av ANDERS PILTZ
Åktenskapet lever farligt i dagens samhällsklimat. Hur och med vem ska jag leva resten av mitt liv? Det är ett av de svåraste avgörandena man ställs inför. Ingen har svårt att förstå – och känna attraktiviteten i – den katolska läran, i sin stränga skönhet, om äktenskapet som sakrament, det ömsesidiga och villkorslösa givandet av sig själv till sin partner, i en livsform som samtidigt är ett tecken på och en källa till nåd, en gudomlig instiftelse som syftar till kraft och fasthet inför livets många ovissheter och påfrestningar. Och det finns heller ingen människa som inte drömmer om att få växa upp i, och ha sin stödjepunkt i, ett hållfast och kärleksfullt familjeliv, vilket är själva syftet med att denna institution omgärdas av så noggranna regler i kyrkans lag. Det är makarna själva som ger detta sakrament till varandra under ett liv tillsammans. I bästa fall kan det verkligen främja ”den högsta lycka på jorden”, för att citera en klassisk formulering i en äldre kyrkohandbok.
Jesus är som bekant kategorisk i sin undervisning om äktenskapet: Mose tillät skilsmässa, men ”från början” var det inte så. Det som Gud har sammanfogat får människan inte åtskilja (Matt kap. 19). Dessa ord upprepas i den katolska vigseln, samtidigt som vigselförrättaren lägger sin stola runt brudparets händer, som för att symboliskt binda dem till varandra.
Den katolska läran om äktenskapet är alltså klar: det är ett förbund mellan man och kvinna, och dess särdrag är enhet och oupplöslighet. Det är livsvaraktigt och syftar till makarnas och samhällets bästa, till släktets fortbestånd och barnens uppfostran i trygga förhållanden. Mellan döpta är denna naturrättsliga institution av Kristus upphöjd till ett sakrament, det vill säga ett tecken som förmedlar nåd. Äktenskapet konstitueras av makarnas fria samtycke, vilket förutsätter att båda kontrahenterna är fullt rättskapabla, korrekt informerade om sina förpliktelser, inte pressade av rädsla eller tvång, inte bundna av ett tidigare äktenskap, inte okunniga om den andra partens förflutna eller mentala och fysiska hälsa, inte vilseförda av den andres falska förespeglingar, och tillräckligt psykiskt mogna att åta sig ett så omfattande och livsvaraktigt engagemang. De får inte knyta sitt samtycke till villkor som ännu inte har uppfyllts, och de måste vara öppna för att välkomna barn. Båda kontrahenterna måste ha intentionen att uppfylla dessa villkor. Ett äktenskap som motsvarar dessa kriterier och har ingåtts i kyrkans ordning gäller sedan i nöd och lust, i hälsa och sjukdom, tills döden skiljer makarna åt. Och en katolik är skyldig att gifta sig katolskt (den så kallade formplikten).
En annullering (ogiltigförklaring) av ett äktenskap, det vill säga en förklaring att det aldrig varit kanoniskt giltigt, kan ske om den ene eller båda kontrahenterna bevisligen inte uppfyllde alla ovan angivna villkor. Om en annullering beviljas är vederbörande fri i sitt samvete att gifta sig. Om ingen annullering är möjlig bör kontrahenterna sträva efter att återuppta sitt samliv eller, om detta är omöjligt, i fortsättningen leva som bror och syster.
Den katolska äktenskapssynen är därmed uttryck för en motkultur. Det kräver ett personligt genomtänkt ställningstagande att kunna gå in i ett katolskt äktenskap med övertygelse. Lika trygghetsskapande som denna övertygelse är i lyckliga fall, lika komplicerat kan den bli för dessa många som inte lyckas leva upp till sina egna och andras förväntningar. Den normala västerländska livsinställningen skulle kunna kallas ett jag-projekt: man hyllar den individuella valmöjligheten i varje ny situation som ett överordnat värde, och detta kolliderar med trohetsidealet, som förr eller senare kräver ett pris i form av personliga uppoffringar. Man behöver inte vara troende för att inse denna konflikt. I förälskelsefasen av ett förhållande kan parterna vara beredda att lova varandra allt. Inte många unga har på allvar tänkt igenom vilka krav som ställs på varje människa som avlägger ett löfte för livet, vilken grad av självövervinnelse som krävs – och hur skulle de kunna det, utan mogna erfarenheter? Förr eller senare kompliceras jag-projektet: när barnen och arbetet (eller arbetslösheten) ställer oväntade krav, eller rutinen nöter ner den attraktion som makarna från början kände för varandra. Det krävs alltså stark övertygelse för att utan mentala förbehåll avlägga vigsellöftena. Någonstans i bakhuvudet i de flesta miljöer gäller en variant av talesättet ”går det så går det”. Kanske var det lättare att leva i livslång trohet förr i världen, när människor inte blev så gamla som nu och valmöjligheterna (och möjligheterna till omstart) var långt färre än i dagens Tinder-kultur, där man ständigt lockas av tanken att det någonstans därute i cyberrymden kan finnas hundratals potentiella partners som passar en långt bättre än denna enda människa som man råkade binda sig vid när man var ung och inte visste bättre.
