Petrus och det nyöppnade fängelset

På 300-talet började de kristna i Rom berätta att aposteln Petrus suttit fängslad i det Mamertinska fängelset i Capitoliumkullens sluttning ned mot Forum Romanum. Detaljerna i Petrus lidande (Passio Petri) broderas ut i en latinsk text som tillskrivits Linus, han som räknas som Petrus efterträdare. Denne s. k. Pseudo-Linus berättar: ”Också fångvakterna Processus och Martinianus bönföll honom och sade: ’Gå vart du vill, för nu har säkert kejsaren glömt bort dig […] Efter det att du döpte oss i det Mamertinska fängelset i den heliga Treenighetens namn och lät en källa springa fram ur klippan genom att be och göra korstecknet, har du kunnat gå fritt vart du har velat’” (Passio Petri, 5).

i det mamertinska fängelset, denna obehagliga konstgjorda grotta, finns en källa, som i ett ännu äldre lager av innebörder och funktioner tillbads som en källnymf i sitt underjordiska tempel. Nya arkeologiska utgrävningar och undersökningar 2000–2009 har funnit offergåvor från 500- till 200-talen f. Kr. Arkeologen Patrizia Fortino har visat att detta var en underjordisk helgedom i anslutning till det äldsta Roms stadsmurar kring Capitolium. Underjordiska helgedomar hade en särskild funktion i den grekiskromerska religionen. Där skötte man relationerna med underjordens gudaväsen genom att kasta ned saker i gropar, utifrån samma urmänskliga ordlösa impuls som tvingar dagens turister att kasta mynt i alla håligheter de möter. När stadsmuren byggdes om på 300-talet f. Kr. infogades källnymfens underjordiska tempel i murarna och blev ett fängelse, men av ett alldeles särskilt slag: här offrades statens värsta fiender till underjorden.

I den romerska kulturens sista tidevarv lagrades nya berättelser ovanpå gamla och betydelser och tolkningar överlappade varandra. Under 300-talet utvecklades en frodig berättarglädje om Petrus sista dagar både i ord och bild. Sarkofagreliefer och väggmålningar visade nu gärna hur Petrus grips av romerska soldater, hur han förnekar Jesus, och hur han slår på klippväggen i det Mamertinska fängelset för att döpa Processus och Martinianus i vattnet från den källa som springer fram. Bakom Petrus genomskinliga gestalt skymtar man här Moses, som med sin stav slår fram en källa ur klippan under ökenvandringen. Petrus blev en ny Moses som främste representant för apostlakollegiet och därmed för kyrkan, som i den helige Ande mottog den nya lagen, så som Moses mottog lagtavlorna i öknen.

Det är alltså en invecklad historia som flätats samman i det Mamertinska fängelset. Mest känt är det för de romerska historikernas berättelser om hur det fungerade som fängelse för besegrade och fängslade kungar och upprorsmän, som först visades upp i den segrande fältherrens triumftåg och sedan kastades ned i det Mamertinska fängelset, där de ströps eller svalt ihjäl, som den galliske ledaren Vercingetorix, besegrad av Julius Caesar 46 f. Kr., Numidiens kung Jugurtha, besegrad av den romerske fältherren Marius 106 f. Kr., eller anhängarna till den upproriske politikern Catilina år 62 f. Kr. Fängelset användes som fängelse ännu på 300-talet men kom snart att räknas bland minnesplatserna för Petrus och Paulus. De nya utgrävningarna har funnit intressanta spår av olika epoker. Äldst är den tidigare okända källhelgedomen, som var ett högt välvt runt rum, först under senare perioder reducerat till den runda källare man kan besöka i dag. Till källnymfens tempel hör votivgåvorna från 500-talet f. Kr. och framåt. Andra nya upptäckter är kristna väggmålningar från 700-talet e. Kr., en tid då flera viktiga byggnader kring Forum Romanum förvandlats till kristna kyrkor, som senatskurian strax i närheten, vigd till det bysantinska helgonet Hadrianos, och kejsarpalatsets vestibul på andra sidan Forum som blev kyrkan Santa Maria Antiqua.

