Katoliker i Sydostasien. Politik och kyrka i Filip

Den tionde maj i år skall politiska val hållas i Filippinerna. Man skall då välja president, vicepresident, alla medlemmar av kongressen, hälften av senatens 24 medlemmar och politiska tjänstemän inom de olika provinserna och på lokal nivå. Det politiska landskapet strax före valen är präglat av stor oro.

Gloria Macapagal-Arroyo som tog över presidentämbetet i januari 2001 efter det att Joseph Estrada avsatts, har nu tillkännagett att hon tänker kandidera till posten som statens högsta ämbetsinnehavare, fast hon för knappt ett år sedan sade att detta var helt uteslutet, eftersom den politiska atmosfären i landet var ”förgiftad”. Hennes tvekan är ett tydligt tecken på att hon som president under sin första ämbetstid inte nådde fram till de resultat som skulle ha gjort henne populär.

Gloria Macapagal-Arroyo är dotter till den tidigare presidenten Diosdoro Macapagal och härstammar alltså från en av landets ledande familjer. Hon sägs ha framstående kunskaper i olika ekonomiska vetenskaper. Med sin intellektuellt kyliga politikerstil förmår hon dock knappast nå ut till massorna, något som hennes föregångare Estrada var skicklig på. Inte för inte gav landets fattiga honom smeknamnet Erap (kompis).

Avgörande för presidentens impopularitet är ändå att hon inte lyc-kats få fart på ekonomin och att hennes kamp mot den organiserade brottsligheten inte gett några resultat. Tecken på ett mycket utbrett missnöje var säkert det kuppförsök som gjordes av drygt 300 soldater i juli 2003. De fick då för en kort tid kontroll över affärskvarteret Makai i Metro-Manila. Kuppen slogs ner utan någon större blodsutgjutelse men stärkte inte direkt presidentens ställning. När en av de farligaste muslimska terroristerna, Fathur Rohman al-Ghozi, rymde från fängelset strax efteråt blev den mycket utbredda korruptionen inom polisen och militären uppenbar.

Fastän alla tecken var negativa lät Gloria Macapagal-Arroyo registrera sig som presidentkandidat den 5 januari 2004. Natten innan hölls en bönevaka i katedralen i Manila. Den började klockan 03.30 på morgonen och avslutades med en mässa efter fyra timmar. I den deltog hela ministären, hennes familj och många av hennes anhängare. Att hon på detta sätt använde kyrkan för politiska ändamål väckte ont blod och kritiska katoliker demonstrerade öppet mot henne.

Vid den filippinska biskopskonferensens senaste generalförsamling, som hölls mellan den 22 och den 26 januari 2004 i Tagatay City, publicerades ett ”pastoralt uttalande inför de kommande valen”. I det uppmanar biskoparna det katolska lekfolket att engagera sig starkare och mer aktivt i politik och samhälle. I en ”de fattigas kyrka” bör de fattiga inte bara vara mottagare av allmosor utan själva bli aktiva i att gestalta kyrka och samhälle. Biskoparna påminner om resolutionerna i ”Nationella pastorala överläggningar om kyrklig förnyelse”. Överläggningarna ägde rum 22–27 januari 2001 och bland de 400 deltagarna fanns bis-kopar, präster och representanter för ordnar och lekmän. Vid dessa förhandlingar gjordes en kritisk inventering av den filippinska kyrkan och samtidigt en tillbakablick på ”Filippinernas andra plenarkoncilium” 1991. Tonvikten låg på det filippinska samhällets förändring. Man tryckte på kyrkans skyldighet att prioritera de fattigas aktiva deltagande i samhälls- och församlingsliv. I sitt herdabrev inför valet beklagar bis-koparna sig över att korruption, vinstintressen, personliga relationer och mutor har blivit vanliga inom politiken. Därigenom har etiska värden och principer som ärlighet, osjälviska insatser för samhället och folkets äkta delaktighet kommit i skymundan. Biskoparna uppmanar alla katoliker att delta i de medborgarorganisationer som kämpar för korrekta val och en bra regering. Dessa finns över hela landet.

