Påvens divisioner i Peking

Stalins fråga ”Hur många divisioner har påven?” är välkänd. För en statsvetare är frågan relevant när man analyserar makten på rent sekulär grund, vilket är vad vi gör, ofta dess värre till förfång för statskonstens normativa frågor. Som medlem av Heliga stolens delegation var jag mycket intresserad av dessa frågor, ty det var uppenbart att vår delegation var en av de mest centrala. Mina medskandinaver talade om Heliga stolens makt på sina morgonsammankomster, och vi tillskrevs verkligen ett stort inflytande på förhandlingarna. Jag skulle därför vilja reflektera över frågan varför den Heliga stolen skall spela en roll i detta slags internationella politik.

Jag kommer från ett land där reformationen tvingades på folket med stor politisk makt, och där sekulariseringen senare krävde sin tribut. Därför känner jag väl till politikens instrumentella och

positivistiska konceptualisering.

När man tänker på makten, gör man det oftast på geopolitisk och ekonomisk grund. Makten utövas av nationalstaten, och staten är den främsta formen när man skall organisera politiska principer. Politikens icke-territoriella former har glömts bort för länge sedan, och kyrkans identifiering med staten stärker denna syn som någonting ”naturligt”. Politikens moraliska och etiska dimensioner betraktas som någonting subjektivt, om de över huvud taget tas med, varför det inte kan finnas något ”vetenskapligt” studium av normativa frågor.

Denna ”moderna” uppfattning av staten och av politikens uppgifter omhuldas också i hög grad av FN:s aktörer och medlemsstater. Man måste förklara gång på gång att Heliga stolen är en äldre aktör än någon annan i Europa. När jag för en journalist nämnde westfaliska freden – grunden för det moderna nationalsystemet – såg han ganska förvirrad ut, när han fick veta att fredsfördraget inte var något FN-dokument utan hade undertecknats 1648.

Min bakgrund hjälpte mig också att förstå varför Heliga stolen var fruktad och ansågs vara ytterst strategisk i allt den gör. Historiskt grundade fördomar i protestantiska länder säger att jesuiter är sådana: sluga, planerande, rationella strateger. Många av delegationerna hade denna syn på oss. I viss utsträckning hade de alldeles rätt, åtminstone i ett jämförande perspektiv.

Om man tror att den internationella politiken är välplanerad, rationell och strategisk, så är detta på sin höjd halva sanningen, men jag skulle vilja säga att vårt arbete var mer planerat och ”strategiskt” än de flesta andra delegationernas. Och när vi tillskrevs ”jesuitiska” egenskaper blev vi också ”mäktiga”, helt enkelt därför att vi ansågs vara det. Heliga stolen var uppenbarligen en av de centrala aktörerna både i den internationella pressens och i de andra delegationernas ögon.

Svaret på Stalins fråga

När furst Metternich en gång förhandlade med ryssarna, dog den ryske ambassadören mitt under förhandlingarna. ”Jag undrar vad han menade med det”, sägs Metternich ha sagt. Detta sammanfattar den machiavelliska synen på politisk rationalitet. Om man tror för mycket på denna, letar man gärna efter ”dolda dagordningar” överallt. Om man å andra sidan är naiv, så uppfattar man aldrig de dolda avsikterna och de spel som spelas. I FN-förhandlingarna måste man kunna vara slug med de sluga, men ändå tillräckligt nykter för att se alla de osammanhängande skeenden som helt enkelt inte är strategiska manövrer.

De västliga staterna var visserligen skickliga på spelet, men många delegationer från andra delar av världen förstod inte vad det var som egentligen pågick. Deras beroende av andra språk än engelska var ett svårt handikapp, eftersom alla striderna om de ”dolda” dagordningarna utkämpades på detta språk, vilket stärkte de politiska innebörder som vissa termer fick på amerikansk engelska. Medan franskan, nu som alltid, är exemplarisk som ett språk som försöker vara logiskt och korrekt när det beskriver fenomenen, är dagens bruk, eller rättare sagt missbruk, av den amerikanska engelskan för politiska syften ett stort problem, kanske framför allt i FN.

