Kyrkan, tiden och år 2000

”Kyrkan respekterar tidens mått: timmar, dagar, år, århundraden. Hon vandrar tillsammans med varje människa och gör var och en medveten om hur dessa tidsmått är fulla av Guds närvaro och hans frälsande verk.”

Orden är påven Johannes Paulus II:s i hans apostoliska brev ”Inför det tredje årtusendet” (Tertio millennio adveniente, härefter förkortad TM, citatet från TM 16). Därmed anger han anledningen till att kyrkan vill fira det kommande millennieskiftet: Gud är närvarande i tiden. Inkarnationen, människoblivandets under är Guds särskilda närvaro i den tid han skapat och nu helgar. Mässan, kyrkoåret, tidebönen ger oss en delaktighet i frälsningen som är avpassad efter tidens och rummets dimensioner.

Befriande tidsuppfattning

Annars har ju kristendomen närmast en linjär tidsuppfattning och vill befria människan från fångenskapen i ett cykliskt världsförlopp eller ur fatalismens och determinismens järngrepp. Tiden är för kristen tro Guds fria skapelse, ett utrymme skapat för människan att fritt söka Gud och förverkliga sin kallelse att tillsammans med medmänniskorna kultivera och helga världen. Människan är skapelsens präst, och den kosmiska liturgi som börjar här i tiden fullbordas först i evigheten.

I sig själv är dock tiden varken helig eller absolut. Firandet av millennieskiftet, eller ”Det stora jubelåret” som det kallas, är meningsfullt, fastän vår tideräkning bygger på ett beräkningsfel.

Upphovet till den kristna eran, som det heter på fackspråk – tideräkning är egentligen sättet att mäta tiden och beräkna årets längd – var munken Dionysius Exiguus. År 525 gjorde han i Rom upp en påsktabell, dvs. en tabell för när påsken skulle infalla de närmaste 95 åren. Därvid införde han den nya principen att numrera åren efter Kristi födelse, i stället för den dittills vanliga efter kejsar Diocletianus regeringstillträde 29/8 284. Att räkna år efter den siste store kristendomsförföljaren tyckte Dionysius var ovärdigt. I stället gällde nu Kristi födelse som utgångspunkt, daterad till 25/12 753 ab Urbe Condita (efter Roms grundläggning). 754 a.U.C. blev således år 1 i den kristna eran, – något år noll har tvärtemot populära föreställningar aldrig funnits. Som bekant misstog sig dock Dionysius.

Enligt Matt 2:1 ff. och Luk. 1:5 föddes Jesus under Herodes den stores regering. Vi vet emellertid att Herodes dog år 4 f. Kr, varför den kristna eran bygger på en felberäkning. På grund av att denna era fått en så allmän utbredning är dock detta fel svårt att korrigera. Kanske har det inte heller någon egentlig betydelse, för som påven skriver: ”Bortsett från om tideräkningen är exakt, utgör tvåtusenårsminnet av Kristi födelse – ett utomordentligt stort jubelår, inte bara för de kristna utan indirekt för hela mänskligheten, eftersom kristendomen spelat en så framträdande roll under dessa tvåtusen år. Det är betecknande att tideräkningen nästan överallt utgår från Kristi ankomst till världen. Hans ankomst är alltså mittpunkt för den idag mest använda kalendern. Är inte detta ännu ett tecken på det ojämförliga bidrag Jesu födelse givit till världens historia?” (TM 15).

Jubelårets mål och mening

Det som kyrkan firar är alltså Jesu födelse, inkarnationens under. Den exakta tidpunkten är inte avgörande. Tusenårsskiftet är en anledning att på ett särskilt sätt ställa världshistoriens avgörande händelse i centrum, den händelse varigenom ”tiden fullbordades” och evigheten började (TM 9).

Konkret betyder detta att den katolska kyrkans stora jubelår börjar på julafton 1999. 1 enlighet med den gamla jubelårstraditionen skall påven då öppna den heliga Porten i Peterskyrkan. Den hålls sedan öppen under hela året och genom den skall pilgrimen inträda. Den ursprungliga seden, belagd från år 1400, var dock att en särskild port i Laterankyrkan skulle öppnas under jubelåret. Senare infördes bruket att öppna en helig port i var och en av de fyra påvliga huvudkyrkorna i Rom, Peterskyrkan, Laterankyrkan, Santa Maria Maggiore och San Paulo fuori le mura. Enligt tradition skall pilgrimen besöka dem alla.

