Något litet om lidandet

Det har inte funnits en ny introduktionsbok på svenska om ondskans problem sedan Thomas Anderbergs Guds moral utgavs för drygt 20 år sedan. Teologie doktor Francis Jonbäck, tillika forskare om religiös och sekulär agnosticism vid Uppsala universitet, har nu fyllt denna lucka med sin korta, men kärnfulla, skrift Meningslöst lidande.

Boken är skriven utifrån den anglosaxiska, analytiska religionsfilosofins perspektiv, vilket bland annat kommer till uttryck i att Jonbäck i huvudsak refererar till teologer och filosofer ur denna tradition, så som Alvin Plantinga, Paul Draper, Peter van Inwagen eller Richard Swinburne för att nämna några få. Som introduktionsbok riktar den sig till studenter på grundnivån, men den kan även med behållning läsas av en intresserad allmänhet. Det kan sägas redan nu, att den lyckas med att kombinera en lättsam ton och ett lättbegripligt språk med formaliserade filosofiska argument.

Utifrån den analytiska religionsfilosofins perspektiv ställer Jonbäcks lilla bok Meningslöst lidande den existentiellt viktiga och alltid lika aktuella frågan om varför meningslöst lidande finns. Jonbäck inleder med en beskrivning av de existentiella problem som han själv har ställts inför med hänvisning till Shusaku Endos roman Tystnaden och de fruktansvärda förföljelserna av de kristna på 1600-talet under Edo-perioden. Själva resonemanget i boken tar i första kapitlet sin utgångspunkt i frågan hur en allgod, allsmäktig och allvetande Gud kan tillåta att lidande förekommer, att ondskan finns. Efter att ha definierat hur han själv vill förstå Gud, gett en beskrivning av vad ”meningslöst lidande” kan vara, och fört ett resonemang om att lidandet åtminstone ibland kan vara nödvändigt för att uppnå ett större gott, formulerar Jonbäck ett argument mot Guds existens baserat på den sannolika förekomsten av meningslöst lidande: sannolikt finns meningslöst lidande, om det finns meningslöst lidande så finns inte Gud, alltså finns Gud sannolikt inte. Det är detta argument som sedan återkommer i bokens resterande kapitel i olika former och som står i fokus. Under hela boken får läsaren också stifta bekantskap med Johan, Sara och Tomas som inspirerade av förföljelserna i det dåtida Japan på var sitt sätt begår onda handlingar som skapar vad som kan anses vara meningslöst lidande.

På sitt välstrukturerade analytiska sätt presenterar Jonbäck två möjliga svar på det ovan nämnda argumentet: (1) så kallade teodicéer som försöker förklara varför Gud tillåter lidande och (2) det agnostiska svaret som säger att vi inte kan veta om det är sannolikt att meningslöst lidande finns. Teodicé-svaret formuleras som ett kumulativt svar där lidande beskrivs som ”[…] en konsekvens av människors fria vilja, som är nödvändig för det större goda som utgörs av möjligheten till ansvar, kärlek, dygd och att kunna träda in i en relation med Gud”. Jonbäck diskuterar två invändningar, den ena baserad på att det är okänsligt mot de lidande att formulera en sådan teodicé och den andra att det goda inte väger upp det onda i det föreslagna svaret. Den första invändningen ställer Jonbäck sig tveksam till, medan han drar slutsatsen att den andra invändningen har ett visst berättigande. Här kan sägas att Jonbäck möjligen ägnar för lite tid åt okänslighetsinvändningen. Skulle det inte kunna vara så att varje försök att förklara lidandet också i viss mening förringar lidandet? Med det sagt så lyckas boken med sitt mål att ge en inblick åt vilka håll man kan tänka i förhållande till teodicé-svaret.

I det tredje kapitlet tar Jonbäck sig an det agnostiska svaret. Här är hans slutsats att det agnostiska svaret håller och vi därför inte kan veta om det är sannolikt att det finns meningslöst lidande. Invändningar som diskuteras är för det första problemet att om vi inte vet att lidande eventuellt kan leda till ett större gott så vet vi inte heller om vi bör ingripa eller inte. Här menar Jonbäck att vi givetvis bör handla utifrån det goda och onda som vi känner till. Den andra invändningen riktar sig mot agnosticism som sådan. Vi bör, säger Jonbäck, tro att vi är berättigade att göra existensomdömen om vi har tagit hänsyn till en representativ del av materialet. Det skulle dock kunna vara så att Gud bedrar oss, avseende hur världen är beskaffad, med syfte att nå ett större gott. Här menar Jonbäck att det går att leva med tanken att Gud döljer för oss hur världen i själva verket är om syftet är ett större gott.

Avslutningsvis ger Jonbäck en kort sammanfattning av de tidigare kapitlen, han berör kort frågan om varför Gud inte visar sig och ger uttryck för en viss existentiell förtvivlan. Här återvänder Jonbäck till de existentiella frågorna som ledde honom till att ta sig an ondskans problem från ett religionsfilosofiskt perspektiv.

Det kan sägas att boken är väl värd att läsa för den som vill få en kort och lättförståelig introduktion till hur man kan argumentera kring lidandets problem från ett analytisk religionsfilosofiskt perspektiv. Just formaliseringar av argumenten kan många gånger avskräcka läsaren då de kan göra ett tekniskt, nästan matematisk intryck. Här läggs dock de formaliserade argumenten upp på ett pedagogiskt tydligt sätt. Tankegångarna sammanfattas och repeteras så att de blir förståeliga även för den oinvigde. Möjligen kan läsaren tycka att boken är något kort, men jag ser det snarare som en merit: att med få ord på ett koncist sätt ge en tydlig bild av möjliga religionsfilosofiska svar på en svår existentiell fråga. I det här fallet skulle man med rätta kunna använda uttrycket less is more.

Boken lämnar med sin korthet också gott om utrymme för vidare reflektioner varav ett spår förvisso är Jonbäcks nya forskningsprojekt om sekulär och religiös agnosticism.

Oliver Li är teol.dr i religionsfilosofi vid Uppsala universitet.