Detta är synnerligen relevant när man skall svara på Stalins fråga. Frågan om den politiska makten i FN och i den internationella politiken i dag kan sällan reduceras till den ekonomiska eller geopolitiska makten, även om dessa faktorer naturligtvis ligger bakom alla internationella förhandlingar. Ett uppenbart exempel är de strukturella faktorerna i Västvärldens ekonomiska intresse av att hålla befolkningstillväxten nere i u-länderna – när man vet att 80% av världsbefolkningen år 2020 kommer att bo i dessa länder, vet man något väsentligt om de grundläggande intressena i befolkningspolitiken, som aldrig sägs rent ut på till exempel en FN-konferens.

Det som faktiskt sägs rent ut i förhandlingarna, och som sätts på den officiella dagordningen, har ett klart samband med de bakomliggande strukturella ekonomiska och politiska intressena, och det som inte står på dagordningen är naturligtvis ofta viktigare än det som står där.

Llakten ligger alltså i de grundläggande strukturella intressena, så som de flesta vet genom instinkt och erfarenhet. Någon sådan makt har inte den Heliga stolen. Därför kan vi vara ärliga och blottlägga de verkliga sambanden mellan de bakomliggande intressena och den officiella dagordningen. Att vi inte har det jag kallar strukturell makt ger oss alltså mer makt i vissa viktiga avseenden. Friheten till självstyre kan dock betyda maktlöshet, om detta självstyre leder till isolering och inte används medvetet till att öva inflytande.

Makten över agendan

Ett annat slags makt, som är ytterst viktigt i FN, är makten att göra upp och påverka dagordningen. När jag läste mitt första FN-utkast skrämdes jag av att stilen och språket var så ”FN:skt”, vilket betyder att det inte var neutralt utan synnerligen politiskt. Har det någon betydelse om man byter ut ordet ”mor” mot ’kvinna i barnalstring”? Ja, det har det. Det uttrycker någonting annat, någonting mekaniskt, instrumentrilt och kärlekslöst.

Det finns ett otal exempel på detta, på hur man använder sig av en ny terminologi, av ett slags

orwellskt nyspråk. De av oss som upplevt kommunistiäa system känner till de politiska språkbruken, och jag vill hävda att dessa idag är ett svårt problem i USA och i FN. Kommunismens förtryck var illa

men uppenbart, men i modern demokratisk politik finns ett mer dolt förtryck. Jag vill hävda att det näs-tan inte finns någonting lika repressivt som det politiskt korrekta i demokratier – eller det tröga och yrliga. Det är själva motsatsen till en sann radikalism, stum alltid skulle avslöja de bakomliggande, verkliga intressena.

När dagordningen görs upp inbegrips alltså språkets politiska anändningar, och över dem har vi inget inflytande. Detta är en del av den politiska kulturen i USA-miljö, och det är naturligtvis en feministisk strategi som följs av icke regeringsanknutna organisationer (NGO), som använder FN som sin huvudsakliga arena.

Men även innehållet i dagordningen är ytterst problematiskt – den som definierar problemet, definierar i stor utsträckning också lösningarna. När dagordningen, här dokumentutkastet, fokuseras på det sexuella på bekostnad av kvinnors allmänna hälsoproblem, styr detta i mycket stor utsträckning den därpå följande beslutsprocessen. Och likaså: när allt i denna värld har ett överhängande behov av ”gender streamlining”, som det heter på FN:ska, så tvingar dessa begreppslinser fram ett visst politiskt gensvar.

Det kanske allvarligaste problemet här är att det politiska samtalet i FN, och i allt större utsträckning i den internationella politiken, håller på att skapa en så kallad ”konsensuskunskap” om ett problem: man försöker upprätta konsensus om ett förhållande mellan orsak och verkan. Det bästa exemplet är tesen om ”befolkningsexplosionen” som problemet, och om bristen på preventivmedel som en av orsakerna.