Under president Estrada (1998–2001) återinfördes dödsstraffet på Filippinerna. Men efter några genomförda avrättningar upphörde man åter att verkställa dödsstraffen. Detta berodde på att katolska kyrkan, olika människorättsgrupper och andra organisationer protesterat mot dem. Gloria Macapagal-Arroyo förklarade först dödsstraffet för avskaffat. Men trycket från den allmänna opinionen blev för stort. Dessutom hölls stora demonstrationer när en del kidnappningsoffer begravdes. Deltagarna krävde att dödsstraffet skulle återinföras för kidnappare. Alltså ändrade presidenten åter kurs och den 5 december 2003 återinfördes dödsstraff för kidnappning och droghandel.

I början av år 2004 fanns det 1 014 dödsdömda fångar i Filippinerna, som väntade på att avrättas. Dödsstraff eller inte dödsstraff har nu också blivit ett tema i valkampanjen. Den katolska kyrkan engagerar sig åter intensivt mot dödstraffet. Den 14 januari 2004 höll den ”Biskopliga kommissionen för själavård av fångar” en gatumässa i Manila tillsammans med andra kyrkliga grupper och tillsammans med stödorganisationen för dödsdömda. Där bad man för dödsstraffets avskaffande. Inbjudna var också kandidaterna i årets val. De uppmanades att underteckna ett ”fördrag mot dödsstraff”. Texten fanns utlagd i den filippins-ka biskopskonferensens lokal.

Men bara en enda av kandidaterna, en tidigare senator, var beredd att skriva på papperet. Av detta magra resultat är det lätt att se att den katolska kyrkans kampanj mot dödsstraff inte direkt får positiv resonans hos politikerna och hos den breda allmänheten. Majoriteten av befolkningen och också de flesta politikerna är för en hård linje när det gäller att bekämpa kriminalitet och droghandel, och i denna kamp anses dödsstraffet vara ett viktigt instrument.

Kommunistiskt och muslimskt motstånd

Alltsedan Ferdinand Marcos regim (1965–1986) har kommunistiska aktivister, som är medlemmar i den så kallade Nationella folkarmén (National People’s Army, NPA) aldrig helt gett upp sin väpnade kamp mot de just för tillfället existerande regeringarna. De kommunistiska aktivisterna har sina baser främst i Cordilleras bergiga områden i landets norra del. Hittills har man inte lyckats besegra dessa små grupper beväpnade kommunister med rent militära medel. Å andra sidan har de inte heller kunnat ta kontroll över några större områden under några längre perioder.

Under de senaste årtiondena fick de större politiskt inflytande genom sin täckorganisation, den så kallade Nationella Demokratiska Fronten (NDF). Denna är en träffpunkt för övertygade kommunister och för många av deras sympatisörer ur alla befolkningsskikt liksom för kyrkotillhöriga. Kommunisternas politiska ledning befinner sig i Nederländerna, där deras politiska ledare José Maria Sison lever i frivillig landsflykt sedan 15 år.

I april 2001 blev det nya fredsförhandlingar mellan kommunisterna och representanter för den filippinska regeringen. Platsen för dessa förhandlingar var Oslo. Den norska regeringen hade agerat som medlare. Men när kommunistiska rebeller mördade en rad politiker och parlamentsledamöter i Filippinerna, befallde president Arroyo att samtalen skulle avbrytas. I samband med ”kampen mot terrorismen” hösten 2002 deklarerade först den Europeiska unionen och sedan också Australiens och USA:s regeringar att Filippinernas kommunistiska parti och dess väpnade gren, NPA, skulle anses vara ”terroristorganisationer”.

Den filippinska regeringen välkomnade fördömandet av de kommunistiska grupperna, eftersom det fick till följd att dessas finansiella medel i utlandet frystes och att en rad andra restriktioner infördes. Därigenom förlorade de kommunistiska aktivisterna största delen av de medel som skulle finansiera deras fortsatta kamp. En rad katolska och protestantiska kyrkoledare, drygt 70 ordensgemenskaper och över 1 000 präster och ordenssystrar liksom många organisationer utanför regeringen och även kyrkor i utlandet gick samman i en organisation, som kallar sig Pilgrimer för fred (Pilgrims for Peace). I annonskampanjer i tidningarna och andra aktioner har de uppmanat regeringen att återuppta förhandlingar med de kommunistiska grupperna, eftersom konflikten inte kan lösas med militärt våld.