Det första jubelåret firades år 1300. Då var grundtanken att man genom pilgrimsfärd till Rom och besök vid Petri och Pauli gravar skulle skaffa sig en fullständig avlat. Avlaten har alltså varit med från början, men anknytningen till GT:s jubelår kommer först senare, med det jubelår som Clemens VI utlyste i en bulla år 1343, och som ägde rum 1350 i påvens frånvaro.

Påvarna residerade vid denna tid i Avignon. Från och med nu var tanken att vart femtionde år skulle vara jubelår, som i GT Redan 1389 föreskrev dock Urban VI att intervallet skulle vara 33 år, motsvarande en mansålder. Följden blev att både 1390 och 1400 firades som jubelår, enligt de två beräkningarna. År 1470 var det dags att ändra på nytt. Paulus II föreskrev att jubelår skulle hållas vart 25:e år, något som med vissa undantag hållits sedan dess. Det senaste ordinarie Jubelåret hölls 1975, men 1983 utlyste Johannes Paulus 11 ett extra jubelår till 1950-årsminnet av Jesu död.

Åter till gemensam bot

Avlaten, som historiskt sett varit intimt förknippad med jubelåret, är en kyrklig lära som ofta missförståtts och varit utsatt för missbruk. Handeln med avlatsbrev förbjöds av Trientkonciliet strax efter reformationen. Bakgrunden till avlatsläran finns i fornkyrkans botgöring.

Under de första århundradena skulle nämligen grova synder bekännas inför biskopen som förelade syndaren en tid av bot. Man var då utesluten från kommunionen, och genom ett botfärdigt liv skulle man visa sin ånger och vädja till sina medkristna om deras förbön. Syndaförlåtelsen innebar återupptagande i kyrkans gemenskap.

Under tidig medeltid kom den offentliga boten ur bruk, och privatbikten slog igenom på bred front. Denna infördes troligen av iriska munkar som missionerade på kontinenten. I och med att syndaförlåtelsen i bikten följer direkt på bekännelsen, frågade man sig vilken funktion botgöringen (satisfaktionen) då hade. Syndaförlåtelsen innebär ju Guds förlåtelse. Men synden har även konsekvenser för förhållandet till medmänniskorna. Den skadar gemenskapen, kyrkan.

Eftersom man samtidigt kom att alltmer se bikten i juridiska termer – prästen uttalar i absolutionen Guds frikännande dom – kom man att införa distinktionen mellan eviga straff och timliga straff. De eviga straffen påläggs av Gud och efterskänkes därför ovillkorligt i avlösningen. De timliga straffen kan, på Guds uppdrag, påläggas av kyrkan eftersom synden också skadar gemenskapen. Botgöringen eller gottgörelsen kom nu att likställas med de timliga straffen. Även om man är förlåten av Gud måste man gottgöra skadan som åsamkats medmänniskorna och lära sig att inte synda.

Avlaten skall ses i förlängningen av detta. Eftersom kyrkan är en kropp, så lider lemmarna med varandra (1 Kor 12:26–27), och kan också hjälpa varandra. Den godhet och helighet som tillförs kyrkan genom helgonen (”helgonens förtjänster”) utgör en skatt, ur vilken kyrkan kan ösa för att hjälpa de svaga. Avlat, av tyskans Ablass, efterskänkande, latin indulgentia, innebär att kyrkan efterskänker eller byter ut en del av botgöringen mot något annat.

En pilgrimsfärd, varigenom kristna tar en mer intensiv del i kyrkans fromhetsliv, kan ersätta en individuellt relaterad botövning. Påven och lokala biskopar kan

utfärda allmän avlat, knuten till speciella tillfällen och händelser i kyrkans liv.

Idag spelar avlatsläran, åtminstone på våra breddgrader, en undanskymd roll i kyrkans liv. Men än är den inte avskaffad. Kanske kan dess mening sägas vara att uttrycka gemenskapsaspekten i kyrkans liv, också när det gäller något så personligt som synd och förlåtelse.

Också det stora jubelåret är förenat med avlat. Men det är påfallande att andra saker står i centrum för Johannes Paulus II:s skrivelse och för förberedelserna. Avlaten nämns endast en gång (TM 14), och då i anknytning till det profetiska talet om ”ett nådens år från Herren”.