FN är ytterst användbart för dem som vill formulera nya dagordningar: man försöker påverka definitionen av problematiken, och sedan arbetar man hårt, ofta via icke regeringsanknutna organisationer, med politiska påtryckningar för ett ”radikalt, progressivt” språk. Så snart detta språkbruk har antagits kan man åberopa denna text i den nationella politiska processen, påpeka FN:s viktiga normativa makt och även använda sig av det antagna språkbruket på ett ännu radikalare sätt på nästa FN-konferens. I Peking gällde två sådana ”doldd’ dagordningar försöket att etablera en internationell rätt till abort och det gradvisa accepterandet av homosexuella ”familjer” genom att ersätta den beskrivande termen för institutionen, ”familjen”, med pluralformen ”familjer”.

Den Heliga stolens oberoende

Heliga stolen har inte mycket inflytande över dagordningen, men den har stor förmåga att se vad som håller på att ske och att avslöja det. Eftersom vi är obundna, alliansfria och både ekonomiskt och politiskt oberoende kan vi använda denna frihet till att tala ut, och gör det också. Det är också därför vi är fruktade. Vi vet vilka spel som spelas och hur beroende andra delegationer är, vilket ofta tystar dem. Det gäller i synnerhet många u-länder.

Svaret på Stalins fråga är alltså att våra divisioner är starka, men inte särskilt många. Bortsett från den heliga Andens makt, som är den enda sanna makten, är vi dock fullt förmögna att använda vår skicklighet och vår intellektuella tradition till att urskilja vad som står på spel och vad som håller på att ske.

Ryktet om Heliga stolens skickliga diplomater är välgrundat. Pekingdelegationen hade också den stora fördelen att innehålla många lekmän, nästan alla kvinnor, som representerade världens alla regioner. Detta var mycket radikalt och gott ur strategisk synvinkel: vem kunde tala med araberna? Den palestinska delegaten. Med afrikanerna? Den afrikanske delegaten. Och så vidare.

Delegationen arbetade verkligen som en enhet, med maximal horisontell koordination och kooperation. Sällan har jag arbetat så hårt, och haft så roligt. Vårt arbetslag var mindre än de flesta andra, men vi lyckades integrera våra förmågor på ett mycket ovanligt sätt.

Med tanke på att de flesta nationella delegationerna förlitar sig på yrkesdiplomater för det ”riktiga” arbetet, och tar med några andra för den politiska nödvändighetens skull, innebar Heliga stolens delegation en radikal förnyelse: här ombads kvinnorna, som kom från alla områden och alltså var ”amatörer” politiskt sett, att göra viktiga saker redan från början, utan några större förberedelser. De anförtroddes detta, eftersom de hade valts på grund av sin förmåga.

Min enda förberedelse för min första FN-konferens med Heliga stolen var ett brev till deltagarna, där de ombads ta med sig en alba. Men om man känner till socialläran, och som kristen vet vad man tjänar och vad som är viktigt, så är man djupt beredd. Men att lära sig snabbt på platsen är nödvändigt.

De mänskliga rättigheternas grund

Heliga stolen fann flera allvarliga brister i dokumentutkastet. Till de viktigaste hörde motviljan att kalla de mänskliga rättigheterna allmänna, varmed man underförstått ifrågasatte existensen av en enda mänsklig natur; tendensen att ”uppfinna” nya mänskliga rättigheter som en del av intressegruppspolitiken: försöken att göra sig av med familjeinstitutionen och dess rättigheter, så som de erkänns i FN:s allmänna förklaring och om de mänskliga rättigheterna och andra människorättsdokument, samt det allmänna påtvingandet av en västerländsk ideologisk modell som föreskriver Västerlandets sexuella frihet som norm.

Paradoxalt nog sades mycket om den förväntade spridningen av aids och könssjukdomar, men man drog inga sexualetiska slutsatser. I stället var promiskuiteten utgångspunkten. Eftersom jag kommer från en kultur där den sexuella friheten har varit offentlig politik i decennier är jag ledsen över att den övriga världen är så ivrig att upprepa alla de misstag som blir uppenbara när sexualitetens etiska dimension förträngs. Det ligger i öppen dag att den offentliga politiken måste grundas på vissa normer, annars blir en fruktbar diskussion om till exempel abort omöjlig.

