Platsen för mötet med den Andre

Gud uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält då det var som hetast på dagen. Abraham lyfte sina ögon, såg tre män framför sig, skyndade sig emot dem och bugade sig ned till jorden och sade: Har jag funnit nåd för dina ögon, så gå inte förbi din tjänare.

Var kan man idag möta den mystiske vandraren, den som är Tre och En, och hoppas att han inte går förbi?

All kommunikation förutsätter symboler. En gest, ett ord, en bokstav är en symbol. Ännu mer är vi hänvisade till symbolspråk när vi måste säga något bortom den handfasta verkligheten av kroppar, hus, bilar, hundar, blommor och telefoner. Vi måste ta till bildspråk, metaforer. Det går inte att tala om sina känslor utan bilder hämtade från det kroppsliga: man är övergiven, uppåt, nedtryckt, översvallande. Man måste hänvisa till en kroppslig, påtaglig värld av upp och ned, av kroppar i ett rum, av vätska i en behållare, för att säga det abstrakta, som dock är precis lika verkligt som det konkreta. Det finns inget annat språk.

Människan måste alltså uttrycka sig i symboler, överförda från det fysiska rummet. Ännu mera påtagligt blir detta när man skall tala om mening och kärlek, om livet och döden, om Gud. Sådant kan aldrig reduceras till tabeller eller avhandlingar, inte ens till fina predikningar. Det måste gestaltas med hela kroppen inkopplad, med ord, musik, gester, materiella ting.

Denna allmänmänskliga princip gäller i högsta grad för kristendomen, vars kortaste sammanfattning lyder: Ordet blev kött. Gud som till sitt väsen är osynlig och ogripbar har själv tagit initiativet att komma människan till mötes och bli konkret i den process som vi kallar ”uppenbarelsen”. Utan detta närmande vore människan utlämnad åt famlande i mörkret. Hennes första upplevelse i moderlivet, i den sekund då de första obestämbara ljuden utifrån når ett medvetande som sedan aldrig upphör att ställa sig frågor, det är blott första tecknet på denna sanning: man blir människa först när man uppfattar en verklighet utanför sin egen, någon som kallar, någon som väntar. I mörkret väntar någon, ett erbjudande att ta fasta på, en inbjudan att börja söka sig dit rösten kallar. Guds röst ljuder i det inspirerade ordet och det inkarnerade Ordet.

Den grundläggande händelsen är att Gud talat till människan och själv har blivit människa och fortsätter att genom sin Ande appellera till människans frihet. Den händelsen måste gestaltas om och om igen. Guds möte med människan måste fortsätta att utspelas i bönen och riten. Den priviligierade platsen och tiden för detta möte mellan Gud och människa är gudstjänsten. Liturgin använder hela repertoaren av symboler för att konkretisera epifanin, Guds framträdande i människans stund på jorden. De symboliska uttrycken sker i en viss kulturs språkvärld, om det alls skall uppstå en kontakt med de människor som agerar i gudstjänsten.

Samtidigt är Guds tilltal nödvändigtvis annorlunda, främmande, anstötligt. Guds röst ljuder inte för att bekräfta förutfattade meningar. Den rubbar mänskliga cirklar, spränger horisonter. Gud fyller inte i människans frågeformulär. Han talar till den som ger sig in på hans villkor. Han vill föra människan ut ur hennes slutna kamrar, ut i sin egen rymd. Det är en biblisk kungstanke att den inre hållningen är viktigare än yttre observans, ty ”lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av vädurar” (1 Sam 15:22). Det är hjärtats renhet som behagar Gud: ”Jag gitter inte höra ditt psaltarspel, men må rätten flöda fram som vatten” (Amos 5:24), och Jesus insisterar i denna tradition på att gudsdyrkan skall ske i ande och sanning (Joh 4:23). Varje språk kan bli en lögn, och gudstjänsten är inget undantag. Den kan degraderas till tom rit, tvångsfixering, kosmetika över missförhållanden, andlig underhållning.

Liturgi kommer av grekiskans leitourgia, en teknisk term med betydelsen ”tjänst på folkets vägnar, offentlig offerkult”, anordnad av gemenskapen för det reglerade umgänget med gudomen. Den kristna gudstjänsten bygger på men skiljer sig från denna mänskliga urinstinkt att frambära kult och offergåvor till gudarna för att dämpa sitt oroliga samvete och nedkalla lycka och framgång över livets riskabla företag. Här är det Gud själv som har tagit initiativet och lagt ord i människans mun och satt tecken i hennes händer, med vilka hon på rätt sätt kan dyrka honom och samtidigt finna sig själv. Dopet konsekrerar kungar och präster i denna nya kult. I dopet begravs man med Kristus för att stå upp med honom till ett nytt liv. Man vågar sätta namnet Fader på den som i sig är insvept i ovetbarhetens moln och omöjlig att nalkas.

I påskens mysterium, Kristi lidande, död och uppståndelse, har Gud till slut tagit slöjan av sitt ansikte. Människan får därför regelbundet delta i en liturgisk församling för att begå denna händelse genom att läsa de inspirerade orden och utföra de inkarnerade handlingarna, sakramenten. Där är Kristus själv närvarande enligt sitt löfte. Det är i själva verket han som handlar och bär fram sig själv som offergåva. Detta offer har en dubbel riktning. Gåvan som är Kristus själv frambärs av Fadern till människan, och människan får frambära den tillbaka till Fadern.

