Gud och evolutionen – en ny lösning

Jag skulle vilja undersöka det som jag menar är de tre största problemen för den kristna teismen efter darwinismens uppträdande på scenen. De uppfattas som så allvarliga att många till och med tänker sig darwinismen som motbevis mot den kristna tron. Problemen fanns förvisso redan före upptäckten av evolutionen. I själva verket hör de till det klassiska arvet i kristen filosofiskt orienterad teologi och apologetik. De har hållit kristna tänkare sysselsatta åtminstone sedan 200-talet. Men evolutionsteorin har ändå skärpt frågeställningen på vissa områden så till den grad att jag hävdar att de kristna idag inte kan undgå att ta itu med dem.

Efter en diskussion av problemställningen ämnar jag förklara varför jag menar att de flesta (mer välbekanta) försöken att komma tillrätta med evolutionen och den gudomliga försynen är otillfredsställande. Därefter kommer jag att belysa de specifika lärdomar och nyanseringar som ett forskningsprojekt, där jag ingår (Evolution and the Theology of Cooperation), kan bidra med i frågan. Jag skulle vilja hävda inte bara att vi kan komma med ett övertygande svar på problemen för den kristna teismen utan också att vi kan framföra en distinkt ny modell utifrån vår nyförvärvade förståelse av ”samverkan” som evolutionärt fenomen.

Jag vill genast markera att jag förutsätter en klassisk förståelse av den kristne Guden – det vill säga, en Gud som är själva Varat, skapare och upprätthållare av allt som finns, evig (i betydelsen utanför tiden och allestädes närvarande), allvetande, allsmäktig, allälskande, ja källa till all fullkomlighet. En lösning på det problem som vi möter sedan Darwin är att ge upp ett eller flera av dessa klassiska attribut hos Gud. Tills vidare kommer jag inte att satsa på den lösningen. Även om man inte kan utesluta den a priori, misstänker jag att den är följden av ett misslyckande att tänka igenom alla logiska implikationer av den gudomliga tidlösheten. En av bristerna i många tidigare försök att redogöra för dessa problem har varit att på ett konstlat sätt extrapolera debatterna utifrån den klassiska kristna teismens trinitariska och inkarnatoriska dimensioner. Med andra ord att tyst förutsätta att det är deismen, snarare än den kristna teismen, som är ifrågasatt i försöken att konstruera en relation mellan ”Gud” och den skapade processen. Jag vill försöka undvika det misstaget och i stället antyda några av de teman som begreppet ’samverkan’ kan bidra med.

Förhållandet mellan en god Gud och evolutionen

Vilka är alltså de tre problem som möter när vi försöker se en sammanhängande relation mellan en god Gudom, som sörjer för oss, och skapelsen, som befinner sig i en utvecklingsprocess? 1. Hur ska vi förstå förhållandet mellan Guds försyn och skapelsen innan människan dök upp på scenen? 2. Hur kan Guds försyn relateras till människans frihet och kreativitet? Samt 3. Det ondas problem: varför uppvisar det som sker på dessa två områden så mycket destruktivitet, lidande eller rent av ondska, om Gud nu är allsmäktig, allvetande och den fullkomliga välviljan?

I vilken mening skärper evolutionsteorin dessa problem? De var trots allt föremål för tämligen sofistikerade utredningar redan i den klassiska grekiska filosofin och i den tidiga kristna tanken. Senare förfinades debatten i den medeltida högskolastikens mångförgrenade teologiska diskussioner. Dock tycks den nutida darwinska evolutionsteorin a) fokusera den evolutionära mutationens och selektionens godtycklighet och slumpmässighet och därmed problematisera tanken att Gud styrde också utvecklingen före den mänskliga civilisationen; och b) ytterligare ifrågasätta hur gudomlig försyn går ihop med mänsklig frihet under det kulturella evolutionsstadiet.

Genetiken har på sistone kompletterat den ursprungliga darwinska visionen med deterministiska och reduktionistiska tilllägg till evolutionsteorin. ”Friheten” verkar numera vara föga mer än krympmånen i en förut given tvångströja, enligt Daniel Dennett. Paradoxalt nog framställs friheten dock som något som kan tänjas till en autonom ”vilja till makt”, ägnad just att utmana och avskaffa en gudomlig bakomliggande verkan. Om Gud nu tycks vara upphov och upprätthållare av ett destruktivt oöverskådligt kaos av både förkulturella och kulturella evolutionsprocesser, varför är hon då så inkompetent och/eller sadistisk att hon inte kan ingripa och avstyra sådana tragiska felutvecklingar av den stora planen? Om Gud faktiskt förmår ingripa, varför utövar han inte den förmågan?