Heliga stolen riktade alltså hård kritik mot dokumentutkastet, och när förhandlingarna kom i gång blev det tydligt att vissa delegationer tänkte använda konferensen inte till att skapa så stor konsensus som möjligt utan till att driva sina egna frågor så långt de kunde. EU:s delegation var av det slaget, men det fanns flera andra.

Allt som togs upp gällde det som somliga kallar ”livsstilsfrågor”. EU förhandlade med full samordning av sina ståndpunkter, men förblir femton aktörer – alla medlemsstaterna. De hade alltså sina nationella mandat, men naturligtvis hävdades vissa åsikter starkare än andra i de beslut som måste fattas för att man skulle nå fram till gemensamma ståndpunkter.

Det som överraskade oss, och resten av konferensen, var det rigida i EU:s ståndpunkter och dess radikala innehåll, att EU till exempel hävdade att etiken inte har någon plats i medicinen därför att denna handlar om ”vetenskap” – en i bästa fall primitiv syn – att ordet ”värdighet” borde strykas när man talar om människan, att ”familjen” som institution borde ersättas av pluralformen ”familjer”, att alla hänvisningar till etik, religion, moral och andliga värden borde strykas ur texten, att orden ”mor” och ”moderskap” borde strykas, att föräldrarna inte har någon rätt att välja sina barns utbildning, och så vidare.

Listan skulle kunna göras mycket längre, och när jag förhandlade om avsnittet om de mänskliga rättigheterna gjorde jag detaljerade anteckningar om de olika ståndpunkterna. EU:s inställning gick ofelbart ut på att försvara en materialistisk människouppfattning, en total nyliberalism i livsstilsfrågor och ett främjande av nya ”sexuella rättigheter” i stället för att hålla sig till det man kommit överens om i Kairo. Men när det gällde socialpolitik som skulle kunna innebära ekonomiska åtaganden, till exempel mammaledighet, flexibla arbetsförhållanden för mödrar, avskrivning av u-ländernas skuldbörda och så vidare var EU, liksom de flesta andra västländer, ytterst konservativt. Men ”livsstilsfrågorna” kostade ju ingenting.

Detta uppträdande fick till effekt att resten av konferensen blev irriterad och försinkad. Förhandlingar handlar om att ge och ta på ett förhoppningsvis intelligent och konstruktivt sätt, men detta omöjliggjordes av EU:s rigiditet.

När vi insåg vad som höll på att ske bestämde vi oss för att skicka ut ett pressmeddelande om detta, eftersom vi misstänkte att EU:s ståndpunkter omöjligt kunde vara representativa för den allmänna opinionen i medlemsstaterna. Denna användning av pressen blev mycket framgångsrik.

Nästa dag frågade tidningarna i Spanien, Italien och andra länder vad EU höll på med i Peking, och EU:s förhandlare var ursinniga där de satt framför mig, men de modifierade också sin ståndpunkt. Snart blev denna förändring uppenbar i förhandlingarna.

Som internationell politisk analytiker måste jag berömma Heliga stolen för denna eleganta användning av den nationella nivån kontra den internationella genom pressen. Det var ett genidrag.

Problemet med mycket av det som sker i FN, i synnerhet på denna konferens, var helt enkelt bristen på demokratiskt ansvar – i den internationella politiken åtnjuter regeringarna av tradition den så kallade utrikespolitiska förmånsrätten. De ställs sällan till svars där hemma. I inrikespolitiken brukar pressen vara uppmärksam, men förbindelsen mellan den nationella och den internationella nivån är inte så enkel. Genom att använda sig av pressen på detta sätt lyckades Heliga stolen få önskad verkan på förhandlingarna i Peking. En av våra starkaste punkter är faktiskt det skickliga bruket av den offentliga arenan genom den internationella pressen.

Grundläggande värden och politik

Till slut hade vi ett dokument som var extremt ojämnt. Det var konservativt i nästan alla sociala frågor som skulle kunna medföra förpliktelser för undertecknarna. Språket var svagt i fråga om likhet inför lagen, åtgärder för att mildra fattigdomen, åtaganden att ge flickor och kvinnor tillgång till utbildning, åtgärder mot medias exploatering av kvinnor. mot strukturellt våld, mot vapenhandeln och verkningarna av väpnade konflikter och så vidare. Det sades mycket litet om att använda resurser till att hjälpa fram kvinnor, och allra minst när det gällde aländerna. De fruktansvärda orättvisorna som görs mot flickebarn, redan före födelsen, fick alldeles för litet uppmärksamhet.

