av STIG STRÖMHOLM
”Det är svårt att föreställa sig en tänkare och författare som ter sig mer intensivt främmande och avlägsen för nusvenskt väsende och allt vad det står för än Blaise Pascal.”
Dessa ord står att läsa på sidan 12 i den översättning av Pascals Brev och småskrifter som jag utgav år 2012 på förlaget Atlantis i Stockholm. Detta omdöme formulerades efter mycken eftertanke, och jag tror att det var välgrundat. Är det giltigt elva år senare? För den som tillbragt dessa år med att göra den numera inte särskilt ovanliga färden från åttio till nittio års ålder under stilla och fredliga förhållanden, visserligen på en tämligen gynnsam observationspost men utan eget aktivt deltagande i det offentliga samtalet, ter det sig vid närmare begrundan som en svår men också anspråksfull fråga.
Visserligen skulle även en allvarlig bedömare sannolikt kunna utan svåra betänkligheter slå ifrån sig frågan och påstå att endast den som är ute efter de allra mest subtila nyanserna på det intellektuella och andliga området skulle kunna hävda att svenska läsare kommit Pascal så mycket som ett tuppfjät närmare under de gångna elva åren. Ett tänkbart skäl för att över huvud taget våga påstå att ett sådant oändligt försiktigt närmande kan ha ägt rum skulle exempelvis kunna vara att debattklimatet här i landet blivit något dystrare under det senaste årtiondet. Just dysterhet är en egenskap som Pascals kritiker även i hans hemland har tillskrivit honom – från Voltaire till Paul Valéry, för att nämna de mest namnkunniga. Men på sin höjd skulle det kunna handla om omätbart små mentala förändringar. Främlingskapet och distansen skulle bestå.
Helt tillfredsställande är ändå inte ett resonemang som fullständigt avvisar tanken att en förändring har skett (kan ha skett). Det skulle innebära, invänder en ängsligt samvetsgrann tolkare av tidens gång, att man frånkänner ett helt årtionde – tusentals böcker, filmer och skådespel, hundratusentals artiklar och föredrag, miljoner samtal – inte bara varaktiga utan även övergående verkningar på svenskarnas hållning till sådana ting som religion i allmänhet, religiösa personligheter, samfund och riter, enskilda trossatser och föreställningar. Har verkligen under elva år ingenting hänt som berör svenskarnas beredvillighet att möta Pascals tankevärld? Frågan lämnas för säkerhets skull tills vidare åtminstone halvöppen.
Den enda hållbara motivering för företaget att till svenska översätta ett urval av Pascals brev och småskrifter som utgivaren ansåg sig kunna anföra år 2012 var, som det heter (a.a. s. 15), att han kände sig ”stå i en drygt sextioårig tacksamhetsskuld till Blaise Pascal – tidvis ett slags lärjungaskap om man så vill – och i minst trettio av dessa år velat avbörda sig en del av skulden på det enda sätt som är möjligt: genom att låta tänkaren komma till tals i en språklig dräkt som gör honom tillgänglig för svenskar år 2012 och genom att åtminstone helt kort beskriva hans liv och gärning.”
Denna högst personliga motivering för att föra in Pascal i ett svenskt sammanhang strider tydligt mot en av tänkarens grundläggande maximer: ”jaget är förhatligt” (le moi est haïssable) – men den är likväl även i dag den enda som jag säkert kan stå för. Det började sommaren 1950, märkligt nog i England; i min sönderlästa och fullklottrade lilla volym med Pensées et opuscules står mitt namn med tillägget ”Stubbington 1950” – en stilla by på den engelska sydkusten, inte långt från Winchester. Jag var arton. Jag hade köpt boken i Uppsala på våren det året och tagit den med som sommarlektyr. Så blev det också, långa ljusa dagar i trädgården och på stranden. Det var en volym i förlaget Hachettes serie av bleka grönkartonnerade klassikerutgåvor i duodesformat – liten men 812 sidor stark. Papperet andas krigs- och kristid; det är strängt och dystert gråaktigt. Sidorna är välfyllda med text i mycket litet typsnitt och med kommentarer och noter i ännu mindre bokstäver.
Det var i filosofen Léon Brunschvicgs utgåva som jag lärde känna Pascals Pensées. Det var den edition som dominerade sedan ett halvsekel. Den innebar en tämligen självsvåldig uppordning av de textfragment som Pascals stora verk utgjorde när det påträffades efter författarens död i augusti 1662. Brunschvicg hade på ett logiskt och pedagogiskt lysande sätt skapat ordning och reda i materialet, men på sina egna villkor. Omkring 1950 skulle hans edition bli föremål för avgörande kritik och börja successivt ersättas av andra.
