Politik som ordensliv – statsmannen Robert Schumans gärning

Vid tiden för EU:s utvidgning 2004 med åtta nya medlemsstater i östra Europa, anordnades en statsvetenskaplig studiedag i Nancy, Lorraine, för att utvärdera arvet från Robert Schuman (1886–1963). Det intressantaste med ett så allsidigt upplagt symposium är att klarlägga de principer och motiv som styrt de människor som lade grunden för EU: Robert Schuman, Konrad Adenauer (1876–1967) och Jean Monnet (1888–1979), och att utreda vilken betydelse de har för vår egen tid. Frågan är: kan vi lita på att den fred Europa byggt upp kan bestå?

På hösten 2006 redovisades inläggen och diskussionerna i bokform med titeln Robert Schuman, homme d’état, citoyen du Ciel (förlag: François-Xavier de Guibert). Schumans betydelse för Europaunionen för oss tillbaka till den Europeiska kol- och stålunionen och dess stiftelseurkund, den s.k. Schumanplanen, som lades fram den 9 maj 1950 i samarbete med Adenauer och Monnet. Denna dag högtidshålls nu som Europadagen.

Studiedagens ordförande var msgr Jean-Louis Papin, biskop av Nancy och Toul. Deltagarna var alla fransmän, bland andra universitetsprofessorer från Paris och Nancy och utgivaren av Cahiers Jacques Maritain, René Mougel.

Schuman hör till den tidiga gruppen av socialt orienterade katolska lekmän som gått in i det politiska livet ”som man inträder i ordenslivet”. Bristen på efterlämnade personliga skrifter, som skulle avslöja något mer om människan Robert Schuman, gör att eftervärlden får förlita sig på andras vittnesmål om honom. Studiedagen gav här rikligt besked. Vi kan genom en ungdomsväns brev till exempel få veta, att Schuman en tid allvarligt övervägde kallelsen till präst, möjligen med starkt stöd av modern, men att hans vän avrådde honom och bad honom att välja lekmannens kallelse med tanke på kyrkans och samhällets behov av aktivt troende lekmän.

Livsvalet stämde väl överens med den katolska kyrkans strävan att utveckla en ny närvaro i samhällslivet sedan kyrkan i såväl Tyskland, Italien som Frankrike i princip fråntagits sin tidigare offentligrättsliga ställning under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet. Med påven Leo den XIII:s utveckling av den katolska socialläran i Rerum novarum (1891) befanns den nya inriktningen också ha fullt kyrkligt stöd.

Ett utmärkande drag hos Schuman är enhetligheten i hela hans gärning. Grundtankarna i hans filosofiska och politiska Europasyn är först och främst upprättandet av en bestående försoning mellan Tyskland och Frankrike. Efter de båda krigens fasor, då kristna i dessa ärevördiga gamla stater mördat varandra, växte övertygelsen om att ett nytt Europa, enat och försonat på den kristna grunden, måste uppnås som en första målsättning. I själva byggandet av denna nya fredsallians var han från början motståndare till en överstatlighet som skulle utarma nationernas egna kulturella särdrag. Genom den nära vänskapen med Konrad Adenauer föddes förhoppningen att kunna förverkliga fredens Europa med bevarande av varje lokal och regional kulturs Heimat. Adenauer började sin politiska gärning i Weimarrepubliken och blev senare borgmästare i Köln, en post som nazisterna skilde honom från på ett förödmjukande sätt. Adenauer fann sedan en tillflyktsort i Maria-Laachklostret nära Koblenz, där han gått i skola som ung pojke. Både Adenauer och Schuman var genomsyrade av samma katolska grundsyn och trodde på lekmännens avgörande betydelse i det politiska arbetet. Bådas idévärld sammanföll med Jacques Maritains tankar om demokratins väsen med dess respekt för människors värdighet och rätt att ha olika uppfattningar. Varken Maritain eller Schuman kunde stödja republikanerna under spanska inbördeskriget på grund av morden och skändningarna av präster och nunnor. Men de gav inte heller stöd åt Franco och katolikerna på hans sida. Våld och förtryck kan aldrig ursäktas. Maritain betraktades av dessa Francotrogna katoliker som förrädare.

Det finns inga bevis för närmare kontakter mellan Schuman och Maritain, och vi vet inte hur mycket Schuman läste honom eller hur han uppfattade honom. Om Adenauer var hårt ansatt av nazisterna och fördrevs från den politiska scenen blev också Schuman ansatt av nazisterna och eftersöktes av Gestapo under ockupationen i Frankrike. Ändå röstade Schuman för acceptans av de tyska villkoren 1940 och hamnade därför under en tid i marskalk Pétains sällskap, vilket efter kriget blev en belastning för honom. Men det handlade inte om delaktighet i Vichyregimens politik utan var helt motiverat av den omedelbara omsorgen om det krigsdrabbade folkets överlevnadsmöjligheter. Han fängslades av tyskarna men lyckades fly och hålla sig undan i Poitiers i Frankrike. Schuman höll fast vid sin försoningstanke mellan Tyskland och Frankrike och kunde därför inte heller aktivt ansluta sig till den motståndsrörelse som stod i kontakt med general de Gaulles France Libre och som i allmänhet stod långt till vänster. de Gaulles inställning till Schuman var därför negativ. ”Schuman är fransman”, sade de Gaulle, ”men han är ändå alltid en tysk”. de Gaulle använde det mycket nedsättande och kränkande ordet Boche. Och visst låg det mycket i det. Schuman föddes i det fransk- och tysktalande Luxemburg, studerade i det germanska Strasbourg, i det som från Bismarks tid fram till 1919 varit tyskt, liksom Lorraine och Alsace. Schuman började sin bana som advokat i Metz 1912 och var språkligt sett lika mycket tysk som fransman. Han kunde ha valt att förbli tysk medborgare och älska den tyska kulturen, särskilt i de mer katolska områdena kring Rhendalen. Men det var tyskarnas skoningslösa militäroffensiv i norra Frankrike och Belgien i slutet av första världskriget som fick honom att definitivt välja sida och säga upp sitt tyska medborgarskap.