Det mycket allvarliga försöket att undergräva de mänskliga rättigheternas tradition fick knappast någon uppmärksamhet i den internationella pressen. De olika försöken att införa nya ”mänskliga rättigheter under täckmantel av att utvidga de existerande rättigheterna upptäcktes för det mesta bara av Heliga stulen. Få om ens några andra delegationer såg detta mm ett problem, och det är mycket oroande.

För det första kunde denna konferens inte skapa nåcm nya mänskliga rättigheter, eftersom den avsåg policyfågor och inte hade till uppgift att skapa ett nytt avtal eller en ny konvention som är juridiskt bindande. Den hade alltså inget mandat att införa nya rättigheter. Trots det envisades EU med att försöka få termen ”sexuella rättigheter” accepterad. Det är tydligt att det är på så sätt man försöker få en internationell aborträtt normativt accepterad, men det är synnerligen olämpligt på en konferens av detta slag, och på FN-nivå i allmänhet. Detta hör hemma på den nationefla nivån där lagstiftningen, som vi vet, varierar.

För det andra kan nya mänskliga rättigheter uppstå när mänskligheten utvecklas, men de uppfinns inte genom politiska förfaranden som till exempel majoritetsbeslut. Det finns grundläggande mänskliga rättigheter, medtagna i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, inklusive rätten till liv, tesen att familjen är samhällets grundläggande enhet och så vidare. Till och med om man har en helt positivistisk syn på lagen måste man acceptera att dessa rättigheter är någonting man kommit överens om tidigare, och att det därför är oärligt att försöka förändra dem genom den politiska processen och genom påtryckningar från intressegrupper.

Det grundläggande problemet här är i sista hand att de flesta som i dag drar upp de politiska riktlinjerna tycks vara positivister i detta avseende. De har i stor utsträckning mist den förståelse som fanns, när FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna undertecknades, att dessa rättigheter är oförytterliga – det vill säga att de inte kan ändras – och att vi äger dem därför att vi är människor och har del av en enda mänsklig natur. De finns före staten, och staten kan inte avskaffa eller förändra dem.

Detta väsentliga arv från den naturrättsliga traditionen är enligt min uppfattning Heliga stolens viktigaste bidrag till vår tids politik – vi ser tydligare än någon annan aktör hur viktigt det är att hålla fast vid det, och när vi analyserar den politiska processen i västvärlden i dag ser vi att denna människorättstradition håller på att undermineras av en positivistisk uppfattning av förhållandet mellan lagen och politiken – att den senare kommer före den förstnämnda och kan ändra den hur som helst.

Den yttersta följden av detta är det som Alice i underlandet upptäckte, när hon pratade med Klumpe Dumpe. När hon ifrågasatte hans påståenden att orden betyder det som han vill att de skall betyda, svarade han att frågan egentligen gäller vem som har makt att få orden att ändra betydelse. Med andra ord: makt är rätt.

FN borde vara världens huvudscen för försvar av människans värdighet och rättigheter, en plats där rättvisan råder. Om vi inte söker rättvisa, kommer vi aldrig att fa någon verklig fred. Detta är en djup insikt, som påven uppehöll sig vid i sitt tal till FN i oktober.

När FN missbrukas till att lägga fram särskilda dagordningar som undergräver organisationens verkliga mandat måste någon höja rösten. Heliga stolens roll i FN blir därför allt viktigare.

Vår position ger oss en unik möjlighet att vittna om sanningen att frågan om rättvisa inte handlar om vad som är politiskt lägligt. Jag är rädd att vi kommer att behövas mer i denna roll i framtiden.

Påven gör därför helt rätt, när han väljer en stark närvaro för Heliga stolen i FN. Där kommer vi aldrig att bli populära, men det är helt i enlighet med hur det är att vara kristen i världen.

Övers. Gunnar Gällmo