Petrarca som tidsvittne

Självbiografi i en eller annan form har blivit en av de snabbast växande genrerna i berättarkonsten och innefattar i dag allt ifrån noveller och familjebiografier till serier och bloggar, avslöjande och utlämnande historik, ibland under allt tillåtande flagg av ”en berättelse” eller som i fallet Knausgaards Min kamp med undertiteln roman! Föregångare finns i äldre tid, fast syftet ofta varit ett annat än självkännedom och synliggörande. I spannet mellan Augustinus och Rousseaus sedelärande självbekännelser återfinner vi en 1300-talsförfattare med det kanske mer moderna uppsåtet att bli aktad och ihågkommen för vad han gjort och varit med om, vilken nu uppmärksammats i en fint illustrerad volym texter med titeln Francesco Petrarcas självbiografi.

Den är sammanställd och översatt av Anders Bergman, som tidigare utgivit det överraskande fyndrika texturvalet Petrarca och litteraturen (2012) och den gedigna, populärt hållna översikten Humanismens födelse (2016).

Vanskligheten i det nya djärva företaget, och de flesta invändningar det väcker, har påpekats och formulerats av utgivaren själv.

Petrarca skrev inte någon självbiografi, endast ett sent biografiskt fragment riktat till eftervärlden (Posteritati) som också utnyttjats i denna boks originella textmosaik. Inte minst i brevsamlingarna berättade han emellertid mycket om sig själv, och ur prosaverken har Bergman försökt samla det som författaren skrev om sitt eget liv i en ungefärlig kronologisk följd till en sammanhängande text, men han anger inte varifrån textställena i denna väv hämtats. Bergman framhåller själv att det blev en betydande mängd ”pusselbitar” att foga ihop och i undantagsfall blev det ”nödvändigt att lägga till några ord för att begripliggöra övergången mellan två stycken eller för att upplysa eller påminna läsaren om något.” Han klipper och klistrar, lägger till, drar ifrån och förenklar.

Översättaren betraktar själv det hela som ”ett experiment … det är inte fiktion, men heller ingen kritisk biografi eller en ren översättning av en källtext. Kanske kan man kalla det en kreativt redigerad självbiografi”, menar han, som utan att räkna sig till ”den snäva expertskaran, för detta översättningsförsök haft ovärderlig hjälp av engels­ka, franska, italienska och tyska utgåvor”.

Förhoppningen att resultatet kanske är ”något i stil med den självbiografi han [Petrarca] själv tänkte skriva” är dock uttryck för en magnifik självöverskattning, värdig den lagerkrönte Petrarca 1341. Det vackra bandet är indelat i XVI böcker, men dessa är inte komponerade av Francesco Petrarca utan av Anders Bergman. Vidare kan påpekas att konstaterandet att Petrarcas uppgifter visat sig stämma i de fall dessa kunnat kontrolleras mot andra källor, inte håller för något induktivt bevis av trovärdigheten generellt, eftersom dessa fall är få, men förringar för den skull inte källvärdet även om kronologin är osäker och omtvistad.

Bergmans arbete är en minutiöst genomförd dokumentärroman om Petrarcas liv som överlag ligger källmaterialet nära. Läst som sådan, bjuder denna långa berättelse på fascinerande läsning, och lockar även till sträckläsning!

Resor och vallfärder

Här återfinns den långa historien om hur Petrarcas familj utvisas från stadsstaten Florens och den begåvade ynglingen efter privat trivialskola i Carpentras i Provence studerar juridik vid två av Europas äldsta högskolor – Montpellier och Bologna, varifrån vi får unika studentminnen. Efter ungdomliga förvillelser, som avsatt innerlig och konstfull kärleksdiktning på folkspråket, vänder han sig till Rom, Gud och kyrkan och blir medlem av domkapitel, kommer i nära beröring med Avignontidens påvar och kardinaler, skriver lärda verk på latin, och blir av kyrkomän, hov, doger och mäktiga mecenater skickad på långväga uppdrag som sändebud.

Från Köln rapporterar han om midsommarfirandet 1333, där han bevittnar kvinnors uråldriga ritual att tvaga sig i Rhenflodens vatten i samband med Johannes Döparens dag. Han upplever den oerhörda stormen i Neapel år 1343 och berättar utförligt om dess verkningar på land och till sjöss. Skakande och värdefulla är Petrarcas omfattande vittnesbörd om digerdöden 1348, om hur trakt efter trakt avfolkades och samhällen upphörde att fungera, vilket fogar sig till den av Petrarca lovordade ramberättelsen i Boccaccios Decamerone bland historiska källor. Hit hör bland annat skildringen av hur Petrarcas yngre bror Gherardo i La chartreuse Notre-Dame de Montrieux fick uppleva att medbröderna i klostret dog en efter en, och han vigde var och en till sista vilan ända till han var ensam kvar i sällskap med en hund, och bidade tiden där ända tills han kom iväg och kunde avlägga rapport i moderkonventet La Grande Chartreuse.

Inte undra på att Petrarca liksom så många andra överlevande vallfärdade till Rom det heliga året, jubelåret 1350, med dess särskilda avlat och förtröstan. Från den äventyrliga ritten dit citerar han en ordväxling på vägen med kardinalen Gui de Boulogne och hur han blir sparkad av en abbots häst och blir sängliggande i den heliga staden. Detta hindrade inte att han decenniet framöver skulle försöka förmå påvarna att återvända dit från Avignon. Liksom heliga Birgitta och heliga Katarina av Siena skulle han, inte utan framgång, rikta in sig på Urban V, som han brevväxlade med och till sist inbjöds av, och försökte rida till över Alperna men kollapsade på hästryggen 66 år gammal. Påven hade vid den tiden flyttat tillbaka till Babel medan Petrarca själv bodde i regionen Veneto på andra sidan bergen, där han tillbringade senare delen av sitt liv och förde fredsförhandlingar mellan de eviga kombattanterna Venedig och Genua.

