de utsattes för allt allvarligare och direkta angrepp från samhället, som var på väg att sekulariseras även om det hade ett kristet ursprung. Det är ingen slump att man under mindre än ett århundrande kan räkna fler påvliga uttalanden om äktenskapet än under tidigare århundraden. Detta är de viktigaste dokumenten: Leo XIII:s encyklika Arcanum divinae sapientiae, 10 februari 1880; Pius XI:s encyklika Casti connubii, 31 december 1930; Gaudium et spes, nr 48–52; Johannes Paulus II:s postsynodala apostoliska maning Familiaris consortio, 22 november 1981; Franciskus postsynodala apostoliska maning Amoris laetitia, 19 mars 2016[14].

Vi kan här ge ett smakprov på det påvliga läroämbetet utifrån deras tal till domstolen Rota Romana, ofta kallad “familjedomstolen”, där påvarna ofta valt att undervisa om äktenskapet[15].

I talen till Rota Romana märker man påvarnas oro inför sekulariseringens utbredning, som påverkar negativt det kristna och ickekristna äktenskapet. Pius XII[16], Johannes XXIII[17] och Paulus VI[18] betonade de skador som orsakats av accepterandet av skilsmässa, av materialism och naturalism, medan Johannes Paulus II[19], Bene­dictus XVI[20] och Franciskus[21] har betonat hur mycket som beror på brist på tro.

Man märker alltså att de kristnas fides stegvis har urholkats av sekulariseringens spridning. Det som från mitten av 1900-talet var ett svårt teologiskt och pastoralt problem som handlade om ifall man kunde låta katoliker gifta sig som befann sig i detta tillstånd[22] har blivit en fråga som handlar om nyevangelisering, som Johannes Paulus II betonade i Novo millennio ineunte[23].

Kortfattat har det som läroämbetet fördömer som brist på tro, för vår tids människa blivit en brist på värden, och det har skadat hennes syn på äktenskapets grundläggande natur: ”Vår tids ytterst sekulariserade mentalitet skiljer familjeinstitutionens mänskliga värden från religiösa värden och förklarar dem självständiga från Gud. Livsstilar som skildras i massmedierna leder till att man frågar sig: ’Varför måste man alltid vara trogen sin andra hälft?’ och denna fråga förvandlas till existentiellt tvivel i kritiska situationer”[24]

Men även om sekulariseringen påverkar den allmänna mentaliteten innebär det inte att alla äktenskap är ogiltiga sic et simpliciter. Tvärtom säger kyrkorättens kanon 1060 att ”äktenskapet främjas av rätten; i tvivelaktiga fall skall därför äktenskapet anses giltigt tills motsatsen bevisas”. För att upplösa ett äktenskap enligt Rotan krävs error pervicax. Om man gifter sig och vill att det egna äktenskapet skall kunna upplösas, inte vill ha barn eller accepterar otrohet, visar det att en av de grundläggande beståndsdelarna i ett kristet äktenskap saknas: oupplöslighet, öppenhet för fruktbarhet och trohet är oundgängliga förutsättningar. Man måste bevisa att man avstått från dessa förutsättningar genom en actus positivus voluntatis, det vill säga en aktiv vilja att eftersträva motsatsen, inte bara med ord utan också med gärningar. Det står alltså klart att en kristen inte får låta sig förledas av en världslig mentalitet med en syn på äktenskapet som är avlägsen från – eller rentav motsatt – den syn på naturligt äktenskap som Skaparen pekat ut. Just därför måste de makar som slår in på en gemensam vandring få pastoralt stöd från kyrkan.