Ett fullständigt och detaljerat svar på denna gåta går inte att lämna här. Några intuitioner kan ändå bli till hjälp att röja väg för en preliminär lösning i breda penseldrag. I varje enskilt problem finns en övergripande missuppfattning som måste undvikas. Samtidigt kan frågorna berikas och färgas på ett avgörande sätt av de kristna lärorna om Treenigheten och inkarnationen.

Gud tävlar inte med evolutionen

För det första måste man (när det gäller utvecklingen före civilisationen) undvika tanken att ”Gud” tävlar med evolutionsprocessen som en jättelik spelare i spelet om den naturliga selektionen. Har man en gång frigjort sig från den falska förutsättningen blir ”Gud” inte längre en avgud, konstruerad som en problematisk ingripande aktör (eller misslyckad aktör) enligt samma tidsplan som själva processen. Gud är tvärtom det-förutan-vilket-ingen-evolution-kan-äga-rum. Gud är den som utanför tidsdimensionen omgärdar och upprätthåller hela den skenbart godtyckliga och slumpmässiga processen, och, med Augustinus ord, samtidigt är mer intimt närvarande i dess inre förlopp än den själv.

Gud är i sig både ”inom” och ”utom” processen. Uttryckt i trinitariska termer: Gud den helige Ande är den eviga inbjudan, lockelsen riktad till skapelsen att återvända till sin källa i Fadern, dock aldrig utan de fulla – och plågsamma – implikationer som det innebär att vara inkarnerad Son. Har man bara insett möjligheten att förstå att utvecklingen före det kulturella stadiet i evolutionen inte var styrd av nödvändigheter, så slipper man förklara att de evolutionära processerna nödvändigtvis var ”deistiskt” distanserade från Gud – något som mycken ”dialog” mellan naturvetenskap och religion har ägnat sig åt på senare år. Tvärtom: jag vill lansera tanken att Gud är ”kenotiskt” ingjuten i varje kausal fog av den kreativa processen, inte i form av en gudomlig förlust eller sorti, utan som ett slösande utgjutande, som dock alls inte påverkar eller stör dess skenbara ”slumpmässighet”.

Hur kan man föreställa sig detta? För det första kan detta ske därför att Guds providentiella ingrepp i den evolutionära processen inte, enligt detta synsätt, innebär en mirakulös, utifrån kommande addition utan den grundläggande hemlighet som upprätthåller den skapade ordningen i tingen. För det andra kan det ske därför att vi vet med allt större precision genom spelteorins matematiska kalkyl att evolutionära processer faktiskt äger rum inom ramen för vissa givna mönster. Också epistemologiskt kan vi därför identifiera processer som uppvisar en anmärkningsvärd evolutionär regelmässighet. Ontologiskt är det ingen orimlighet att anta existensen av en transcendent (och immanent) gudomlig försyn, men märk väl, en försyn som, i inkarnationens anda, verkar i det fördolda.

Men nu invänder skeptikern: hur kan evolutionär kontingens – och äkta mänsklig frihet – vara logiskt kompatibel med en gudomlig ledning i det fördolda? Den intuitiva lösning man här vill föreslå är det som Peter Geach en gång har kallat schackmästarmodellen. Tanken är följande: Gud är som en schackmästare som spelar mot en åttaårig nybörjare. Spelet följer sina regler och givna mönster. Fast det finns massor av olika drag som åttaåringen kan göra, kan schackmästaren framgångsrikt bemöta vartenda ett – de är alla redan välbekanta för honom. Vi behöver inte tveka om vem som vinner. Analogin med Gud och den evolutionära processen, och den mänskliga friheten, kräver förstås att man tänjer likheten en aning. För det första har Gud skapat själva spelet. Dessutom vet Gud, tidlöst, vad som kommer att ske i varje möjligt scenario, beroende på vilka drag som görs. Men det finns en avgörande skillnad här mellan att Gud vet vad som kommer att ske och att Gud direkt orsakar det som sker. I den här modellen äger de kontingenta variablerna och valen rum på den sekundära kausalitetens nivå (låt vara omslutna, upprätthållna och därmed primärt orsakade av Gud).