Det finns varken anledning eller utrymme att här gå närmare in på den länge omtvistade frågan om hur de texter som påträffades i Pascals kvarlåtenskap rätteligen skulle publiceras, men problemet kan inte helt förbigås. En redaktionskommitté under ledning av hans vän hertigen av Roannez hade – med försiktigt hänsynstagande till de teologiska och juridiska blindskär man ansåg sig tvungen att undvika – redigerat en tämligen hårt bearbetad version, som utkom 1670. Nya upplagor, ofta med tillägg och ändringar, utgavs under de följande hundrafemtio åren.
År 1842 gjorde filosofen Victor Cousin Franska akademien uppmärksam på hur bristfälligt ett av den franska litteraturens mest lysande verk presenterades för allmänheten. Under ett århundrade fördes sedan en intensiv debatt om hur fragmenten skulle hanteras. Diskussionen komplicerades av att det inte var självklart vad det egentligen var som man sökte: var det den text som Pascal skulle ha velat framlägga om han förmått fullborda verket, en text som återgav hans i skrift nedlagda inställning vid tiden för hans död, i den mån den lät sig fastställas, eller rentav en tredje variant som beaktade och inarbetade hans idéer i andra skrifter eller samtal med trosfränder? En ståndpunkt som i dag kan sägas ha vunnit allmän anslutning bland forskarna är att den kopia som författarens närmaste lät framställa omedelbart efter hans frånfälle (la première copie) sannolikt mest troget återger den ordning i vilken Pascal ville framföra sina tankar. Av möjliga lösningar är det således denna man stannat för. De senaste utgåvorna – Lafuma 1947, 1952 och 1963, Sellier 1976 och 1991, Le Guern (i Pléiade-serien) 1998 och 2000 – bygger i huvudsak på denna uppfattning.
Det var en mycket smärtsam process att skiljas från Brunschvicgs edition. När man tagit en bok till sig med hela sin själ är det en omställningsprocess lika plågsam som en brutal avhysning att först tvingas inse att materialet måste stuvas om helt och hållet och att sedan läsa om och försöka begripa det i dess nya gestalt. Jag minns många mornar under flera år då min redan hårt utnyttjade väckarklocka var ställd på en plågsamt tidig timme för att jag skulle kunna före det vanliga dagsverket pressa in en halvtimme med den lilla gröna boken. I dag är den hopplöst oläslig utan starka glasögon, trasig, med lösa kartongpärmar och utan rygg; den är full av svårlästa handskrivna anteckningar från olika tider på alla de trånga tomma ytorna, och den är späckad med boarding pass-talonger från många bolag och många rutter. Vad som vid en tillbakablick kanske ter sig särskilt värdefullt hos Brunschvicg var den noggrannhet med vilken han punkt för punkt pekar på hur mycket tankegods i Pascals Pensées som kom från Michel de Montaignes essäer. När man var bjuden till Pascal, vågar man nog säga, var man också bjuden till Montaigne.
Den långvariga ovissheten – och striden – om vilken edition som är den rätta kan vara ett av skälen till att Pascals Pensées har haft så svårt att på den svenska marknaden få den plats som borde tillkomma dem. Det saknas inte översättningar. En utkom på 1890-talet, en annan, av den erfarne översättaren Richard Hejll, utgavs på Bonniers förlag år 1929. Mest användbar är i dag den som Sven Stolpe svarat för: Tankar I–II (Forumbiblioteket 1957, därefter flera upplagor, den senaste 1995). Stolpe ansluter sig närmast till Lafumas edition från 1952. Hans översättning är utmärkt, och hans inledning ger god information om editionsproblemet som det förelåg på 1950-talet.
Det svenska språkområdet är fattigt inte endast på översättningar av Pascaltexter. Det råder också brist på biografier. År 1922 utkom Agnes Langenskjölds Blaise Pascal på Schildts förlag i Helsingfors. Två år dessförinnan hade Härnösandsbiskopen Torsten Bohlins Blaise Pascal utgivits i två band i Sveriges kristliga studentrörelses skriftserie. Bägge dessa verk är förtjänstfulla; Bohlins framställning är både lärd och grundlig. Båda verken måste emellertid i dag anses föråldrade. Det förtjänar noteras i detta sammanhang att Pascal är en av de ganska fåtaliga stora franska författare som rönt påtagligt svalt eller ringa intresse inte bara i Norden utan också i England och Tyskland. Är han alltför främmande även där? I gengäld har Pascalforskningen kommit att omges av ett starkt intresse i Japan, där en rik produktion av Pascalskrifter sedan länge tycks se dagens ljus varje år. Sat sapienti.