Påven Franciskus pastorala erfarenhet

Påven Franciskus tal till Rota Romana 2015 handlar just om kärnan i detta: ”Den pastorala erfarenheten visar att det i dag finns många katoliker som lever i en ’otillåten’ situation och vars historia har utsatts för stark påverkan av en utspridd världslig mentalitet. Det finns nämligen ett slags andlig världslighet, ’som gömmer sig bakom ett fromt yttre och även bakom en kärlek till kyrkan’ (apostoliska uppmaningen Evangelii gaudium, 93), och som gör att man söker sitt eget välbefinnande i stället för Herrens härlighet. En av frukterna av denna inställning är ’en alltigenom subjektiv tro vars enda intresse ligger i ett slags erfarenhet eller i ett antal idéer och kunskapsbitar som är menade att trösta och upplysa, men som till sist håller personen fångad i hennes egna tankar och känslor’ (ibid., 94). Det är uppenbart att för den som ger efter för denna inställning kan tron inte längre ge ledning och föreskrifter, vilket öppnar för kompromisser med den egna egoismen och med påtryckningarna från samtidens mentalitet, som dominerar tack vare massmedierna”.

I ett sådant sammanhang, fortsätter påven, ger tron inte längre någon ledning, och det är möjligt att det uppstår ett error determinans som hänger ihop med den dominerande sekulariseringen: ”Domaren som bedömer giltigheten i samtycket, måste därför ta hänsyn till det sammanhang av värden och tro – eller av avsaknad därav – där avsikten att ingå äktenskap har formats. Om man inte känner till trons innehåll kan det leda till vad kyrkorätten kallar villfarelse som avgör viljan (jfr can. 1099). Detta kan inte längre ses som ett undantag med tanke på att världslig mentalitet har större inflytande än kyrkans läroämbete. En sådan villfarelse hotar inte bara äktenskapets stabilitet, exklusivitet och fruktbarhet utan också äktenskapets inriktning på den andras väl, makarnas kärlek som samtyckets ’livsprincip’, och den ömsesidiga självutgivelsen för att bygga ett samliv för hela livet. ’Äktenskapet tenderar att uppfattas som bara ett slags känslomässig tillfredsställelse som kan formas eller ändras efter behag’ (Evangelii gaudium, nr 66), vilket gör att man gifter sig med ett mentalt förbehåll om äktenskapets varaktighet eller exklusivitet, som man menar upphör när den man älskar inte längre förverkligar ens förhoppningar om känslomässigt välbefinnande”[25].

Att återevangelisera en sekulär värld

Det höga antalet annulleringsprocesser är en oroväckande signal som visar att de kristnas äktenskap inte mår bra, men den samtida västvärlden, där omkring 50 procent av alla äktenskap misslyckas, också de kristnas, är det nuvarande antalet annulleringsprocesser otillfredsställande, därför att varje kristen måste tänka på och vårda sitt andliga välmående. Vårdar man det inte, vilket dessa siffror tycks visa, är det ingen tröst för en själavårdare. Å andra sidan har vi sett vilka skador som världsligheten åsamkar människors hjärtan och tankar. Är det kanske därför de flesta inte är intresserade? Svaret är varken lätt eller självklart.

Motgiftet är förstås att man förkunnar evangeliet, särskilt kerygmat, enligt klara riktlinjer. Som påven Johannes Paulus II skrev i sitt apostoliska brev Novo millennio ineunte, å ena sidan får man inte längre tänka att det finns något kristet samhälle, men å andra sidan får kyrkan inte tappa modet, tvärtom måste den ägna sig med alla sina krafter åt den nya evangelisationen[26].

Påven Franciskus skiljer sig här inte från sina föregångare. I sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium påminner han kyrkan om att dess grundläggande uppgift är att evangelisera världen. Påven säger att ”predikantens fantastiska men svåra uppgift ligger i att förena älskande hjärtan, Herrens hjärta med folkets. Dialogen mellan Gud och hans folk stärker vidare förbundet mellan dem och befäster kärlekens band. Under homilian är de troendes hjärtan tysta och låter Gud tala” (Evangelii gaudium, nr 142–143). Mission och den nya evangelisationen måste prägla alla kyrkans missionerande delar, också äktenskap och familj. När det i Amoris laetitia talas om dagens situation för äktenskap och familj, pekar därför påven Franciskus ut rätt väg med perspektiv som i vår tid också gäller historiskt kristna länder, där man numera måste tala om återevangelisation: ”Vi måste göra en ansvarig och generös ansträngning för att visa skäl och motiveringar för äktenskap och familj, för att människor skall bli mer beredda att svara på den nåd som Gud erbjuder dem” (postsynodala apostoliska förmaningen Amoris laetitia nr 35)[27].

