Rätt och orätt – en samvetsfråga?

Ingen generation har upplevt så stora förvandlingar som vår. Inte underligt då om den har blivit snurrig

i huvudet. De äldsta ibland oss föddes vid en tid och i en miljö när allt tycktes mer självklart. Man kände inte till andra miljöer och livsstilar annat än genom hörsägen eller böcker. De flesta hade aldrig varit utomlands eller fatt chansen att konversera på ett annat språk. Rätt och orätt var inget man diskuterade utan något man lärde sig. Kyrkan stod, åtminstone bildligt, mitt i byn. I min barndoms kyrka fanns en sparbössa med en liten neger på locket. Varje gång vi lade ner en femöring (priset för en kola), nickade negerpojken i tacksamhet på hednamissionens vägnar. Femöringen bidrog till att han själv och hans landsmän kom i åtnjutande av kristendom och västerländsk civilisation.

Visserligen bröt man mot reglerna, då som nu, men man visste när man gjorde det. Några av oss minns kanske köerna framför biktstolarna en vanlig lördag. Det var inte alldeles ovanligt att vanliga människor biktade sig en gång i veckan, ofta genom att läsa upp en lista på försyndelser som de lärt sig utantill.

Nu är våra villkor förändrade. Jag kan snart stå i förbindelse med vem som helst via Internet. Det är normalt att studenter företagit en fotvandring genom Nepal eller tillbringat ett år på andra sidan jordklotet. Vi kan jämföra vår egen livsstil med mängder av alternativ. För många, för att inte säga de flesta, yngre människor står hela ”Västerlandet” för något negativt och ordet ”västerländsk” nämns nästan bara i negativa sammanhang.

Ordet ”kyrka” är för många förknippat med negativa associationer. Kyrkan står för det förbjudande, det som gör att livet inte är så rikt som det skulle kunna vara. Den katolska kyrkan uppfattas som en pyramid. I toppen står påven, som regelbundet utslungar sitt ”Du skall” eller ”Du skall icke”, vanligen det senare. Längre ner i pyramiden finns biskoparna som – likt den lilla negerpojken på sparbössan – nickar instämmande, helst redan innan påven sagt sitt ord. Under biskoparna finns vanliga människor, som förväntas göra avkall på både förnuft och fri vilja och helt enkelt lyda order. (Pay, pray and obey på engelska.) Kyrkans budskap, evangeliet, ett ord som betyder god, befriande nyhet, uppfattas av många som ett intrikat, krävande och kvävande system av utifrån pålagda, komplicerade och oförståeliga regler.

Vi vet att detta är en karikatyr. Den har uppstått delvis därför att det är massmedierna som beskriver verkligheten åt oss. Men bakom varje karikatyr finns också igenkännliga drag.

Det som är katolicismens styrka, en klar linje och ett otvetydigt budskap i en tid när också samfunden faller offer för tidsandan, är samtidigt dess akilleshäl.

Auktoritetskris

Inom kyrkan kan man bemöta denna olust på olika sätt. Låt oss nämna ytterligheterna. På den ena kanten kräver man ovillkorlig lydnad mot kyrkans läroämbete. Vad påven säger är förpliktande för det kristna samvetet. Det kristna budskapet är och har alltid varit krävande. Bara genom en klar linje kan man möta tidens upplösningstendenser. Här behövs helt enkelt lydnad.

På den andra ytterkanten lämnar man kyrkan därför att man protesterar mot det som verkar vara en andlig diktatur. Man är allergisk mot utifrån kommande auktoritativa moralkrav. Man säger nej.

En tredje riktning fortsätter inom den, men med en inre emigration. De säger nja. De väljer vad de vill bejaka. Är de medvetna kanske de hänvisar till en välkänd katolsk princip: ”Du är alltid förpliktad att följa ditt samvete.” De tolkar principen ungefär såhär: ”Så länge jag känner att jag är sann mot mig själv, då är jag lika god kristen och katolik som alla andra, vilka praktiska slutsatser jag än kommer fram till. Det är min rätt och min plikt att göra som jag själv har kommit fram till.” Samtidigt tänker man sig att det inte finns en enda allmängiltig sanning, allra minst i moralfrågor, utan allt måste bedömas efter den konkreta situationen, som alltid är unik.

