Ett brustet halleluja

De flesta skönlitterära prosaförfattarskap förknippas med en geografisk och språklig hemvist. Det är svårt att ringa in författarskap som helt och hållet lyfter sig över dessa rum. I intervjuer med förra årets nobelpristagare i litteratur Mario Vargas Llosa fick denne flera gånger frågor som pejlade spänningen mellan hans tillvaro som världsmedborgare och hans täta förbindelse med hemlandet Peru. Han konstaterade vid ett tillfälle att även det författarskap som söker att vara, eller av sig självt råkar bli, globalt måste ständigt återvinna en djup förankring i en regional identitet.

Vi förknippar Strindberg och Söderberg med Stockholm. Henning Mankell och Birgitta Trotzig förbinds – om än med helt olika horisonter – med dimmorna över de skånska fälten. Lagerlöf och Tunström skildrar Värmland. Världsmedborgaren Lars Gustafsson skulle trots allt inte blivit den han nu är utan Västerås och Bergslagen som skådeplatser.

Men den geografiska platsen uttrycker förstås inte ensam allt. Den är en sorts samlingspunkt för ett språk och en kultur som kopplas ihop med en trakt, som författaren sugit in under ett visst, oftast formativt, skede av sitt liv. Liv och dikt hör ihop hur mycket de litteraturvetenskapliga uttolkarna än försöker att skilja dem åt.

Den lundensiska litteraturvetaren Anna Clara Törnqvist har i sin avhandling om Christine Falkenlands författarskap tagit fasta på en regional tillhörighet i skärningspunkten mellan region, religion och språk för att borra sig ner i ett författarskap med en skrämmande och fascinerande religiös problematik. Sextiotalisten Falkenland debuterade på 90-talet som poet, men övergick efter en handfull uppmärksammade diktsamlingar till romanförfattande med det schartauanska Västsverige som scen. Dagen före julafton 2003 publicerade hon en mycket stilsäker psalm (i traditionen från Bo Setterlind) i tidningen Dagen med refrängen ”Hör mitt brustna Halleluja”; denna kan i det närmaste förstås som en sorts credo. Förmodligen och förhoppningsvis kommer den att leta sig in i den kristna sångskatten om den får en kännspak melodi. Anna Clara Törnqvist koncentrerar sin tematiska bok på en svit av fyra romaner publicerade av Falkenland under perioden 1996–2000: Släggan och städet, Skärvor av en söderslagen spegel, Min skugga och Själens begär. Denna romansvit är ett slags via dolorosa, som klagande sjunger om en salig skuld som längtar efter en Förlossare.

Från den psykoanalytiska vokabulären hämtar Törnqvist termen ’urscen’ för att sammanfatta den sociala, existentiella och religiösa nöd som de av Falkenland skildrade romanpersonerna är drabbade av. Dessa nödsituationer återfinns i en karg västkustsk miljö och i ett teologiskt rum som avspeglar västsvensk protestantisk fromhet i allmänhet och schartauansk i synnerhet. Skildringarna av den yttre miljön bidrar starkt till att understryka de inre skeendena hos romanfigurerna. Berättelserna beskriver destruktiva relationer, inte minst mellan män och kvinnor.

Avhandlingsförfattaren läser romantexterna tematiskt, och det övergripande temat som hon väljer är tro–tvivel, men samtidigt kunde man lika gärna säga att det underliggande och mest betydelsefulla temat i berättelserna nog är ondskan, synden och människans ofrånkomliga dragning till det destruktiva samt offrets roll. I de fyra romaner som Törnqvist analyserar är människors – i synnerhet kvinnors – utsatthet i fokus och det tvivel man kan spåra härrör i första hand ur erfarenheten av fysisk ondska i form av våld, ofta sexuellt våld, begäret efter att få härska över andra och upplevelsen av den egna otillräckligheten och förtvivlan uttryckt i kroppsligt erfaren syndighet. Det tvivel och den ångest som uppstår hos dessa introspektivt orienterade människor har inget att göra med intellektualitet eller med filosofernas Gud; man söker kort och gott att överleva i en djävulsk situation.

Med rätta hävdar författaren att Bibeln är den viktigaste källan till intertextualitet och dialogicitet för Falkenland. Samtidigt pekar Törnqvist på relationen till psalmer och böner. Hon har en finkänslig förmåga att spåra dialogen med de bibliska skrifterna och att fördjupa förståelsen av romanerna genom detta friläggande av samband. Med intertextualitet menas ofta ekon från, hänvisningar till och ibland rena citat av texter. Dialogiciteten som litterär teknik tränger djupare och innebär att ett böljande samtal skapas, en dialog i vilken både konsensus och motsättningar uppstår.

När författaren understundom höjer blicken utöver Bibeln till den teologiska traditionen hemfaller hon dock utan att problematisera till en klassisk protestantisk teologihistorisk mall: Paulus–Augustinus–Luther (i det här fallet tolkad genom Paul Althaus och Ola Sigurdson). Efter egen läsning av romanerna förefaller denna koppling inte alls tydlig. Frågan är om författaren inte kunde ha mycket att hämta också på annat håll, inte minst i den så explicit närvarande schartauanska föreställningsvärlden. Hennes kortfattade kommentar på sidan 272 ”I sin koncentration på den lagiska sidan av tron är Falkenlands författarskap med säkerhet influerad av Schartaus lära” är alldeles för trubbig. Den traditionsfåra som Törnqvist snuddar vid på sidan 71, nämligen katolsk senromantik, vore också värd att fördjupa liksom paralleller till 1900-talets renouveau catholique och varför inte till Lars Ahlin, den store förebedjaren.

När Törnqvist mer fritt – och inte i anslutning till vissa intertextualiteter – analyserar romanteman av olika slag blir hon skarpare, såsom i avsnitten om bildbegreppen ’självbild’, ’avbild’, ’gudsbild’ i anslutning till romanen Skärvor av en söderslagen spegel. Texten blir då mindre lärd, men mer givande.

Christine Falkenlands universum är djupt och tydligt förankrat i en kristen tradition och i en realistiskt kärv människouppfattning. Hon kompromissar inte på något sätt; hennes värld förblir komplex. I en kommentar till sitt författarskap säger Falkenland att hon, när hon återfick tron, trodde att den helige Ande tydligare skulle verka i hennes författarskap: ”Men det har inte blivit så tydligt, inga lovsånger, utan än mer stångande mot den stängda dörren. Må det vara så.” Denna komplexa kompromisslöshet får en säker uttolkning av Anna Clara Törnqvist, och hennes avhandling är en utmärkt introduktion till författarskapet och tjänar också som en fördjupad reflektion för lekmannens Falkenlandläsning. Mycket mer funnes att säga om detta särpräglade författarskap – inte minst ur teologisk synvinkel. Här befinner vi oss så långt bort från gottköpskristendom som tänkas kan.