En gåtfull diktare – Nikolaj Gogol 200 år

För inte så länge sedan uppfördes dramat Revisorn på ett par av landets teaterscener. Dramat betraktas allmänt som en komedi med karikatyraktiga överdrifter. Författarens namn är Nikolaj Gogol, och i år är det 200 år sedan han föddes. Det kan därför vara anledning att uppmärksamma hans märkliga levnadsbana. Vem var Nikolaj Gogol, vars efternamn betyder ”knipa” eller ”vadarfågel”?

Han föddes år 1809 på en lantgård i guvernementet Poltava i Ukraina. Familjen var välbärgad, tillhörde lantadeln. Fadern hade en viss litterär begåvning och skrev bland annat lustiga teaterstycken på ukrainska och sades vara en stor humorist. Modern, en späd och överspänd kvinna, trodde på förebud och järtecken och väntade ständigt på nästa olycka som skulle drabba henne eller hennes omgivning. Hon dyrkade sin son och band honom till sig på ett sätt som nog inte var så nyttigt för vare sig henne eller sonen.

Vid tolv års ålder började Gogol på gymnasiet, ett internat där han tillbringade de närmaste sju åren av sitt liv under ständiga klagovisor i brev hem till modern. Han ansågs vara svärmisk, nervös och oberäknelig, och varken lärare eller kamrater förstod sig på honom. Han beskrivs också som slarvig, nyckfull och olydig. Bland kamraterna gjorde han dock viss lycka genom att härma lärarna. Han var duktig på mimik och visade vissa skådespelaranlag.

Fadern dog då Gogol var 16 år gammal. Efter avslutade gymnasiestudier kom Gogol år 1828 till S:t Petersburg. Han var en svärmisk och idealistisk yngling som hade ambitionen att ”ställa sina krafter i fosterlandets tjänst”. Sitt skrivande uppfattade han som ett diktarkall, som en tjänst åt folket.

Gogol vantrivdes enormt i det stela, kalla S:t Petersburg. Han kom från Ukraina, där varje by har sina legender, där fantasin flödar och människorna har ett sprudlande temperament. I S:t Petersburg hade dekabristupproret 1825 just kvävts av den nye tsaren Nikolaj I. Det rådde censur och sträng polisövervakning av universitet och litteratur, mutsystemet florerade och byråkratin var stenhård. Gogol blev helt bedövad av chocken. Dessutom var allt mycket dyrt och han var tvungen att en hel vinter klara den bistra kölden bara med en tunn sommaröverrock. Han fick anställning vid ett kansli men stod inte ut. Han försökte verka som skådespelare med klent resultat. En tid var han lärare vid ett flickinstitut, sedan lärare i historia vid universitetet. Resultatet var förödande. Han var visserligen väl bevandrad i historia, men han var blyg och hade svårt att bemästra sin stamning och studenterna drev med honom. I det läget började han på allvar att ta vara på sin litterära förmåga. Influerad som han var av tysk romantik gav han ut ett romantiskt poem på eget förlag. Kritiken gjorde fullständigt ner det, och Gogol sprang omkring till alla boklådor i S:t Petersburg och köpte tillbaka upplagan som han sedan brände. Han ville nu bara bort och företog en planlös utlandsresa.

Genombrott som författare

Efter hemkomsten fick han en ny blygsam anställning på ett kansli. Ukraina stod alltmer för hans inre syn som en oas av fantasi, berättarglädje och sprudlande livskraft. Samlingen Kvällar på en lantgård nära Dikanka, som kom ut 1831–1832, gjorde honom i ett slag berömd. År 1835 kom samlingen Mirgorod. Han skildrar natur och folkliv på ett levande och ofta humoristiskt sätt, men de flesta novellerna slutar ändå olyckligt. Man kan också notera att djävulen är en vanlig gestalt i ukrainska folksagor. Hos Gogol dyker han upp till en början som en lustig figur, nästan en bydåre, men efterhand blir han en allt farligare demonisk princip, som det inte finns något skydd mot, inte ens i kyrkan.