Antonio Ledesma, biskop i Ipil och ordförande i kommissionen för interreligiös dialog inom den filippinska biskopskonferensen varnade för att generellt kalla kommunisterna för ”terrorister” och för att avbryta arbetet på att få en förhandlingslösning till stånd. Detta gjorde han i sin egenskap av talesman för gruppen Pilgrimer för fred. Den filippinska regeringen tvekade länge, men i mitten av februari 2004 tillkännagav den att samtalen med de kommunistiska rebellerna skulle tas upp på nytt.

Muslimerna utgör en minoritet på fem procent av Filippinernas befolkning, men i Mindanao uppgår de till 15–20 procent och på Sulu-öarna till 95 procent av befolkningen. Spänningen mellan muslimer och kristna har konstant blivit starkare under de senaste årtiondena, på grund av att så många kristna flyttat in i Mindanao. Muslimerna och även de medborgare som tillhör stamgrupperna i Mindanao känner sig hotade i sin religiösa och kulturella identitet genom den stora inflyttningen av katoliker.

Under lång tid var Moro National Liberation Front med Nur Misuari den ledande gruppen inom det muslimska motståndet. I sin egenskap av samtalspartner till de filippinska regeringarna under såväl Ferdinand Marcos som Corazon Aquinos regering kunde de få till stånd en begränsad autonomi för de områden där muslimerna utgjorde en majoritet av befolkningen. Nur Misauri undertecknade 1996 ett fredsavtal med regeringen och blev senare guvernör för muslimernas autonoma region. När han förlorade valet i november 2001 återvände han till den väpnade kampen.

Miljoner filippinska medborgare arbetar utomlands

Under Fidel Ramos presidenttid skärptes åter de militära konflikterna mellan regeringstrupperna och de muslimska soldaterna sedan en med MNLF rivaliserande islamisk grupp hade bildats, nämligen Moro Islamic Liberation Front (MILF). Ansträngningarna att få enighet och fred till stånd drabbades av ett bakslag under president Estrada. I april 2000 påbörjade han ett utrotningskrig (all out war) mot de muslimska separatistgrupperna. Han avsattes i januari 2001 och sedan avblåste president Macapagal-Arroyo kriget.

I samband med att president George Bush påbörjade sin kampanj mot den internationella terrorismen efter den 11 september 2001, återupptog filippinska regeringstrupper kampen mot de muslimska grupperingarna. De islamiska soldaterna kallas nu överlag för ”terrorister”. Att amerikanska specialtrupper sattes in som ”rådgivare” åt den filippinska militären ledde till hårda inrikespolitiska debatter.

Stor religiös, men ännu större politisk, betydelse har det forum fått som grundades 1996 av en del biskopar och ulamas, dvs arabiska lärda män (Bishops-Ulama Forum, BUF). De katolska biskoparna i Mindanao, de protestantiska ledarna för det Nationella kyrkorådet och representanter för Ulamaförbundet träffas i olika omgångar med tre månaders mellanrum för att samtala om principiella och aktuella problem om hur kristna och muslimer skall kunna leva tillsammans i Filippinerna. Under de senaste åren har detta forum visat sig hålla måttet och gång på gång gjort stora insatser för samförstånd och samarbete mellan religionerna. Sedan 1999 genomför detta forum varje år en ”En vecka för fred i Mindanao”, under vilken alla befolkningsskikt uppmanas att be om större fördragsamhet mellan religionssamfunden. Man försöker även ta konkreta steg på vägen till fred.

Också den rörelse som 1984 grundades av pater Sebastiano D’Ambra i Zamboanga, Silsila-rörelsen, har kontinuerligt byggt upp och byggt ut sin verksamhet inom området kristen–islamisk dialog. Vid sidan av seminarier, publikationer och flera veckor långa övningskurser lägger rörelsen störst vikt vid att utveckla dialogen kulturellt och religiöst. Sedan 1987 finns Emmaus Dialoggemenskap (Emmaus Dialogue Community) som sekulärinstitut för kvinnor. Den i Cavite inrättade Fredens oas är ett slags blandreligiöst ashram för bön och meditation i en anda av dialog.