Och överdriven idealisering har inte gjort äktenskapet attraktivare. Påven Franciskus skriver i Amoris laetitia (nr 37): ”Vi finner det svårt att presentera äktenskapet som en dynamisk väg till personlig utveckling och mognad och inte som en livslång börda. Vi finner det svårt att bereda rum för de troendes samvete. De svarar ofta så gott de kan på evangeliet, mitt i sina begränsningar, och de är kapabla att fatta omdömesgilla beslut i komplicerade situationer. Vi har blivit kallade att forma samveten, inte ersätta dem”.
Mellan ideal och verklighet
Avståndet är stort mellan våra ideal och vår faktiska verklighet. Det vet vi alla av personlig erfarenhet, och genom den bibliska uppenbarelsen. Ungefär vartannat giftermål i Sverige slutar i skilsmässa. Siffrorna är ungefär desamma som genomsnittet också i den katolska befolkningsdelen. I Europa är totalt cirka 41 procent av alla gifta katoliker separerade och/eller civilrättsligt skilda. Ungefär hälften av alla katolskt ingångna äktenskap mynnar ut i vad man kallar ”irreguljära” förbindelser. I den katolska kyrkan globalt inleds varje år cirka 50 000 annulleringsförfaranden, de flesta i USA. Men i nio av tio fall av katolska äktenskapshaverier gör kontrahenterna ingenting för att fastställa om äktenskapet var giltigt eller inte, i kyrkans mening.
Att detta är ett gigantiskt pastoralt problem är ingen hemlighet. Svårigheten uppstår redan från början. Som vigselförrättare är man förpliktad att hålla åtminstone tre samtal inför en vigsel, och kontrahenterna måste skriva på att de har förstått innebörden i kyrkans syn på saken – men mer än en gång händer det att man med bävan tänker på framtiden för unga människor som har så många okända livskonjunkturer framför sig i en värld som är allt mindre förutsägbar. Att gifta sig är verkligen att ta ett steg i tro, och det förutsätter en akt av tro, både från brudparets sida, och från officiantens.
Därtill kommer ett annat pastoralt problem. Den som sysslat med vuxenkatekes vet att många människor kommer till andlig insikt först i medelåldern och vaknar till medvetande om att de har andliga behov, som de skulle vilja finna näring för i kyrkans sakramentala liv. Vare sig de är uppvuxna som katoliker eller kommer från andra bakgrunder är det närmast normalt att de har ett eller flera avbrutna äktenskap bakom sig. När man som själasörjare helst skulle vilja uttala en absolution över hela deras dittillsvarande liv, måste man i stället börja i en administrativ ända, genom att be dem fylla i ett antal blanketter som skickas till den kyrkliga domstolen. Detta stärker intrycket av kyrkan som en institution som i första hand styrs av ett obönhörligt regelverk, och det har avskräckt åtskilliga från vidare kontakter med kyrkan. Dessa sökare har någon gång i det förflutna gift sig utan att ägna frågan om livsvaraktighet någon avgörande eftertanke, och de konfronteras nu med kategorier som varit dem främmande. Med tanke på detta faktum, och på det rådande samhällsklimatet i Skandinavien, har de nordiska biskoparna vid något tillfälle gjort en framställan till Rom om att få tillämpa så kallad omvänd presumtion: att man utgår från att havererade äktenskap utanför den katolska kyrkan inte kan antas ha uppfyllt kraven på rätt intention vid vigseln. Denna framställan har inte blivit positivt besvarad. På naturrättsliga grunder vidhåller Rom att varje äktenskap ingånget av icke-katoliker enligt gällande civil lag ska anses ha varit giltigt och livsvaraktigt, till dess att motsatsen är bevisad.
