När enhetskyrkan gick i graven

År 1930 gav biskopen i Lund, Edvard Rodhe, ut boken Svenska kyrkan omkring sekelskiftet. I den skildrar han Svenska kyrkans historia under tiden från 1890 till c:a 1910. Det är en grannlaga uppgift att skildra ett historiskt skeende som ligger så nära i tiden och som författaren själv i unga år upplevt – han var för övrigt svärson till en av huvudaktörerna, biskop Gottfrid Billing i Lund som han även kom att efterträda – men resultatet får anses vara mycket lyckat. Boken är alltjämt en minor classic i svensk kyrkohistoria.

Oloph Bexell har alltså haft ett högt föredöme för denna del av Sveriges kyrkohistoria med undertiteln Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid. Perspektivet går något längre tillbaka än hos Rodhe och omfattar 1800-talets senare hälft. Skillnaderna är dock stora. Rodhe skrev hela sin bok själv, i Sveriges kyrkohistoria finns – efter sedvänjan i serien – fördjupningsartiklar med andra författare. Vidare får vi nu inte en Svenska kyrkans historia utan Sveriges kyrkohistoria. Andra samfund än Svenska kyrkan får en självklar plats, där de hos Rodhe mest figurerar i marginella oppositionsroller. Tydligast ses kanske skillnaden i illustrationerna. Hos Rodhe finns inga andra illustrationer än personfoton, nästan samtliga – av c:a hundra – av män, endast två av kvinnor. I Bexells kyrkohistoria är illustrationen överdådig (även med kartor) och kvinnorna intar en central plats.

I denna sjunde volym skildras en ödesdiger tid i Svenska kyrkans historia. Enhets-kyrkan gick i graven. Folkliga väckelser – med och utan religiöst förtecken – gjorde sitt segertåg. Möjlighet öppnades att lämna Svenska kyrkan för att inträda i annat, av konungen godkänt trossamfund (låt vara att det i lagen talades nedsättande om avfall från den rena, evangeliska läran). Inte undra över att företrädare för Svenska kyrkan med oro såg på denna utveckling och efter förmåga sökte hejda den. Här har ofta ett anakronistiskt perspektiv lett till att man talat om religionsförföljelse, och i någon mån kunde det väl vara det. Men Bexell påpekar med rätta att Svenska kyrkans präster vid sin vigning hade avlagt en ed på att försvara sin kyrka och dess ordningar. Långt fram i tiden upprepades eden vid kyrkoherdeinstallationen. Och eder tog man inte lätt på; en stor strid under denna tid gällde just prästeden och dess ersättande av ett löfte.

En stor del av framställningen ägnas åt en skildring av nyevangelismens etablering och splittring. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen splittrades och Svenska Missionsförbundet gick sin egen väg med P.P. Waldenström som centralgestalt. Skickligt skildras striden om försoningsläran – väl den största teologiska fejd som förekommit i Sverige, reformationen medräknad – och striden om de rena nattvardsborden och lekmannadopet. I jämförelse härmed var den katolska kyrkan i Sverige liten till numerären och framträdde inte alls på samma sätt, men också den skildras initierat och tydligt. I Göran Alms utmärkta fördjupningsartikel ”Kyrkobyggande i Sverige 1865–1910” behandlas också S:ta Eugenia kyrka, liksom det tidigare nämns att S:t Eriks domkyrka invigdes 1892 ”med ett centralt och tydligt ställe på Södermalm” (gäller tyvärr inte längre).

Bokens huvudförfattare är professor i kyrkovetenskap i Uppsala och det märks bland annat på den omsorg som ägnas gudstjänstlivets utformning och de kyrkliga handböckerna. Inte minst bibelöversättningen är här central, den nådde dock inte sin fullbordan (1917) under denna period. Också de kyrkliga verksamhetsformerna förnyades vid denna tid. Mission, evangelisation och diakoni blev självklara delar av kyrkans framträdande och deras uppkomst beskrivs ingående, inte minst diakonins där kvinnorna för första gången sedan klostren stängdes fick en central uppgift.

De teologiska fakulteterna stod under hela denna tid i Svenska kyrkans tjänst som nästan uteslutande prästutbildningsanstalter. Här har Rodhes äldre framställning kanske mera att ge. Hos både honom och Bexell saknas märkligt nog ett namn som borde vara med i en skildring av denna tid, filosofen Pontus Wikner (1837–1888). (Rodhe behandlar honom dock i en annan bok.) Han var en av de mycket få filosofer av fac-ket som vid denna tid tog en klart kristen ställning. Hans mångåriga verksamhet i Uppsala och hans mycket spridda bok Tankar och frågor inför Menniskones Son (1872) bidrog säkert till att den svenska ämbetsmannaklassen inte blev så helt sekulariserad som fallet var i vissa andra länder.

Nu återstår den åttonde och sista delen av Sveriges kyrkohistoria som skall handla om religionsfrihetens och ekumenikens tid. Ett storverk går mot sin fullbordan och den nu anmälda delen hör förvisso inte till de lägre fjälltopparna.