Här har vi ytterligheterna i dagens inomkatolska diskussion: den ena kan kallas ”blunda och svälj”, den andra vägrar att matas. Den tredje modellen kan kallas ”smörgåsbordet”: plocka det som passar dig i kyrkans lära och låt det andra vara. Tendenserna är tydligare nere på kontinenten och i USA, men det kanske bara är en tidsfråga innan de blir tydliga också hos oss.

Men det finns också andra människor som har svårigheter med vad läroämbetet säger. De är inte oppositionella av princip. De är lojala. De vill begripa, men lyckas inte. De vill låta sig informeras, men har inte nått därhän att de med gott samvete kan instämma i det som Rom så klart och tydligt inskärper. De vill inte, som ordspråket säger, svära på magisterns ord innan de insett giltigheten i det som förestavas dem.

Samvetets idehistoria

Samvete är på svenska ett ord som importerades med kristendomen och missionärerna, tillsammans med orden dygd, fresta, medlidande, barmhärtighet, ödmjukhet, tålamod och förlåtelse. I denna lista existerade dygdoch samvete redan före kristendomen. Det svenska samvetet är en översättning av det som hette syneidesis på grekiska och conscientia på latin (ordagrant ”samtidigt vetande” eller ”att-veta-med-sig”). Ordet fanns före och oberoende av kristendomen; det har sitt ursprung i stoisk filosofi. Hos den romerske statsmannen och filosofen Cicero (död 43 f.Kr.) är samvetet det som gör att de ”oskyldiga inte behöver frukta och förbrytarna alltid känner straffet hänga över sig”.(1). I motsats till dem som ”rättar sig efter rykten och majoritetens åsikter” försäkrar Cicero att han själv skulle följa sitt samvete även om alla människor protesterade.(2)

Och själva saken fanns naturligtvis oberoende av begreppet syneidesislconscientia. I Gamla testamentet motsvaras det av andra uttryck som ”anden, ”hjärtat” eller ”det inre”. Det avslöjar sig i konfliktsituationer, när olika värden kolliderar. När Adam och Eva väljer den förbjudna frukten framför Guds vänskap, ”öppnades deras ögon” och de blev varse att de var nakna. Kain slår ihjäl sin bror Abel för att bli av med en människa han avundades; hans dåliga samvete yttrar sig i att han svarar Gud: ”Jag vet inte. Skall jag ta vara på min broder?”. Kung Belsassar, som höll ett gästabud med de heliga kärlen han stulit från Jerusalems tempel, såg en hand som skrev på väggen: ”Du är vägd på en våg och befunnen för lätt.” Kung David begår en dubbel synd, när han lägger beslag på Batseba och röjer hennes man ur vägen, men ångrar sig och gör bot genom att fasta och ligga på bara marken.(3).

Men samvetet fungerar inte bara negativt, för att anklaga människan för brott. Det är också en positiv kraft som inifrån tvingar henne att göra eller att inte göra vissa saker, trots motstånd eller oförståelse. Josefs äldste bror Ruben vägrar att vara med på att döda Josef.(4). Josef blev slav i Egypten och vägrar att ligga med Potifars hustru, eftersom det vore en objektivt sett svår synd mot Gud.(5). David vägrar vid två tillfällen att utnyttja sitt övertag över sin fiende, kung Saul. Det heter att hans samvete (bokstavligen står det ”hjärta”) ”slog honom” eftersom kung Saul var Herrens smorde, även om han missbrukade sin ställning.(6) Kung Salomo känner sig inte värdig att bli kung och ber därför till Gud om ”ett lydigt hjärta” som kan skilja mellan ont och gott.(7) Prästen Mattathias och hans söner kämpar av samvetsskäl för lagen och förbundet mot den hellenistiska övermaktens förbud, trots löften om materiella fördelar.(8)

Evangelierna talar inte om samvetet, men innehåller element till en lära om samvetets primat över den rent formella laguppfyllelsen. Har man förstått vad som är lagens syfte, då kan man i vissa fall (med gott samvete!) sätta sig över lagen. Lärjungarna rycker ax på sabbaten. I en handskrift till Lukas evangelium finns ett ord av Jesus som inte är kanoniskt men mycket väl kan vara äkta: ”Samma dag fick han se en man som arbetade på sabbaten och sade till honom: Om du vet vad du gör är du salig, men om du inte vet det är du förbannad och bryter mot lagen.(9). Om du vet vad du gör! Det är en vädjan till människans ansvar. Sabbatsbudet är till för människans skull. men ibland är det nödvändigt att bryta mot det – för människans skull.