Tarras Bulba, 1835, är en historisk roman om kosackernas strider mot polackerna på 1600-talet. Men Gogol hade ju också ett stort teaterintresse, och år 1836 kom hans mest berömda pjäs, Revisorn, som ju fortfarande spelas. Dramat handlar om en skojare, som kommer till en liten stad. Alla tror att det är Revisorn från S:t Petersburg som kommit för att hålla räfst och rättarting. Personerna är snarast karikerade. De flesta är strebrar och mutkolvar, bara intresserade av egen vinning. Gogol skrev i en kommentar att han i pjäsen velat samla allt dåligt i Ryssland i en hög och skratta åt alltihop. Han ville åstadkomma ett andligt uppvaknande. Han ville med skrattets hjälp förvandla Ryssland. Pjäsen gjorde stor lycka, men det andliga uppvaknandet uteblev, liksom den moraliska debatt som Gogol hoppats på. I slutet av pjäsen kommer en gendarm in och förkunnar att den verklige Revisorn> har anlänt. Alla tystnar, alla blir rädda. Vem är han och vad skall nu ske? Gogol skrev i en kommentar att staden är vår andliga stad och han sitter i var och en av oss. ”Förfärlig är den revisor som väntar oss vid gravens port.” Revisorn är med andra ord symbol för människans samvete och för domaren som väntar vid livets slut, domaren Kristus vid Yttersta domen. Enligt Gogol är pjäsen inte bara en skildring av de mörka sidorna i dåtidens Ryssland utan en moralitet över människosjälens utvecklingsväg. Gogol var fascinerad av Yttersta domen. Samtida tyska mystiker hade profeterat att den ryske tsaren Alexander I var en ny Messias och att Yttersta domen och världens slut skulle inträffa år 1836. Halleys komet 1835 spädde på spekulationerna om världens undergång. Revisorn är alltså, enligt detta sätt att se, inte bara samhällskritik utan en apokalyptisk profetia.

Ingen hade förstått vad Gogol ville åstadkomma med sin pjäs. I full förtvivlan flydde han än en gång från Ryssland. Han bodde i Rom i fem år (1836–1841).

Kappan

Ett av Gogols mest kända litterära verk är novellen Kappan, publicerad 1842 men senare inordnad bland de så kallade Petersburgsnovellerna. Att skildra livet bland småfolket i storstäder var populärt bland realistiska författare i mitten av 1800-talet. Man kan tänka på exempelvis Dickens eller Balzac. Det var också på modet att beskriva en del personer med karikatyriska överdrifter, något som också frodades i tidningspressen med den franske tecknaren Daumier som mest känt namn.

Huvudpersonen i Kappan heter Akakij Akakijevitj. Blotta namnet låter löjligt, som en ankas kraxande. Han är en underordnad tjänsteman, oerhört flitig men utsatt för kollegernas sarkasmer, och han är mycket fattig. Han fryser förfärligt, eftersom hans tunna kappa dessutom är trasig. Skräddaren vägrar att ens försöka lappa den. Det går inte. Det måste sys en ny. Och Akakij Akakijevitj sparar och sparar – och till sist efter stora uppoffringar får han sin nya kappa. Beskrivningen av Akakij och kappan får nästan erotiska övertoner. Kappan blir som hans älskarinna. Han skrudar sig i detta varma plagg och kommer till ämbetsverket, blir gratulerad och inbjuden till namnsdagsfirande hos en kollega som bor i andra ändan av staden. På väg hem på natten efter festen blir han rånad på sin kappa. Polisen bryr sig inte om honom. Det är en svidande satir över byråkraterna som kör över den lilla människan. Och Akakij Akakijevitj får lunginflammation och avlider, lika ensam som han levat.

Petersburgsnovellerna i allmänhet och Kappan i synnerhet väckte enormt uppseende. Den ledande ryske litteraturkritikern Belinskij betraktade novellen som en social anklagelse, en tragisk berättelse om en hunsad och förnedrad fattig människa och hans liv, och såg Gogol som en av de främsta företrädarna för Den naturliga skolan, en litterär rörelse som ville realistiskt skildra vardagen och vardagliga människor och väcka debatt om sociala orättvisor. Dostojevskij yttrade de bevingade orden att ”vi alla diktare är framskakade ur Gogols kappa”.

Döda själar

År 1842 kom romanen Döda själar ut. Gogol hade tänkt den som första delen av en trilogi med mönster från Dantes Divina commedia. Denna första del skulle då motsvara Inferno. Han ville, skrev han, skapa en monumental bild av Ryssland med alla dess syndare och alla dess heliga. Men Gogol lyckades inte slutföra sitt verk. Han brände upp det som han fått färdigt av del 2, började om från början men brände upp den versionen också. Vad som finns kvar är bara fragment.