Detta leder till några påtagliga svårigheter och sådant som framstår som djupa orättvisor. Det finns inte några oförlåtliga synder, säger vi, och också de svåraste förbrytelser blir förlåtna efter uppriktig ånger och bekännelse. Enligt gällande kanonisk lagstiftning kan man efter bikt och avlösning omedelbart uppta en människa som under ett långt liv har levt i (kanske många) lösa förbindelser. Om däremot en katolik gifter sig utanför den katolska kyrkan, anses detta äktenskap ogiltigt redan på grund av så kallat formfel; det är i lagens mening redan upplöst, och det räcker med bikt och avlösning för att återuppta det sakramentala livet. Däremot går detta inte lika lätt när någon samvetsgrant har ingått ett äktenskap men inte har lyckats genomföra det, eller själv ofrivilligt har blivit övergiven, och därefter gift om sig. Vidare händer det att någon som misslyckats i sitt äktenskap har fått barn med någon annan än den ursprungliga partnern, och därefter av ansvarskänsla har gift sig med de nya barnens biologiska förälder. En sådan människa är enligt reglerna inte berättigad att ta emot kyrkans sakrament förrän äktenskapsfrågan är utredd officiellt. Om detta inte kan ske av juridiska skäl väcks intrycket av att man kan få kyrkans absolution för alla synder – också de grövsta, inklusive äktenskapsbrott – men just inte för skilsmässa och omgifte. Där befinner sig otaliga katoliker i detta nu.
En präst eller en ordenssyster, som ägnat fem–sex år av förberedelser inför sin vigning och sina högtidliga löften, kan normalt på egen begäran befrias från sina förpliktelser efter en tids väntan, men något liknande sker inte lika självklart med ett havererat äktenskap, som kanske ingåtts oöverlagt och efter en kortare tids bekantskap med partnern. Men när man gifter sig är man två: att den ene har en fast övertygelse garanterar på intet sätt att den andre delar denna övertygelse. I så gott som alla partnerförhållanden finns det en starkare och en svagare part. I äktenskapet är barnen alltid en del av den svagare parten. Den starkare parten har kanske inte ett så känsligt samvete som den svagare. Hur handlar kyrkan med de svagare? Det är den fråga som varje själasörjare måste ställa sig.
Alla fall är olika
För att i någon mån komma till rätta med sådana uppseendeväckande förhållanden sammankallade påven Franciskus 2015 en biskopssynod om äktenskap och samliv. Synodens överläggningar i ämnet sammanfattades i skrivelsen Amoris laetitia 2016. Det är i det åttonde kapitlet av denna så kallade apostoliska uppmaning, som inte minst innehåller en vacker meditation över den äktenskapliga kärleken i ljuset av ”kärlekens höga visa” (1 Korinthierbrevet, kapitel 13), som problemen adresseras. Det grundläggande temat i denna framställning är begreppet urskiljning (ett av jesuiten Bergoglio omhuldat begrepp). Alla som skiljt sig och gift om sig kan inte inrangeras i samma fålla, existentiellt och pastoralt. Man kan ha gjort allt för att rädda det första äktenskapet men lever nu i en ny förbindelse som stabiliserats med tiden och där nya barn har fötts, och där man har uppvisat trohet, ansvarstagande, osjälviskhet och önskan att leva ett fullvärdigt kristet liv, och med insikt om att något har gått fel men nu inte längre går att återkalla utan ännu värre komplikationer. Barnens bästa kräver fortsatt samliv och ansvarstagande, och det vore därför omöjligt att separera. Ett annat tänkbart fall är att man i det första äktenskapet blivit övergiven och senare ingått ett andra äktenskap för att säkra barnens trygga uppväxt. Man kan samtidigt vara subjektivt övertygad om att det första äktenskapet inte var giltigt i kyrkans mening. En helt annan sak är det när någon efter en separation konsekvent misslyckas att uppfylla sina förpliktelser som make och förälder. Man måste noga bedöma dessa olikartade situationer. Här finns inga enkla recept. Det ger själasörjaren ett stort ansvar.
