Katolsk politisk integrism

Katolsk politisk integrism
Om SSPX:s politiska bakgrund.
av FLORIAN MICHEL
”Gud vet om det inte är ett brott, snarare än motsatsen, att göra politik av Jesus Kristus” (Marcel Lefebvre).

Är liturgin en synvilla? Är frågan om integrism först och främst, och till själva sitt väsen, en politisk fråga? När ärkebiskop Lefebvre avvisade Paulus VI:s nya mässordning, tvekade han i varje fall inte att föra debatten på det politiska planet. I en predikan från 1976 frambesvärjer han tanken på den nya mässan som en ”demokratisk mässa”. I en annan predikan utlägger han hur den traditionella mässan ”till sin natur är anti-kommunistisk”. Han avslutar ett föredrag år 1979 med att understryka att ”den eviga mässan leder till det katolska samhället”. Den formulering som han här använder, la cité catholique, är laddad med associationer. Lefebvre skrev år 1959 förordet till boken Pour qu’il règne av Jean Ousset, grundare av rörelsen La Cité catholique, en rörelse som ville utbilda en katolsk elit, men som varnades av de franska biskoparna för risken att enbart syssla med politik och så glömma bort kyrkans transcendens. Den liturgiskt-politiska integristiska rörelsen har gjort liturgin till något mer än lovsång, till en politisk handling.

Alltsedan den dominikanske teologen Yves Congars artikel ”Högermentalitet och integrism” (1950) blir ingen förvånad när man placerar integrismen i den politiska högern, ja till och med i extremhögern. Congars analyser underströk att integrismen avslöjade sin gerillamentalitet innan den uttryckte sig i lärofrågor:

”Integrismen utgår, anser jag, från en högerattityd. En sådan attityd karakteriseras av en viss misstro gentemot subjektet, människan, och av en benägenhet att betona auktoriteten som ett sätt att bestämma saker och ting.”

Integrismen är fylld av misstro mot det som är fritt och levande. ”Största möjliga ortodoxi” är också, skriver Congar, ”ett sätt att lämna katolicismen”. Man ger företräde åt ordning, auktoritet, åt det som är orubbligt eller bestämt från ovan. Analyserna av detta fenomen upprepas och nyanseras av författare som Jacques Maritain och René Rémond, men har även blivit motsagda. Somliga tänkare drar sig för att låta kyrkohistorien brytas genom ett prisma av den världsliga politikens kategorier, andra anser att Congars engagerade och partiska historieskrivning är typisk för en liberal syn på företeelsen integrism. Congar ger politiken företräde på bekostnad av de egentligt religiösa elementen, som döljer viktigare frågor under politikens slöja. I det följande skall vi göra en ny läsning av ärkebiskop Marcel Lefebvres (1905–1991) bok Ils l’ont découronné. Du libéralisme à l’apostasie, la tragédie conciliaire (De har detroniserat honom. Från liberalism till avfall, tragedin med konciliet) samt några predikningar av denne förgrundsgestalt inom den integristiska rörelsen i Frankrike. Vi skall visa att de politiska utspelen tillhör integrismens väsen. Dessa utspel struktureras bland annat av motståndet mot den katolske filosofen Jacques Maritains (1882–1973) politiska tänkesätt och härstammar i rakt nedstigande led från den monarkistiska, nationalistiska och antimoderna rörelsen Action française, som hade sin storhetstid i mellankrigstidens Frankrike.

Dubbelt monarkistisk

Den politiska frågan ligger till grund för Marcel Lefebvres bok Ils l’ont découronné, publicerad första gången 1987. Själva titeln hänvisar till en politisk händelse – detroniseringen av kungen – och låter förstå att kyrkan, likt den franska monarkin före 1789, skulle komma att få uppleva ett motsvarande införande av republik, kungamord, och Robespierres kult av Det högsta väsendet. Man gör fel i att underskatta titelns politiska syftning och att förbise analogin med franska revolutionen. I detta sitt arbete ansluter sig ärkebiskop Lefebvre tydligare än någonsin till kontrarevolutionen, något som avviker från vad han tidigare skrivit.

Lefebvre framstår i själva verket som monarkist, och detta i dubbel bemärkelse. Den första är teologisk, närmare bestämt teokratisk, och baserar sig på en ensidig – och därför falsk – tolkning av Kristus Konungens fest, som instiftades av Pius XI 1925. ”Demokratin, likaväl som andra styrelsesätt, bör förverkliga Vår Herre Jesu Kristi sociala välde. Demokratin bör trots allt vara undergiven en konung: Jesus Kristus”, skriver Lefebvre.