I Apostlagärningarna och breven i Nya testamentet förekommer (i motsats till evangelierna) det populärfilosofiska begreppet syneidesis. Samvetet är, för Paulus, hedningarnas lärare. Samvetet anklagar dem när de inte handlar enligt sitt förnuft, med hänvisning till en lag som är skriven i deras hjärtan; ”om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig”.(10). Människans inre kamp beskrivs som en domstol, där det pägår en förhandling mellan olika motstridiga tankar, där samvetet är det viktigaste vittnet. Paulus hänvisar till att han har ett gott samvete, när han anklagas inför myndigheterna.(11). Den kristne behöver inte ha några betänkligheter att äta någon sorts mat, säger han, fast det är en svår synd att tvinga någon mot dennes samvete att äta t.ex. offerkött från avgudatemplen, om han har betänkligheter.(12).

Diakonerna i Nya testamentet (”medhjälparna”) skall förena uons hemlighet med ett rent samvete.(13). Målet för den kyrkliga undervisningen skall vara att fostra en kärlek som kommer ur ett rent hjärta, ett gott samvete och en tro som inte är hycklande.(14). De kristna lever i frihet: Kristi offer har renat deras samveten från döda gärningar,(15) dvs. befriat från tvånget (tvångsneurosen) att ständigt upprepa rituella offer och gester för att lugna sitt oroliga samvete.

Samvetet är viktigare än allt annat, men inte ens ett gott samvete gör en människa rättfärdig inför Gud: han är den ende domaren.(16). Det gäller att alltid ha rena avsikter och att aldrig kränka sitt eget eller någon annans samvete. ”För de rena är allting rent, men för dem som lever i orenhet och otro är ingenting rent, de har befläckat både sinne och samvete. De försäkrar att de känner Gud, men i sina handlingar förnekar de honom”, säger Titusbrevet.(17). Det är tyvärr möjligt att döva sitt samvete (att ”bränna bort det”).(18).

Kyrkofäderna bearbetade tankarna om samvetet i bibeln och filosofin. Johannes Chrysostomos säger om samvetet: ”Det finns ingen högre domstol på jorden. Om alla anklagar dig men ditt samvete inte förebrår dig, salig är du då.(19).

På medeltiden gjordes ett stort försök att systematisera kyrkans lära på ett sätt som har konsekvenser än idag. Pierre Abelard (d. 1143) hävdade att det inte finns någon synd som inte riktar sig mot samvetet, det vill säga: inget som görs med gott samvete kan vara någon synd. Thomas av Aquino skiljer på samvetet som förmåga (synderesis), vår naturliga rättskänsla, den mer eller mindre instinktiva benägenheten som sporrar till det goda och mumlar ogillande inför det onda, och samvetet i aktivitet (conscientia), det som i en konkret val- och konfliktsituation vittnar, binder, sporrar, anklagar och klandrar.(20). Samvetet är den instans som kontrollerar mina avsikter och handlingar och också möjliggör för mig att fatta beslut.

För Thomas är samvetet en del av förnuftet: vi vet vad som är rätt och orätt och därefter tillämpar vi detta i en konkret situation. För andra var det mer en angelägenhet för viljan. Bonaventura kallade samvetet ”Guds härold och budbärare” och citerar ordspråket ”Den som handlar mot samvetet samlar virke till gehenna.(21).

Skolastikerna debatterade frågan om man är förpliktad att följa ett samvete som objektivt sett tar miste – och debatten mynnade ut i det som blev kyrkans lära: också det samvete som objektivt sett far vilse är vi, efter moget övervägande, förpliktade att följa. Men detta innebär att samvetet måste bygga på objektiva normer och på korrekta fakta. Jag skjuter inte i älgskogen innan jag vet att kroppen som rör sig där borta är en älg och inte en människa. Jag far aldrig skylla på okunnighet om sådant jag hade kunnat informera mig om i förväg (ignorantia vincibilis).(22). Alltså: samvetet är inte autonomt. Det kan inte ställa upp sina egna lagar, som bara gäller för en enskild individ. Det skapar inte kunskap och moral, det avläser och tolkar.

