av MÅRTEN BJÖRK
I sina Tankar skriver Blaise Pascal (1623–1662) att ”hela universum [lär] människan antingen att hon är fördärvad eller att hon är återlöst. Allt lär henne antingen hennes storhet eller hennes elände. Övergivandet av Gud framträder hos hedningarna; Guds beskydd framträder hos judarna.” Här illustreras de dialektiska extremer som den katolske teologen Paul J. Griffiths betonar i sin nyutkomna bok om den franske matematikern och mystikern: Why Read Pascal?: storhet och elände, judendom och hedendom, oändlighet och intet, återlösning och fördärv. Dessa är bara några motsatspar som enligt Pascal polariserar den mänskliga tillvaron. Lyssnar vi på Griffiths är det Pascals utforskning av dessa kontraster som gör att vi bör läsa honom.
Pascal var matematiker och skrev att ”allting som befinner sig eller är utsträckt i rummet, och därmed är objekt för matematisk mätning, existerar mellan intet och oändligheten”. Hoptryckta mellan födseln och döden är vi ett försvinnande litet något pendlande mellan intet och oändligheten. Men detta är inte bara en beskrivning av människans predikament i rum och tid. Denna naturliga polaritet har en sensmoral. Det oändliga och fulla varandet, det om vilket inget större kan tänkas som Anselm skrev långt före Pascal, är också det goda och därmed Gud. Intet, å andra sidan, är ett annat namn för döden och således den ondska som hotar allt levande med sin oordning. Den matematiska skillnaden mellan intet och oändlighet korrelerar med skillnaden mellan de fördömda hedningarna och de återlösta judarna.
Dialektiken är ett av grundmotiven i Why Read Pascal? På något mer än 200 sidor visar Griffiths hur Pascals på många sätt kartesianska naturfilosofi är sammanbunden med hans kristologiska soteriologi. Bokens sju kapitel behandlar olika sidor av Pascals författarskap – hans liv och verk, intresset för stil, utvecklingen av en serie ordningsbegrepp, försvaret av en specifikt kristen antropologi, betoningen av nådens radikalitet, intresset för politik och Pascals komplexa relation till judendomen – men fokus ligger på Pascal som ytterlighetstänkare. Griffiths drivs av en innerlig men inte okritisk valfrändskap med sitt objekt. Sympatin blir tydligast i bokens epilog där Griffiths skriver: ”Att vara kristen innebär för Pascal att bli obegriplig för världen. Det är av kärlek till Herrens gåva, vars innehåll är Herren själv, att förvandla både sig själv och människovärldens normer till intet.” Hur kan intet vara en räddande kraft om det är varat som är det goda? Intet är döden, och döden är ett tydligt uttryck för att vår värld har fallit från oändligheten in i intigheten. Men döden har blivit förändrad, förvandlad, liksom tämjd, av Guds frälsningsakt genom korsfästelsen, uppståndelsen och himlafärden. Extremerna, varat och intet, livet och döden, har börjat försonas genom Guds utblottelse i denna värld.
Förvandlingen har följaktligen ägt rum. Men ändå försöker vi fly från dödens, lidandets och orättfärdighetens realitet genom olika typer av distraktioner. ”Det enda som kan trösta oss i vårt elände är förströelsen”, skriver Pascal, ”och ändå är denna den största av alla våra plågor. Det är nämligen den som särskilt hindrar oss att ge akt på oss själva och som omärkligt gör att vi kommer i olycka. Utan förströelsen skulle vi haft tråkigt, och i detta låg en appell till oss om att söka ett säkrare medel mot ledan. Men förströelsen förnöjer oss och för oss utan att vi märker det lugnt och stilla in i döden.” Vi behöver, med andra ord, ett annat medel mot den spleen som präglar våra liv än den förströelse som får oss att förneka vilka vi är: varelser som fallit från Guds naturliga ordning.
Griffiths manar oss att läsa Pascal för att fransmannen inte väjer undan för fallets realitet. Det är, återigen, ytterligheterna i tillvaron som visar att vi är fallna och som kan ge oss ett tydligt svar på frågan om ”vad vi är i naturen”. Vi är, skriver Pascal, ”ingenting i jämförelse med oändligheten; allting i jämförelse med ingenting; en mittpunkt mellan ingenting och allt, oändligt långtifrån att förstå ytterligheterna”. Här får vi ett bra exempel på det Griffiths beskriver som Pascals dialektik. Begreppet dialektik får kanske många i dag att tänka på tyska filosofer såsom G. W. F. Hegel och Karl Marx. De såg en konfliktfylld rörelse i den mänskliga utvecklingen som pekade mot en framtida försoning. Pascal är också en modern tänkare och tecknar en dialektik mellan konflikt och kommande försoning. Men den dialektiska metoden kan också ledas tillbaka till Platons dialoger och skolastikens stridbara disputationer.