Trots att han redan var en känd författare hade han svårigheter med att få en förläggare till Döda själar. Censuren hade dessutom synpunkter på titeln och ansåg den närmast hädisk, eftersom själen är odödlig.

På ett plan är Döda själar snarast en pikareskroman med frodig berättarglädje och komiskt karikerade typer. Huvudpersonen Tjitjikov anländer till en liten stad och försöker göra intryck på societeten. Han säger sig vara i färd med att köpa stora jordagods. Men för att köpa jord måste man kunna bevisa att man har ett visst antal livegna bönder, vadan han ger sig ut på landet, besöker den ena herrgården efter den andra och försöker att för en billig penning köpa de livegna bönder som avlidit sedan förra registreringen men som alltså ännu inte avförts ur registren, ”döda själar” med andra ord. Läsaren konfronteras med ett antal olika realistiskt tecknade miljöer och med olika människotyper som exempelvis den ”överflödiga” människan Manilov, som bara planerar förändringar men som ingenting får gjort, den snåle ensamvargen Plusjkin eller den råbarkade Sobokjevitj, vars namn betyder ”hund”.

Gogols stil är full av ordlekar, talspråksaktiga vändningar och ett frodigt bildspråk som pekar framåt mot det tidiga 1900-talets experimenterande ryska litteratur. Liknelserna kan ibland, särskilt i Döda själar, växa ut till hela situationsbilder på ett sätt som kan erinra om de homeriska liknelserna. Men de här stildragen gör också att det är svårt att översätta hans texter och göra dem full rättvisa.

Hans bildspråk är, som jag redan nämnt, ofta målande. Genom att vid ett tillfälle likna människor vid flugor får han fram något om människans litenhet och futtighet. I Gogols värld blir människorna allt fulare; ålderdomen är hemsk och avskyvärd. De få kvinnor som förekommer är antingen en åldrig, snål häxliknande godsägarinna eller societetsdamer, som utan undantag framställs satiriskt. De unga flickor som förekommer blir bara porslinsdockor med gyllene lockar och rosiga kinder men utan liv.

Tjitjikov blir emellertid avslöjad och måste hals över huvud bege sig av från staden. Just vid avresan hindras han av ett begravningsfölje. Det är åklagaren som avlidit och som förs till graven. Här skall komma en ny guvernör och hålla räfst, precis som i Revisorn. Yttersta domen-motivet återkommer även här.

Romanen slutar med de berömda raderna, där Ryssland liknas vid en framstormande trojka: ”Ryssland, Ryssland, svara på min fråga, vart ilar du hän? Men du svarar inte! Bjällrorna klingar underbart, det dånar i rymden och skyarna sönderslits av stormen. Trojkan sveper förbi, medan andra folk och stater viker undan och lämnar vägen fri.”

Gogol förklarade att han ville skildra djävulen och det onda som småsinthet och trivialitet, inte i medeltidens romantiska dräkt. Han ville skildra en demaskerad djävul att skratta åt, fast ett förtvivlans skratt över att världen ser ut som den gör. Han ville inte skildra den aktiva ondskan utan tomhetens synd, vegeterandet, det meningslösa kringdrivandet, ledan. Han vill skildra hur människor förslösar sina liv på idel värdelösa ting. Han gör det med satirens hjälp. Inte för inte kallar han sin roman för ett ”poem” och den triviale och lögnaktige huvudpersonen för sin ”hjälte”.

De döda själarna är förstås inte bara eller ens i främsta rummet de döda livegna. Gogol skriver i ett brev att alla han möter bara är intresserade av pengar, av att äta och sova. Det är de som är de döda själarna. Men den döda själen kan också finnas inom var och en av oss, och på så sätt var romanen tänkt som en moralitet, en väckare av slumrande samveten. Så blev det nu inte.