Vilka rättigheter har samvetet? Innocentius III säger 1199 att ingen får tvingas till dopet. Bara den som kommer frivilligt kan antas ha kommit till tro.(23). Dessa ord gällde främst förhållandet till judarna. Paulus 111 tar 1537 Latinamerikas indianer i försvar mot kolonisatörernas maktlystnad: indianerna får inte berövas sin frihet eller sin egendom utan uppmuntras till att anta kristen tro med predikningar och ett gott exempel.(24). De som handlar på annat sätt exkommuniceras automatiskt.(25).

Samvetet mellan auktoriteterna

Luther menade att samvetet alltid är dåligt och att endast tron på Kristus kan befria det till samvetsfrihet, som är detsamma som den kristnes evangeliska frihet.(26). Luther erkände inte den kyrkliga överheten utan satte i dess ställe Bibeln, eftersom han var av uppfattningen att dess lära är klar och otvetydig i frälsningsfrågan (sola Scriptura-principen). I den reformatoriska traditionen har därför den enskildes skrifttolkning blivit den yttersta instansen, vilket självklart medför en viktig roll för samvetet.

Detta låg i tiden, också på katolskt håll. De gamla tankarna om att en människas samvete är jordens högsta domstol tillämpas i praktiken. Thomas More och John Fisher kunde av samvetsskäl inte skriva under suprematiakten, som skulle göra kung Henrik VIII till den engelska kyrkans överhuvud. More stod här mellan två auktoriteter, mellan kungen, mot vilken han (inför Gud!) svurit trohetseden, och påven, som han i sitt kristna samvete måste vara lojal mot. Att han valde att gå på den påvliga linjen i konflikten berodde inte på att han en gång för alla svurit att blint lyda påven. Han var helt enkelt övertygad om att kyrkans argument var riktiga medan kungens motiv inte tålde ljuset. Därför måste More, rikets högste ämbetsman, följa sitt samvete och bryta trohetsedens bokstav för att följa en högre sannare form av trohet: mot sanningen. Han tillämpade den apostoliska principen: ”Man måste lyda Gud mer än människor. (27). Detta kostade honom huvudet.

Alla dagens debatter pågick egentligen redan på 1800-talet. Då blev samvetet ett brännande diskussionsämne inom den kristna kyrkan, inte minst genom debatten om den påvliga ofelbarheten. I Tyskland ledde det Första vatikankonciliets definition till en kyrkosplittring genom Ignaz Döllinger (den ”gammalkatolska” kyrkan). I Ryssland tar Dostojevskij upp diskussionen i romanen ”Bröderna Karamazov” (1879), där Storinkvisitorns anklagelse mot Kristus ingår som en fristående berättelse. Friheten är en alltför tung börda för människorna, och därför erbjuder sig auktoriteten att bära den åt dem. Eftersom allt är överlämnat till påven, behöver inte Kristus komma och störa kyrkan på nytt.(28). I Sverige fanns en liberal tradition som såg påvedömet och jesuiterna (båda fanns på ofarligt avstånd) som det stora hotet mot människans befrielse (Tegners ”Nyåret 1816”, Viktor Rydbergs ”Den siste athenaren” 1859). I England anklagades John Henry Newman för att han som konvertit skulle ha offrat både intellekt och vilja för att blint lyda påvliga diktat. Newman fick därför särskild anledning att reflektera över samvetets roll i det kristna livet. Han säger i ett berömt yttrande, som nu ingår i den katolska kyrkans katekes: ”Samvetet är en lag i vår ande som övergår vår ande, som befaller, anger ansvar och plikt, fruktan och hopp … Det är en budbärare från Honom som talar till oss genom slöjan

(i naturens och nådens rike) undervisar och styr oss. Samvetet är den förste bland Kristi ställföreträdare. (29). ”Samvetet har sina rättigheter, därför att det har sina skyldigheter.(30). Med detta menade Newman att samvetet har förpliktelsen att informera sig om sanningen, men också att följa de insikter som det kommit fram till.