För att liturgin inte skall förlora balansen måste den dubbla riktningen respekteras. Gudstjänsten kan inte bara vara kult av Gud, ej heller bara uppbyggelse och undervisning av folket. I första fallet kan gudstjänsten urarta till ett hopande av privatmässor, som i senmedeltidens Västeuropa. I det senare fallet blir gudstjänsten ett slags katederundervisning, som den svenska så kallade aftonsången, en vesper som hade förvandlats till en lång predikan. I båda fallen överbetonades ämbetsbärarens roll på bekostnad av den vanlige kristnes.

Det är i denna klerikalisering av liturgin som man kan söka roten till dagens kris. När prästens roll blev en enmansföreställning som de andra iakttog som stumma vittnen, då tappade församlingen sugen och började söka andliga upplevelser någon annanstans än i sin församlingskyrka. Det är när församlingen tycker sig stå under förmynderskap eller bli manipulerad som den tappar intresset. Det måste lämnas ett utrymme för andlig kreativitet. Gudstjänsten skulle sätta igång en process i deltagaren, en process som skall fortgå utanför kyrkobyggnaden och göra livet till en liturgi, det vill säga en offergåva framburen helhjärtat, i en personlig spiritualitet.

Om Gud är det Goda, det Sanna och det Sköna bör detta återspeglas i gudstjänsten. Där borde skapas en rymd för upptäckter som inte från början är tillrättalagda av någon präst eller liturgikommission, men som inte heller kastar loss från den historiska uppenbarelsens ramar eller kyrkans bestämmelser. Så kan ske om man tillgodoser människans behov både av lovsång och undervisning, skönhet och tystnad, hängivenhet och näring för andligt liv och kreativitet. Det är onekligen svårt att göra alla aspekter rättvisa. Men gudstjänsten skulle vara en epifani, det vill säga: platsen där Gud visar sig för människan och människan förstår vem hon själv är genom att hon svarar på ett tilltal, ett rop, en kallelse, både med känsla och förstånd. Liturgin är varken mission eller skola, men den fungerar som bådadera, eftersom den är platsen där man vanligen först möter trons språk.

Västerlandets begåvning på gott och ont har varit viljan till intellektuell bearbetning av allt mänskligt liv. Det har i gudstjänstlivet lett till överintellektualisering. Upplysningstiden avskydde det dunkelt sagda och det dunkelt byggda och uppförde tempel med klarhet och klassisk rymd, men så kliniskt rena att vanligt folk kände sig som föroreningar i det vassa ljuset. De låga och mörka medeltidskyrkorna revs för att bilda stenfundament till tegnérladorna. Liksom dikten och konsten skulle vara genomskinlig, så skulle också gudstjänsten vara klar och utan mystiskt känslopjoller. Musiken, som gjort det möjligt för den vanliga människan att utgjuta sitt hjärta inför Gud, disciplinerades nu och gjordes ”kyrkligt värdig”, det vill säga, korrekt, avmätt, cerebral, i dålig mening högtidlig. Den personliga fromheten kom i kläm, och man fick söka hjärtats religion i väckelserörelserna.

Den didaktiska övervikten i gudstjänsten har man – och detta var högkyrklighetens insats – försökt balansera under det senaste decenniet genom en nyvunnen insikt om att människan kräver symboler och symbolhandlingar som inte från början är färdigdefinierade. Detta har på sina håll lett till en diffus symbolteologi utan någon riktigt fast punkt till vilken alla symboler tänks referera. Det är denna parad av fritt svävande metaforer som Hans Alfredsson parodierar i monologen om pastor Jansson: livet som påse, karamell, spårvagn.

Men kristendomen är grundad på historiska fakta, inte blott på tanke och texter. De kristna är visserligen inte bokens folk i riktigt samma mening som judarna eller muslimerna. Gud har inte bara sänt instruktioner via sina profeter, han har själv blivit människa av kött och blod och har låtit sina händer och fötter spikas fast på ett kors. Men inkarnationens händelser utan motsvarighet har avsatt spår i heliga och av Guds Ande inspirerade texter, som ger mönster och förmedlar liv till alla tider: Nya testamentet. Liturgins fundament är bekännelsen av sanningen om Guds väsen och om händelserna i frälsningens historia, detta som är föremål för de dogmer som kyrkan genom många århundradens medi—-ta-tion och lovprisning kommit fram till som rättvisande och förpliktande (om än otillräckliga) formuleringar av uppenbarelsens innebörd. Predikan, utläggning är oundgänglig. Predikan är inte i första hand katekesundervisning, men den måste på ett ansvarigt sätt återge kyrkans lära, inte blott predikantens impressioner inför nuet, kryddade med några bibelreferenser. I det senare fallet vore tystnaden bättre.

På katolsk botten ledde strävan efter begriplighet och folkets aktiva deltagande till en överbetoning av den verbala aspekten av gudstjänsten, med risken för ideologisering och moraliserande, där celebranten/predikanten missbrukar sin möjlighet att ensam gestalta och tala.

Men liturgen är bara en tjänare, ett instrument, en person utrustad med ett högt och ansvarsfyllt uppdrag, en som så mycket som möjligt skall träda tillbaka för sin uppgift. Liturgin skulle vara tältet i Mamres tere-bint-lund, platsen där man möter och äter med den andre, den obekante och välbekante, den som är En i Tre.
AC/AP