Kardinal König in memoriam

Den förre ärkebiskopen av Wien, kardinal Franz König, avled 98 år gammal den 13 mars 2004. Han var den siste kvarvarande av de kardinaler som utnämndes av påven Johannes XXIII.

Han föddes år 1905 i det lilla samhället Rabenstein i Österrike. År 1923 inledde han sina studier vid Gregoriana, jesuiternas universitet i Rom, där han bl.a. studerade fornpersiska. År 1930 disputerade han i filosofi och 1936 i teologi. Prästvigd hade han blivit tre år dessförinnan, år 1933. Två år senare kallades han av sin biskop tillbaka till Österrike för att tillträda en tjänst som ungdomspräst i stiftet S:t Pölten. 1952 blev han utnämnd till biskop i S:t Pölten för att fyra år senare bli utnämnd till ärkebiskop i Wien och strax därefter även utnämnd till kardinal. Från ärkebiskopsämbetet avgick han 80 år gammal 1985. Under många år (1965–1981) var han också ordförande för Vatikanens sekretariat för icketroende (i dag Kulturrådet).

Man kan med fog påstå att han blev en symbol för kyrkans förnyelse genom Andra Vatikankonciliet men han var också under hela sitt liv en brobyggare mellan öst och väst. Systematiskt gick han in för att upprätthålla kontakterna med kyrkorna i det då kommunistiska Östeuropa, inte minst med den ungerska kyrkan efter det ungerska upproret 1956. Redan tidigt hade han också kontakt med den dåvarande ärkebiskopen i Kraków, Karol Wojtyla. Under alla år bemödade han sig även om att överbrygga klyftorna mellan kyrkan och representanter för medierna. Som ärkebiskop i Wien kunde han nå breda folklager genom sina nyårsbudskap, förmedlade genom både radio och TV. En uppfattning som han ofta förde till torgs var att människorna skulle ge sig av från kyrkan, om inte kyrkan tydligt förkunnade sanningen om Jesus Kristus och om hon inte levde som hon lärde.

Enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung sökte han alltid åstadkomma förståelse mellan olika befolkningsgrupper och mellan olika konfessioner och religioner, mellan troende och icketroende. Han utmärktes som person av naturlighet, ödmjukhet, fromhet och en djup gudsförtröstan.

Följande citat av honom karakteriserar honom som en rakryggad person med stort civilkurage: ”Att alltid a priori instämma är likgiltig konformism. Att frimodigt våga vara av annan mening, omdömesgillt och klarsynt, är en alldeles nödvändig dygd, en frälsningstjänst.”