Vi kan tillämpa samma modell på problemet gudomlig försyn och mänsklig civilisationsutveckling, inklusive evolutionen av äkta (icke-determinerad) mänsklig frihet. Den modernistiska fara som lurar här är aningen annorlunda, fast nära besläktad med faran i det första problemet (alltså att man antar att Gud är en, låt vara ”stor”, komponent bland flera andra i det timliga universumet). Problemet här är vanföreställningen att Gud gör människans autonomi inskränkt av det gudomliga handlandet (som om det vore en tävling), snarare än att man tänker äkta mänsklig frihet som den alldeles precisa underkastelsen under Guds nåd, vilja och handlande. Med andra ord: än en gång måste vi tänka trinitariskt och inkarnatoriskt, inte deistiskt, om Gud. Vi kan se Kristi dödsångest i Getsemane, eller hans accepterande av Guds vilja på korset, som hallstämpel och mönster i den mogna mänskliga friheten, inte som dess tillintetgörelse. När vi lärt oss att se mänsklig frihet i dess högsta och bästa form som en frihet-för-Gud, snarare än en frihet-gentemot-Gud, bortfaller mycket av kraften i det andra problemet. Dock inte så att lidande och synd inte skulle finnas kvar – vilket leder över till det tredje problemet.

Döden och den evolutionära utrotningen

Också här finns det ett lurande missförstånd att undanröja: fördomen att döendet, eller för den delen evolutionär ”utrotning”, är det värsta som kan hända någon eller något. Än en gång vill jag protestera mot ett missförstånd. Poängen här får inte förstås så, att man rättfärdigar ett lidande som kan undvikas eller uppmuntrar offermentalitet och övergrepp. Däremot kan man tolka denna tanke kristologiskt, så att man framhäver att den djupaste ångesten, förlusten och det till synes meningslösa slöseriet i Guds skapelse kan överbryggas av Andens proklamation av uppståndelsehoppet – detta utifrån perspektivet av Guds tidlöshet och Sonens dödsångest och ”bortkastade” död. Onskan är i detta perspektiv inte blott en frånvaro av det goda. Döden är preludiet till uppståndelsen. Ja, den risk Gud tar genom den mänskliga friheten är just risken att människan tar sin falska ”autonomi” i anspråk genom grymhet och destruktivitet. Men den risken är också den enda risk utifrån vilken de förnämsta (och inkarnatoriska!) formerna för delaktighet i Gud kan förverkligas.

Här vill jag stryka under min djupa oenighet med vissa former av ”meliorism” från det sena 1800-talet som florerade i liberala teologier, när man just hade upptäckt altruismens fenomen och oförsiktigt drog växlar på den. Samverkan som evolutionär utveckling innebär ingen lättköpt moralisk optimism. Samverkan kan ytterst leda till något oerhört gott eller något mycket ont, när den utspelas på det mänskliga planet. Medlemmarna av SS samverkade på ett excellent sätt.

Gud invervenerar ständigt

Det är med andra ord inte Gud som har intervenerat i historiens evolutionära processer för att rätta till slumpens och frihetens missöden. I en mening ”intervenerar” ju Gud hela tiden, om vi därmed menar att Gud oavlåtligen uppehåller oss, älskar oss fram till existens, som utgjuter sitt eget Själv i varje gömd spricka och led i den skapande processen och därmed inbjuder människans vilja att följa lockelsen från Anden till ett allt djupare engagemang i inkarnationens konsekvenser, i skapelsens ”födslovåndor” (Romarbrevet 8), i riktning mot återlösningen. Kort sagt, Gud intervenerar alltid. Det är bara det att vi mycket sällan märker det, när slöjan någon gång blir så tunn att vi för ett ögonblick samtidigt kan se Guds vilja i försynen och människans ”samverkan”. Så kan vi kanske tänka oss Kristi uppståndelse, som vi kallar ett under, därför att den ur ett ”naturligt” och naturvetenskapligt perspektiv inte hade kunnat förutses utan var slumpartad. Men från ett robust teologiskt perspektiv kan den vara fullkomligt naturenlig, summan av hela den trinitariska evolutionsprocessen och därmed dess hemliga nyckel.

Intelligent design och vetenskaplig ateism– sällsynt inadekvata modeller

Dessa tankar som jag har skisserat i korthet kan belysa varför en speciell typ av lösningar, som under den senaste tiden populariserats i nyhetsmedierna som svar på evolution/Gud-debatten, framstår som sällsynt inadekvata. Till att börja med drar den dogmatiska ”vetenskapliga” ateismen konstant slutsatser bortom evolutionens egna empiriska data och kan inte lämna någon övertygande bevisning till stöd för sin egen pessimistiska reduktionism. Den faller således för sitt eget metodologiska svärd. Intelligent design, eller ID, dess direkta motsats, tenderar att förutsätta en Gud som bara tillfälligtvis gitter ingripa i skeendet. Även om detta vore en acceptabel teori utifrån deismens utgångspunkter, så visar sig denna ”lösning” djupt problematisk och sårbar också rent vetenskapligt.

