Petrus i Rom

Denna bok är ett försök att så grundligt som möjligt analysera de litterära uppgifterna om att Petrus skulle ha vistats i Rom och där ha lidit martyrdöden. Det arkeologiska problemet berörs endast i förbigående och helt kortfattat: ”Det råder i dag enighet om att en Petrusgrav varken finns i nekropolen under Peterskyrkan eller någon annanstans i Rom” fastslås det kategoriskt (s. 4). Texterna erbjuder desto mer att diskutera, och det sker också här.

En bibelläsare kommer genast att tänka på 1 Petrusbrevet – det enda som möjligen kan gå tillbaka till aposteln. ”Babylon” i 5:13 har ibland tolkats som ett chiffer för Rom, men enligt Zwierlein utesluts detta av brevets innehåll och Babylon skall ses som ett annat sätt att uttrycka ordet diaspora i inledningsversen.

Betydligt utförligare behandlas Clemens brev till korinthierna. Detta brev i de apostoliska fäderna har alltid tillskrivits en hög ålder och dateras vanligen till tiden närmast efter Domitianus förföljelse år 95. När det i 1 Clem 5 sägs att Petrus fick ”avlägga vittnesbörd” i Rom syftar det dock inte på ett blodsmartyrium utan har en mera allmän betydelse. Det sägs inte heller att Petrus var i Rom, och eftersom hela brevet ändå bör dateras till tiden omkring 125 är dess källvärde begränsat. En anledning till denna sendatering är fågel Fenix i 1 Clem 25, som figurerar först på Hadrianus mynt.

Redan här märks ett drag som är genomgående i nästan hela boken: sendateringarna. Sådana är givetvis inget nytt inom vetenskapen, men sällan har de utnyttjats så konsekvent som här. Nästan alla notiser om Petrus i den fornkyrkliga litteraturen är väsentligen mycket yngre än vad man i regel har trott. Att Petrus över huvud nämns och att han säges ha varit biskop i Rom beror som regel på att man har tolkat (och ofta missförstått) en notis hos en äldre författare.

Eller också kan en hel samling av texter ha uppkommit som en fiktion. Mycket viktiga hos Zwierlein är Ignatios av Antiochia sju brev till församlingarna i Mindre Asien och Rom. I ingressen till brevet till romarna talas det om ”den kyrka som presiderar inom romarnas område”. Här är det inte tal om Petrus, men den yttersta motiveringen för denna ställning måste rimligen vara att Petrus (och Paulus) har en särskild relation till Rom. Alltså måste detta brev bortförklaras. Det sker genom att hela den ignatianska corpus förklaras vara pseudonym och inte alls tillkommen vid den tid man vanligen anser. Det rör sig om en ”brevroman”, tillkommen för att kunna uppvisa de brev av Ignatios som nämns i Polykarpos brev till filipperna.

Det skall erkännas att Zwierlein ingalunda är den förste som betvivlat äktheten av Ignatiosbreven. Det skedde redan på 1600-talet, men under 1900-talet har de flesta menat att breven är autentiska. Det ovan refererade argumentet från Polykarpos brev är inte heller det enda skälet som anförs i denna bok. En analys av breven visar att de förutsätter kännedom om den valentinianska formen av gnosis och hör hemma i en senare period än man vanligen anser.

Så fortsätter det. Roms biskopslista hos Iraeneus av Lyon med Petrus som första namn kan visserligen inte frånkännas Irenaeus, men har inget som helst källvärde. Den är sammansatt av namn som hämtats från brev i Nya testamentet, till exempel Linos i 2 Tim 4:21. Ingående analyseras även det berömda stället i Adversus haereses 3 enligt vilket kyrkan i Rom har ledningen (potentior principalitas) och att därför andra kyrkor måste vara samstämda med den. Det är onödigt att framhålla, att detta enligt vår författare inte alls innebär vad man skulle kunna tro.

Hur skall man då förklara uppkomsten av traditionen om att Petrus varit i Rom? Den finns inte förrän c:a 150 hos Justinus Martyren och beror på att en inskrift i Rom (som återfanns på 1500-talet) felaktigt har kopplats samman med magiern Simon i Apostlagärningarnas åttonde kapitel. Denne vederlades av Petrus, och eftersom inskriften i Rom (som i verkligheten gäller en sabinsk gudom) tolkades som syftande på samme person, så måste även Petrus ha varit i Rom och bekämpat honom där. Omkring 170 har så biskop Dionysios av Korinth felaktigt läst 1 Clemensbrevet som att Petrus och Paulus skulle ha grundat församlingen i Rom likasom den i Korinth. Till martyrer under Neros förföljelse blir de båda apostlarna först i Petrus och Paulus martyrakter omkring 190.

Men vad är den slutliga motiveringen till alla sendateringarna i denna bok? Det går inte att värja sig mot intrycket att det är det monarkiska episkopatet. När Ignatius i alla sina brev går in för det monarkiska episkopatet, så visas just därigenom att breven inte kan vara så gamla. Vilket skulle bevisas. Genom denna uppfattning visar sig vår författare höra hemma i den äldre tyska patristiska traditionen. Hur som helst: några tillförlitliga källor om att Petrus skulle ha varit i Rom finns inte.

Vilken ställning man intar till Zwierleins framställning beror i hög grad på om man accepterar hans dateringar. För en som har sysslat en del med fornkyrkan förefaller författaren inte vara särskilt samstämd med den nu gällande patristiska forskningen. Men givetvis är det fullt befogat att undersöka Petrustraditionerna utifrån en grundläggande skeptisk hållning.

Anta att Zwierlein har rätt. Anta att Petrus aldrig varit i Rom. Skulle det vara en katastrof? Ingalunda. Kyrkan har endast fastslagit att biskoparna i Rom härleder sitt primat från Petrus. Att Petrus har varit den förste biskopen i Rom har aldrig upphöjts till en dogm. Och väl är det – historiska sanningar har ofta måst revideras.

Det finns också stora förtjänster i Zwierleins bok. Aldrig tidigare har det tagits ett så samlat grepp på de litterära Petrustraditionerna som här. Den kritiska utgåvan av Petrus och Paulus martyrakter är mycket omsorgsfullt gjord. Men den hyperkritiska metoden leder tyvärr till att flera av dessa förtjänster kommer i skymundan. Framställningen är också mycket teknisk och ställer höga krav på läsaren. Utan ganska omfattande kunskaper i latin och grekiska lönar det sig knappast ens att försöka komma utöver de sammanfattningar som finns till de olika kapitlen.

Till sist: någonstans bakom alla fornkyrkliga författare som har läst och missförstått varandra anar man dunkelt en historisk verklighet. Den kanske inte bar namnet Petrus. Men den måste vara värd att lära känna.