Trossamfundet Svenska kyrkan och religionsfriheten

Från och med den 1 januari år 2000 skall Sverige inte längre ha någon statskyrka. Den ersätts av en ny konstruktion utan tidigare motstycke: en i princip oberoende men av staten styrd och samtidigt extremt gynnad kyrka. Skillnaden kan vid första anblicken tyckas hårfin, men så är det inte. Den nya ordningen är nämligen tänkt att fungera i det nya årtusendet och vara anpassad till framtidens samhälle, om vars förhållanden vi visserligen vet föga. Det är detta som gör konstruktionen så märklig.

På 1500-talet var statskyrkosystemet en etablerad ordning som tycktes svara mot tidens krav. Nationalstater-na stärkte alla sin ställning i ett Västeuropa, som var sönderslitet av kyrkliga kriser, och furstarna tyckte sig ha rätt att ta hand om kyrkans styrelse lika väl som dess rikedomar. Henrik VIII i England, de tyska landsfurstarna och de nordiska kungarna följde alla samma grundmodell och förvandlade kyrkliga provinser och stift till nationella strukturer under furstlig kontroll. Så skedde som bekant också i Sverige. Tvärtemot vad många säkert tror, bildades det inte då något nytt evangeliskt samfund, kallat Svenska kyrkan. Någon kyrklig nybildning var aldrig på tal. Den existerande kyrkan omskapades däremot administrativt, ekonomiskt och teologiskt till en med staten sammanvuxen maktstruktur som kom att bestå under fyra århundraden. Bakgrunden var att staten, efter tidens sätt att se, behövde en enhetlig och av kungen kontrollerad kyrka som kunde tillförsäkra staten en ideologisk stabilitet och politisk säkerhet gentemot de polska Vasakungarnas anspråk. Därav förbudet mot religiösa minoriteter som fanns i olika former långt in i förra århundradet.

Detta är historia och är också begripligt för var och en som sätter sig in i forna tiders sätt att tänka och handla. Den nya konstruktionen är däremot svårare att förstå sig på, både teoretiskt och praktiskt. Den står färdigbyggd i slutet av ett århundrade där statens neutralitet i trosfrågor har blivit en politisk dogm, i ett samhälle som med större eller mindre rätt brukar beskrivas som mångkulturellt. Ändå återuppstår här den gamla privilegierade statskyrkan på nytt som fågel Fenix ur askan.

Trossamfund i särställning

Det nu tillskapade trossamfundet Svenska kyrkan kommer att ha en överväldigande majoritetsställning. Omkring 86 procent tillhör den nuvarande statskyrkan, en siffra som säkert kommer att sjunka men troligen inte dramatiskt. Den katolska kyrkan, som kommer närmast därefter i numerär, håller sig på omkring 2 procent. Svenska kyrkan intar en ofrånkomlig särställning som kommer att bestå i det nya århundradet. Det är inte i detta som det märkliga ligger.

Som vi tidigare kommenterat (Signum 1997:1) bestäms den nya kyrkans ordningar av en särskild ramlag. Den skall vara evangelisk-luthersk, den skall ha en episkopal struktur, vara demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Detta är alltså krav som ställs från statens sida och som inte överlåts åt Svenska kyrkan själv att bestämma om. Kyrkan har också beskattningsrätt, fastän benämningen har ändrats till ”kyrkoavgift”. Andra samfund får ställningen som ”registrerat trossamfund” och en status av juridisk person som inte tidigare funnits. De kommer också att kunna få statens hjälp med uppbörden av kyrkoavgifter. Detta är positiva förändringar. Men lagstiftningen ger ändå Svenska kyrkan en särställning långt utöver vad som kan tyckas rimligt och som ibland borde kunna ifrågasättas också av den själv.

I de nu publicerade utredningarna, som befinner sig på remiss under sommaren, finns många exempel på detta. Kyrkans frihet är tydligt beskuren genom ramlagen. ”Kyrkan får ett självständigt ansvar för den egna verksamheten inom den ram som den särskilda lagen om Svenska kyrkan anger”, heter det (SOU 1997:41, s. 17). ”De (två första paragraferna i lagen) är emellertid också tillkomna för att klargöra vilka krav som staten ställer på Svenska kyrkan efter relationsändringen” (s. 245). Vi får längre fram en motivering till varför staten på detta sätt ställer krav på en kyrka som i princip skulle vara oberoende: ”Den långa gemensamma historien motiverar att staten genom lag anger de ramar inom vilka Svenska kyrkan även i fortsättningen skall verka” (s. 167).

