Utan alla moderniteter

Under ett projekt rörande malmfyndigheter påträffade år 1978 fyra unga sovjetiska geologer en egendomlig trädgård i ett av den sibiriska tajgans mest ödsliga och otillgängliga bergsområden. En kort tid därpå fick gruppen sina aningar bekräftade: på den avlägsna platsen bodde en familj, bestående av sex personer. Ryktet om denna upptäckt spred sig naturligtvis hastigt till folklivsforskare och andra. Så småningom nådde historien också den nu 65-årige journalisten Vasilij Peskov, som fyra år efter geologernas ”fynd” började bekanta sig med de från omvärlden helt avskurna eremiterna. Han kom sedan att upprepa sina besök- dels av nyfikenhet, dels för att till sin tidning leverera en serie uppskattade reportage – somliga under vackra titlar som ”Trädgården och tajgan”, ”Samtal vid ett stearinljus”, ”Ett år i getens tecken”. Dessa alster, tryckta under perioden 1982-91, ligger sålunda till grund för Peskovs dokumentära, på kartor och stämningsrika fotografier välförsedda volym Eremiterna i tajgan, som nu föreligger i utmärkt svensk översättning. Den franska översättningen recenserades i Signum 1992, s. 199.

Alldeles oproblematiskt var dock inte författarens första försök att etablera kontakt med skogsinvånarna – därtill var deras misstänksamhet inför det okända alltför kompakt. Så småningom, måhända som en följd av den fysiska utmattning som isoleringen med åren hade orsakat, visade sig familjen emellertid villig att demonstrera sina båda kojor och i detsamma öppna portar för en efter omständigheterna hjärtlig samvaro, präglad av en rak och uppriktig dialog. Dessutom accepterade man i sinom tid några av de gåvor som Peskov och hans vägvisare ville skänka dessa enkla, i säckväv klädda personer.

Merparten av gåvorna nödgades eremiterna likväl avvisa, då dessa enligt deras mening hörde världen till. ”Det är inte för oss”, lyder en vanligt förekommande kommentar. Till det som ansågs opassande hör exempelvis tvål, te, tändstickor, konserver och medicin. Så handlar det också om en gammaltroende rysk familj, vars liv sedan länge präglats av idogt arbete och stränga religiösa förbud. Deras sätt att fly omvärlden skall ses i ljuset av den teologiska schism som under 1600-talet fick så långtgående och tragiska konsekvenser, motsättningar baserade på vad många bedömare rubricerar som ceremoniella detaljer. Detaljer eller ej – efter seklets kyrkoreform iscensatte anhängarna av den gamla tron kollektiva självmord som skydd och protest mot vad de uppfattade som världens undergång. Ungefär 20 000 gammaltroende brände sig till döds medan andra drog till skogs. Vanligen flydde de till ödemarker dit tsaren inte kunde nå, den Antikrist som Peter den store av dessa representanter än idag utmålas till.

Att förvalta ett testamente

Det är fadern och den yngsta dottern som läsaren i första hand får möta; resterande fyra familjemedlemmar avled relativt hastigt. Sedan faderns därpå följande död – han blev närmare 90 år gammal – är Agafja (född 1944) den enda nu levande familjemedlemmen. Den fråga som därför så många gånger ställts lyder: Avser hon att bosätta sig tillsammans med släktingar och andra mer civiliserade trosfränder? Eller vill hon bo ensam kvar? Hur skall hon i så fall ordna med sin försörjning?

Detta nog så omfattande intresse för hennes framtidsplaner står delvis att finna i det förhållande, att hon strax innan faderns död trotsade dennes förmaningar för att låta sig lotsas ut till stora världen. Hon fick under denna månad se höghus, stora varumarknader och allsköns motorer. I vad mån moderniteterna gav henne aptit är inte gott att veta – därom tiger också författaren. Icke desto mindre väckte hennes oväntade steg hos intressenterna en viss förhoppning. Kanske, funderade några av dem, fanns möjligheten att med maktens bistånd rädda den som eljest riskerar att vricka foten eller att bli riven av en björn? Måhända, spekulerades det, kunde man ännu hoppas på att fa skick och fason på denna infödda, av hungriga vargar ständigt hotade skogskvinna?

För närvarande tycks Agafja emellertid vara inställd på att efter bästa förmåga förvalta faderns andliga testamente. Trots upprepade påtryckningsförsök från välmenande helikopterresenärer och andra insisterar hon sålunda på sin rätt att leva i den tajga, där vargen de facto fungerat som en skyddande hund. Hon väljer att bo kvar i denna, som författaren skriver, ”förfärande, orimliga ensamhet”. Till dem som känner medlidande med sin kära enstöring ger hon dock ett lugnande besked: ”Jag är inte rädd. Jag är född här. Döden skrämmer mig inte.”