Den 28 augusti mördades Rufus Halley, medlem i den helige Kolumbanus irländska missionssällskap, i Malabang, som ligger i prefekturen Marawi i Mindanao. Först misstänkte man muslimska rebeller från Moro Islamiska Befrielsefront för dådet, men senare konstaterades att mordet hade en rent kriminell bakgrund. Halley levde i över 20 år i en ”livets dialog” med muslimer i Marawi, där bara 4,7 procent av befolkningen är katoliker. Han drev en liten butik för att kunna komma i kontakt med människorna. Sorgebetygelserna efter hans död visade att han hade vunnit den muslimska befolkningens stora aktning och sympati. Det var uppenbart att muslimerna uppskattade det han gjort för att skapa fred och förståelse mellan folkgrupperna.

Filippinerna är känt för att deras invånare sedan flera årtionden tillbaka reser till asiatiska grannländer, till Japan, Hongkong, Malaysia, Singapore, till de arabiska golfstaterna och även till Europa och USA för att arbeta oftast i enkla yrken, exempelvis som hembiträden, sjömän och outbildade arbetare. Vid slutet av 2003 uppskattades antalet filippinska arbetare som arbetade i olika världsdelar men som hade sina familjer kvar i Filippinerna till 7,4 miljoner. De pengar som överförs till Filippinerna av de utvandrade arbetarna (Migrant Overseas Workers) uppgick under åren 1995–2000 till 22 procent av Filippinernas utländs-ka valuta. Bara under år 2002 överförde de filippinska arbetarna på andra sidan Oceanen mer än sju miljarder US-dollar till hemlandet.

Majoriteten av de filippinska arbetarna är katoliker. För de oftast små asiatiska församlingskyrkorna innebär tillströmningen av så många oftast mycket aktiva män och kvinnor från Filippinerna en stor utmaning och ställer dem inför många problem. Kyrkorna i Hongkong, Japan och Singapore, för att bara nämna några exempel, har länge reagerat mycket avvaktande och otillfredsställande på tillströmningen av de många filippinska katolikerna. Även kyrkan hemma i Filippinerna har länge försummat de pastorala problem som arbetarna utomlands innebär. Numera finns dock en kommission för själavården bland utvandrarna (Commission for the Pastoral Care of Migrants and Itinerant People) inom den filippinska biskopskonferensen. Den leds av biskop Ramon Arguelles.

En första internationell kongress ägde rum i oktober 2002 i Singapore. Den behandlade problematiken kring de filippinska arbetarna utomlands. I den deltog representanter för kommissionerna för migrantfrågor i Australien, USA, Kanada, England, Frankrike, Tyskland, Irland, Norge, Spanien, Japan, Sydkorea, Thailand, Singapore, Macao, Taiwan, Kuwait och Libyen. Ett tema som togs upp till analys och diskussion handlade om i vad mån de katolska migranterna, särskilt de som kommer från Filippinerna, skulle kunna ses och användas som potentiella missionärer och medarbetare i evangeliseringsarbetet. Biskop Arguelles argumenterade ivrigt för den evangelisation som skulle kunna utföras av de många tusen lekmän som arbetar inom de så kallade 3 D-jobben(dirty, dangerous and difficult, smutsigt, farligt och svårt), vilket för övrigt majoriteten av de filippinska medborgarna i hemlandet också gör. Han är övertygad om att det vittnesbörd som de här arbetarnas liv utgör skulle kunna bidra effektivt till trons utbredande i de icke-kristna miljöer som annars inte nås av kyrkans evangelisation.

Det här är ett nytt och kanske berättigat sätt att värdera den insats som filippinska arbetare utomlands skulle kunna göra för att ta aktiv del i kyrkans evangelisationsuppdrag. Men man får inte bortse från att de filippinska lekmän som av ekonomiskt tvång arbetar utomlands på intet sätt är utbildade för att verka som ”lekfolksmissionärer”. Såväl den ”sändande” – om nu den benämningen passar här – kyrkan som de ”mottagande” kyrkorna måste anstränga sig pastoralt på nya sätt, om man verkligen menar allvar när man talar om lekfolkets sändningsuppdrag.