Skatt och kontroll

Vill staten alltjämt hålla en kontrollerande hand över Svenska kyrkan, har kyrkan ändå mycket att vinna. Den får inte bara behålla hela sin egendom, både fonder och kyrkobyggnader, som för övrigt är till stor del konfiskerade från den katolska kyrkan under 1500-talet. Underhållet av kyrkorna skall också finansieras med en särskild skatt (SOU 1997:43). Den skall visserligen betalas av alla, men det totala uttaget av kyrkoavgift från medlemmar av Svenska kyrkan skall minskas i motsvarande grad. Summan av detta blir märkligt nog att det är icke-medlemmarna som skall stå för kostnaderna, samtidigt som de inte har någon självklar rätt att använda kyrkorna för egna gudstjänster eller förrättningar. Några klara skäl för denna ojämlikhet finns inte angivna i utredningen. Inte heller planeras någon motsvarande skatt för underhåll av andra samfunds byggnader, trots att många av dem kan vara lika värda att bevara. Nog hade det varit klokare att låta kyrkorna – Svenska kyrkans lika väl som andra – ingå i en allmän lagstiftning om underhållet av kulturbyggnader.

Ett annat område där Svenska kyrkan behåller sin särställning är begravningsverksamheten. Många av de gamla kyrkogårdarna ligger i direkt anslutning till församlingskyrkan, och det kan tyckas naturligt att Svenska kyrkan förvaltar dem. Lika självklart är det dock inte när det gäller städernas nya begravningsplatser, avsedda för människor med de mest olika livsinställningar. Utredningen (SOU 1997:42) tycks utgå från att alla som tillhör något kristet samfund skall tas om hand av Svenska kyrkan efter döden. Det är enbart för icke-kristna som det anses finnas behov av särskilda begravningsplatser. Ur religionsfrihetssynpunkt hade det varit långt bättre att kommunerna fick ansvar för begravningsverksamheten, låt vara att den sedan kunde överlåtas åt Svenska kyrkan där det finns skäl.

I ett viktigt symboliskt avseende skall Svenska kyrkan alltjämt ha samma officiella ställning som på statskyrkans tid. Utredningen (SOU 1997:41) vill inte följa Kyrkoberedningens förslag om att bekännelsekravet på kungahuset skall tas bort. ”Från statsrättslig synpunkt ter det sig inte naturligt att göra statschefens trosbekännelse eller trossamfundsanknytning till en privat samvets- eller religionsfrihetsfråga som Kyrkoberedningen gjort.” Detta resonemang skulle givetvis vara nonsens om vi hade republik i Sverige. Ingen faller på tanken att kräva en särskild trosbekännelse av en nutida president i västerlandet. Men varför skall detta krav vara ”naturligt” när det gäller en konstitutionell monark? Vår kung har som bekant föga utrymme för att driva sina åsikter offentligt och borde kunna tillåtas ett mått av personlig trosfrihet. Varför är hans (eller tronföljarens) kyrkotillhörighet så betydelsefull att det måste lagstiftas om det? Ingenstans heter det i den nya ramlagen att kungen skall vara kyrkans överhuvud, och en kyrklig kungakröning har inte förekommit i Sverige sedan 1873. Kungen är trots allt ingen kyrklig dignitär. När den brittiske tronföljaren prins Charles häromåret förklarade sig vilja vara ”defender of all faiths”, var det förvisso oöverlagt – man kan ju inte på en gång försvara alla trosåskådningar – men det var inte mera orimligt än den nu aktuella tanken att med lag binda monarken vid ett samfund som samtidigt sägs vara fristående i förhållande till staten.

Historiska motiv i en föränderlig tid

Alla dessa specialarrangemang för Svenska kyrkan kan självklart motiveras med historiska argument, vilket också sker på olika ställen i utredningarna. Vi har under århundraden haft en statskyrka med kungen som överhuvud, reglerad av statens lagar, ensam innehavare av all kyrklig egendom, ensam handhavare av begravningsväsendet och ensam gynnad genom beskattning. Men tiden har faktiskt gått vidare. Prästeståndet har upphört att vara en politisk maktfaktor, kyrkotvånget har upphört, dissidenter blir inte längre landsförvista, kyrkan har inte längre kontroll över skolorna, och folkbokföringen har numera övertagit av skattemyndigheten. De lagar och privilegier som man nu av historiska skäl vill bevara tycks föråldrade redan från början i en stat som i praktiken har varit sekulär sedan lång tid. De kommer att uppfattas som överlevande orättvisor och leda till krav på nya reformer under det kommande århundradet.