Hans tanke var ju att del 1 skulle motsvara Dantes Inferno, men han lyckades inte fullfölja sin variant av Divina Commedia. I stället sjönk han allt djupare ner i depression. Alla människor han mötte på gatan var deformerade monster, och han tyckte att de allihop hade gristrynen. Han levde mer och mer i en grotesk mardröm. Kanske kan man säga att Gogol på sätt och vis pekar framåt mot Kafka och hans mardrömsvärld. Det gäller inte minst för den tidiga novellen Näsan. I S:t Petersburg den 23 mars sitter barberaren Ivan Jakolevitj (efternamnet har enligt författaren gått förlorat) och klyver sitt frukostbröd – och i brödet ligger en näsa! Samtidigt vaknar kollegieassessor Kovalev och finner att det är alldeles platt i ansiktet på det ställe där näsan skulle sitta. Den arme mannen ger sig ut på sta’n för att söka efter sin näsa och sätter till och med in en annons om den försvunna kroppsdelen, medan läsaren får klart för sig att näsan nu är skrudad i uniform och åker omkring i en elegant vagn. Mot slutet återställs ordningen och författaren skriver att han själv inte vet vad alltsammans skall betyda. Likheten med Kafkas Förvandlingen är ju påtaglig (Gregor Samsa som vaknar en morgon och finner sig vara förvandlad till en skalbagge).

Gogol kom att uppleva ondskan, Yttersta domen och rädslan för döden allt starkare. ”Vid balerna, bland frackarna och visitkorten erkänner ingen döden”, skrev han, men för honom själv var döden ständigt närvarande. Ondskan fanns inte bara utanför honom utan också och framför allt inne i honom själv. Han började uppleva sin själ som död, hade svårt att bedja, tyckte att hans själ var förtorkad. Han tänkte besöka Heliga landet men frågade sig om han inte skulle besudla de heliga platserna med sin närvaro. Han åkte dit i alla fall men erfor ingen andlig upplevelse. Nasaret var som en tråkig rysk lantortshåla. Han började se sig själv alltmer som den store syndaren.

I sin ungdom hade han snarast identifierat sig med en munk, en man med en helig mission. Han hade velat bekämpa ondskan genom att visa fram den i en skrattspegel med satirens hjälp. Det hade misslyckats. Nu försökte han i stället att predika bättring, och inte längre i skönlitterär form.

Den konservative Gogol

År 1847 gav han ut Valda avsnitt ur brevväxlingen med mina vänner. Han pläderar här för den medeltida feodala världsordningen. Tsaren blir Kristi avbild på jorden och en fader för sina undersåtar, liksom godsägaren är det för sina livegna bönder. Kärlek strömmar mot tsaren från alla undersåtar och från tsaren vidare mot Gud. Som en följd av detta synsätt försvarar Gogol den rådande samhällsordningen in i minsta detalj men kräver samtidigt att människorna skall vakna moraliskt. Enligt Gogol skulle människorna göra bättring, om de bara finge reda på konsekvenserna av sina syndfulla liv. (Man kan, om man så vill, jämföra med Platons optimistiska människosyn med tentakler in i upplysningstidens tro på förnuftet.)

Gogol ville skapa en monumental bild av Ryssland med alla dess syndare och alla dess heliga, och han drömde om att kyrkan skulle få en ledande roll i samhället. Han ställer Ryssland i kontrast mot Europa. Ryssland är grundat på andlighet, Europa på vetenskap, teknik och materialism. Han tror också på Det heliga Ryssland och framhäver Rysslands roll som världsfrälsare, en messiasroll. I ett brev skriver han:

”Varför är då varken Frankrike, eller England, eller Tyskland smittade av denna vilja och profeterar inte om sig själva, varför är det bara Ryssland som profeterar? Det är därför att Ryssland starkare än andra känner Guds hand över allt som händer där och känner hur ett annat rike närmar sig: därför blir klangen hos våra poeter biblisk.”

Gogol tycks mena att det finns en speciell eskatologisk känsla i Ryssland, en känsla som ger landet en särskild roll att predika och vittna om Kristus. Han menar också att de kristna i Ryssland upplever påsken mer glädjefylld än andra folk, och därför är det Rysslands uppgift att gå ut i världen med budskapet om Kristi uppståndelse. Utopin låg för Gogol inte i framtiden utan i det förflutna, i den ryska medeltiden. 1840-talet är för honom en period då ateismen är på modet och den ryska intelligentian är på väg bort från kristendomen.

