Ordlöst requiem

En tillägnan i flera led lyser fram på en ny cd med orgelmusik. Organisten Erik Lundkvist hyllar här en av frikyrkans främsta musiker under mitten och slutet av 1900-talet, Gunno Södersten, genom att göra dennes Requiem per organo till inspelningens huvudnummer. Södersten har i sin tur dedicerat Lundkvist sitt requiem som han har skrivit till minne av Otto Olsson, en ännu mera bemärkt orgelkompositör. Otto Olsson (1879–1964) hade en nästan 50-årig tjänstgöring i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm och var parallellt under en lång period professor i orgelspel vid Musikkonservatoriet. Han har därmed givit flera generationer organister ett pedagogiskt och konstnärligt arv.

Ett arv med längre livslängd är hans kör- och orgelmusik. Merparten av hans 60 opusnumrerade kompositioner härrör sig från förra sekelskiftet och de två första decennierna av 1900-talet. Han levde alltså i efterromantiken men hans musik pekade framåt med sin sakliga renhet. På inspelningen finns hans Preludium och fuga i fiss moll. Lundkvist spelar dem sansat och okonstlat men betonar ändå en vemodig melodik och en meditativ harmoni. Efter Olssons egna verk kommer Requiem per organo, skrivet av en av hans elever, Gunno Södersten (1920–1998).

Olssons påverkan på Södersten torde ha legat på spelteknikens och interpretationens områden. Kompositionsmässigt är det tydligt att nära 100 år ligger mellan deras respektive skapande. Södersten tog intryck av den tyske kompositören Hindemith, en av 1920-talets stora banbrytare för modern musik. Requiem per organo är inte extremt men visst anas här en tonal frihet. Verket, som var ett av Söderstens sista, lät tryckas av Musikaliska Konstföreningen 1999 och nu, fem år efteråt, har denna första inspelning kommit.

Requiem för orgel! Första tanken är att det är en omöjlighet. Ett rekviem bygger ju på texterna i den romerska dödsmässans olika element. Många kända tonsättare har genom århundradena skrivit ännu giltiga flerstämmiga körverk till mässan. Palestrina, Mozart, Verdi och Fauré är några exempel. Den körsångare som någon gång har arbetat sig igenom en dödsmässa vet hur texterna river på djupet och hur viktigt det är att tondräkten, vilket ”mode” den än tillskrivs, anpassas till de laddade orden.

Även för Gunno Södersten tycks det ha varit en omöjlighet att helt låta musiken bestämma när han skrev sitt Requiem per organo. Enligt cd-inspelningens texthäfte har han berättat att han, när han år 1990 skrev Missa opus 111, hade tänkt göra denna till en orgelmässa men blev lockad av texterna att komponera ett vokalt verk. Därifrån lånade han sedan tre satser till Requiem per organo, opus 137. Förutom i en sats med variationer över medeltida psalmmelodier är de övriga satsernas texter tänkta att deklameras till orgelmusiken. Resultatet har blivit ett 12-satsigt verk som i sig är en intressant orgelkomposition, men som också är en nutida requiemtolkning med stor respekt för orden. Man vågar kalla den en musikalisk kompromiss.

Det spännande är att den som har texterna klara för sig upplever musiken som ömsom organiskt bunden till orden, ömsom frigjord från deras vedertagna allvar. Orgeln kan ge rörande innehållsmässiga tolkningar men också skena iväg i överraskande kaxiga uttryck.

Kyriesatsen är ett exempel på ett texttroget tonspråk. Den trefaldiga bönen, Kyrie eleison, Christe eleison, Kyrie eleison, upprepas på ett enträget, vädjande sätt samtidigt som den tonhöjs med stor känslomässig effekt. Ett Tractus i avskalat lugn följs av Dies irae som har en speciell bakgrund, nämligen verser från psalm 609 ur 1937 års svenska psalmbok. (I texthäftet uppges 1939 års psalmbok men mig veterligt kom ingen psalmbok det året. Det måste vara 1937 års utgåva som åsyftas.) Satsen markerar vredens dag med bombastiska basun- och trumpetanslag men övergår sedan i variationer över originalets medeltida melodi och utvecklas till den vänaste koral. Samma karaktär har Lacrymosa medan Offertorium och Sanctus ger en helt ny atmosfär med sina rytmiska, klatschiga formationer. Det är här Gunno Södersten börjar tala ett djärvt motsatsspråk som kan vara svårt att ta till sig i förstone. Men han ger onekligen satserna, särskilt Sanctus, en fräsch lyster med sin ljusa registrering.

Osanna, i en regelrätt skrivning och en repris ad libitum, är till en början lågmäld men stegrar sedan i ett frimodigt jubel. Agnus Dei har en märklig tyngd med pompöst stegvisa ackord. Så inleds också Lux aeterna som dock till slut, i sin lugna breda coda, överlämnar de döda till evigheten med stor förtröstan.

Gunno Söderstens orgelrequiem kräver av sin publik en öppenhet för nya tonfall i gammalt material men verket kan vinna i längden för trägna lyssnare. Förhoppningsvis får det flera uttolkare utöver Erik Lundkvist så att det blir ett komplement till genrens mer traditionella tonsättningar.

Dödsmässans texter i tryck hade varit ett plus till cd:ns i och för sig utförliga häfte. Det är lättare att skaffa sig ett förhållande till en ny tonsättning när man kan meditera över orden.

Ett uruppförande gör det alltid problematiskt för anmälaren. Här är det Erik Lundkvists tolkning som måste stå utan jämförelse. Hans sätt att presentera inspelningens övriga inslag, Hilding Rosenbergs Fantasia e Fuga och Harald Fryklöfs Symfoniskt stycke och Passacaglia, avslöjar dock hans stora kapacitet som organist.

Lundkvist har en diger meritlista. Han bedriver en stor internationell konsertverksamhet och han är organist i Kungliga filharmoniska orkestern och i Stockholms konserthus där denna inspelning är gjord. Han har även han ett förflutet som organist i Gustaf Vasa kyrka.

Med Söderstens Requiem per organo, till minne av Olsson och tillägnad Lundkvist, är en fascinerande cirkel sluten.