Dialektiken från grekiskans dialegein, att plocka isär, är en samtalskonst som genom motsättningar rör sig mot en försonande slutpunkt. Platon använde denna metod för att pröva argument och att söka säker kunskap. Pascals tänkande utmärks av en liknande rörelse. Det kanske kan tyckas märkligt att jämföra Platon och Pascal. Den senare underströk med emfas att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud inte var filosofernas Gud. Men Bernard Wills har argumenterat för att Pascals kristendom var påverkad av renässans-platonska tankegångar och Vincent Carraud har blottlagt Pascals kreativa bruk av antikens filosofi i Pascal et la philosophie. Griffiths tynger emellertid inte sin läsning av Pascal med idéhistorisk exeges. Han är intresserad av Pascals tänkande i egen rätt. ”Dialektiken”, skriver Griffiths, ”konstruerar en motsägelse som syftar till att utesluta varje mellanposition”. Men Pascals dialektik fungerar inte bara genom att framställa ett antingen-eller som separerar intet från varat eller för den delen judarnas återlösta liv från hedningarnas fördömda tillvaro. Det som fascinerar Griffiths med Pascal är att han ser människan som en anknytningspunkt mellan extremerna i tillvaron. Även om hela universum lär oss att vi antingen är fördärvade eller återlösta, att vi är inympade i Israels stam eller utkastade i världens stad, är det för Pascal i slutänden oklart vem som är fördömd eller återlöst. Skepticismen är dock inte total. Man måste veta när man likt skeptikern ska betvivla något, när man ska försöka leda något i bevis såsom geometrikern, och när man ska underkasta sig något likt den kristne. Gud är inte en hypotes som man bevisar eller betvivlar utan någon som man älskar. Förnuftet leder oss därför till kärleken.
Jesus ”älskar sin nästa, men hans kärlek stänger inte in sig bakom dess gränser – den utsträcks till hans fiender och sedan också till Guds”. Den knivskarpa skillnaden mellan ingrupp och utgrupp, jude, kristen och hedning, upphävs i en värld där ”människan” – skriver Pascal – ”inte vet var hon hör hemma. Hon befinner sig uppenbarligen på ett villospår, är störtad ned från sin egentliga nivå och har inte kunnat hitta tillbaka igen. Febrilt och fåfängt söker hon efter sin plats överallt i ett ogenomträngligt mörker.” Människan är på väg hem. Det är denna väg som enligt Griffiths är dialektisk. Den rör sig mellan extremerna som genom Guds nåd kan förenas i försonande och syntetiserande kärleksrelationer. Intet kan bli allt. Det minsta kan bli det största. Men bara om det finns en sammanbindande och försonande makt. Pascal betonade därför mycket riktigt: ”Du visar inte din storhet genom att vara vid en av extremerna utan genom att röra båda på en gång och fylla hela mellanrummet.” Extremerna ska mötas i vad en annan katolik kallade coincidentia oppositorum.
Why Read Pascal? återger polariteten i Pascals tänkande. Men Griffiths är inte lika bra på att undersöka mellanrummet – Pascals l’entre-deux. Orsaken till att Pascal minutiöst kartlade de antitetiska konflikterna i våra liv var för att frilägga en väg in i mellanrummet. Maurice Blondel hävdade att Pascal varken undersökte natten eller dagen. Han sökte förstå skymningen. Om det är universum som lär oss se hedningarnas fördömda liv och judarnas återlösta tillvaro betyder inte det att de två grupperna för evigt är separerade. Målet med den religion som utropar att ingen längre är jude eller grek tycks vara att förena intet och oändligheten i den närmast ofattbara kärleken till fienden som enligt Pascal har makten att förena motsatserna. Det är om vi försöker fylla mellanrummet som vi kan bli, för att tala med Griffiths, obegripliga för världen.
Paul J. Griffiths: Why Read Pascal?. The Catholic University of America Press 2021, 264 s.
Mårten Björk är teol. dr i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 5/2023, s. 43–45.