Journalistens uppsåt

Vasilij Peskov brukar god journalistisk prosa, utan att frestas av effekter eller uppseendeväckande sensationer. Sakligheten och informationsrikedomen är ställvis påfallande. Dessutom fångas människor och miljöer med känslig hand, ibland med samma penseldrag, naturligt inträngande.

Alldeles odiskutabelt är ändå inte hans uppsåt. Reportagen – och hela företaget – rymmer nämligen nog så tvivelaktiga moraliska implikationer. En av de mer besvärande faktorerna rör författarens sätt att skildra mötet mellan två civilisationer, mellan honom själv och eremiterna. Man upptäcker efter hand hur detta möte forceras och hur den ömsesidiga förståelsen successivt ger vika. Fram träder i stället en nedlåtande attityd gentemot värdfamiljen (senare Agafja), vars ”inskränkta, förstelnade tro” hos författaren väcker en illa maskerad munterhet. De utsända representanternas taktfullhet visar sig

vara en mask och deras respekt huvudsakligen skenbar. Nära förknippad med denna attityd är förekomsten av de materiella förnödenheter med vilka Peskov och hans kamrater bistår familjen. Gåvorna från Moskva frestar ibland eremiterna så svårt, att man till slut frågar sig vad allt detta skall tjäna. Författarens kommentarer gränsar stundom till det spefulla. Också högmodet börjar spöka, som när han aktualiserar den möda med vilken de ditresande försökte övertala den gamle att acceptera den nya stuga som expeditionen så vänligt ställt till dennes och dotterns disposition, och varifrån det är så mycket närmare till människorna. ”Alla förnuftiga argument fanns på majoritetens sida”, tillfogar Peskov, för att snart med en lättad suck rapportera om hur den oförnuftiga minoriteten till slut lät sig övertala. Vid några tillfällen uppträder även de övriga besökarna – geologer, språkforskare, brandmän – likt objudna inkräktare, sända av syften som de själva inte förstår. Deras närvaro blir ett led i den vidare uppgiften att göra familjen beroende av världsliga bilder. Med språkets och teknikens hjälp önskar makten på så vis kolonisera eremiternas tankevärld.

Ett närbesläktat problem ligger i den av Peskovs redaktionsledning påtvingade läsardialogen, enligt vilken fraser och former dikteras av egennytta och journalistisk säljstrategi. Risken med denna dramatiska iscensättning är uppenbar. Redan efter några år förvandlades också ”tajgans dotter” från en suddig stjärna till en synlig, emellanåt autograftecknande hjältinna. Raskt kom hennes öde att via satellit förmedlas till en hel kontinent.

Samtidigt väcker de regelbundet publicerade texterna alltfler beröringspunkter med idylliserande fiktiv följetongsprosa – en likhet som förstärks av de väl utvalda läsarbreven. Därigenom framstår de gammaltroende som språkrör för någonting sedan länge förlegat och näst intill overkligt. Kommunikationen mellan tidning och läsare får därmed, paradoxalt nog, en avskärmande funktion: klyftan vidgas mellan dem och oss, mellan då och nu.

Den politiska dimensionen

Till detta följer en mer uppenbar politisk sida, ty Peskov agerar ju i egenskap av uppburen sovjetisk rapportör. Trots centreringen vid geografisk terräng och majestätisk natur vittnar texterna om en stark lojaliteyt gentemot det kommunistiska systemet och dess kollektivistiska ideal. Med nödvändighet omöjliggörs dismed vidare religiösa och politiska dimensioner.

Lika påfallande är författarens estetiska tvångströja. I den här typen av framställning tvingas han nämligen att vara lojal också inför den socialistiska realismen och dess långtgående krav på hur en litterär text skall se ut. Unionen framställs därvid i milda och ljusa nyanser, med ett stundom sentimentalt anslag. Det duger alls inte att likt en västeuropeisk bedömare ge uttryck för beundran, häpnad eller fascination inför den livsstil som eremiterna har valt – knappast heller att diskutera motsättningar mellan landets minoriteter. Uppmärksamheten skall i stället riktas mot den återfunna familjens materiella levnadsvillkor- mot vad som i myndigheternas regi kan omvandlas till ett för sovjetmänniskan fängslande jordbruksexperiment. Basen står sålunda i fokus – inte överbyggnaden. Såsom antytts, garderar Peskov också sin till en början respektliknande hållning med allt tydligare reservationer och, i somliga avseenden, direkt avståndstagande. Allt oftare formulerar han sig utifrån en ateistisk position. Ändå äger boken naturligtvis ett stort kulturhistoriskt värde. Trots censur och andra för framställningen hämmande politiska faktorer bjuds klarhet och konkretion. En av de väsentligaste förtjänsterna ligger i författarens människokännedom – och i hans pålitliga sätt att förmedla tingens betydelse. Så kanhända bor det en ekonomisk historiker i Vasilij Peskov – om än knappast någon självständig religionsfilosof.