Förändringar inom den filippinska biskopskonferensen

Kardinal Jaime Sins avgång från sitt ämbete som ärkebiskop i Manila – kardinalen firade sin 75-årsdag den 31 augusti 2003 – kom säkerligen inte som en överraskning, eftersom han sedan flera år har haft en vacklande hälsa. Den sista tiden kunde han bara fullgöra sina ämbetsplikter med största möda. Hans efterträdare, ärkebiskop Gaudencio Rosales, är utan tvivel mycket kunnig. Han var under en tid hjälpbiskop i Manila och har stor erfarenhet av olika kyrkliga verksamheter. Hans kvalifikationer för det nya ämbetet är odiskutabla. Ändå verkar han snarast vara en övergångsbiskop på grund av sin relativt höga ålder. Han var 71 år gammal när han utnämndes.

Kardinal Sin var under 29 år ärkebiskop i jättestiftet Manila och vid flera tillfällen ordförande för den filippinska biskopskonferensen. Han var en benådad själasörjare. Det föll sig lätt för honom att i predikningar och vid besök i församlingarna ta kontakt med den enskilde troende. Hans största kyrkopolitiska insats är att han lyckades strukturera en ny indelning av ärkestiftet Manila, som 1994 hade åtta hjälpbiskopar. Ett år innan kardinal Sin avgick från sitt ämbete avskildes de fem nya stiften Novaliches, Paranque, Cubao, Kalookan och Pasig från ärkestiftet Manila.

På det nationella planet kommer hans roll i den så kallade ”rosenkransrevolutionen” att gå till historien. Den ledde till att Fernando Marcos störtades och Corazón Aquino blev president år 1986. Vid den kampanj som i januari 2001 ledde till att president Estrada avgick – denne var inblandad i olika fall av korruption – spelade kardinal Sin en avgörande roll i mobiliseringen av de grupper som kämpade för att Estrada skulle avsättas. Däremot har han andra gånger blandat sig i politiken på sätt som skadat både hans eget och den katolska kyrkans anseende. Det har skett genom att han till exempel rekommenderat vissa kandidater till politiska ämbeten.

Kardinal Sin är av kinesisk härkomst. Därför har han varit särskilt intresserad av behov som den katolska kyrkan på det kinesiska fastlandet och i den kinesiska diasporan har. Två gånger besökte han Kina för att ta personlig kontakt dels med olika kyrkliga institutioner, dels med de statliga myndigheter som ansvarar för de olika religionerna. I Manila grundade han år 1984 Lorenzo Ruiz’ Missionssällskap, som främst ägnar sig åt katolska kristna av kinesisk härstamning i Filippinerna men som också har som mål att evangelisera i Kina, om detta nu skulle kunna bli möjligt någon gång i framtiden.

En annan förändring gäller ordförandeskapet i den filippinska bis-kopskonferensen. Här avgick ärkebiskop Orlando Quevedo av Cotabato från sitt ämbete som ordförande efter fyra år. Hans efterträdare blev ärkebiskopen av Davao, Fernando Capalla, som den första december 2003 tillträdde sitt nya ämbete. Det här skiftet innebär väl ingen större förändring i den filippinska biskopskonferensens generella inriktning. Både Quevedo och Capalla är kända och uppskattade för sitt fredsarbete och sina insatser i den interreligiösa dialogen.

Kort efter det att han tillträtt sitt ämbete förklarade ärkebiskop Capalla att han inte såg Filippinernas nationella biskopskonferens som en institution ”mellan biskoparna och påven”, alltså en institution som i hela landet kunde uppträda med egen auktoritet gentemot samhället och i politiken liksom i allt som rör kyrkan. Capalla ser sitt ämbete som ett ”serviceföretag för de lokala eller regionala biskoparna”. Detta, som är en ny inriktning, innebär att han nu bara kan uttala sig för den filippinska kyrkan om han uttryckligen är befullmäktigad till detta av bis-koparna.