Gemensam glädje skall synas

Inkarnationen står i centrum för påvens tankar kring jubelåret. 1983 firades minnet av korsfästelsen. Nu skall Jesu födelse stå i centrum. Herrens ankomst var en synlig och påtaglig händelse. ”Därför är det riktigt att glädjen över denna ankomst får ett yttre uttryck. Detta visar att kyrkan gläder sig åt frälsningen. Hon inbjuder alla att glädjas och försöker göra så att frälsningens kraft kan nå alla. År 2000 kommer därför att firas som ett stort jubelår” (TM 16).

Men storleken innebär inte att innehållet är ett annat än vid varje annat jubileum. Det är bara ett särskilt viktigt tillfälle att manifestera glädjen över evangeliet.

Denna glädje är gemensam för alla kristna. Johannes Paulus II säger därför: ”En av kyrkans mest brinnande böner till Herren i denna betydelsefulla tid inför det nya årtusendet är att de kristnas enhet skall växa till full gemenskap” (TM 16). Att påven har ett starkt personligt engagemang på denna punkt går inte att ta fel på. I sin encyklika om ekumeniken för två år sedan inbjöd han andra kristna att med honom öppna en dialog om formerna för utövandet av Petrusämbetet (Se Signum 1995/6). I jubelårsorganisationen ingår därför en särskild ekumenisk kommission, och i TM 55 föreslår påven att ett allkristet möte skall hållas år 2000.

Påvens planer för jubelåret gäller dock inte bara dialog och gemenskap med andra kristna. Som initiativtagare till fredsbönen i Assisi 1986, då företrädare för världsreligionerna samlades, vill han att jubelåret skall främja dialogen mellan religionerna. Särskilt viktig är därvid dialogen med judar och muslimer. Påven skriver: ”Därför undersöks nu hur man kan organisera både historiska möten på de symboliskt laddade platserna Betlehem, Jerusalem och berget Sinai, för att främja dialogen med judar och anhängare av islam, och möten med företrädare för världens stora religioner i andra städer” (TM 53).

Själv önskar påven under jubelåret ”besöka alla de platser som ligger längs den väg som Guds folk av det Gamla förbundet gick, från Abrahams och Moses platser via Egypten och berget Sinai till Damaskus, den stad som bevittnade Paulus omvändelse” (TM 24).

Firandets förverkligande

Firandet av jubelåret kommer alltså ingalunda att koncentreras till Rom. I förberedelserna ingår en särskild kommitte för firandet i Jerusalem, och generellt gäller att firandet ”skall ske samtidigt i det Heliga landet, i Rom och i lokalkyrkorna över hela världen” (TM 55). I varje stift eller biskopskonferens finns därför ansvariga för planeringen av 2000-årsfirandet, som i samarbete med kurians speciella organ för jubelåret skall förbereda firandet över hela världen. Ett möte för alla Nordens katoliker kommer att hållas i Vadstena sommaren 2000.

Den direkta förberedelsen av jubelåret handhas i Rom av en kardinalskommitté. Den leds av den baskiske kuriekardinalen Roger Etchegaray, prefekt för det påvliga rådet för fred och rättvisa. Tolv underkommissioner har fått särskilda uppgifter.

Det finns en teknisk kommission, en för massmedia och en för firandet i Rom. En liturgisk kommission förbereder gudstjänsterna. Kommissionen för de nya martyrerna har till uppgift att konkretisera påvens tankar om att vårt århundrades martyrer skall uppmärksammas vid firandet. Minnet av alla, kända och okända, som under vår tids diktaturer lidit för sin tros skull måste bevaras, och dokumenteras, menar Johannes Paulus II. ”Detta blir också en impuls och ett uttryck för ekumenik. Helgonens och martyrernas ekumenik är kanske den mest övertygande” (TM 37). Bland kommissionerna finns också en för interreligiös dialog, en för ekumenik och en historisk-teologisk.

Den sistnämnda har en särskilt grannlaga uppgift. Den skall nämligen ta upp påvens tanke att kyrkan och de kristna bör göra bot inför tusenårsskiftet, och då inte enbart individuellt. Påven skriver: ”Därför är det riktigt att kyrkan inför årtusendets slut blir medveten om och tar på sig sina barns synder och erinrar sig de omständigheter under historiens gång, då dessa avlägsnat sig från Kristi ande och hans evangelium och uppvisat sätt att tänka och handla som utgjort verkliga motbevis och stötestenar i stället för vittnesbörd om ett liv som inspirerats av trons värden. […] Kyrkan bör göra denna övergång i klart medvetande om vad hon genomlevt under de senaste tio århundradena. Hon kan inte stiga över tröskeln till det nya årtusendet utan att uppmana sina barn att ångra sig och rena sig från fel, trolöshet, inkonsekvenser och senfärdighet till bättring. Att bekänna svagheter i det förflutna är en lojal och modig handling, som stärker vår tro och hjälper oss att möta dagens frestelser och utmaningar” (TM 33).

