Nådens ordning

När en människa ärligt och på allvar ser på sitt eget (andliga) liv, erfar hon knappast att allt står rätt till, att allt är i sin ordning. Snarare är vi benägna att med Lars Ahlins fräna ord ropa: ”Nådens oordning! det skall bli mitt huvudord […] Den sanningen ska jag aldrig släppa när dom kommer och berättar för mig om nådens ordning. Att dom fromma inte såg! Att dom inte hade upptäckt hela tillvarons förbannande oordning! Om någonting är allestädes närvarande så är det väl oordningen! […] Vad brydde jag mig i grunden om den religiösa oordningen! Det var ju livets egen djävulska oordning som grep mig” (Min död är min). Eller suckar vi kanske mer fromt som Therese av Jesusbarnet inför den svindlande vägen uppför berget Karmel och ber Gud om att få åka hiss upp till de himmelska boningarna?

I sin bok Hur Gud blev verklig tar Emilie Griffin, en amerikansk intellektuell (mer får vi just inte veta om hennes yttre liv), oss med på sitt eget andliga äventyr genom livets oordning mot erfarenheten av att Gud trots allt skriver rakt med krokiga linjer. Med på denna resa har hon erfarenheterna hos en skara av de mer kända ”konvertiterna” under 1900-talet: Dorothy Day, Avery Dulles, G.K. Chesterton, Bede Griffiths, C.S. Lewis, Thomas Merton, Dorothy Sayers m.fl. men också religionspsykologen William James. Citaten och hänvisningarna till dessa andliga vänner är många och väl valda. Efter läsningen erfar man att författarinnan i blygsam diskretion hållt läsaren på armlängds avstånd från sin egen person genom att ofta klä sin egen erfarenhet i andras formuleringar. Genom detta skrivsätt ställer hon sig som en i raden av omvända.

Emilie Griffin är en intellektuell person. Hennes andliga väg är en intellektuell brottningskamp, där det diskursiva tänkandets fördelar och begränsningar tydligt framträder. Redan i innehållsförteckningens rubriker känner den något vane läsaren igen ordningen – nådens ordning nyformulerad: Att vända, Åtrå, Diskussion, Kampen, Överlåtelse, Efteråt.

Det resonerande stadiet i omvändelsen (Diskussion) passeras inte av alla, hävdar Griffin. Det är en temperaments- eller läggningsfråga. Här skildrar hon utförligt sin egen och andras diskussion med vetenskaperna, främst naturvetenskaperna och filosofin. Intellektets omvändelse sker (oberoende av intellektuell förmåga) mer eller mindre snabbt och är en mer eller mindre svår kamp. Hjärtats omvändelse är alltid en smärtsam process.

Den motsättning mellan livets oordning och nådens ordning som Ahlin ger uttryck åt i sin romandialog är skenbar. Livet liksom omvändelsen är en process, i vilken människan förs fram till en djupare klarhet. Trots mycket av den yttre och inre oordningen kan människan dras närmare och närmare Gud – den Treenige, den Trefaldige – som förenar mångfald och enhet. När jag överlåter mig själv till Guds barmhärtighet drivs jag in i en kris, säger Griffin. Att våga släppa tron på oordningens och den egna viljans primat och kasta mig ut i tro på att barmhärtighetens famn är redo att omsluta mig kan inte ske utan beslutsångest och nervositet. Brudgummen fumlar nervöst med ringen, eftersom han vet att något oåterkalleligt håller på att ske. Vi förstår att Pauli ord om att ”alla som döpts in i Kristus också har blivit döpta in i hans död” gäller oss. Vi måste dö från oss själva. De ljusa och trosvissa omvändelseberättelserna (även av erkänt fromma och heliga personer) är efterhandskonstruktioner eller rent av falska, om denna överlåtelsens trånga port inte fokuseras.

På andra sidan överlåtelsens trånga port erfar Griffin ”ett ömsesidigt igenkännande”. Hon beskriver detta genom den underbara slutscenen i Cyrano de Bergerac, där Roxanne förstår att berättelsens hjälte Cyrano älskat henne i en rad förklädnader och att denna kärlek gjort henne till den hon är. Hennes ögon har öppnats och hon förstår: ”Det var du, och det kunde jag ha vetat var gång jag hörde dig säga mitt namn.” Gud talar till oss som Cyrano till Roxanne med en sådan röst som jag minns att jag hörde för längesen…”. ”Inte att vi har älskat Gud, men att han har älskat oss; älskat oss då, när vi inte kunde förstå det och nu när vi kan förstå det; älskar oss med en kärlek som är brinnande, öm och personlig” (s. 162).

Emilie Griffins bok slutar inre som sagan. Hennes kapitel ”Efteråt” är en enkel men insiktsfull beskrivning av ”helgelsekampen”. ”den dagliga omvändelsen”. Detta är också en karakteristik av hela boken – den är insiktsfull och talar rakt till läsaren. Så här års förtjänar ett av de många själasörjarråden att citeras: ”Att försumma en fastetid är att försumma ett år i sitt andliga liv”.