Det är inte så lätt att se hur Jesus Kristus regerar i en demokrati, men Lefebvre skriver vidare:

”Pius XI säger uttryckligen att han instiftar Kristus Konungens fest för att bekämpa lekmannainflytandet (laicismen). […] Kyrkan lär (och det är sammanfattningen av hela encyklikan) att själva den timliga ordningen, det civila samhället, institutionerna och lagarna bör genomsyras av kristen anda, och på så sätt erkänna Vår Herres konungsliga värdighet och auktoritet. Encyklikan förkunnar att det bör finnas ett Kristi sociala herravälde.”

Det finns noggrannare och fullständigare läsningar av Pius XI:s tankar. Ärkebiskop Lefebvres politiska ideal, ’Kristi sociala herravälde’, är rätt och slätt den katolska staten så som den inkarnerats på många håll under historiens gång: ”Jesus Kristus, kungarnas kung, herrarnas Herre, bör inte härska över samhället i mindre grad än över individen; själarnas frälsning åtföljs med nödvändighet av att staterna och deras lagar underkastar sig Kristi lags milda ok”, skriver Lefebvre. Detta ideal, något nyanserat, förfäktades på högsta kyrkliga nivå, och stöder sig på den konservative kuriekardinalen Ottavianis ståndpunkter. Den modell, som man försvarade ända till mitten av 1950-talet, är det spanska konkordatet, där katolicismen är statsreligion, den enda religion som skyddas av överhetens svärd. Andra ceremonier och yttre manifestationer än statsreligionens är inte tillåtna. Lefebvre kommenterar: ”Denna strikta icke-tolerans mot dissidenters religionsutövning är fullkomligt berättigad.”

Ärkebiskop Lefebvre är även monarkist i en mindre religiös bemärkelse, på ett historiskt banalt och mycket franskt sätt. Vissa passager i hans bok visar författarens hela kontrarevolutionära och antidemokratiska uppfattning:

”Mina personliga politiska reflektioner över det statsskick som passar bäst för till exempel Frankrike, betyder föga. Förresten talar fakta för sig själva. Det som den franska monarkin inte lyckades göra, förverkligades av demokratin: fem blodiga revolutioner, fyra utländska invasioner, två utplundringar av kyrkan, förbud mot religiösa ordnar och katolska skolor, sekularisering av olika samhällsinstitutioner. Men ändå, säger somliga, begärde påven Leo XIII att de franska katolikerna skulle ansluta sig till den republikanska regimen (vilket, inom parentes sagt, framkallade en politisk och religiös katastrof). Andra kritiserade detta påvens aktstycke och betecknade både det och dess författare som liberala. Jag tror inte att Leo XIII var liberal eller, än mindre, demokrat.”

Förnekandet av två seklers historia

Ärkebiskop Lefebvre motsätter sig den anslutning till republiken som Leo XIII försvarade. Men den historiska kärnpunkten är äldre. Tidigare i boken kritiserade Lefebvre Ludvig XVIII på grund av 1814 års konstitution: ”Ludvig XVIII:s återinförande av monarkin efter revolutionen och det första kejsardömet, hade olyckligtvis stadfäst den liberala principen om religionsfrihet”, detta fastän artikel VI i samma konstitution återinsatte katolicismen som statsreligion. Ludvig XVIII är också han en av de ”förfärliga liberalerna”. Detta är inte bara anekdotiska referenser till Frankrikes politiska historia, utan de genomsyrar på ett sammanhängande sätt Lefebvres bok och härrör ur själva logiken i integrismen. Två seklers historia har aldrig accepterats.

Så här kommenterar Marcel Lefebvre lagen av den 14 juni 1791: denna lag ”är frukten av den liberala individualismen”; den förbjuder de korporationer som varit ”instrument för samhällelig fred sedan medeltiden”; resultatet blev att arbetarna krossades och vägen öppnades för den marxistiska fackföreningsrörelsen.

Längre fram återvänder ärkebiskop Lefebvre till fördömandet av Action française år 1926. Detta fördömande skulle ha varit resultatet av en komplott.