Biskop Julio Labayen av Infanta har också dragit sig tillbaka. Han är en inte helt oomstridd person inom den filippinska biskopskonferensen. Labayen kommer ur karmelitorden och verkade i många år i Filippinernas sociala apostolat, som sekreterare i den nationella föreningen (1966–1982) och som medlem av Byrån för mänsklig utveckling (OHD) inom De förenade asiatiska biskopskonferenserna (FABC). Hans sociala engagemang gjorde att han under Fernando Marcos presidenttid, då krigslagarna gällde, gång på gång blev misstänkt för att vara en ”röd” biskop med sympatier för marxistiskt tänkande och för kommunisterna. Men om man läser hans många skrifter i sociala frågor blir det snart uppenbart att inspirationen till hans engagemang för en ”de fattigas kyrka” kommer från den karmelitiska spiritualiteten och evan-geliet.

Sexuella trakasserier och annat olämpligt uppträdande inom prästerskapet

Den andra juli 2003 dog biskop Fortich (89). Han var biskop emeritus av Bacalod på ön Negros och hade länge lett den lokala delen av den påvliga kommissionen Justitia et Pax. Hans ämbetstid som biskop av Bacalod inföll till största delen under Fernando Marcos presidenttid. Antonio Fortich var känd som ”de fattigas biskop” och protesterade gång på gång oförskräckt mot de många brotten mot de mänskliga rättigheterna under Marcos regeringstid. Han tog också strid för lantarbetarnas rättigheter på sockerplantagerna. En central tanke i hans pastorala plan var att man skulle bilda basförsamlingar, vilket också skedde. Biskop Fortich besökte ofta dessa församlingar och försvarade dem mot militärens påståenden om att de skulle vara kommunistiskt infiltrerade.

Stort uppseende i den filippinska kyrkan väckte biskop Teodoro Bacanis avgång. Han anklagades av sin sekreterare för sexuellt ofredande och lade i november 2003 ner sitt ämbete som biskop av Novaliches, som han hade tillträtt så sent som i januari 2003. Hans avgång beviljades av påven för att som nuntien, ärkebiskop Antonio Franco, lät meddela ”skapa fred för kyrkan i Filippinerna”. Samtidigt klargjorde nuntien att inga kyrkorättsliga åtgärder mot biskop Bacani skulle företas från Rom.

Denne hade tidigare i 18 år varit verksam som hjälpbiskop i ärkestiftet Manila. Han var mycket omtyckt och uppskattad som biskop, teolog och predikant vid sin regelbundna medverkan i TV, radio och press. Han var också ansvarig för förbindelsen mellan den filippinska biskopskonferensen och Mike Velardes karismatiska rörelse El Shaddai, och det var till stor del hans förtjänst att rörelsen blev kvar inom kyrkan. I januari 2004 presenterade Bacani sin nya bok Herrens lärjungars gemenskap. Den skrev han under en längre period av eftertanke och nyorientering. Att så många biskopar, präster och lekmän var närvarande då boken presenterades var ett tecken på att biskop Bacani fortfarande åtnjuter högt anseende i Filippinernas samhälle och kyrka. Biskop Bacanis ”fall” eller avgång har nära samband med en rad incidenter, i vilka biskopar och präster i Filippinerna anklagas för att ha förgått sig sexuellt. I oktober 2002 tvingades biskop Yalung av Antipolo lämna sitt ämbete efter en kort tid, eftersom han hade blivit far till två barn.

Den filippinska biskopskonferensen reagerade på de olika fallen av sexuella förseelser inom prästerskapet genom att publicera Pastorala riktlinjer vid sexuellt olämpligt uppträdande inom prästerskapet (Pastoral Guidelines on Sexal Abuse and Misconduct by the Clergy). Dokumentet presenterades för första gången för pressen i november 2003 av ärkebiskop Orlando Quevedo i hans egenskap av ordförande för biskopskonferensen. Det antogs officiellt vid de filippinska biskoparnas generalförsamling i januari 2004.

Konferensen för Filippinernas ordenspriorinnor tillsatte också en kommission, som undersökte 29 fall av sexuella övergrepp hos prästerskapet. Kommissionen gör sitt bästa för att hjälpa offren, som dels är unga flickor och kvinnor, dels flera ordenssystrar men också unga män. Kommissionens rapport innehåller också uppgifter om präster som lär leva i konkubinat och ha barn. I ett stift i Filippinerna ska enligt denna rapport andelen präster som blivit fäder ligga på 35 procent.

Översättning: Birgitta Carlquist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 3/2004.