Pennskaften, rösträtten och kärleken

I serien Svenska klassiker, som ges ut av Svenska Akademien, har turen nu kommit till Elin Wägners roman Pennskaftet från 1910. Det är en bok, skriven av en journalistiskt driven författare med förmåga att med friskhet och fart teckna porträtt av männi-skor och beskriva situationer. Boken rymmer en hel del humor och raljerande, uddiga kommentarer men också ibland ett stort allvar och en upprördhet över hur kvinnor behandlas och betraktas i det tidiga 1900-talets Sverige. Det kampen främst gäller är ju kvinnlig rösträtt. Tidsskildringen kan stundom kräva förtydligande kommentarer, vilket förtjänstfullt tillhandahålles i slutet av denna sobert utförda utgåva av romanen.

Elin Wägners bakgrund

Elin Wägner föddes i Lund den 16 maj 1882. Fadern, Sven Wägner, var så kallad bondestudent men hade kämpat sig fram på den lärda banan och var nu docent i filosofi och rektor för Elementarskolan. Vid Elins födelse var han 39 år gammal. Modern, Anna Wägner, kom från en småländsk prästsläkt. Hennes far var kyrkoherde Ekedahl i Tolg och en broder till henne blev präst i Bergs församling. Långa perioder vistades Elin Wägner antingen hos morföräldrarna eller hos morbrodern, som för övrigt blev hennes konfirmationspräst.

Elin var makarnas förstfödda och efterlängtade barn. Året därpå föddes ytterligare en dotter, men vid sonen Haralds födelse 1885 drabbades Anna Wägner av barnsängsfeber och avled. Elin hade då ännu inte fyllt tre år men skriver senare att från Lund minns hon nästan bara kyrkogården och begravningen. ”Jag kan ännu se mina långa morbröder sänka hennes kista i graven och minnas att vi alla övergav henne sen.” Hennes släktingar har också berättat för henne att hon förvandlades ”från en livlig och glad treåring till en tyst liten typ, som gick för sig själv och tittade upp mot himlen där mamma var”.

1887 blev Sven Wägner rektor i Nyköping och gifte om sig. Elin upplevde det som en ny skilsmässa från modern och hade svårt att acceptera sin unga styvmor. Hon vantrivdes i Nyköping, hon vantrivdes i skolan och i hemmet, hängde hela tiden över böcker, dock inte utan konflikter med styvmodern. Att läsa högt för familjen som underhållning, det gick för sig, men inte att sitta på sitt rum och läsa för sig själv. De sista åren av 1890-talet blev krisartade och skolbetygen sjönk. Hon ville inte finna sig i flickrollen utan bad sin far att få privatlektioner i filosofi. Fadern sade nej och Elin Wägner trodde att detta nej berodde på att hon var flicka och att filosofi enligt faderns uppfattning inte var passande för en flicka att ägna sig åt. I det läget beslöt sig Elin Wägner för att sluta skolan med motiveringen att den inte hade något mer att lära henne. Hon tänkte nu lägga bort alla intellektuella ambitioner, gick en handelskurs och målade porslin.

Fadern blev rektor i Helsingborg år 1897. Elin Wägner blev nu, efter konfirmationen 1899, skrivbiträde åt sin far men började också skriva i olika tidningar, främst i Helsingborgs-Posten.

Hösten 1903 blev hon föremål för en stormande uppvaktning av tidningens redaktionssekreterare Hjalmar Nils Jönsson, fem år äldre än Elin och då förlovad med en annan flicka. Elin Wägner ville avbryta förbindelsen och reste till London för att söka arbete. Emellertid förlovar paret sig men förlovningen bryts, när Elin upptäcker att fästmannen uppvaktar hennes egen syster. Förklarligt nog känner hon sig sviken och råkar in i en allvarlig depression. I omstöpt form återspeglas en del av detta i romanen, i Cecilias öde, Cecilia som svikits av sin fästman och som därefter är som en slokande, vissnande blomma.

År 1907 blev Elin Wägner fast anställd på tidningen Iduns redaktion och frilansade dessutom i Dagens Nyheter och i Puck. Från 1907 är hon också med i rösträttsrörelsen för kvinnor. År 1910 gifte hon sig med litteraturforskaren John Landquist. Debuten sker 1908 med den lilla romanen Norrtullsligan, som handlar om unga kvinnliga kontoristers tillvaro i Stockholm. De olika kapitlen hade ursprungligen publicerats som kåserier i tidningen.

Så ser den personliga bakgrunden ut för den författare som år 1910 oförskräckt kastar sig in i den dagsaktuella politiska debatten. Litteraturhistoriskt kan man sortera in Elin Wägners debut under de så kallade tiotalister-na, en ny generation författare som avvisade både 90-talets skönklingande lyrik och sekelskiftets dekadenta trötthet och melankoli. Tiotalisterna skrev romaner, gärna med realistisk miljö- och personskildring, och penetrerade samhällsproblem.