”Action française kämpade mot den liberala demokratismen på naturliga och sunda grundvalar. Man anklagade falskeligen denna rörelse för naturalism. Påven Pius XI blev bedragen och fördömde slutligen Action française. Hans efterträdare Pius XII skulle komma att upphäva denna sanktion. Dock var skadan redan skedd. År 1926 utgör en avgörande etapp i Frankrike i den liberala fraktionens ’ockupation’ av kyrkan.”

Aktuella politiska exempel saknas inte heller i Lefebvres bok. Även Valéry Giscard d’Estaing omnämns:

”Man urskiljer lätt att Valéry Giscard d’Estaings avancerade liberalism under åren kring 1975 förde Frankrike till socialismen; men man tänkte då helt godtroget att den liberala högern kan befria oss från totalitärt förtryck.”

Denna godtrogenhet var nog, när allt kommer omkring, inte så oläglig. Orden verkar förlora sin betydelse. Även om Pierre Mauroys regering innehöll några kommunister, var den därmed inte totalitär. Vi finner här en process, med sammanblandning och maximering av olika farhågor, som inte är rationell.

Beträffande den politiska bakgrunden understryker man inte tillräckligt den koloniala frågans betydelse. Marcel Lefebvre, som var Pius XII:s man i Afrika, först som ärkebiskop av Dakar och sedan som apostolisk delegat, åberopar ofta sin erfarenhet från missionsfältet: skolorna som grundats, seminarierna, häxdoktorernas hyddor som brändes efter deras död … För ärkebiskop Lefebvre var det ”kommunisterna” som krävde kolonialt oberoende. Abbé Victor Berto (1900–1968), Lefebvres privata teolog under konciliet, hemfaller inte åt samma politiska känslouttryck, men beträffande kolonierna sätter han sin egen prägel på integristernas världsåskådning. Berto är starkt fientlig mot avkoloniseringen. Man anar hos honom en längtan tillbaka till korstågen: ”Detta krig i Indokina är förfärligt”, skriver han till sina gamla elever i juli 1953, ”därför att det satts igång på ett felaktigt sätt och förts dåligt, därför att det officiella Frankrike (som inte är det sanna) verkar skämmas för att föra det. […] Kriget i Indokina är ett krig som man kan föra med gott kristet samvete.”

Apropå kriget i Algeriet, skriver han vidare: ”Vi lever, tyvärr, inte längre på korstågens tid. Icke desto mindre är Algerietkriget ett rättfärdigt krig; det är i grunden ett krig till försvar för den kristna civilisationen.”

Lefebvres bok Ils l’ont découronné översvämmas av politiska omdömen: mot demokratin, mot liberalismen, mot kommunismen, mot FN, mot totalitarismen, mot frimurarna. Att betrakta integrismen från en politisk synpunkt är varken att förringa den eller att pådyvla den en problematik som är den främmande. Det är att återge den en del av den grund den står på. Lefebvre ser kyrkans förhållande till revolutionen som ett äktenskapsbrott. ”Hur har den liberala sekten lyckats påtrycka ett ekumeniskt koncilium sina åsikter? Hur har den naturvidriga föreningen mellan kyrkan och revolutionen framfött det monster, vars svammel nu till och med fyller dess varmaste anhängare med skräck?” Höjdpunkten nås otvivelaktigt med följande passage ur boken:

”Fordom bar föreningen mellan kyrkan och den katolska staten frukt i form av ett katolskt samhälle, det fullkomliga förverkligandet av Vår Herre Jesu Kristi sociala herravälde. Idag är den postkonciliära kyrkan gift med staten, som hon vill skall vara ateistisk, och föder i denna illegitima förening fram det pluralistiska samhället, religionernas Babel, det liknöjda samhälle som är frimureriets önskedröm.”

Eftersom omdömena är summariska, blir de ibland groteska: ”Må vi hålla fast vid denna obestridliga historiska och filosofiska sanning: liberalismen leder genom sitt naturliga sluttande plan till totalitarism och till den kommunistiska revolutionen.”

Charles Maurras anhängare

Förutom denna panoramavision av flera seklers franska historia, ger omläsningen av Ils l’ont découronné tillfälle att komma åt en av drivfjädrarna i det integristiska politiska tänkandet, och gör det möjligt för oss att placera det i ett franskt intellektuellt spektrum. Mekanismen skulle kunna beskrivas som: med Maurras mot Maritain. Bokens layout illustrerar den frontalkrock mellan dessa båda fransmän, som var ett arv från fördömandet av Action française 1926 och som aldrig övervunnits. Sålunda finner man ett fotografi av Maritain, från den tid då han var ambassadör vid Heliga stolen (1945–1948) med följande kommentar: ”1947. Filosofen Jacques Maritain (fader till konciliets religionsfrihet)”. Mittemot citerar Lefebvre Maurras: ”Naturen utvecklas genom auktoritära och ojämlika handlingar som direkt motsäger den löjliga liberala och demokratiska hypotesen.”