Lydnad – ett problematiskt begrepp

Här närmar vi oss vår egen tids debatt, som rör sig kring konflikten auktoritet, lydnad, frihet, samvete. Genom franska revolutionen bröts den hierarkiska samhällsmodellen (Gud, kungen, vasallen, fogden, etc.) till förmån för en konkurrerande modell: demokratin (slagordet ”frihet, jämlikhet, broderskap” eller den svenska grundlagens ”all makt utgår från folket”). Begrepp som ”överhet”, ”undersåte”, ”kung av Guds nåde” lät genast tvivelaktiga. Samtidigt formulerades de s.k. mänskliga rättigheterna. En av dessa är rätten att följa sitt samvete, också gentemot myndigheternas diktat. ”Konungen äger icke någons samvete tvinga eller tvinga låta”, stod det i 1809 års svenska regeringsform.

Den nya orienteringen i politiken fick snabbt konsekvenser för kristendomen och kyrkan. Tänk bara på begreppet ”lydnad”. Själva ordet är komprometterat, inte bara genom demokratibegreppet utan också genom alla de brott som under 1900-talet begåtts i den blinda lydnadens namn.

Lydnad är dock ett nyckelbegrepp i Nya testamentet (hypakoe, hypakoiiein, hypekoon genesthai, peithesthai, peitharchein). Det har inget med kadaverdisciplin att göra. Låt oss hellre översätta det med hörsamhet, för att undvika felaktiga associationer. För Paulus är evangeliet eller tron eller sanningen något som Gud erbjuder och som måste tas emot i hörsamhet.(31)Liksom man tidigare har varit hörsam mot sina begär eller mot synden, måste man nu i stället hörsamma Gud.(32).

Förebilden för denna hörsamhet, lyhördhet, är Kristus själv, som blev ”lydig intill döden, döden på ett kors”.(33). Ett uttryck för denna form av lyhördhet är att man också rättar sig efter anvisningar från kyrkans ledare: ”Lyssna till era ledare och foga er efter dem. De vakar över era själar eftersom de en gång skall avlägga räkenskap. Gör det till en glädje för dem och inte till en tung börda; det skulle inte vara lyckligt för er.(34). Redan i urförsamlingarna finns spänningen mellan kyrkans ledning och vissa grupperingar. Apostlarna och deras representanter argumenterade utifrån auktoritetsargument gentemot motstånd från individer och grupper.

Så tidigt som hos Ignatius av Antiokia och Clemens, aposteln Petrus tredje efterträdare (omkring 100), hänvisar kyrkoledningen till samvetet när de vädjar om lydnad mot den kyrkliga överheten: ”Några gör allt utan biskopen [s vilja och vetskap], de verkar inte ha gott samvete”, säger Ignatius(35). I kyrkans historia är den religiöst motiverade lydnaden, den ”heliga lydnaden”. Tvärt emot vad man föreställer sig talar Andra vatikankonciliet ett trettiotal gånger om lydnadens betydelse, men varnar för den blinda lydnaden mot t.ex. militära överordnade.(36). Klerker och ordensfolk förpliktar sig genom löften till en religiöst motiverad lydnad mot sina överordnade enligt nu gällande kyrkorätt.(37).

Lydnadens kris

Under 1800-talet inträffade den stora krisen. I 1819 års svenska psalmbok heter det: ”Lev rättrådig, from och nöjd, / giv din skatt och bär din börda! / Då skall du med frid och fröjd / dina mödors frukter skörda … / Gläds att lyda, ej att klandra, / och din väg i stillhet vandra.”(38). Det är denna förnöjsamhet, som religionen förkunnar, i förening med de akuta missförhållandena som möjliggjorde för Karl Marx och hans anhängare att gå till generalangrepp mot kristendomen, som anklagades för att vara ett förtryckarinstrument. Mot religionen ställdes den emanciperade (den ”frigivna”) människan, som tar sitt öde i egen hand och själv uppställer sina normer och handlingsmönster. Marx utgår från tanken att Gud (eller föreställningarna om en gud) är människans fiende. Talet om lydnad (i Guds namn) är bara den världsliga och kyrkliga maktelitens strategi att behålla kontroll över massorna med hjälp av en raffinerad religiös motivering.