Gogols bok möttes av en kritikerstorm med den radikale kritikern Belinskij i spetsen. Belinskij hade ju i översvallande ordalag berömt Kappan för dess realism och samhällskritik och sett Gogol som en banerförare för Den naturliga skolans författare. Hans besvikelse är enorm. Bland annat skriver han till Gogol: ”Det är inte en sann kristen lära utan en sjuklig rädsla för döden, djävulen och helvetet som strömmar från er bok.” Han skriver att Gogol endast känner Ryssland som konstnär men inte som tänkare och att han alltför länge betraktat Ryssland ”från det härliga fjärran”, det vill säga från utlandet. Han har därför inte upptäckt att Rysslands räddning ligger i framåtskridande på civilisationens, bildningens och humanitetens väg och inte i mysticism eller asketism. Det behövdes, enligt Belinskij, varken profeter eller böner. Varför har Gogol, författaren till Revisorn och Döda själar, sjungit det avskyvärda ryska prästerskapets lov? Vet han inte att det ryska prästerskapet föraktas av det ryska folket? Det är lögn, enligt Belinskij, att det ryska folket är det mest religiösa folket i världen. Om Gogol ser närmare efter skall han upptäcka att det ryska folket tvärtom till sin natur är djupt ateistiskt. Där finns mycket vidskepelse men inga spår av religiositet.

Inte bara de radikala grupperna var kritiska mot Gogols brev utan även många av de konservativa. Gogol såg den hårda kritiken som ett rättvist straff och fördömde sig själv. Tillsammans med sin biktfader kom han fram till att det bästa vore om han helt slutade att skriva (trots att författarskapet ju var hans enda levebröd). Han kunde nu inte längre se något vackert på jorden utan att samtidigt uppfatta ondskan i det: ”Om jag möter något vackert så sluter jag genast ögonen och försöker att inte titta på det. Jag känner gravlukten från det.”

Hans relation till kvinnor blev helt omöjlig. Antingen är kvinnan för honom ett oåtkomligt högre väsen, förkroppsligandet av hans romantiska världsbild, eller en demonisk princip. Han kände veritabel skräck inför allt som hade med skönhet, sensualism eller erotik att göra.

Det förefaller som om Gogol hela tiden spelar roller, till och med inför sig själv. Kanske sker det av rädsla för att de mörka och demoniska dragen annars skulle komma upp till ytan?

År 1848 kom han slutgiltigt hem från Rom. Han levde som hemlös hos vänner och bekanta. Alla hans ägodelar fick rum i en kappsäck. Under stora fastan 1852 vägrade han att äta, blev omsider tvångsmatad men avled av denna kur. Han späkte sig alltså bokstavligen till döds.

Slutord

Yttersta domen är Gogols allt överskuggande upplevelse av det kristna budskapet. Man kan dra trådarna tillbaka till inflytande från modern och hennes väntan på olyckor och katastrofer, men Yttersta domen är också ett viktigt motiv i den ryska andliga traditionen. Kristus, Allhärskaren, Pantokrator, avbildas i ikonostasen längst fram i en ortodox kyrka. Han omges av Gudsmodern och Johannes som med bönfallande gester riktar sig mot Herren. Där finns hopp om nåd. Men i vapenhuset eller på västväggen i kyrkan avbildas ofta syndarnas rättvisa öde på Yttersta domen med alla plågor.

Den eskatologiska känslan är fortfarande mycket stark i Ryssland. Man kan tänka på Tjernobyl 1986. Ordet betyder på ukrainska ”malört”, varpå associationerna givetvis kopplades till Uppenbarelsebokens ord: ”Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och vattenkällorna. Och stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert” (Upp 8:10–11).

Gogol hade i sin ungdom en förkärlek för det glada skämtet, och han bejakade livet och naturen. Kärleken till Rom var en kärlek till antiken och dess livsglädje. Rädslan för djävulen och Yttersta domen tog dock alltmer överhanden men övervanns kanske delvis mot slutet av hans liv, då han försökte rädda sig från ondskan genom att förneka världen. Författarskapet betraktade han hela tiden som en helig mission. När man läser hans biografi kan man få ett intryck av att han var en ytterst neurotisk person. Det är nog inte hela sanningen. Det som präglade hela hans liv var känslan av ansvar: att väcka, profetera och förändra världen.

Litteratur

Bodin, Per-Arne: Ryssland. Idéer och identiteter, Artos 1999.

Bodin, Per-Arne: Historien & Evigheten. Essäer om Ryssland, Norma 2005.

Nabokov, Vladimir: Nikolaj Gogol, 1971, svensk översättning Natur och Kultur 1997, pocket 2001.