Poet från kluven ö

Efter årtionden av det våld som med en häftig engelsk underdrift har kallats för bråket, ”the troubles”, råder ett slags fred på Nordirland, och i dess ljus avtecknar sig årets nobelpristagare, poeten Seamus Heaney.Att det just är irländare som utvecklar det litterära språket och tänjer det till bristningsgränsen är ingen nyhet. Deras verbala begåvning och smak för paradoxer har gett nytt liv åt den litteratur vi brukar kalla engelsk, från Swift, Wilde och Shaw till Joyce och Yeats (och Beckett, som valde franskan som språk). Ofta har de levat i en frivillig landsflykt, eftersom Irland med sin fattigdom och sin strikta katolska moral har känts kvävande.

Heaney däremot har valt att bosätta sig i det katolska Irland, alltså republiken Eire, i Dublin, men också han har lämnat sitt hemland, nämligen det brittiska Nordirland, Ulster. Där föddes han på landsbygden 1939, äldst av nio syskon, och studerade och bodde länge i Belfast. Studier förde honom också till USA, där han tidvis bott och undervisat.

Som poet blev han tidigt uppskattad av engelska läsare, alltifrån debutsamlingen Death of a Naturalist, 1966, men inte så mycket för någon irländsk briljans som på grund av de ämnen han skildrade inifrån. Hans tidiga diktning utgår från ett ålderdomligt bondesamhälle, som hade en stark nostalgisk dragningskraft på de urbaniserade läsarna. Med den fjärde samlingen, North, 1975, kom hans genombrott, och där skrev han utifrån sin bakgrund som nordirländsk katolik, den förtegna grupp för vilken IRA-terroristerna ville vara ledare.

Heaney har alltid tagit avstånd från våldet; det politiska motståndet kunde vara berättigat men däremot inte det råa dödandet. Men han är inte heller en av de fredsstiftare som Bergspredikan prisar. Även där han tar avstånd, förstår han ”stammens exakta, / närgångna hämnd”.

Han är katolik, på det sociala sätt som utmärker religionen i många delar av världen, det vill säga som beteckning på tillhörigheten till en grupp. Särskilt stark blir den begripligt nog i en grupp som har känt sig förtryckt sedan decennier och sekler, i hans fall katolikerna på Nordirland.

Tron har han vänt ryggen, men religionen, i betydelsen medfödd och ofrånkomlig grupptillhörighet, kommer han aldrig ifrån; katolik men inte kristen, det är mer av en paradox för oss än för hans hemland.

I hans rika litterära språk ingår bilder från kristendom i allmänhet och katolskt liv i synnerhet, bevisligen svåra för en svensk översättare att förstå. Överhuvudtaget är Heaney en språkligt lärd diktare. som förutsätter motsvarande kunskaper hos sina läsare, en litteraturvetare, språkman, universitetslärare, och har vid sidan av sina dikter publicerat en rad samlingar av litterära essayer. Han har också tillsammans med den engelske poeten Ted Hughes, en annan av diktens språkliga förnyare, redigerat en omfattande antologi, The Rattle Bag.

Sin förtrogenhet med den gamla irländska, gaeliska litterära traditionen har han bland annat visat i översättningen av ett längre medeltida diktverk, Sweeney Astray.

Själva språket är föremål för en rad av dikter och metaforer inom dem. Han talar om Den gutturala musan, en landskapsbeskrivning börjar Vokaler plöjda i varandra: öppnad mark. Han äter ostron och om luften heter det att den kan liva mig helt till verb, rent verb.

Hela epoker i den litterära historien kan sammanfattas i en snabb metafor: elisabetanska tronhimlar, normandiska sköldemärken, erotisk hagtornsblom från Provence och kyrkoherrarnas murgrönskande latinismer. I grammatikens kistlagda rikedomar finner han ett germanskt ord som ”banhus och skildrar snabbt eld, bänkar, taksparrar, där själen fladdrar ett tag under taket, en liten kruka för hjärnan och fortplantningens kittel, kärleksnäste, blodsdunge, drömhall.

Hans eget språk är till synes tydligt och dikterna skildrar gärna vardagliga ögonblick men laddat av komprimerade bilder med insprängda ord som man bkgäves letar efter i vanliga lexika.

Mossliken

I sina försök att komma till rätta med våldet i sitt hemland fann han uttrycksbärande bilder i en annan kultur, den nordiska. Där fanns exempel på våld från en tid före den skrivna historien, dödade kroppar som sedan hade begravts djupt i de danska mossarna. Dessa mosslik blev en central bild i hans mogna diktning, där han kunde uttrycka motvilja mot våldet men samtidigt stammens eget samförstånd idag med bestraffningen av dem som överträder dess oskrivna lagar. Hans diktning blev i stånd att hantera de nutida övergreppen genom att se dem i annan form i det ordlösa förhistoriska nordiska våldet.

Han vill inte ta ställning, vill uttrycka ett undanglidande, även om han varken kan eller vill ta avstånd från sin bakgrund, den förteget självfallna motsträvigheten. När i en dikt (”The Song of the Bullets”) två kulor talar med varandra i natten, uttrycker de sin övertygelse att själens önskningar inget förmår mot dem själva, som bor i varje stadigt öga som siktar; det är de som ger eld och form åt tingen, tills formen är fastlagd.

Hans diktning är djupt rotad i den irländska myllan och myrmarken, samtidigt som den hör hemma i den stora engelskspråkiga traditionen med ekon från sådana europeiska mästare som Dante. I en tid där kulorna visslar mellan måsarnas skrin och språket tycks brista under all smärta som det måste bära, uttrycker hans röst ett försök att finna mening i ögonblickets skimmer liksom i historiens gravhögar.

Jämför artikeln ”Våldets provins och samvetets republik – Poeten Seamus Heaney”, Signum 1987:7, och ett kortare inslag med en översättning i artikeln ”Jord eller aska”, Signum 1986:2.