Detta är den ansträngning som de kristna, under ledning av sina herdar, måste göra inom och utanför kyrkan. Utåt är uppgiften svår, men man får inte dra sig undan evangelisationsuppdraget när det krävs av oss att vittna om och förklara innebörden i äktenskapet som Gud har velat – begynnelsens äktenskap (jfr Matt 19:8), även om man är som lamm bland vargar i ett sammanhang där skilsmässan ses som ett värde och som ett framsteg för samhället. Inom kyrkan måste man stimulera separerade eller frånskilda kristna att där det går försöka återuppbygga det krossade bandet.

När man står inför äktenskap som misslyckats oåterkalleligt, är det viktigt att stimulera samvetena till att vilja ordna sin position gentemot kyrkan: annulleringsprocesserna är för få jämfört med de misslyckade äktenskapen, och kanske just denna aspekt kan bli en plats för ny mission i den nya evangelisationen. När det inte längre går att återupprätta det äktenskapliga samlivet, är det dags att se efter om det finns förutsättningar för att kunna få äktenskapet ogiltigförklarat (jfr kap. 6 i Amoris laetitia). Om processen leder till ett negativt resultat, och om det inte är möjligt för makarna att leva som bror och syster (jfr Familiaris consortio nr 84), kan men pröva med urskiljning, medveten om att inte all urskiljning leder till att man får ta emot sakramenten[28].

Kyrkan är som ett fältsjukhus[29] och lever, åtminstone i Europa, i ett nödläge. Därför är det viktigt att hjälpa sårade familjer att återfinna – om och när de vill – den väg som består av tro och en personlig relation till Kristus, för bara han är ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Men å andra sidan måste man få hjälp av en klartänkt och välutbildad herde: ”evangeliets tjänare måste förmå värma människors hjärtan, vandra med dem om natten, föra en dialog med dem och också träda ned i deras natt, i deras mörker, utan att gå vilse”[30].

Noter

[1] R. Bassibey, Procédure matrimoniale générale, in Duballet (ed.), Cours Complet de Droit Canonique et de Jurisprudence canonico-civile, XII, Paris-Poitiers 1899, XI.

[2] CUT DETAILS? Ecco i dati forniti dall’autore: anno 1887, matrimoni (277.060), divorzi (3.636); anno 1888, matrimoni (276.848); divorzi (4.708); anno 1889, matrimoni (272.934), divorzi (4,786); anno 1890, matrimoni (269.332), divorzi (5.457); anno 1891, matri­moni (285.458), divorzi (5.752); anno 1892, matrimoni (290.319), divorzi (5.772); anno 1893, matrimoni (287.294), divorzi (6.184); anno 1894, matrimoni (286.662), divorzi (6.419); anno 1895, matrimoni (282.218), divorzi (6.743); anno 1896, matri­moni (290.172), divorzi (7.051), cf. R. Bassibey, Procédure matrimoniale générale, cit., X. È degno di nota rilevare che nell’arco di quasi un decennio i divorzi siano quasi raddoppiati.

[3] CUT – I summarized in text Nella nostra analisi non abbiamo preso in esame i processi documentali, né i processi per dispensa (super rato et non consummato e in favorem fidei) e né – dopo la promulgazione dei M.p. Mitis Iudex Dominus Iesus e Mitis et Misericors Iesus da parte di Papa Francesco (cf. AAS 107 [2015], 958-970; 946-957) – il processo brevior coram Episcopo. I dati statistici di questi processi rimarrebbero come residuali e ri­schierebbero di confondere maggiormente le idee, oltre che appesantire la lettura. Sebbene la ricerca possa sembrare incompleta, non lo è, dal momento che anche possedere il dato più o meno completo non inficia le nostre considerazioni, stando il fatto che il processo ordinario costituisce più del 90 procent delle cause matrimoniali canoniche.