Jag har i år tillsammans med Bernard Sesboüé i boken De Mgr Lefebvre à Mgr Williamson. Anatomie d’un schismeundersökt de band som förenade kretsen kring det integristiska Ecône och Maurras ideologi. När Jacques Maritain var på genomresa i Paris, skrev han:

”Inget gift är ännu avlägsnat. Folket är bra, de intellektuella är svaga och förgiftade, alla gamla och nya gifter stiger dem åt huvudet. Några katoliker blir integrister – av förbittring och kompensationsbehov efter det att Action française politiskt bröt samman; men dess andliga inflytande har inte försvunnit.”

Ärkebiskop Lefebvre säger sig inte ha läst Charles Maurras verk: ”Jag tillhör inte Action française […] Jag kan säga att jag inte kände Maurras, jag har inte ens läst hans verk.” Man kan med rätta tvivla på denna försäkran. I själva verket innehåller Ils l’ont découronné talrika citat från Maurras och anspelningar på hans verk. Fientligheten mot Jacques Maritain kan man i varje fall inte förstå utan integristmiljöns ideologiska beroende av Maurras. Fientlighet är ett svagt ord. I integristernas kosmos åstadkom Maritain inom den politiska filosofin det som bland andra Yves Congar och Teilhard de Chardin åstadkom inom teologin och som kardinal Joseph Ratzinger – ännu en förfärlig liberal enligt Lefebvre – åstadkommit i Vatikanen. Det är dessa som river ner kyrkan. De är hennes svarta får.

Jacques Maritain citeras dock välvilligt på de första sidorna av Ils l’ont découronné. Man hittar också ett utdrag ur Maritains tidiga bok Trois réformateurs, som, enligt Lefebvre ”väl uttrycker lutherdomens utmynnande i naturalismen”. Vidare skriver han: ”Jacques Maritain har några goda rader om protestantismens materialism, som kom att ge upphov till den ekonomiska liberalismen och kapitalismen.”

Jacques Maritains motståndare

Maritain före 1926, Maritain metafysikern, den Maritain som skrev Antimoderne, Théonas, Saint Thomas, apôtre des temps modernes, får kraftiga lovord. Humanisme intégralefrån 1936, där Maritain pläderar för en enligt Lefebvre ”profan kristendom” som inte längre är sakral, hånas däremot, och detta desto mer när Maritain framstår som mentor för Paulus VI, och i den egenskapen som en av orsakerna till oordningen. Nästan ett helt kapitel i Lefebvres bok ägnas Maritain med rubriken ”Pluralismens bländverk: från Jacques Maritain till Yves Congar”. Från dessa sidor måste citeras för att man skall förstå vidden av Lefebvres beskyllningar mot Maritain. Kapitlet börjar på följande sätt:

”Det är under framstegets standar som den liberala så kallade katolicismen gått till angrepp mot kyrkan […] Det behövdes bara en filosofmantel för att tryggt kunna tränga in i den kyrka, som dittills hade fördömt denna liberala rörelse. Ytterligare namn får illustrera detta liberala inträngande i kyrkan, ända till strax före Andra Vatikankonciliet.”

Jacques Maritain är det första namnet på listan. Författaren finner nöje i att understryka att det som skiljer Paulus VI från den helige Pius X och från dennes valspråk Omnia instaurare in Christo kommer från Maritains bok Humanisme intégral:

”Man tar inte fel om man kallar Jacques Maritain för fadern till Andra Vatikankonciliets religionsfrihet. Paulus VI var för sin del uppfödd med Maritains politiska och sociala teser, alltså Maritain efter 1926, och han erkände honom som sin mentor […] Tyvärr, Maritains valspråk, som blev Paulus VI:s, var snarare ’Återställa allt i människan’.”

