Ett torn

Den i Malmö hemmahörande poeten Kristian Lundberg (född 1966) har nu utkommit med sin fjärde diktsamling och befäster därmed bilden av en diktare stadd i lovande utveckling. Liksom hos Jesper Svenbro finns det ett lokalt, skånskt inslag, men det är mest märkbart i form av vissa rubriker, t.ex. Påsk, Kirseberg, Malmö. Lundbergs poesi är vida mindre konkret än Svenbros senare diktning, den är mindre berättande och metaforerna är mera undanglidande. Men den lundbergska musan är väl värd att lära känna, inte minst för sina metafysiska inslag.

Någon bekännelsepoesi är det visserligen inte fråga om. Också här undviker poeten alla bindningar: den kristna tematiken glimmar till ibland, men utvecklas aldrig. Författaren arbetar med en hel rad av relationer: far – son, rum – värld, dag – natt, tid – evighet. Men grund-metaforen är ”tornet”, som tycks stå bl.a. för allt det som överskrider den egna existensen och ger rätta proportioner åt tillvarons komplexa mångfald:

En hand som fångar in

ett par lyckliga diktrader

svävande fria

klockan fem på morgonen

är ett torn högre än jag själv …

En feberhet pojkarm

klöst i solljus och ensamhet

är ett torn högre än jag själv

Tornet står i det bibliska bildspråket för något fast och betryggande, ett värn i nödens tid. Och det kan behövas, ty skaldens tillvaro är fylld av ovisshet och kaos. Då blir tornet en möjlighet att finna sig själv, eller, som det heter med en anspelning på Axel Ebbes skulptur ”Mannen som bryter sig ut ur klippan” i Lund:

Jag är trogen den här bilden

av en man som förgäves

försöker att bryta sig in

mot sig själv

Det märkliga är dock, att kaos i någon mening tycks vara granne med eller rent av identiskt med Gud. Här talar något av mystikerns upplevelse av motsatsernas enhet, complexio oppositorum. För några år sedan gav Gunnar D. Hansson ut en bok om Lars Ahlins roman Fromma mord med titeln Nådens oordning. Den sammanställningen – till synes paradoxal – fångar något av innehållet i Lundgrens poesi:

Jag står stilla i mitten av rummet

jag väntade mig inte att du skulle

finnas här, sluten djupt i mig,

som en kärna av kaos iden fastare

ordningen

Det är ofta svårt eller omöjligt att veta vem den tilltalade i dessa dikter är. Ibland är det sonen, ibland läsaren, och ibland – kanske här – Gud. Också denna glidning måste vara avsiktlig. Men någon egentlig panteism ger inte poesin uttryck åt. Gud både omtalas och tilltalas som skild från världen. Och vad mera är: Kristus och påskskeendet spelar en stor roll. Det framgår tydligt av diktsviten Påsk i Kirseberg, där berättelsen i Johannes II om Lasaros uppväckande bildar en viktig referensbotten. Här möter vi också den av Jean Paillard undersökta djurmetaforiken för Kristus (Du skickade en salamander, 1987):

Kristus är lämnad ensam

som en överkörd korp

slängd i diket

I en annan dikt talas det om ”en återfödd pelikan”, också det säkert en kristussymbol. Maria och Kristus återkommer i en dikt där en ikon spelar en central roll. Det är märkligt hur denne poet med små medel och ett raffinerat enkelt språk kan skapa dikter av nästan smärtsam skönhet och stort djup. Han skriver på ett ställe om sig själv:

Det finns dagar när jag

yr av förtvivlan eller vanmakt

reser mig ur sängen och verkligen

försöker att bli Kristian,

alltså kristen!

Läsaren kan inget annat än att önska diktaren all framgång i en sådan färdriktning. Detta också för att vi skall få flera diktsamlingar av detta slag och därigenom uppleva ”en droppe nåd/en ljusveke nedsänkt i en djupare brunn”.