[4] TABLE AT END OF ARTICLE? Tutti i dati statistici, quando non è detto altro, sono tratti da Secretaria Status, Annuarium statisticum Ecclesiae, Città del Vaticano, edito per ciascun anno dal 1969 in avanti. Ecco i dati statistici delle cause di nullità che ogni anno, nel mondo, si sono svolte con processo giudiziale contenzioso ordinario: anno 1970, cause 14.544; anno 1971, cause 19.396; anno 1972, cause 25.659; anno 1973, cause 26.254; anno 1974, cause 36.546; anno 1975, cause 44.726; anno 1976, cause 40.695; anno 1977, cause 42.758; anno 1978, cause 56.875; anno 1979, cause 75.636; anno 1980, cause 60.554; anno 1981, cause 68.671; anno 1982, cause 64.581; anno 1983, cause 72.780; anno 1984, cause 59.885; anno 1985, cause 61.083; anno 1986, cause 71.526; anno 1987, cause 67.368; anno 1988, cause 71.352; anno 1989, cause 69.962; anno 1990, cause 70.479; anno 1991, cause 68.697; anno 1992, cause 68.272; anno 1993, cause 60.810; anno 1994, cause 61.058; anno 1995, cause 63.200; anno 1996, cause 60.777; anno 1997, cause 60.799; anno 1998, cause 59.647; anno 1999, cause 60.448; anno 2000, cause 59.327; anno 2001, cause 55.935; anno 2002, cause 54.247; anno 2003, cause 51.559; anno 2004 cause 51.940; anno 2005, cause 48.655; anno 2006, cause 51.405; anno 2007, cause 49.047; anno 2008, cause 47.485; anno 2009, cause 44.950; anno 2010, cause 44.944; anno 2011, cause 43.431; anno 2012, cause 42.289; anno 2013, cause 42.106; anno 2014, cause 41.147; anno 2015, cause 41.255; anno 2016, cause 54.413; anno 2017, cause 53.644; anno 2018, cause 57.180; anno 2019, cause 51.228; anno 2020, cause 40.953. Questo è per ora l’ultimo anno di cui possediamo i dati statistici, pubblicati nell’ Annuarium statisticum Ecclesiae edito nel 2022.

[5] TABLE AT END Ecco i dati degli ultimi dieci anni in merito alle cause di nullità di matrimonio introdotte ogni anno. La cifra generale per anno è riportata nella nota precedente, qui riferiamo i dati, distinti per continente in correlazione con gli USA: anno 2009, USA (21.597), Americhe (compresi gli USA, 28.260; d’ora in poi, sempre così), Europa (11.890). Asia (3.273), Africa (860), Oceania (667); anno 2010, USA (20.927), Americhe (27.520), Europa (12.056), Asia (2.626), Africa (1.101), Oceania (691); anno 2011, USA (18.853), Americhe (26.965), Europa (11.715), Asia (3.300), Africa (837), Oceania (614); anno 2012, USA (18.588), Americhe (25.844), Europa (11.196), Asia (3.795), Africa (952), Oceania (502); anno 2013, USA (17.971), Americhe (25.092), Europa (11.586), Asia (3.938), Africa (1.047), Oceania (443); anno 2014, USA (17.447), Americhe (24.841), Europa (10.784), Asia (4.338), Africa (746), Oceania (438); anno 2015, USA (17.071), Americhe (24.680), Europa (10.630), Asia (4.447), Africa (1.143), Oceania (325); anno 2016, USA (22.627), Americhe (33.168), Europa (14.795), Asia (4.605), Africa (1.351), Oceania (494); anno 2017, USA (19.207), Americhe (32.291), Europa (14.531), Asia (5.188), Africa (1.276), Oceania (358); anno 2018, USA (17.183), Americhe (35.309), Europa (13.644), Asia (5.652), Africa (2.029), Oceania (546); anno 2019, USA (16.187), Americhe (30.314), Europa (13.680), Asia (5.203), Africa (1.713), Oceania (318); anno 2020, USA (12.395), Americhe (24.049), Europa (10.650), Asia (4.058), Africa (1.896), Oceania (300).