Som synes är det ”kyrkans barn” som anses ha syndat, inte kyrkan själv. Här ansluter påvens skrivsätt helt till Andra vatikankonciliet som säger: ”Kyrkan innesluter syndare i sitt eget sköte. Hon är helig, men samtidigt behöver hon alltid renas, hon går ständigt botens och förnyelsens väg” (Konstitutionen om kyrkan 8). Katolsk tro värjer sig alltså mot att kalla kyrkan själv ”syn

dig”. Det strider mot trosbekännelsens ”en helig kyrka”. Kyrkan i betydelsen den apostoliska tron och sakramenten, samt andra Kristi instiftelser har del i hans helighet och löfte om Andens bistånd. Men i sitt konkreta framträdande är hon en komplex verklighet med stora inslag av mänsklig svaghet och synd. Därför torde botakter från kyrkans sida, rätt förstådda, snarast uttrycka hennes trohet till Kristus och öka hennes trovärdighet.

Uppgörelse med splittring och intolerans

Johannes Paulus II betonar härvid särskilt den kristna splittring som varit ett av kännemärkena för det gångna årtusendet. ”Dessa synder i det förflutna är olyckligtvis fortfarande en börda och förblir ständigt närvarande frestelser. Det är nödvändigt att göra bättring och med kraft be om Kristi förlåtelse.” Förhoppningen är att ”vi kan möta jubelåret om inte helt eniga så åtminstone mycket närmare ett överbryggande av det andra årtusendets splittringar” (TM 34).

I detta sammanhang kan kanske uttrycket ”renande av kyrkans minne” vara adekvat. Det förekommer ofta i dialogen mellan den katolska och ortodoxa kyrkan. Även om vi inte kan ta på oss gångna generationers skuld – också själva tanken på en ”kollektivskuld” är komplicerad – så belastar gångna oförrätter ”kyrkans minne”.

Det som den historisk-teologiska kommissionen fatt på sin lott är dock framför allt vad påven avhandlar i den viktiga TM 35: ”Ett annat tragiskt kapitel i historien, som kyrkans barn måste återkomma till i en anda av botgöring, är att man särskilt i vissa århundraden tillgripit metoder av intolerans och rentav våld för att tjäna sanningen.

En riktig historisk bedömning kan inte bortse från att beakta påverkan från tidens kultur, som gjort att många i god tro menade att man vittnade om sanningen genom att kväva andras åsikter eller åtminstone marginalisera dem. Ofta har flera faktorer bidragit till att skapa förutsättningar för intolerans och skapat ett känsloklimat, vilket bara stora andar, som verkligen var fria och uppfyllda av Gud, på något sätt lyckades undvika. Men de förmildrande omständigheterna befriar inte kyrkan från plikten att djupt beklaga svagheterna hos många av hennes barn, som smutsat hennes ansikte […] Av dessa plågsamma inslag i det förflutna kan vi dra en lärdom för framtiden.”

Kommissionen har till uppgift att historiskt och teologiskt bereda en sådan botakt på några punkter. Man har därför valt ut två teman, antisemitismen och inkvisitionen. På den förra punkten finns redan en dialog mellan Påvliga rådet för kristen enhet och The International Jew-ish Committee On Interreligious Consultations om förhållandet mellan antisemitismen och judeutrotningen i Tredje riket. När det gäller inkvisitionen finns, som en medlem av kommissionen påpekat, en mängd ny detaljforskning, men ingen övergripande sammanställning och utvärdering.

Den historisk-teologiska kommissionen, under ledning av påvens ”husteolog”, dominikanpatern Georges Cottier, planerar därför att före millennieskiftet arrangera två vetenskapliga symposier i Rom för att belysa frågeställningarna. Resultatet kommer att överlämnas till påven, som själv avgör om något av detta skall bli föremål för ett offentligt uttalande.

