av LISA WETTERBERG
Äktenskap är allvarliga saker, oavsett om vi ser det som ett samhälleligt kontrakt eller som ett sakramentalt förbund. Många par i Sverige i dag avstår från att gifta sig men skaffar ändå barn tillsammans. Föräldraskapet ses som större och viktigare, och äktenskapet är något helt annat. Någonstans anas insikten om att ”nu är vi ändå bundna tillsammans för resten av våra liv, antingen vi vill eller inte. Varför då gifta sig?” Katoliker kanske fortfarande gifter sig i större utsträckning men gör det också allt senare och oftast efter att paret sammanbott i många år. Detta är en egen och annan diskussion, men som vi vet skiljer sig katoliker i lika stor utsträckning som alla andra. Vad är det vi tappat tron på? Eller handlar det mer om att kyrkan existerar i och därför självklart påverkas av världen? Ibland är dessutom en separation eller skilsmässa helt nödvändig, trots det lidande som alltid följer.
Det finns inga snygga skilsmässor
När jag blev katolik för över 30 år sedan funderade jag på om jag egentligen inte borde ha funnits. Mina föräldrar skildes när jag var knappt sju år, och eftersom de inte älskade varandra så borde jag teoretiskt sett kanske inte existera. Jag tillät mig inte fastna i detta destruktiva resonemang. Jag hade mött Gud, den levande Guden, som älskade mig, som dött för mig. Naturligtvis fanns det en mening med att jag fanns. I dag är detta än lättare att se och anamma, nu när mina egna barn och barnbarn finns.
Leila Miller är en amerikansk författare som undervisar om kyrkans lära inom de svåra områdena äktenskap, familj, moral och sexualitet. Hon har bland annat skrivit boken Primal Loss – The Now Adult Children of Divorce Speak. Det är en sammanställning av ett 70-tal vittnesbörd och livsberättelser, från människor vars föräldrar skilt sig när de var barn eller unga, i enstaka fall när de själva var vuxna. Millers bok rör sig i en katolsk kontext, men för mig som vuxet skilsmässobarn till borgerligt gifta föräldrar blev den ändå en tydlig bekräftelse på att jag inte var ensam om att ha lidit på grund av att mina föräldrar gick isär. Som barn fick jag höra från omvärlden att mina föräldrars skilsmässa var ”snygg” och att de aldrig låtit den gå ut över min bror och mig. Som vuxen gör det mig beklämd. Bara för att mina föräldrar inte skrek och slogs, i alla fall inte så att jag hörde eller såg det, så var deras separation varken ”snygg” eller smärtfri. Hur mycket min far än förklarade att han älskade mig och min bror, så hade jag ingen pappa i min vardag.
Men även om föräldrar strävar efter att göra det bästa för sina barn, går det inte att förneka att det alltid är något som gått sönder och som från och med nu kommer att saknas, när ett par separerar och skiljer sig. Att hålla ihop för barnens skull kan en gång i tiden ha låtit som något gott och eftersträvansvärt, men föräldrar som plågar livet ur varandra, gör inga barn lyckliga. Därmed alltså inte sagt att barn inte lider svårt också när deras föräldrar inte längre säger sig vilja leva tillsammans.
Även de frommaste katoliker kan ha ett havererat äktenskap. Det måste inte vara förenat med fysisk livsfara för att det ska vara nödvändigt att bryta upp. Det kan vara hedervärt att ha tankar om att härda ut, att fortsätta stå för sina löften även om den andra parten inte gör det. Men då förglöms hur destruktivt det är att leva med svår stress under längre tid. Det är ytterst få som kan göra det utan negativ påverkan, psykiskt såväl som fysiskt, vilket i sin tur kommer påverka eventuella barn minst lika negativt.
Äktenskap förblir allvarliga saker. Kyrkan värnar oss och likväl uppstår det märkliga och besvärliga situationer när en människa kommer till tro senare i livet. En människa som kanske har både en och två skilsmässor bakom sig. Kyrkorättsligt och administrativt måste dessa saker redas ut innan vederbörande kan anses fri att gifta sig katolskt kyrkligt, eller för den delen få sitt nuvarande äktenskap giltigförklarat. En annan person kan ha levt seriemonogamt i ett antal samboförhållande men en dag kommit till tro och insikt. Det är då inget problem att gifta sig om man så önskar, efter bikt, bot och äktenskapsförberedande samtal. Vilken av dessa två tog äktenskapet på störst allvar? Ytterligare en person gifte sig ung, mot bättre vetande, kanske väntades det också barn och så kom livet emellan. Man tar ut skilsmässa men kan inte riktigt se poängen med att få prövat om äktenskapet verkligen varit sakramentalt och kyrkligt giltigt. Det blir inte relevant förrän samma person tio år senare möter kärleken och då vill gifta sig i kyrkan.
Inget är okomplicerat
Vad är ett äktenskap? Det är ett förbund mellan en man och en kvinna, instiftat av Gud för att värna människan och hennes avkomma. Eftersom nya människor blir till genom sexuellt samliv, är just detta viktigt och värt ordentligt beskydd, för alla inblandade. Vi är skapade och konstruerade så att vi formar band till varandra på olika sätt. Till att börja med föds vi av en kvinna och har i och med detta ett livslångt band till just den kvinnan, hur hon sen än beter sig under resten av vårt liv, till och med om hon lämnar bort oss direkt efter födseln. En man och en kvinna som får ett barn tillsammans är bundna till varandra för resten av livet, oavsett om de är gifta eller inte, om de tycker om varandra eller inte. Det är till och med så att en sexuell förbindelse just också binder människor till varandra, oavsett om det kommer ett barn ur den föreningen eller inte.