Andra nyupptäckta målningar går fram till 1100- och 1300-talen. Platsen förknippades allt mindre med undergörande vatten och alltmer med lidande, och här vördas sedan många århundraden ett särskilt krucifix som bars runt i procession vid viktiga tillfällen. Kyrkan som byggdes ovanpå fängelset blev dyr att underhålla och anförtroddes därför på 1600-talet åt Roms välmående snickarkorporation, som vigde den till den helige Josef: San Giuseppe dei Falegnami.

Den 29 juni, då minnet av apostlarna Petrus och Paulus firas på en och samma dag, öppnades det Mamertinska fängelset på nytt för allmänheten efter att ha varit stängt för utgrävning och renovering. Platsen faller under Roms statliga antikvariemyndighet, som nu har anförtrott den åt Roms stifts pilgrimsorganisation ORP. Fängelset kan nu besökas varje dag kl. 9–19 i grupper om högst 25 personer, och man måste boka plats i förväg genom ORP (usp@orpnet.org). Det som presenterades i slutet av juni var en visning avsedd för fromma italienska katolska pilgrimer. Löfte gavs om att komplettera med många andra skräddarsydda visningar för de olika grupper av besökare, studenter, forskare och nyfikna från skilda länder som kan tänkas besöka en plats med så många olika betydelsenivåer och historiska faser.

firandet av petrus OCH PAULUS minnesdag den 29 juni inleddes som vanligt dagen före med första vespern den 28 juni, som påven Benedictus XVI firade i Pauluskyrkan i södra Rom, på den plats där enligt traditionen Paulus begravdes. Till Paulusårets avslutning 2009 presenterades en undersökning av sarkofagen under högaltaret där kyrkans byggherrar på 300-talet placerade vad de menade var Paulus kvarlevor (Signum 2/2007; 6/2009). I samband med årets firande kunde påven inviga en utställning med fynd från utgrävningen av kyrkans tidigmedeltida kloster. Resterna av klostermurarna skymtar under en ny byggnad med bokhandel och kafé söder om kyrkan. De senaste åren har en rad platser förknippade med Petrus och Paulus dammats av och fått en ny relevans både i forskning och för romresenärer (Signum 9/2000).

de fromma legenderna från senantiken och medeltiden förknippar ett otal platser i Rom med Petrus och Paulus fysiska närvaro. En del av dem besöks än i dag av tusentals personer varje år. Apostlarnas närvaro i Rom är ingen likgiltig fråga för moderna människor men är svår att fokusera vetenskapligt. 300-talets kristna var säkra på att apostlarna dött i Rom. Dagens forskare nagelfar de äldsta texterna och somliga av dem är mindre säkra på saken. Debatten i denna gamla fråga fick nytt liv i fjol genom en bok av den klassiske filologen Otto Zwierlein (Petrus in Rom: die literarischen Zeugnisse, Walter de Gruyter 2009), som genom en ny analys av Clemensbrevet och en omdatering av Ignatius av Antiochia hävdar att det inte finns säkra uppgifter om Petrus död i Rom före slutet av 100-talet.

Men det är inte så lätt att datera antika texter exakt, och de äldsta kristna texterna skrevs i väntan på världens slut, med andra syften än att fungera som klara och detaljerade historiska källor. På 100-talet blir de kristna mer intresserade av sin historia, och de kristna i Rom skryter med att de har två apostlagravar medan andra städer på sin höjd har en enda. Från den tiden blir berättelserna om Petrus och Paulus i Rom allt utförligare och vördnaden för dem lämnar också tydliga fysiska spår. Men arkeologiska undersökningar av de bägge apostlagravarna kan inte hejda en vetenskaplig diskussion om hur säker identifikationen är, på samma sätt som debatten stormat om det verkligen var Alexander den stores far Filip II av Makedonien eller någon annan som begravts i den ståtliga grav som upptäcktes 1977 nära Thessalonike. Diskussionen kommer aldrig att avslutas helt, men den visar att frågan om Petrus och Paulus i Rom är en av de historiska frågor som kanske mest angår moderna människor. Frågan handlar nämligen i grund och botten om med vilken rätt och auktoritet den katolska kyrkan talar i dag. Och det vill många människor veta.

Olle Brandt är doktor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.