Johannes Paulus II har på denna punkt en viss erfarenhet och driver gärna denna typ av frågor. Mest känt är att han gav den påvliga vetenskapsakademin i uppdrag att noggrant pröva det historiska materialet kring processen mot Galilei, och tog upp resultatet i ett tal 1992 (jfr Signum 1992/9-10). Man kan också tänka på påvens uttalande om utvecklingsläran nyligen (Signum 1996/9-10) och den kommission i Tjeckien som skall pröva frågan om en rehabilitering av Jan Hus, bränd på bål som kättare 1415. Nyligen bad också representanter för den katolska biskopskonferensen i Italien den protestantiska Valdenserkyrkan om förlåtelse för ”det lidande och de oförrätter” som man åsamkat Italiens protestantiska minoritet. Detta skedde den 16 februari vid en gudstjänst i den stora Valdenserkyrkan nära Vatikanen.

Dialog och forskning mot fördomar

Det karaktäristiska i dessa händelser är att de föregåtts av djupgående dialog och/eller en noggrann historisk prövning. Man undviker generella skuldbekännelser. Kyrkans uppgörelse med det förflutna syftar inte till att bekräfta fördomar om den katolska kyrkan eller ge bränsle åt kyrkokritiken. Tvärtom är det viktigt att se till de historiska omständigheterna. Så har t.ex. den nyare forskningen vederlagt myterna om att stora skaror skulle ha fallit offer för inkvisitionens dödsdomar under medeltiden. Dess förhörsmetoder har också i jämförelse med vårt århundrades skådeprocesser kommit att framstå som relativt humana. Ändå kvarstår naturligtvis frågan: vad berättigade kyrkan över huvud taget att initiera eller medverka till dödsdomar mot kättare?

Vi kan naturligtvis under de givna historiska omständigheterna inte utan vidare skilja ut religiösa motiv från politiska. Vidare måste man räkna med att i både kyrka och samhälle tolerans och respekt för oliktänkande vuxit fram successivt som en kollektiv insikt. Ändå måste frågan ställas, och kyrkan är den enda institution som har tillräcklig kontinuitet med det förflutna för att göra detta.

År 2000 är ett ”Heligt år” eller ett ”Stort jubelår”. Den senare termen anknyter till Gamla Testamentet. Enligt 3 Mos 25:8–28 skulle vart femtionde år vara ett år då egendom och arv återställdes, då slavar frigavs och marken skulle få vila. I anknytning till detta menar påven att ”de kristna/skall/föra alla världens fattigas talan och peka på jubelåret som en lämplig tidpunkt för att tänka på att helt eller delvis få de internationella skulder som hotar många nationers framtid avskrivna” (TM 51). Påven framhåller att en av rötterna till kyrkans sociallära finns i denna jubelårstradition (TM 11).

Optimism inte millenniarism

Det är uppenbart att Johannes Paulus II ser fram emot år 2000. Hela hans pontifikat har kännetecknats av en utåtriktad aktivitet. Han har genom uttalanden och handlingar av teckenkaraktär försökt driva på utvecklingen inom ekumeniken, den interreligiösa dialogen och när det gäller lösandet av världens akuta problem. I allt detta finns inte bara en viss otålighet, utan också en tydlig optimism. Men påven avvisar tanken på att hänge sig åt en ny millenniarism, dvs. tron att ett nytt årtusende skall innebära en ny gyllene tidsålder (TM 23). En sådan var aktuell under 1200- och 1300-talet då många väntade att den av abboten Joachim av Fiore (el. 1202) förkunnade Andens tidsålder skulle bryta in.

Däremot vet vi väldigt litet om stämningarna kring det förra millennieskiftet. Det är knappast troligt att så många människor visste om att det skedde. Dessutom har man i olika tider räknat årets början på olika sätt. I den kristna kalendern har så olika tidpunkter som juldagen, I januari, Marie bebådelse och 1 september använts. Än idag räknas den senare tidpunkten som kyrkoårets början enligt byzantinsk tradition. Först under 1700-talet blev bruket att börja det borgerliga året den 1 januari allmänt i Västeuropa. Därmed uppstod också skillnaden gentemot kyrkans år som alltmer kom att räknas från Första Advent. Enligt en medeltida tradition börjar nämligen de liturgiska böckerna med denna söndag.

Påven har heller inte fallit tillbaka på apokalyptiska föreställningar om tidens snara slut. Ändå har han ända sedan sin första encyklika talat om förberedelsen för år 2000 som ett ”nytt advent”. Själv säger han i Inför det tredje årtusendet att ”förberedelsen för år 2000 blir nästan en tolkningsnyckel för detta pontifikat” (TM 23). Han ser också Andra vatikankonciliet 1962-65, med dess grundläggande förnyelse av den katolska kyrkan, som ett verk av den gudomliga försynen, ”genom vilket kyrkan inledde den omedelbara förberedelsen av jubelåret 2000” (TM 18). 1 detta sammanhang nämns också påvens resor som ”ett viktigt redskap i arbetet med att tillämpa Andra vatikankonciliet”.

