av SVANTE NORDIN
Den som läser Blaise Pascals (1623–1662) berömda Tankar kan inte undgå att slås av hur modern texten ger intryck av att vara, hur omedelbart den talar till läsaren. Detta gäller inte bara i jämförelse med medeltida tänkare och religionsfilosofer som Thomas av Aquino (1225–1274), där den egendomliga litterära summa-formen lägger hinder i vägen för läsningen. Det gäller också i förhållande till med Pascal samtida filosofer som René Descartes (1564–1642) eller Nicolas Malebranche (1638–1715), litterärt ypperliga men i själva sin tankestil långt mera ålderdomliga än Pascal. Det handlar här inte bara om Pascals rent litterära geni utan också om sättet att tänka och resonera.
Jag vill försöka mig på ett svar i fyra punkter på frågan vari Pascals modernitet består.
- Pascal fäster i sitt försvar för kristendomen inget avseende vid gudsbevis. Han tror varken att de är hållbara eller att de har avgörande betydelse. Till en del hänger detta samman med att Pascal lever i den moderna naturvetenskapens universum. Thomas av Aquino hade byggt sina gudsbevis framför allt på den aristoteliska världsbildens premisser. Rörelse förutsätter en första rörare, hade han menat. Men skolastikens rörelselagar hade lagts åt sidan av Galilei, Kepler, Descartes och andra. Man kunde på Pascals tid inte längre bygga på dem. Men inte heller den typ av ontologiska gudsbevis som Descartes och Malebranche använde utnyttjades av Pascal. Därför drabbas han inte heller av den demolering av gudsbevisen som är förknippad med David Hume och Immanuel Kant. I motsats till Descartes lade Pascal inte någon vikt vid tanken att Guds existens skulle kunna visas med samma metod som det kan visas att triangelns vinkelsumma är lika med två räta. Det handlar för Pascal aldrig om att tro på Gud på samma sätt som man tror på en sats i geometrin. Hans apologetik går inte ut på att övertyga förståndet utan på att träffa hjärtat.
- För Pascal är världen mångtydig. Gud döljer sig. Det finns tecken på att han finns. Det finns tecken på att han inte finns. Gud framträder inte, han låter inte stjärnbilderna forma hans namn. Detta förhållande gör det omöjligt att bevisa Guds existens eller att använda den som en empirisk hypotes för att förklara naturvetenskapliga eller andra fakta. Gud kan inte vara det sista teoremet i ett axiomatiskt system av härledningar som hos Descartes eller Baruch Spinoza eller Gottfried Wilhelm Leibniz eller Christian Wolff. Att tro på Gud blir därför en ”vadslagning”, en satsning under osäkerhet. Sannolikhetsmatematikens uppfinnare (tillsammans med Pierre de Fermat) ger oss en ny typ av argumentering, en ”hasardens geometri”, en paradoxal blandning av det som kan beräknas och det som inte kan det.
- För Pascal handlar det heller inte om att övertyga förnekare. De som han vänder sig till är inte övertygade ateister utan skeptiker och likgiltiga. Han vill förklara att människan lever en kort tid men är död länge. Han vill övertyga oss om att till och med den som lever väl och mår bra inte kan vara nöjd med detta, om att tomheten och ledan hotar även den som har mage och plånbok fyllda.
- Kanske kan man säga att Pascals apologetik mynnar ut i hans distinktion mellan esprit de géométrie och esprit de finesse. Den åtskillnaden avhandlas i en ofullbordad essä men också i ett brev till Fermat. Att vara geometriker (matematiker) säger Pascal där är det finaste som finns. Samtidigt är det värdelöst. Pascal vill inte ta två steg för geometrin. Det handlar inte bara om geometrins otillräcklighet för religiöst tänkande. Det handlar också mera vidsträckt om att det geometriskt-naturvetenskapliga språket i motsats till det religiösa och poetiska är inkongruent med den mänskliga erfarenheten.
Så förhöll det sig på Pascals tid och så förhåller det sig fortfarande. På den matematiska naturvetenskapens språk kan man inte säga ”i går” eller ”i morgon” eller ”nu”, eftersom det inte kan finnas något förflutet, någon nutid eller någon framtid, bara punkter i rum-tiden. På det matematiskt-naturvetenskapliga språket kan man inte säga ”om” eller ”om inte”, eftersom rum-tiden är ett fastlagt öde där allting redan har hänt och där det aldrig finns några alternativ. På det matematiskt-naturvetenskapliga språket kan man inte säga ”sant” eller ”falskt”, ”säkert” eller ”kanske”. På det matematiskt-naturvetenskapliga språket kan man inte säga ”tanke” eller ”dröm” eller ”glädje” eller ”smärta” eller ”hopp” eller ”förtvivlan”, inte ens ”grönt” eller ”blått”, ”hårt” eller ”mjukt”, ”varmt” eller ”kallt”. Allt detta begrep filosoferna redan på Pascals tid. De drog slutsatsen att vardagsverkligheten, den som omger oss människor utom när vi gör matematiska kalkyler, måste underkännas. Så menade samtida till Pascal som Spinoza och Leibniz. Så menar naturvetare och filosofer i dag. Därmed kan man säga att Pascal sökte lösningar på en problematik som är lika aktuell i dag som på hans tid.
Pascals Tankar har inte lagrat damm. Det beror på olika saker, men bland annat på det faktum att de filosofiska frågeställningar som den nya naturvetenskapen gav upphov till på Pascals tid och som han brottades med fortfarande är lika obesvarade som de var då.
Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 5/2023, s. 42–43.