[6] CUT Per la nostra analisi preferiamo prendere il dato di questo anno, ritenuto il più rilevante, dal momento che la pandemia Covid-19, non permette di avere dati, al mo­mento, più significativi. È noto, infatti, che negli anni 2020-2021-2022 il dato sui matrimoni è uscito dal trend consueto non solo per ciò che concerne i dati nazionali, ma anche ecclesiastici. Per questa ragione è meglio attestarsi sui dati prima del Covid-19 per poter fare considerazioni più oggettive. È già stato detto, inoltre, che siamo in possesso dei dati ecclesiastici solo fino al 2020, cf. nt. 5.

[7] Cf. i dati riportati alle nt. 6 e 11. Tuttavia, si noti che la metodologia da noi adottata è utilizzata anche in altri studi, si vedano il modo di analizzare e confrontare i dati statistici riportati dai siti citati.

[8] PLACE AT END? Al riguardo si possono consultare alcuni siti web interessanti: https://www.neo­demos.info; http://www.oecd.org/els/family/database.htm; dati statistici in https://www.oecd.org/els/family/SF_3_1_Marriage_and_divorce_rates.pdf (accesso: 28.07.2022).

[9] PLACE AT END? Solo questo dato è preso da https://www.truenumbers.it/anniversario-nozze/ (ac­cesso: 28.07.2022).

[10] PLACE AT END? I dati sono tratti dal sito dell’Istituto Nazionale di Statistica dello Stato italiano, cf. https://www.istat.it/it/files/2021/02/Report-matrimoni-unioni-civili -separazioni-divorzi_anno-2019.pdf (accesso: 28/07/2022).

[11]END TABLE?  Ecco i dati della Chiesa italiana: anno 2009, 2.858 cause; anno 2010, 2.830 cau­se; anno 2011, 2.588 cause; anno 2012, 2.683 cause; anno 2013, 2.469 cause; anno 2014, 2.168 cause; anno 2015, 1.786 cause; anno 2016, 2.058 cause; anno, 2017, 2.382 cause; anno 2018, 2.529 cause. I dati statistici dell’Italia sono reperibili sul sito del­l’Istituto Nazionale di Statistica www. istat.it (accesso: 28.7.2022).

[12] I dati sono tratti da www.agensir.it (accesso: 28.07.2022). Questo andamento sembra più o meno confermato dai dati degli anni precedenti, evidenziandosi un incre­mento sempre maggiore dei divorzi, cf. https://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explai­ned/ in­dex.php?title= Marria­ge_and_divorce_statistics (accesso: 28.07.2022).

[13] Cf. Giovanni Paolo II, Esortazione Apostolica post-sinodale Familiaris con­sortio, 22 novembre 1981, AAS 74 (1982) 185, n. 84; Francesco, Esortazione Apo­stolica post-sinodale Amoris laetitia, 19 marzo 2016, AAS 108 (2016), 432, n. 298.

[14] DO WE NEED THIS? Sull’ipotetica ratio circa l’abbondanza del Magistero su questo tema, pare indi­cativo riferire una testimonianza del Card. Carlo Caffarra. Quando nel 1981, proprio nel suo inizio, l’Istituto Giovanni Paolo II su matrimonio e famiglia si trovò in un momento di grande difficoltà, in qualità di Preside scrisse a Suor Lucia chiedendo preghiere. Non sperando nella risposta, ricevette tuttavia una lettera alla fine della quale era scritto: «Verrà un momento in cui lo scontro decisivo fra Cristo e il regno di satana sarà il matrimonio e la famiglia. Coloro che lavoreranno per il matrimonio e la famiglia subi­ranno tribolazioni e persecuzioni, ma, Padre, lei non abbia paura, perché Nostra Si­gnora gli ha già schiacciato la testa», https://www.youtube.com/ watch?V= zTsQWcc pUvo (accesso: 28.07.2022).