För Lefebvre hade konciliet

”kanoniserat Maritains tes om det kristna samhället, som i en progressiv och nödvändig rörelse frigör sig från de katolska statschefernas besvärande förmyndarskap, i och med att kyrkan avstår från den världsliga maktens beskydd och hädanefter nöjer sig med en enda frihet, den som ligger i att reducera sig till att inte vara mer än den evangeliska jästen som är gömd i degen, eller frälsningens tecken för mänskligheten.”

Kritiken mot Maritain gäller både frågan om det timliga i förhållande till det andliga, och frågan om den religiösa pluralismen. Ärkebiskop Lefebvre kommenterar en passage ur Humanisme intégral för att beklaga sig över Maritains framställning: ”Varje religiös grupp borde åtnjuta en passande juridisk status och en rättvis frihet.” Vederläggningen är minst sagt grov. Maritain, förklarar Lefebvre, är på det historisk-politiska planet motsvarigheten till filosoferna Henri Bergson och Teilhard de Chardin. Lefebvre tar också ut en formulering ur Maritains Droits de l’homme et la loi naturelle (Mänskliga rättigheter och naturrätten, 1942) och sammanfattar: ”Ni känner igen Bergsons ökända skapande energi och Teilhards inte mindre ökända framväxt av medvetandet. Maritain har under flera tiotal år och för lång tid framåt dominerat och korrumperat det katolska tänkandet.”

I botten ligger återigen frågan om den katolska staten, som nu dyker upp igen och motsäger den föreställning om en profan kristenhet, som definierades av Maritain i Humanisme intégral och som krävde politisk tolerans:

”Men, invänder ni mot Maritain, vad blir det av Vår Herre i ert ’kristna samhälle’, om inte staten längre erkänner Jesus Kristus och hans kyrka? […] Att Maritains samhälle, det pluralistiska som är ’huvudsakligen kristet’, skulle vara en kristenhet och förverkliga Jesu Kristi sociala herravälde, det förnekar jag absolut. […] Nej, den nya kristenhet som Jacques Maritain föreställer sig, är bara en döende kristenhet, som har avfallit och förkastat sin konung. Jacques Maritain har i själva verket bländats av den öppet pluralistiska civilisationen i Amerikas förenta stater.”

Ärkebiskop Lefebvre varnar läsaren för ”historiens vind”:

”Vi bör vara misstänksamma mot pluralismens hägring. Om historiens vind just nu verkar blåsa i den riktningen, är det säkerligen inte den gudomliga andens fläkt, utan snarare, efter två sekler av undermineringsarbete, liberalismens och revolutionens iskalla vind.”

Efter att ha avvisat Maritains förvända ”doktrinära historierelativism” liksom hans ”föga katolska syn på historiens mening”, sammanfattar ärkebiskop Lefebvre sitt kapitel om det katolska samhället:

”Historiens mening så som Jacques Maritain och Yves Congar uppfattar den, är en feltolkning. Denna frigörelse, som de beskriver som ett framsteg, är i själva verket en förödande och blasfemisk skilsmässa mellan samhället och Jesus Kristus. Och det behövdes hela fräckheten hos Andra Vatikankonciliets dokument om religionsfriheten, Dignitatis humanae, för att kanonisera denna skilsmässa, och detta är ett enastående bedrägeri i den uppenbarade sanningens namn.”

Mot demokratin och den amerikanska modellen

Att punkt för punkt motbevisa integristernas brist på förståelse för Maritain, är något som borde göras, och deras svaga punkter är många: en ensidig och torftig uppfattning om kristenheten, som man snarare med Étienne Gilson kunde tolka, inte som en sakral och politisk kristenhet, utan som res publica fidelium; en ensidig tolkning av Pius XI:s encyklika Quas primas, vars innehåll inte kan skiljas från bönerna och läsningarna i liturgin för Kristus Konungens fest. Men jag vill hellre försöka skissera den omfattande genealogin till integristernas motvilja mot Maritain. Maritains verk är omfattande, och kritiken mot det är också omfångsrik. Alla hans kritiker är förvisso inte integrister, där finns alla riktningar, men integristerna tycker inte om Maritain, och det är helt ömsesidigt.

Marcel Lefebvre anger några av sina källor i bibliografin, bl.a. den argentinske prästen Don Julio Meinvielle, vars bok De Lamennais à Maritain (1956) presenteras som överensstämmande med kyrkans traditionella lära. Denna bok är en veritabel pamflett, vars undertitel förklarar ändamålet. Det handlar om att visa kontinuiteten från den liberale katolske tänkaren Lamennais till Maritain, som leder ”från framstegsmyten till utopin om en ny kristenhet”.