Romanen Pennskaftet

Det är en konst att börja romaner. Det gäller ju att fånga läsarens intresse. Pennskaftet inleds sålunda: ”För den, som en gång hållit av en stationsinspektor, finns det helt visst angenämare sätt att tillbringa en dag än att sävligt fara fram genom Sverige med ett persontåg.” Den som sitter på tåget är inte huvudpersonen, journalisten Barbro, kallad Pennskaftet, utan lärarinnan Cecilia Bech, som melankoliskt ser stationerna glida förbi och med smärta minns sin fästman, stationsinspektorn, som svikit henne så grymt. Hon får sällskap i kupén av en energisk medelålders dam, som just avslutat ett möte för rösträttskvinnor, doktor Ester Henning. Motvilligt låter Cecilia sig övertalas att komma till rösträttskvinnornas lokal för att hjälpa till med kontorsarbete, skriva adresser t.ex. På några sidor lyckas Elin Wägner fånga tidsatmosfären: tåget som det moderna fortskaffningsmedlet, rösträttsstriden, Ester Henning läkaren och den nya tidens kvinna som samtidigt är lyckligt gift och stöttad i sin kamp av sin man, och Cecilia, den övergivna kvinnan som hade längtat efter den traditionella rollen som maka och mor men som svikits och nu måste fortsätta att försörja sig själv.

Först i romanens andra kapitel stiftar läsaren bekantskap med Pennskaftet, som virvlar in på pensionatet där hon bor. Det märks att Elin Wägner själv är förtrogen med en journalists vardag. Samtidigt får hon möjligheter att genom Pennskaftets reportage och intervjuer penetrera olika delar av samhället, något som utan alla jämförelser för övrigt kan påminna om Strindbergs metod i Röda rummet. Genom sin ungdom, sin charm och sin respektlösa oförskräckthet når Pennskaftet oanade framgångar t.ex. hos baronen. Samtidigt ömmar hon för de utstötta och tar sig an en prostituerad kvinna med den enkla motiveringen ”du är ju ett kvinns”. Samma solidaritet med sitt eget kön visar hon genom att avstå från scoopet att ha spårat upp den unga hertiginnan som rymt från sin man. ”Och hon sitter väl just nu gömd nånstans, som en fågel, som spåras av hundarna. Låt dem komma hit och jaga henne, låt dem komma på villospår – jag går miste om äran, och Gud skall veta, att det är hårt, men hon är ju ändå ett kvinns!”

Rösträttsrörelsens kvinnor tecknas inte som några idealiserade helgon. Där kan finnas ganska mycket av avundsjuka, av bitterhet, av stingslighet, av inskränkthet och brist på solidaritet med andra kvinnor. När Cecilia skall väljas till en förtroendepost drar man fram den uppslagna förlovningen och det faktum att hon levt tillsammans med sin fästman som en byk ur hennes solkiga förflutna. Det är ett exempel på den tidens sedlighetsdebatt. Trots detta blir hon vald. Pennskaftet är också den som ingjuter litet mod i Cecilia, förmår henne t.ex. att flytta från pensionatet och hyra en egen våning, förvisso med ett troget hembiträde som kommer resande från Cecilias hembygd för att ta hand om sin fröken. Där får Pennskaftet en fristad tillsammans med den unge arkitekten Dick. Dick beskrivs från början som en ung, levnadsglad man som föraktar rösträttskvinnor och som tror att en liten journalist som Pennskaftet kan man ha roligt med på ett lättfärdigt sätt. Pennskaftet tar honom snabbt ur den villfarelsen och man kan väl kanske tycka att Dicks omvändelse till det politiskt korrekta (ur Pennskaftets synvinkel) går väl snabbt.

Man kan också tycka att Elin Wägner mot slutet gör det väl enkelt för sig. Pennskaftet och Dick flyttar ihop utan att vara gifta, ett radikalt steg på den tiden. Pennskaftet väntar barn och lämnar då både yrke och rösträttskamp, visserligen med löftet att komma tillbaka. Det verkligt intressanta skulle ha varit om Elin Wägner vågat beskriva hur det skulle gå till på den tiden att förena ett stressigt journalistyrke med rollen som maka och mor.

Pennskaftet är en roman med många bottnar. På det ytliga planet är det en tendensroman och en tidsskildring, men den pläderar också djärvt för att en kvinna skall våga förverkliga sig själv, i sitt yrke, i sin uppgift i samhället och i sociala sammanhang men också i kärleken. På romanens sista sidor får Pennskaftet som bröllopsgåva av Cecilia, ett gammalt opalsmycke i guldinfattning, en släktklenod. Cecilia säger att hon själv skall dö barnlös, men smycket skall leva och lysa, förvaltat av Pennskaftet och av dem som kommer efter henne. ”Smycket och jag har haft vårt, men nu är det som om jag gåve det i livets hand.” Pennskaftet sitter och ser på smycket och viskar: ”Mitt hjärtas älskade.” Det förblir oklart vem hon menar med detta: Dick, som hon skall gifta sig med och förhoppningsvis få barn med, Cecilia, den solidariska väninnan, eller kanske det som hon och de andra kämpar för: inte bara rösträtt utan jämställda förhållanden mellan kvinnor och män.

Att slutet kan tyckas en aning sentimentalt och patetiskt skall inte undanskymma det faktum att Pennskaftet är en rolig bok med förbluffande modernt och spänstigt språk och humoristiska vändningar och situationer. Jag skall bara ta ett exempel på ett ofta målande bildspråk, som samtidigt rymmer en del symbolik. Pennskaftet går och letar efter blåsippor, och fastän det egentligen är för tidigt på året finner hon en tuva: ”De liknade en grupp små kvinnor, tyckte hon, sammankrupna, framåtböjda för blåsten i grå och ludna kläder, oansenliga och tappra, med hela flockar av små nybörjare nere vid kjolkanterna, och blott en enda av dem hade ännu fått mod att vända sin lugna, blåa blick mot himmelen.”