Det lär finnas ett romerskt talesätt som fastslår något i stil med att man alltid vet vem modern är. I dag kan vi också i mycket stor utsträckning ta reda på vem som är far till ett barn, och vi vet också hur mycket det påverkar en människa att inte känna till sitt ursprung. Så när kyrkan uppfattas som sträng i fråga om äktenskapets helighet och oupplöslighet så är det för att hon vill hjälpa oss att förstå, bekräfta och uppehålla något som är nedlagt i oss från allra första början.
Men så kommer verkligheten i kapp oss. Och det visar sig att det är väldigt svårt att leva tillsammans. Det är svårt att vara människa. Vi är kallade att bära våra kors, och det vill, kan eller orkar vi inte alltid, just i det ögonblick som det uppenbaras.
Som ung och nyfrälst katolik verkade allt så självklart och okomplicerat, som det gör när man ännu inte stött på några svårare bekymmer. Därefter har verkligheten kommit i kapp. Jag gick igenom en låda med gamla bröllopsinbjudningar och tackkort och insåg med tungt hjärta att de där 50 procenten kraschade äktenskap gick rakt igenom min egen bekantskapskrets. Så många separationer, skilsmässor, smärta och sorg. Bara i ett enda fall har jag hört en frånskild person som också fått sitt äktenskap annullerat, säga med glädje och tacksamhet: ”Gud är så god.”
Bara för att människor utanför – och för den delen även inom – kyrkan ibland uttrycker förvåning över att även (”till och med?”) katoliker skiljer sig i så stor utsträckning, kan vi inte låtsas som att det regnar. Katoliker skiljer sig och separerar, och endast en liten del av alla dessa ansöker om att få det prövat om de faktiskt varit katolskt gifta till att börja med. Varför det är så få som gör det – det kan vi kanske bara spekulera kring. 90 procent av frånskilda katoliker lär avstå från att inleda en annulleringsprocess efter en civilrättslig skilsmässa. Ingen vill väl förhoppningsvis dra den deprimerande slutsatsen att det är för att dessa 90 procent inte tror på Gud och inte litar på Guds kärlek. Men det kan mycket väl ha att göra med att de inte litar på kyrkans barmhärtighet och kärlek, särskilt såsom den kan uppenbara sig i form av en fördömande och avståndstagande inställning i den egna katolska bekantskapskretsen.
Vägar framåt
Lösningen kan inte vara att göra det lättare att skilja sig, eller för den delen att få ett äktenskap annullerat. Vi måste komma ihåg att en annullering måste prövas. Det är inget som kan krävas som en rättighet. Kyrkan är en kärleksfull och sträng mor, men även en mor kan behöva rannsaka sitt handlande och sitt språkbruk.
På längre sikt behöver vi självklart också arbeta för bättre äktenskapsförberedelse. Vi behöver aktivt arbeta för rimliga förväntningar på vad ett äktenskap är i praktiken. Hur är det med den romantiska synen på äktenskapet även inom kyrkan? Vi tror och bekänner att äktenskapet är ett sakrament, alltså nådeförmedlande. Det är dock unikt så till vida att det handlar om två människors deltagande. I alla andra sakrament är vi ensamma med vår Gud, dock utan att förglömma den präst eller biskop som förmedlar själva sakramentet. Vid ett äktenskaps ingående är det två människor som förmedlar detta till varandra, och kyrkans representant är ett vittne. Så hur blir det då med nåden om den ena parten uppenbarligen inte längre lever så som vederbörande en gång lovade? Om en av makarna inte längre älskar och ärar i handling och ord, vare sig i medgång eller motgång? Vi lär alla ha stött på äkta par där den nådeförmedlande aspekten helt verkar saknas. Mest uppenbart blir det kanske när det är våld eller otrohet inblandat, men även hos par som tar varandra för givna, och enbart kräver men aldrig ger. Om frågan ”vad såg du hos din äkta hälft när ni gifte er?” besvaras med plågad tystnad eller ett resignerat ”ja du …” – förmedlas fortfarande nåden i det äktenskapet? Frågan måste få ställas.
Vad som behöver göras i fråga om annulleringsprocessernas eventuella förenklande och hur kyrkans byråkrati ska bli mer kärleksfull och mänsklig, det vågar jag inte uttala mig om. Men äktenskapsförberedelse har jag en hel del erfarenhet av, och likaså av att samtala med personer som levt i havererade relationer, där alla farit illa, både makar och barn. Här kan alla göra skillnad. Tala med varandra och framför allt, lyssna. Visa på ett öppet sinnelag, visa förståelse och omsorg i de konkreta situationerna. Precis som vid dödsfall, när en del människor drar sig undan i stället för komma med konkret stöd och tröst i form av mat och sällskap, borde vi inte sträva efter att stötta på samma sätt när ett äktenskap är i kris? Jag har vänner utanför kyrkan som på fullaste allvar trott att skilsmässor är något jag, som katolik, inte kan eller vill befatta mig med, inte ens prata om. Men om så skulle vara fallet, då skulle jag förneka en stor del av min egen bakgrund, för att inte tala om andras erfarenheter och lidanden. Dessutom, ett äktenskap angår aldrig bara det enskilda paret. Det angår familjen, församlingen, samhället och kyrkan.
Vi måste prata om det. Inte bara i teoretiska och teologiska termer. Inte heller bara i personliga och känslomässiga termer. Men vi måste tala sant. Vi måste lyssna på människor i de konkreta situationerna. Vi måste lita på att det finns vägar framåt, och att vår Gud är en barmhärtig Gud. Lagen är till för människan, inte människan för lagen.
Lisa Wetterberg är folkhögskollärare samt familjekonsulent för Stockholms katolska stift.
Ur Signum nr 5/2023, s. 39–41.