Det som underkänns är ”demokraten Maritain”. Kritiken koncentreras kring hans amerikanska erfarenhet från 1930-talet, fastän Maritains stora uppskattning av demokratin föregår brytningen med Action française. Det finns kritiker av Lefebvre som tar avstånd från att Maritain skulle blivit bländad av den amerikanska civilisationen. På denna punkt upprepar Lefebvre bara argumenten från Maurras, som på sin dödsbädd hånade denne Maritain, som ”demokratiserar i ett svep” och som välsignar den amerikanska modellen. Maurras skriver:

”Maritain fick en uppenbarelse av de mänskliga rättigheterna och Onkel Toms stuga: det finns inget annat än abbé Grégoire och Miss Beecher-Stowe! Inför dessa båda nya mästare i hans kyrkliga sociologi, är lagarna i denna världens ordning inte längre värda något. […] Med den enda facklan, Frihetens princip, lyser man sin väg! Många vägar, utanför det mänskliga, långt från det romerska, i den judisk-protestantiska metafysiken.”

Den allestädes närvarande politiska frågan

Ingen kan vara ovetande om den politiska problematik som bär upp integrismen och ligger till grund för debattens religiösa aspekter. Visst kan man tränga djupare in i receptionen av Andra Vatikankonciliet med hjälp av mångfaldiga och konfliktladdade hermeneutiska processer. Man kan alltid debattera om existensformerna för Kristi rike, detta ”stora mysterium som är den mystiska kroppens liv i historien” (Maritain). Det världsliga kungadömet tillhör med rätta Kristus, men han ville inte utöva det och försmådde ”kronan”. Med all rätt kommer man att kunna avnjuta och utvärdera liturgireformens bittersöta frukter. Men allt talar för att integrismen kommer att fortleva även om de två parterna skulle enas om en tolkning av Andra Vatikankonciliet eller om det liturgiska språket. På den punkten kan man kanske påminna om att den helige Pius V:s rit förbjöds i Frankrike, inte för sin egen skull, utan enbart därför att den tjänade som täckmantel för ett mer globalt ifrågasättande av konciliets resultat. Frågan om ”den katolska staten” förblir en stötesten för ärkebiskop Lefebvre och hans trogna.

År 1972, vid en tidpunkt då många övergav de franska seminarierna, klappade två unga män på dörren till integristernas seminarium i Ecône. En av dem skrev senare en dagbok som vittnar både om en verklig närhet till och en sann tillgivenhet för Marcel Lefebvre. Dock blir författaren snabbt illa till mods av politikens allestädesnärvaro: ”De lovord som ströddes över Vichyregimen, generalerna Franco och Pinochet, över l’Ancien Régime, samt drömmarna om återinförande av monarkin, som blomstrade i de vardagliga samtalen, gjorde oss stumma av häpnad.”

Denna häpnad, som vi delar, därför att ”det vore skandalöst att införa våra preferenser eller tillfälliga förkärlek i evighetens dimension”, som en av författarna Patrick Chalmel skriver, går knappast över med tiden. Kristendomen är en åminnelsens religion, inte nostalgins. Låt de döda begrava sina döda. Den unge seminaristens vittnesmål ställer likaledes frågan, bekräftad av några vittnesmål från Lefebvres närmaste krets, om biskopens förhärdelse och tilltagande isolering i hjärtat av sin egen falang. Den unge mannen beskriver de successiva utrensningar, som grumlade hans seminarieår. ”Enhet uppnåddes, vill jag gärna tro, men omkring de hårdaste idéer”, och han minns ”dessa upphetsade entusiaster som inte kan ta ett steg utan att ha tidskriften Itinéraires under armen”. Kanske är det under dessa år som ärkebiskop Lefebvre vänder sig till Charles Maurras? Vare därmed hur som helst, man kan bara hoppas att integristmiljöerna förstår sig bättre på latin än på politik …

Översättning: Birgit Lindkvist
Markström

Författaren är historiker och har tillsammans med Bernard Sesboüé nyligen publicerat

boken De Mgr Lefebvre à Mgr Williamson. Anatomie d’un schisme.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Études septembernummer 2009.
Författaren är historiker och har tillsammans med Bernard Sesboüé nyligen publicerat
boken De Mgr Lefebvre à Mgr Williamson. Anatomie d’un schisme..