Liksom den jämngamle muslimske forskaren Ibn Battuta (f. 1304), som färdades genom Sahara med en karavan från Niger och Mali till Marocko i följe med 600 kvinnliga slavar på 1350-talet, kunde även kaniken och skriftställaren Francesco Petrarca rapportera om slavtransporter som anlöpte Venedigs hamn, decenniet därpå: handelsfartyg som plägat vara lastade med vete vilka nu var fulla av eländiga själar av ”skytiskt” ursprung, sålda av sina föräldrar i nöd. Denna berättelse i tionde boken av exiltoskanens ålderdomsbrev, Epistole seniles, är en av många som intresserat moderna historiker. Liksom i Ibn Battutas märkliga Al-rihla (Resan), finns det hos den likaledes bereste Petrarca många uppgifter som inte finns någon annanstans, och frågor som då alltid reses är hur tillförlitliga dessa källor är. Ofta kan detta inte avgöras, men materialet kan inte negligeras utan är högintressant, inte minst som det ger en antydan om den människohandel som pågick i både den kristna och den muslimska världen under senmedeltiden och präglade många riken i Medelhavsområdet och Svartahavsregionen liksom delar av Afrika och Asien.

Petrarca och Karl IV

Av största intresse är också den nära relationen mellan Petrarca och Karl IV, som skildrades och sågs i ett större sammanhang av den lärde katolske teologen Alf Härdelin (†2014) i storverket Kult, kultur och kontemplation (Artos 1998). Genom den för historieforskningen välbekanta brevväxlingen med Karl IV vet vi, att när Petrarca i mars 1362 inbjöds till Prag så uppmanades han av kejserlige sekreteraren att ta med sig sitt senaste verk om utriusque fortune remedium och att dess författare skulle hedras med titeln Pfalzgreve, men den resan avbröts.

Petrarca sände skrivelser till kungen av Böhmen, den blivande tysk-romerske kejsaren, redan 1351 och fick omsider svar från denne, som han hoppades skulle bli den nye caesar, världens herre. Den snöiga julaftonen 1354, i en isvinter utan like, möter han Karl i Mantua, och denne säger sig väl känna till sin undersåte och dennes verk. De sitter och samtalar från lykttändning till midnatt. Framför allt visas smickrande intresse för ryktet om Petrarcas verk om lysande män, De viris illustribus, som önskas till biblioteket i Prag, men dess författare förklarar att detta inte är fullbordat. Han lovar dock att skicka det om de båda fortsätter sitt goda värv. I stället överräcker italienaren några romerska mynt av guld och silver, med porträtt på romerska kejsare, de stora föregångarna, bland dem Augustus, varpå mottagaren ber sin beundrare ingående berätta om sitt liv, vilket sker.

På förfrågan om vilket liv han vill leva redogör Petrarca för planerade verk, men hejdas av följdfrågan om vilket slags liv han vill leva. Svaret är ett liv i ensamhet och avskildhet, ett liv som böhmaren bestämt avråder från, och den bok Petrarca nyligen skrivit om det tillbakadragna livet betackar kejsaren sig för.

De båda följs åt en bit på vägen till Piacenza, och tar farväl inför kröningsfärden. Året därpå skickas Petrarca på medlingsuppdrag av Liguriens härskare till Karl IV, för att lösa regionen från dess gamla böhmiska ok. Kejsaren har då lämnat Italien, och resan blir lång över Alperna, med anhalt i Basel, och ritten måste gå ända till Prag. Där ser Petrarca Karlsuniversitetet, grundat 1347, och tas emot av ärkebiskopen, kanslern och hovet med dess paladiner.

Den med lärdom konverserande böhmiske härskaren hade utbildats i Frankrike, där han som lärare haft teologen och predikanten Pierre Roger. Läraren blev senare påve i Avignon med namnet Clemens VI, stod Petrarca nära, och var den som med en bulla gav Karl IV:s Praguniversitet dess privilegier.

Mest fäste sig Petrarca i Prag betecknande nog vid den unga kejsarinnan Anna av Schweidnitz, som imponerade på honom mer än någon annan kvinna gjort och som bevisade för honom sitt köns ädelhet, intelligens och dygd, en prydnad för riket som i romerska historien. Denna Anna är veterligen den enda kvinna Petrarca skrivit brev till, och kanske hans berömda kärleksdikter på toskansk dialekt inte hade någon adressat i hans unga förvillelsers franska och provensalska Gallien.

Intresset för Petrarca som brevskrivare har i Sverige vuxit markant på senare år och avsatt mycket framstående bidrag, nämligen tidskriften Aiolos dubbelnummer om Petrarcas brev (nr 50–51) 2015 – hundra år efter att föregångaren Vilhelm Ekelund drog lansen för Petrarcas prosaverk och betraktade poetens Lauradiktning som genant i Ur Francesco Petrarcas brev 1915 – samt Överallt främling: åtta brev om resor, med översättning, noter och efterskrift av Lars-Håkan Svensson och förord av Håkan Trygger, 2017. Den nu föreliggande volymen är ett exempel på detta nyväckta intresse.

Anders Hallengren är författare och litteraturforskare vid Stockholms universitet.