Under början av 30-talet anslöt sig Schuman till det lilla Demokratiska folkpartiet (Démocrates Populaires). Men han blir inte den typiske partipolitikern. Vittnesmålen är samstämmiga i beskrivningen av den politiska förankringen. Schuman är i sin egenskap av socialkatolik en ”kristen i politiken” och inte ”en kristen politiker”. Vid ett tillfälle vid slutet av ett ministermöte någon gång efter freden 1945, uppmanar han en medarbetare att inte uppfatta honom som en homo politicus. Diskret pekar han menande på den yngre François Mitterand och säger med låg röst om honom: ”Där ser ni en homo politicus”. Det ger honom också rykte att vara en ensam och kanske isolerad deputerad och senare finans- och justitieminister. Hans lite tillknäppta personliga stil bidrog till intrycket, liksom hans liv som celibatär lekman. Han var lång till växten, bar enkel men oklanderlig kostym och var diskret i sättet. Han uppträdde alltid med stor vänlighet i parlamentet, höjde aldrig rösten, var känd för sin förmåga att samtala uppmärksamt också med människor som var emot honom. Trots sin höga befattning utnyttjade han inga fördelar. Han stod själv i kö på posten och i butikerna, reste andra klass på tåget, köpte själv biljetter i stället för att skicka sina anställda. I hela hans yttre livsföring lyste hans kristna spiritualitet igenom. När det var möjligt gick han till den dagliga mässan och till kommunionen. Han var hela sitt liv uthållig i bönen. Han var redan, som bokens titel säger, ”statsman och medborgare i himlen”.

Kommer denne grundläggare av det moderna Europa att saligförklaras av den katolska kyrkan? Inte alla menar, att han skulle ha uppskattat det, om det skulle få som följd att hans försynta tjänande lyftes fram alltför tydligt i ljuset. ”Än så länge”, sade år 2004 ordföranden i den teologiska kommissionen för saligförklaringen, Guy Villaros, ”går vi bara igenom allt tillgängligt material för att se om något strider mot kyrkans lära. Det är ett tidskrävande och mödosamt arbete. Vad vi hoppas och väntar på är ett första, konstaterbart, fysiskt, underverk. Påven Johannes Paulus II var tydlig i detta krav ’eftersom’, hade han sagt, ’vi inte kan saligförklara människor [enbart] för att de lyssnat till den helige Ande’.”

Den tredje lika betydande grundläggaren av det som nu är EU är Jean Monnet, på 20-talet generalsekreterare i Nationernas förbund. Den plan som innebar att all produktion av kol och stål i Tyskland och Frankrike skulle ställas under en särskild högsta myndighets auktoritet, öppen för alla Europas länder, hade förberetts av honom med Adenauers och Schumans godkännande. Det var början till det moderna EU. Monnets engagemang ”att bygga Europa för att bygga fred”, var lika starkt som de båda andras, men han hade inte deras bakgrund i gränslandet mellan Tyskland och Frankrike. Monnet var från Cognac vid Atlanten, fjärran från de gamla krigsskådeplatserna, och stod i ett annat personligt förhållande till Alsace och Lorraine, som tillhört än Tyskland, än Frankrike. Schuman och Monnet var ett tandempar. I efterhand framstår Monnet som den mer betydande och Schuman som marginaliserad och nästan okänd för yngre generationer. Det hindrar inte att bådas ”metoder” förtjänar uppmärksamhet eftersom de tillsammans med Adenauer lagt en ny grund för Europa, därom var deltagarna i studiekonferensen överens.

Med tanke på Schumans många hänvisningar till nythomisten Jacques Maritain, särskilt hans Kristendomen och demokratin (1943), men också andra verk av Maritain, pekar samtalen i Nancy sammanfattningsvis på ett djupgående inflytande från medeltidens störste teolog, Thomas av Aquino. Schuman skrev själv ett mindre verk, Pour l’Europe (För Europa), som var tydligt inspirerat av Maritains i New York 1942 publicerade Les droits de l’homme et la loi naturelle (Mänskliga rättigheter och naturlagen), en skrift som haft betydelse för Deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948. Schuman undgick misstankarna att vilja återinföra ett medeltida, katolskt samhällsskick i ett nytt Europa genom att tydligt ställa sig bakom kyrkans nya sätt att vara närvarande i samhället: den katolska socialläran. Därför ville han vara en ”kristen i politiken”, inte ”en kristen politiker”. I den meningen skulle en saligförklaring ge den katolska kyrkans medlemmar incitament att med ”kärlek i sanningen” fortsätta att bygga upp framtidens Europa i en varaktig fred.

Vad man kan lära av en bok som den här, är att verkligt och bestående fredsarbete kräver personlig erfarenhet och aktiv tro. I ett framtida, oönskat, europeisk scenario med fiendskap mellan länder, kommer fredsbevarande insatser att sakna det djupaste motivet, sprunget ur det som upplevts: ”detta får aldrig hända igen”. Därför måste fredsförbundet hållas vid liv av de bästa krafterna i Europa. Europas blod får aldrig spillas igen.