Vilka egenskaper i Blaise Pascals religiösa författarskap kan det tänkas vara som gör det särskilt svårsmält för en modern svensk (och nordisk) läsekrets, även en sådan med intresse för och kunskaper om den ämneskrets han behandlar? Till det religiösa författarskapet hänför jag i det här sammanhanget inte de aderton ”Provinsialbreven”, som visserligen behandlar teologiska frågor men framför allt utgör polemik mot Jesuitorden och dess själavårdspraxis.
Ett självklart och grundläggande förhållande, som inte behöver kommenteras närmare, är naturligtvis att Pascal ger uttryck åt en stark och varm katolsk tro. Sverige kan i dag knappast betecknas som ett kristet land, men det stora flertal av presumtiva svenska läsare bland vilka kristna trosföreställningar ännu är levande måste betecknas som lutheraner (eller medlemmar av fria trosriktningar som brutit sig ut ur den en gång helt dominerande lutherdomen). Det kan inte råda någon tvekan om att vad man vågar kalla en mycket stark luthersk sensibilitet lever kvar även hos utpräglat sekulariserade svenskar och att varje kontakt med distinkta uttryck för romersk-katolsk tro och kult medvetet eller omedvetet aktiverar de i huvudsak negativa tänkesätt och attityder som i fem sekler präglat deras föregångare. Det är den kulturella och intellektuella identitet som dagens svenskar besitter, om de alls kan sägas ha någon sådan på de områden det här är fråga om. Att det sedan under numera kanske ett drygt århundrade, parallellt med sekulariseringen (och kanske antingen i samklang med den eller som en reaktion mot den) skett en betydande uppmjukning av den protestantiska hållningen mot katolicismen, att ekumeniska idéer växt sig starka i inflytelserika religiösa kretsar och att enstaka betydande svenska intellektuella konverterat till den katolska tron – allt detta kan tyckas vara faktorer som borde bidraga till en större öppenhet gentemot Pascals förkunnelse.
Om skarpsinnet men också om djupet och innerligheten i Pascals budskap kan tvivel inte råda. Det är emellertid på många sätt särpräglat. Där finns en fullständigt osentimental och rationell saklighet, som visserligen tycks ha präglat intelligenta, allvarliga och högt bildade 1600-talsmänniskors syn på förhållandet mellan Gud och människa liksom relationen mellan man och kvinna men som här är ovanligt påtaglig. Det är en hållning som inte är helt lätt att förstå för nutidsmänniskor. Man frestas tala om en nykter, juridisk, avtalsmässig och formell hållning. Något liknande kan för övrigt noteras i fråga om vänskap: det är inte en relation präglad av vaga känslostämningar utan ett mellanmänskligt förhållande som kännetecknas av väldefinierade plikter och rättigheter. Alltsedan romantikens genombrott under 1800-talets första årtionden kännetecknas i den västerländska världen såväl religionen som förhållandet mellan man och kvinna liksom vänskapen av en stark dos av känslomässighet. Det finns en viss ironi i detta att Pascal och hans samtid kunde vara – ja, tvangs att vara – torrt sakliga i dessa stycken helt enkelt emedan de tog dem på blodigt allvar. Där fanns inte något utrymme vare sig för svärmisk sentimentalitet eller för luftig retorik.
Ett närliggande drag i Pascals förkunnelse, som sannolikt förstärker hans främlingskap hos moderna svenska läsare, är den handfasta psykologiska realism som han ger uttryck åt när han förordar att den som söker sig till ett kristet liv börjar med trons yttre åtbörder och vanor. Man måste plier la machine – ”böja kroppen” – som en förberedelse för tillägnandet av religionens andliga innehåll. Man kan också tala om en relativistisk och illusionslös samhällssyn, som bär tydliga spår av Montaignes inflytande. Pascal ironiserar över den brutala politiska rättsuppfattning som legitimerar dödandet av människor endast därför att de bor på andra sidan av en gräns. Han är å andra sidan resolut konservativ i inrikespolitiskt hänseende. Det är endast de ”halvklyftiga” – les demi-habiles – som klankar på den samhällsordning som ger aristokratin en gynnad ställning utan avseende på personlig förtjänst. Friden är i förhållande till rättvisan ett överordnat värde. Tanken att historieförloppet skulle innefatta framsteg är honom främmande.
