Picasso och forntida föregångare

Antikt lergods och modern bildkonst kan tyckas ha föga gemensamt – utom att de på specialmuseer ofta visas i alltför stora mängder – men de kompletterar varandra högst lyckosamt på en gästande utställning hos Moderna museet i Stockholm: Picasso och Medelhavets myter.

Den är tilltalande redan genom att inte vara alltför stor; museets tillfälliga lokaler, de gamla spårvagnshallarna, är begränsade till ytan. Där samsas antika sargade statyer av rikt draperade gudinnor i marmor med keramik och figuriner som går hundratals och ofta tusentals år längre tillbaka i tiden. De möter Picassos egensinniga former och expressiva förvrängningar i skilda material: oljemålningar och grafik men också keramik och brons. Det blir en oväntad och fascinerande uppvisning i formernas fantasi.

Iberiska figuriner från slutet av den förkristna tiden får ett märkligt, högst förstorat eko i hans egna sena statyer, som tycks nästan utsågade i bleck, så föga tredimensionella är de. Andra figurer från tidiga medelhavskulturer, t.ex. den kykladiska, visar en tidig stilisering av kvinnokroppen, som kan berika vår uppfattning av Picassos egna bronser med svällande kvinnohuvud, där näsorna påminner om hjälmbuskar. Kontrasterna är stora men visar samtidigt hur länge och hur konsekvent bilderna i konsten har arbetat med helt andra medel än realismens.

Här finns tavlor från skilda epoker i Picassos liv, tungt vilande gestalter eller rått förvridna kroppar: den stulna men återfunna målningen av en kvinna vid en källa kompletteras av en betydligt större teckning av samma motiv, vilket ger möjlighet till intressanta jämförelser.

Till de vackraste hör långa grafiska serier, som visar hans skicklighet som tecknare, förmågan att med enkla linjer ge liv och tyngd åt människor, gärna nakna kroppar fulla av en behärskad åtrå.

Urvalet visar ofta samma motiv ur den antika mytologin, främst då manliga blandväsen mellan människa och djur: den behornade faunen/satyren, som ofta spelar flöjt i vingudens följe, hästmannen centauren (med en annan stavning kentauren), upptill man och nedtill häst och slutligen den tjurhövdade Minotauros, det människoslukande odjuret i labyrinten. Här finns både skräck och tjusning och någon gång humor, som när en centaur kör en droska, där han själv är hästen.

En rad grekiska vaser från arkaisk och klassisk tid, raffinerat färgsatta lerkärl i svart och rött, visar hur den tidens målare framställde satyrer, centaurer och kampen mot Minotauros. Det sparsamma urvalet gör det möjligt för en betraktare som inte är specialist att med behållning betrakta alla de enskilda kärlen och deras framställningar.

Roligast på hela utställningen är Picassos egna lerkärl i det stora formatet, där han leker med former och med sina egna versioner av fauner och den athenska ugglan, verkligen charmfulla ting. Uttrycksfull men sedd utifrån en bister verklighet är en utsvulten get i brons, allt vittnesbörd om den formfantasi som är ett av Picassos kännetecken, kanske det mest sympatiska av dem. Tretusen år av overklighet i förkristen bild möter den mästerlige formförvrängaren från vårt eget sekel. Den egensinniga modernismen hos Picasso har sina rötter mycket djupt i myllan kring Medelhavets stränder, där de gamla bilderna ännu kan ljuda av ekon från myter och riter kring för länge sedan slocknande stjärnor på gudarnas himmel.