Med detta ifrågasättande bröts också kyrkans allmänna auktoritet i samhällslivet, till förmån för de politiska doktrinerna och psykologin. Till och med samvetet råkade i vanrykte. Nietzsche tänkte sig samvetet som den mänskliga grymma urinstinkten, som människan riktar mot sig själv, eftersom hon känner skuld mot en tänkt förfader som hon uppfattar som en gud.(39). Tanken fångades upp av Freud och fick kolossalt inflytande: människan önskar bli lik en både älskad och fruktad förebild, en auktoritet, och härav uppstår i det omedvetna ett uppspaltat jag, ett över-jag, som övervakar det medvetna jaget och framkallar ångest, dåligt samvete.(40). Samvetet ses därmed som något man helst borde göra sig av med.

Djuppsykologerna har skilt mellan det auktoritära samvetet och det autonoma (eller humanistiska eller etiska). Psykologin, som mer än den kristna tron har påverkat vanliga människors sätt att tänka under 1900-talet, har ställt upp alternativen auktoritär/autonom. Antingen håller man krampaktigt fast vid en yttre auktoritet, som tvingar en till vissa handlingar, eller också uppställer individen själv sina moraliska principer från gång till gång, i ett fritt val anpassat efter situationen hon råkar befinna sig i.

Vi är alla påverkade av dessa modeller, vare sig vi erkänner det eller ej.

Fortsättning i nästa nummer.

Noter

1. Pro Milone, 61.

2. Ad Atticum, XII, 28, 2.

3. 2 Sam 11-12.

4. 1 Mos 37:22.

5. 1 Mos 39:6 ff.

6. 1 Sam 24:6, 2 Sam 24:10; jfr 1 Sam 26:9.

7. 1 Kung 3:9.

8. 1 Mack 2:15 ff.

9. Codex Beza ; se not i NT 81 till Luk 6:5.

10 Rom 2:14 f.

11. Apg 32:1 och 24:16.

12. 1 Kor 8 (observera att den svenska översättningen ibland återger syneidesis med ”uppsåt”.

13. 1 Tim 3:9.

14. 2 Kor 1:12, 1 Tim 1:5.

15. Heb 9:9 och 14.

16. 1 Kor 4:4.’ 1-.Tir1:15f.

18. 1 Tim 4:2.

19. In Rom. 3,26; Hom. 3.

20. Summa theologie 1, q. 79, a. 12 och 13.

21. Sentenskommentaren,11, 39, q. 3 (praco Dei et nuntius … qui facit contra conscientiam &dificat ad gehennam; det senare är ett ord av Innocentius 111).

22. Jfr Katolska kyrkans katekes, 1776 ff.

23. Licetperfidia, 15 sept. 1199, DS 733.

24. Pastorale offzcium till ärkebiskopen i Toledo 29 maj 1537, DS 1495, brevet Veritas ipsa 2 juni samma år inskärper exkommunikationsstraffet vid brott mot denna princip.

25. Läran upprepas av Leo XIII, Immortale Dei 1 november 1885, DS 3177.

26. Stora katekesen, III, femte bönen.

27. Apg 5:29.

28. Bröderna Karamazov, sv. övers. av Staffan Dahl (1987), 278 f.

29. A Letter Addressed to His Grace the Duke of Norfolk. Citeras i KKK, 1778.

30. Ibid. Jfr Veritatis splendor, 34.

31. Rom 1:5, 16:26 (trons lydnad), 10:16, 2 Thess 1:8 (lydnad mot evangeliet), 1 Pet 1:22, Gal 5:7 (lydnad mot sanningen), Rom 7:17 (lydnad mot den traderade läran).

32. Rom 6:12 och 16.

33. Fil 2:8, jfr Rom 5:19, Heb 5:8 f. En annan förebild i lydnad är Abraham, Heb 11:8.

34. Heb 13:17; jfr 2 Kor 7:16 (grundtexten), 10:5 f, Filemon 21, Fil 2:12, 2 Thess 3:14.

35. Ignatios Magn. 4, Trall. 7; Clemens 1, 41, 1.

36. Lumen gentium, 79.

37. CICcann. 273, 573 4 2, 590 4 2, etc. 38. 308, v. 3 och 4 (J.O. Wallin).

39. Zur Genealogie der Moral 1887.

40. Das Unbehagen in der Kultur (1930). Werke 14, 484 ff.