I de utstöttas värld

Villkoren för 1800-talets ryska straffångar gestaltas på ett mycket trovärdigt sätt i Pjotr Filippovitj Jakubovitj’ dokumentärroman I de utstöttas värld. Författaren vet också väl vad han talar om. Jakubovitj (1860–1911) satt själv fängslad i Sibirien för revolutionär verksamhet, i sällskap med fångar av olika slag, under en relativt lång period. Texten, som omspänner 760 tättryckta sidor, belyser både straffmetoder och sociala orättvisor i det gamla Ryssland.

Romanens har kanske sin främsta styrka i berättarens inkännande porträtt av sina medfångar. Han beskriver bland annat tjuvar, mördare, intellektuella och luffare som inte mindes sin härkomst. Några av dem kommer dessutom själva till tals i brinnande inlagor som griper tag om läsaren. Det handlar om tungt kroppsarbete, tortyr, ideliga hot om isoleringscell, slit i gruvor, kyla, förnedring, fotvandring i den sibiriska frosten – men också om kortspel och vodka.

Kring detta gör berättaren egna observationer under vistelsens gång. Han urskiljer inte minst fångarnas frånvaro av ånger. De flesta tycktes rentav nöjda med sina brott och ”tog mycket lätt på […] de främmande liv som förötts”. I något ljusare passager skildrar berättaren sina försök att lära fångarna att läsa och skriva, trots förbud att inneha penna och anteckningsbok i fängelset. Han lär dem alfabetet och påbörjar högläsning i cellen. Fångarna visar stor aptit. ”Pusjkin var omtyckt och förstods av alla utan undantag”, poängterar han. Den verkliga favoriten var dock Gogol, vars verk lästes om och om igen. Verksamheten kom sedan att mattas av i takt med att ledningen drog öronen åt sig. Orden togs på allvar, som alltid i Ryssland.

Bland de fångar som oftast tar till orda märks den unge juden Schuster, som på berättarens önskan börjar nedteckna de händelser som fört honom in på brottets bana. Oskyldigt anklagad för juvelstöld och hårt straffad av sin far flydde han till en synagoga, fångades in och tvingades då erkänna ett brott som han inte begått. Därefter hamnade han i häkte, torterades, varpå fadern slog honom medvetslös med en vrede som gränsar till vanvett.

Detta och några andra exempel fångar läsaren med den kraft som bara det självupplevda kan rymma. Det känns att orden är sanna. Lika intressant är författarens syn på fångarnas villkor, som i nedanstående rader: ”I ett annat historiskt ögonblick och under andra samhällsförhållanden skulle en sådan människa ha blivit politiker eller en protestantisk fanatiker, men vår gråa verklighet skapade av honom en enkel suput och rufflare och sedan en ofrivillig mördare.”

Boken rymmer även reflexioner kring brott och straff, ondska, skuld och lidande, liksom den i rysk traditionen förankrade föreställningen om att ”det i själen på de mest depraverade människor finns det heligaste heliga”. Där leder tanken gärna till Dostojevskijs fängelseskildring Döda huset.

En lika god stilist är Gajto Gazdanov, som tillhör de exilförfattare som uppmärksammats i hemlandet först efter kommunismens fall. I gengäld har många ryska utgåvor tillkommit sedan dess. Gazdanov föddes 1903 i S:t Petersburg och växte upp i Sibirien och Ukraina. Kort efter oktoberrevolutionen flydde han utomlands och kom så småningom till Paris, där han efter en tid som hamn- och fabriksarbetare började studera vid Sorbonne. Romandebuten skedde år 1930, men författarskapet kom att bära mest frukt efter andra världskriget. Gazdanov hann skriva nio romaner fram till sin bortgång 1971.

Bland de mest intressanta märks Alexander Wolfs vålnad, som publicerades i New York redan 1947 och som nu föreligger i stilsäker svensk översättning. Det är en kort men tät text på 120 sidor, välskriven, psykologiskt laddad. Samtidigt ryms spänning. Romanen bär vissa drag av en detektivhistoria, där ett och samma skeende tecknas ur skilda vinklar för att sedan långsamt falla på plats.

Handlingen tar sin början under det ryska inbördeskriget. Berättarjaget skildrar hur han i självförsvar skjuter en ryttare som hastigt tycks avlida. Därpå ger han sig av från platsen. Flera år senare finner han en bok av en författare som i en av sina noveller tycks skildra just denna händelse. Varje detalj i beskrivningen verkar överensstämma med berättarens minnen av förloppet. Efter ännu en tid råkar han i Paris en emigrant som på en rysk restaurant öppenhjärtigt lyfter fram scener ur sitt liv. Denne Vladimir Petrovitj Voznesenskij visar sig vara god vän till nämnde författare, och hans föreställningar om det speciella stridsögonblicket sammanfaller delvis med berättarens egna minnen. Den skjutne tycks alltså fortfarande vara vid liv.

När de båda männen brutit upp väcks berättarens förflutna till liv. Vissa minnesbilder kommer till uttryck i en intensiv inre monolog. Berättarjaget försjunker i dystra tankar, plågad av de sår som kriget orsakat honom. Här anar man en självbiografisk botten. Gazdanov anslöt sig själv i unga år till Vita armén, som stred mot bolsjevikerna under inbördeskriget, och redan här, i romanens inledande avsnitt, uppdagar läsaren att berättaren bär spår av en svår sjukdom, en personlighetsklyvning som denne själv tycker sig kunna se hos den frånvarande novellförfattaren. Är då denne Wolf en själsfrände, kanske hans dubbelgångare? Berättarens egen historia ger inte något tydligt svar på den frågan. Hans hågkomster kretsar kring mer diffusa livsskeden, däribland tragedier som han i vissa ögonblick kunnat väga mot en illusion av ”fridfull och nästan abstrakt lycka”, en känsla av räddning.

Tids nog visar sig ljuset från en annan sida. Under en boxningsmatch som berättaren av en händelse ges i uppdrag att bevaka möter han en ryska vid namn Jelena Nikolajevna. De båda utvecklar en livaktig förbindelse. På samma restaurant som tidigare återser berättaren sedan den muntre Voznesenskij, som nu sitter i sällskap med författaren, Alexander Andrejevitj Wolf. Här möter sålunda det ansikte som förföljt berättaren under så lång tid, och inför vilket han länge utvecklat ånger och skuld. När de båda återses två dagar senare erkänner hjälten att det var han som avlossade skottet. Ur detta erkännande föds så småningom ett samtal om livet och döden, och berättaren söker sedan nå en klarhet genom vilken lidandet och sorgen ska kunna förstås. För ett ögonblick tycks han kunna förlika sig med de tragedier som han upplevt. Genom sin journalistik råkar han därefter människor i marginalen, däribland brottslingar, och texten tar sedan en abrupt vändning som leder till en dramatisk upplösning.

Romanens styrka sitter just i spänningsmomenten, och i den mättade atmosfär som omger karaktärerna. Samtidigt tecknas väl utarbetade personporträtt. Texten ger också rum för röster ur det förflutna. Själva röståtergivningen är dock osäker ibland. De älskandes dialog känns litet ansträngd, knuten, utan den lediga puls som utmärker stora delar av berättandet. De båda ges också en snarlik ton, vilket gör dialogen mindre effektiv. Trots dessa brister är detta en högst läsvärd roman.