Det dödliga allvaret förklarar åtminstone till en del vissa drag i Pascals tro och lära som måste anses särskilt främmande för svenska läsare av i dag och som – det förtjänar nämnas – vållade svåra bekymmer redan för det sena 1600-talets ”mainstream”-katolicism, som företräddes av kyrkans ansvariga ledare. Till dessa drag hör den kompromisslösa läran om arvsynden, som leds tillbaka till Adams syndafall; det uppfattas och beskrivs av Pascal som en historisk händelse. Över huvud taget präglas Pascals – och hans samtidas – historieuppfattning av en naivitet som först det sena 1700-talets och det tidiga 1800-talets historicism skulle bryta.
En till dels frånstötande egenhet i den tro som hystes och efterlevdes av Pascal och den krets han tillhörde – jansenisterna i och omkring klostret Port-Royal des Champs – är den till fanatism gränsande konsekvens med vilken de bedrev den välgörenhet och de kärleksgärningar som de ansåg sig förpliktade till. Här gick man över gränser där redan samtiden hejdade sig. Man nöjde sig inte med att tvätta de fattigas fötter; man fann uppbyggelse i att dricka vattnet efteråt.
Sextonhundratalets franska kyrka var starkt präglad av den katolska motreformationen. Lysande religiösa personligheter verkade på olika fält och på olika sätt för kyrklig förnyelse och kämpade mot det förfall som bland annat varit en följd av 1500-talets religionskrig. Kyrkans ledare hyste misstro mot folkliga rörelser men också mot yttringar av vidskepelse och övertro. På våren 1656 inträffade en händelse som av de berörda uppfattades som ett mirakel. Pascals systerdotter Marguerite Périer, en flicka i tioårsåldern som uppfostrades i klostret Port-Royal, led sedan flera år av en ögonsjukdom som läkarna inte lyckades bota. I klostret förvarades som relik en tagg som ansågs ha tagits från Kristi törnekrona. Den lades mot flickans sjuka öga, och det onda upphörde. Detta uppfattades av de berörda som ett mirakel, händelsen offentliggjordes, och en grundlig undersökning genomfördes av den parisiske ärkebiskopens generalvikarie, som fastslog att ett underverk ägt rum. Det framgår av Pascals uttalanden att han uppfattade miraklet som ett ynnestbevis som Gud skänkte sina rättrogna: Port-Royal eller rentav flickans familj.
Tron på en personlig Gudskontakt kommer framför allt till uttryck i den skrift, ”memorialet”, som Pascal lät sy in i sin livrock; det hade tillkommit efter den upplevelse som han genomgick i sin bostad vid rue Monsieur le Prince i Paris den 23 november 1654. Den har kallats ”eldnatten”, la nuit de feu. Mellan klockan halv elva på kvällen och halv ett på natten hade han en överväldigande upplevelse, en intensiv känsla av gudsnärvaro och en extatisk glädje. Han nedtecknade upplevelsens viktigaste innehåll i några nyckelord på det papper som han sedan lät sy in i sin rock och ständigt bar med sig. ”Eld” är det första bland dessa ord, men där talas också om ”visshet, visshet, känsla, glädje, frid”, och den korta texten avslutas med vad man kan kalla ett livsprogram: ”Fullständig och ljuvlig försakelse. – Fullständig underkastelse under Jesus Kristus och min biktfader.”
”Eldnatten” blev och förblev central i Pascals föreställningsvärld under de drygt sju år han hade kvar att leva. Händelsen har naturligt nog dryftats och tolkats av många och i många riktningar. Här må det vara nog att konstatera att hur man än i övrigt uppfattar den spelar känslor av befrielse, frid och glädje en dominerande roll i Pascals upplevelse. Den dysterhet som han ofta har påståtts präglad av är helt frånvarande. Med det konstaterandet vågar vi kanske slutligen återvända till den fråga som lämnades halvöppen här ovan: har Pascal kommit de allt dystrare svenskarna närmare år 2023 än anno 2012? Svaret måste bli nekande.
Stig Strömholm är professor emeritus i civilrätt med internationell privaträtt vid Uppsala universitet och tidigare rektor.
Ur Signum nr 5/2023, s. 46–50.