Den första katolska stiftssynoden som hållits i Sverige sedan reformationstiden har nu avslutats. Synoden ägde rum i Vadstena under en vecka i april och under första veckan i oktober, och den avslutades på Birgittadagen med en högtidlig vesper i Klosterkyrkan där ärkebiskop Gunnar Weman predikade. Det starka ekumeniska deltagandet i denna internt katolska begivenhet var ett av många tecken på hur det katolska stiftet i dag har blivit en erkänd del av det religiösa samfundslivet i Sverige. Det är något som både gläder och förpliktar.
Med tanke på dem som är obekanta med begreppet synod bör man kanske understryka att detta inte var någon konferens i vanlig mening utan en officiell överläggning mellan delegater utsedda av stiftet, församlingarna och andra organisationer verksamma inom stiftet och att utformningen av en sådan synod är reglerad genom den kanoniska lagen. De slutliga synoddokumenten har därför en officiell karaktär. Samtidigt har synoden endast rätt att föreslå och rekommendera, eftersom det är biskopen som har de slutliga avgörandena i sin hand.
För de 137 deltagarna blev synoden en mycket positiv upplevelse, någon som ofta betygades av de inbjudna observatörerna. Diskussionerna hölls i en god och vänskaplig anda och de motsättningar som oundvikligen fanns ledde aldrig till några misshälligheter. Det fanns en mycket stark vilja att agera tillsammans och med gemensamma krafter arbeta för stiftets framtid.
Vad som skiljer denna synod från äldre tiders kyrkomöten är den starka lekmannarepresentationen. Synoden hade inte till uppgift att avgöra lärofrågor, utan allt handlade om den praktiska utformningen av kyrkans organisation och verksamhet. Kyrkans tillväxt och samhällets förändringar fordrar ett betydande mått av reflektion, där medverkan behövs av människor från olika erfarenhetsområden. Präster och lekmän kunde här samverka på ett mycket effektivt sätt.
Sex teman
Synodens sex teman behandlades av olika arbetsgrupper, och dokumentets slutliga utformning avgjordes sedan vid plenarsessioner. Dessa teman var:
Katolsk identitet, Det kristna livets källor, Att vittna om tron, Delaktighet och ansvar i församlingen, Ensam och tillsammans, och slutligen Kyrkans sociala ansvar. De kom delvis att överlappa, men i slutdokumentet har man så långt som möjligt hållit de olika förslagen isär.
Under synodens första hälft kom många av diskussionerna att gälla förhållandet mellan församlingarna och de olika nationella grupperna, ett område där det finns många stridande intressen och praktiska problem. Frågan kommer nu att utredas av en särskild kommitte och spelade därför en mindre roll i slutdiskussionerna. Däremot underströks ännu en gång vikten av att respektera de orientaliska katolska kyrkorna som nu finns representerade i Sverige, med egna liturgiska och kyrkorättsliga traditioner.
En kontroversfråga som väckte en längre debatt gällde de frånskilda omgiftas ställning i kyrkan. Frågan gäller hur de kyrkorättsliga bestämmelserna skall förenas med den pastorala omsorgen om den enskilde utan att någondera blir otillbörligt förbisedd. Här kunde inte synoden ena sig om en gemensam skrivning, men slutdokumentet utformades på ett sätt som ger öppningar för fortsatta samtal i denna känsliga fråga.
Ett överflöd av rekommendationer
I övrigt präglades dokumenten av ett stort överflöd på rekommendationer som det lär ta åtskillig tid att förverkliga. Några exempel på detta:
Det finns många önskemål om en förbättrad utbildning inom olika områden. Det föreslås att man utarbetar en utbildnings- och fortbildningsplan för stiftet som skall gälla såväl präster och diakoner som ordensfolk och lekmän, man önskar en särskild utbildning av församlingsassistenter etc. I förlängningen av detta finns tanken på att i framtiden inrätta en katolsk teologisk högskola som är knuten till ett befintligt universitet eller en teologisk institution i Sverige och som kan ge högskolepoäng. Allt detta kräver både pengar och personliga insatser men är nödvändigt om kyrkan på sikt skall fungera effektivt i det svenska samhället.
Vårt inträde i informationsteknologins tidsålder gör det nödvändigt att stiftet samordnar all datori-
sering av informationen. Synoder rekommenderar att det tillsätts en arbetsgrupp som ansvarar för systemupphandling, utbildning och programanvändning och att man med tiden inför ett gemensamt ITT system för församlingarna. Den fortgående datautvecklingen gör det svårt att planera på längre sikt, eftersom allt blir så snabbt föråldrat. Synodens datakunniga delegater visade dock en viss optimism inför en kommande samordning.
För barn- och ungdomsarbetet föreslås en utvidgad organisation där Katolska pedagogiska nämnden (KPN) ingår tillsammans med Katekescentralen, de katolska skolorna, Sveriges unga katoliker (SUK), ungdomsprästerna etc. I ett så mångkulturellt sammanhang som det katolska stiftet fordras särskilda insatser för kateketiken och ungdomsverksamheten.
Synoden föreslår att en särskild socialpastoral långtidsplan upprättas för stiftet, liksom att de enskilda församlingarna utarbetar egna planer. Det gäller frågor som ofta är akuta i församlingarna, t.ex. om asylsökande eller arbetslösa. Sådant arbete bör ske i samråd med Caritas, man bör samverka med berörda myndigheter, som kommunen eller Invandrarverket, och så långt som möjligt söka finna ekumeniska lösningar. Den ekumeniska principen att man bör göra sådant gemensamt som kan göras gemensamt är i hög grad tillämplig på detta område. Här finner man också det rätta tillfället att hos oss tillämpa den katolska socialläran som bör göras känd och omsättas i handling.
Mot kyrkans centrum
En presentation av detta slag kan ge intryck av ett kyrkligt mångsyssleri, och någon kan kanske fråga
sig vart kyrkans centrala frågor tagit vägen: tron, liturgin, sakramenten och bönen. De är ofta beaktade i de olika grupperna men hade sin särskilda plats i det dokument som gäller det kristna livets källor. Inte minst med tanke på att bibeln inom några år kommer i helt ny översättning till svenska föreslås studieplaner och cirkelledarutbildning i bibelkunskap och en konferens med internationellt kända katolska exegeter.
Man betonade särskilt vikten av att hjälpa barnen till ett personligt böneliv, bland annat genom familjereträtter efter dansk förebild. Vidare föreslår man att tidebönen återupplivas i församlingarna, detta nu aktualiserat genom den ekumeniska bönboken Tidegärden: Kyrkans dagliga bön, att det sker en fortbildning av musikansvariga i församlingarna och en utbildning av medarbetare i liturgin.
En önskelista av detta slag kan tyckas orealistiskt genom sitt stora omtang och sin mångfald, men den är framför allt ett allvarligt uttn-ck för hur stiftets ansvariga vill se att framtiden utvecklar sig. Vi kan räkna med att de riktlinjer som synoden dragit upp kommer att bestämma stiftets inriktning under återstoden av detta århundrade och ett stycke in i nästa. Det innebär också att stiftets framtidsplaner är kända för alla och att alla också därmed är med om att dela ansvaret.
Det nya lekmannadeltagandet är inte bara en rättighet utan framför allt en skyldighet för var och en att bidra till kyrkans praktiska utformning i framtiden.