[15] Cf. Pio XII, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 1º ottobre 1940, in L’Osservatore Romano, 2 ottobre 1940, 1; Giovanni XXIII, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 19 ottobre 1959, AAS 51 (1959), 824; Francesco, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 22 gennaio 2016, AAS 108 (2016), 137.

[16] Cf. Pio XII, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 3 ottobre 1941, AAS 33 (1941), 425; Id., Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 6 ottobre 1946, ibid. 38 (1946), 395-396.

[17] Cf. Giovanni XXIII, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 25 ottobre 1960, AAS 52 (1960), 899 e 901.

[18] Cf. Paolo VI, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 23 gennaio 1967, AAS 59 (1967), 145.

[19] Cf. Giovanni Paolo II., Esort. Ap. Post. Sinod. Familiaris consortio, 22 no­vembre 1981, AAS 74 (1982), 163-165; Id., Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 1 febbraio 2001, ibid. 93 (2001), 363-364; Id., Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 30 gennaio 2003, ibid. 95 (2003), 397.

[20] Cf. Benedetto XVI., Al clero della Valle d’Aosta, 25 luglio 2005, in Sup­plemento a L’Osservatore Romano (25 luglio 2005), 21; Id., Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 26 gennaio 2013, AAS 105 (2013), 168-170.

[21] Cf. Francesco, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 23 gennaio 2015, AAS 107 (2015), 183; Id., Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 22 gennaio 2016, ibid. 108 (2016), 136-139.

[22] Cf. l’analisi della bibliografia di C. Rocchetta, Sacramentaria fondamentale. Dal “mysterium” al “sacramentum”, Bologna 1990, 366-368.

[23] Cf. Giovanni Paolo II, Lettera Apostolica Novo millennio ineunte, 6 gennaio 2001, 93 (2001), 294, n. 40.

[24] Cf. Giovanni Paolo II, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 30 gennaio 2003, AAS 95 (2003), 394-395.

[25] Francesco, Allocuzione al Tribunale della Rota Romana, 23 gennaio 2015, AAS 107 (2015), 183-184.

[26] Cf. Giovanni Paolo II, Lettera Apostolica Novo millennio ineunte, 6 gennaio 2001, AAS 93 (2001), 294, n. 40.

[27] Francesco, Esortazione Apostolica postsinodale Amoris laetitia, 19 marzo 2016, AAS 108 (2016), 323, n. 35.

[28] Per la retta applicazione del cap. VIII di Amoris laetitia – contenuta nello sche­ma riportato – non sempre è conosciuta la mens del Pontefice, pubblicata con Rescri­ptum ex Audientia SS.mi da parte del Card. Segretario di Stato Pietro Parolin, in data del 5 giugno 2017, AAS 108 (2016), 1071-1074.

[29] «Io vedo con chiarezza […] che la cosa di cui la Chiesa ha più bisogno oggi è la capacità di curare le ferite e di riscaldare il cuore dei fedeli, la vicinanza, la pros­simità. Io vedo la Chiesa come un ospedale da campo dopo una battaglia. È inutile chiedere a un ferito grave se ha il colesterolo e gli zuccheri alti! Si devono curare le sue ferite. Poi potremo parlare di tutto il resto. Curare le ferite, curare le ferite… E bisogna cominciare dal basso», Francesco, 19 agosto 2013, 461-462.

[30] Francesco, 19 agosto 2013, in A. Spadaro, Intervista a Papa Francesco, cit., 462.

 

Davide Salvatori är domare vid domstolen Rota Romana.

Ur Signum nr 5/2023, s. 29–34. (Noterna fanns ej med i den tryckta utgåvan.)