Kyrkan skall med andra ord se framåt, lyssna till vad Anden har att säga till ”kyrkan och kyrkorna idag”. Vi hoppas och förbereder oss på Guds rikes slutliga ankomst, utan att kunna tidfästa det. Men det är viktigt, säger påven ”att fästa uppmärksamheten på de hoppets tecken som finns i slutet av vårt århundrade”, av teknisk och civilisatorisk art (TM 46). Johannes Paulus II har tilltro till människans förmåga att skapa rättvisa och fred, och att skapa ”en kärlekens civilisation” som han brukar säga. Våga hoppas, hette den bok av honom som kom ut på svenska 1995. Och när han valts till påve inledde han sitt tal på Petersplatsen med orden ”Var inte rädda”. Kristus visar vägen till framtiden, så skulle man kunna formulera påvens vision inför millennieskiftet.

Som ovan nämnts skall jubelårsfirandet börja på julafton 1999. Men innan dess har påven skisserat ett program för hela kyrkans förberedelse. Skrivelsen Inför det tredje årtusendet kom ut 1994. Han urskiljer där en första fas som skall göra kyrkan medveten om ”jubelårets värde och innebörd i människans historia”. I denna första fas betonas särskilt boren, och det är i detta sammanhang de ovan citerade orden om kyrkans självrannsakan förekommer. Den andra fasen är den direkta förberedelsen. Här skall varje år ägnas en reflektion över en av de tre gudomspersonerna och ett sakrament. 1997 års tema är Jesus Kristus, och de troende uppmanas dessutom att återupptäcka dopet som det kristna livets grundval (TJI 40–43). 1998 ägnas åt Anden och besinning över konfirmationens sakrament (TM 4448). 1999 slutligen ägnas åt reflektion över Fadern, ”Jesu Kristi Fader”, och åt en särskild förnyelse utifrån botens sakrament. Det skall i detta sammanhang framhållas att Johannes Paulus II började sitt pontifikat med att utge de två encyklikorna Redemptor hominis (1979) och Dives in Misericordia (1980), om Jesus Kristus respektive och Gud Fader. 1986 följde encyklikan om den Helige Ande, Dominum et Vivificantem. I båda berör han förberedelsen för millennieskiftet. Denna genomtänkta uppläggning av förberedelsen skall sedan utmynna i själva jubelårets lovprisning av Treenigheten, särskilt i den heliga eukaristin: ”De tre åren av omedelbar förberedelse blickar fram mot detta mysterium: från Kristus och genom Kristus, i den heliga Anden, till Fadern. I denna betydelse närvarandegör och föregriper firandet av jubelåret målet och fullbordandet av varje kristens och kyrkans liv i den treenige Guden” (TM 55).

Det är en grandios vision och uppläggning Johannes Paulus II gett firandet av år 2000. Ändå är det inget nytt och märkvärdigt i innehållet. De spektakulära inslag som millennieskiftet kan komma att ta sig i det profana firandet finns inte här. Vi högtidlighåller inte ett klockslag, inte övergången från en epok till en annan, enligt en konvention om hur åren skall räknas. Vi firar den händelse som den konventionella tideräkningen visserligen hänvisar till men som ständigt är närvarande i kyrkans liv, inkarnationen. Meningen med millennieskiftet kan sammanfattas i orden: ”Allt bör kretsa kring jubelårets främsta syfte, som är att stärka tron och de kristnas vittnesbörd” (TM 42).

Litteratur:

Tertio millennio adveniente, Inför det tredje årtusendet. Påven Johannes Paulus II:s Apostoliska skrivelse. Sv. övers. utg. av Katolska bokförlaget 1996.

Preparing for the Year 2000. The complete text of John Paul II’s letter Tertio millennio adveniente (As the third millennium draws near) and the Vaticans oficial commentary on how to prepare for the Great jubilee of the Year 2000. Urbi et Orbi Communications 1996. (Innehåller en rad uppsatser av medlemmar bl.a. i den historisk-teologiska kommissionen.)

Tertium Millennium. Bulletin edited by the Central Committee for the Great jubilee of the Year Two Thousand. Piazza della Citta Leonina, 9, 1-00193 Rom.

Adolf Adam, Ostern alle Jahre anders? Zur Geschichte und Verbesserung des Kalenders. Bonifatius Verlag, Paderborn 1994.