Man måste, heter det i Amoris laetitia, till varje pris undvika intrycket att ett misslyckat äktenskap medför en form av exkommunikation, uteslutning ur församlingsgemenskapen. Också frånskilda och omgifta måste känna att de är välkomna, inte bara tolererade. Detta inte minst av omtanke om barnen, som inte får bibringas intrycket att kyrkan är en väldig byråkrati i en redan komplicerad värld. Med tanke på den oerhört mångskiftande verkligheten i världen går det inte att formulera en rad vattentäta kanoniska regler utan undantag. Graden av ansvarighet är olika i olika fall.
Men det går heller aldrig att snabbt bevilja dispens från dessa krav. Och alla som skiljt sig och gift om sig måste anställa en allvarlig samvetsrannsakan: hur har de uppträtt i förhållande till barnen när äktenskapet råkade i kris? Har de försökt att försonas, vad har hänt med den övergivna parten, vilka effekter har det nya förhållandet fått för barnen och för församlingen, och vilket exempel har man gett unga människor som står i begrepp att bilda familj? Detta är en process som inte kan genomföras i ett slag. Den förutsätter respekt för evangeliets krav på sannfärdighet och ödmjukhet och för kyrkans lära om äktenskapets väsen, allt i en ärlig strävan att söka Guds vilja.
Vi blir del av varandras liv
Ett inslag i den klassiska moralteologin är läran om de förmildrande omständigheterna, Katolska kyrkans katekes (nr 1735 och 2352). Därmed menas att graden av ansvarighet kan minska eller helt upphävas genom okunnighet, ouppmärksamhet, tvång, rädsla, vanor, plötsliga impulser eller andra psykologiska eller sociala faktorer, vidare genom känslomässig omognad, vanans makt eller personliga bekymmer som hindrar handlingsfriheten. En pastoral urskiljning måste ta hänsyn till sådana faktorer, och därför kan utfallet inte alltid och överallt bli detsamma. Allmänna regler kan aldrig sättas ur spel, men de kan heller aldrig fullständigt täcka varje enskilt fall. Ju närmare man kommer enskildheterna, desto trubbigare blir lagen, säger Thomas av Aquino (Summa theologiae, I–II, q. 94, a. 4). Därför kan avgörandet i ett enskilt fall heller aldrig upphöjas till generell regel (jfr Amoris laetitia, nr 298–306).
Denna öppning för en individualiserad bedömning av människors möjlighet att helt integreras i det sakramentala livet förflyttar uppmärksamheten från lagstiftningen till livet, med alla dess otaliga faktorer som inte är möjliga att schematisera. Som varje domare vet måste också den striktaste rättstillämpning väga in hänsyn till lagstiftarens mening, innan domen fälls.
Det är denna öppning som också har lett till häftig kritik mot påven Franciskus från många håll, inte minst i USA, för att han orsakar förvirring och osäkerhet. Påven säger i skrivelsen att han har full förståelse för dem som skulle föredra en mer rigorös själavård, som aldrig lämnar något utrymme för missförstånd. Kyrkan förkunnar klart evangeliets ideal men måste också bemöta mänsklig svaghet med förståelse. Risken finns att man uppställer så många villkor för barmhärtigheten att den mister sin innebörd, ”vilket är det värsta sättet att urvattna evangeliet”. Barmhärtighet är rättvisans fullhet och det mest påtagliga beviset på Guds sanning (ibid. 311).
Uppgiften är att finna vägen mellan Skylla och Karybdis, mellan rigiditet och godtycke. Evangeliet förkunnar de högsta idealen, i övertygelsen att de är till för människans bästa. Samtidigt gäller den gudomliga barmhärtigheten, som inte betraktar någon enda människa som ett hopplöst fall, i full förståelse för individens oförmåga att helt leva upp till Guds bud. Det är denna paradox, lagen och evangeliet, som ska förkunnas utan avkall på någotdera. Förkunnelsens kärna, essensen i Jesu förkunnelse, är en läxa som alla måste stava på, under ett liv som, med påvens ord, blir ”underbart komplicerat”, ju mer vi sätter oss in i människors konkreta livsomständigheter och betraktar våra medvandrare med ömhet (Evangelii gaudium, nr 270).
Komplicerat, i ordets ursprungliga mening: vi blir invecklade i varandras liv och på så sätt blir vi människor som hör ihop, i ansvar för varandras väl, i nöd och lust.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet och präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 5/2023, s. 34–38.