Problemen med ingen konflikt-modellen

Den tredje lösningen, som vi kan kalla ”ingen konflikt” (och som företräds av så mycket förnämlig katolsk teologi) medför sina speciella problem. Eftersom vår egen uppfattning kommer närmast denna tredje ståndpunkt (bland de tre som förekommer i populärframställningar), så är det mödan värt att klargöra bristerna i en viss typ av ingen konflikt-position (som jag kallar ”den lates ingen konflikt-ståndpunkt”). Därefter ska jag försöka påvisa hur man kan komma tillrätta med dessa problem genom att uppmärksamma data som talar för samverkanshypotesen.

lata företrädare för ingen konflikt-positionen, hävdar jag, hotar att undergräva sin egen intellektuella trovärdighet på åtminstone tre överlappande områden. För det första genom att skapa vattentäta skott mellan naturvetenskap och teologi. Därigenom blottar de sig för Pierre-Simon Laplaces uppenbara naturvetenskapliga invändning: ”Jag har inget bruk för denna hypotes.” Gud blir med andra ord på förhand så eliminerad från varje eventuell framtida bevisning att hon blir osynliggjord och med andra ord onödig på rent ”vetenskapliga” grunder. För det andra tenderar dessa skrankor att skärpa den typ av kantstött separation mellan kyrka och stat som, åtminstone i Nordamerika, förvisar religiöst engagemang till avdelningen smakfrågor i stället för det offentliga torget, där man förhandlar rationellt (jfr attacken nyligen från sekulära professorer mot Reason and Religion-ståndpunkten, representerad av Harvarduniversitets core curriculum). För det tredje (och analogt) inbjuder lättingens ingen-tävlan-position implicit till misstanken att religiös tro är irrationell, eller blott en personlig känslosak, snarare än någonting man kan redogöra och plädera för, låt vara inom ett område som också omfattar det meningsfulla mysteriet.

Evolutionens tredje fundamentalprincip – naturlig samverkan

Kort sagt får man hålla ingen konflikt-ståndpunkten räkning för att den helt riktigt insisterar på att Gud och evolutionen inte befinner sig så att säga i samma division, vare sig tidsmässigt eller substantiellt. Men nu måste vi undersöka hur upptäckten av ”naturlig samverkan” – detta som Martin Nowak kallar evolutionens tredje fundamentalprincip, vid sidan av mutation och naturligt urval – kan modifiera eller nyansera ingen konflikt-ståndpunkten.

Vilken skillnad gör samverkansprincipen? Här ska jag inskränka mig till två grundläggande fakta. Dessa två fakta möjliggör en kniptångsrörelse, såtillvida att de både utifrån ett naturvetenskapligt och ett teologiskt perspektiv tecknar ett med nödvändighet dialektiskt mönster i relationen mellan två förståelser av världens processer: evolutionen och försynen.

Jag tänker mig således en modell där naturvetenskap och teologi blir vetenskaper som ömsesidigt inspirerar och håller efter varandra. Anar jag rätt är evolutionens samverkanstendenser tecken på en ”naturlig” praeparatio i selektionsprocesserna hän mot en potentiellt högre nivå av helgonlik mänsklig självuppoffring (som endast kan förstås som ett svar på nåden). ”Trons öga” urskiljer å sin sida samverkansfenomenen som hänvisningar just till effekterna av Treenighetens och inkarnationens processer. Vi har med andra ord här en manifestation av en bromodell, med brohuvudena i den evolutionära biologin och i den filosofiska teologin, där naturvetenskapen erkänner sin förklaringskraft och dess begränsningar, medan teologin och metafysiken tillsammans strävar efter att komplettera den vision som den evolutionära samverkan tycks peka fram emot.

På den naturvetenskapliga sidan innebär samverkansfenomenet, som tycks vara en lika tydligt verksam motor i evolutionen som Darwins berömda mutation och selektion, erbjuda en beaktansvärd nyansering av det sceneri som blev den tidiga darwinismens arv: nature red in tooth and claw. Inte så att det blir mindre lidande och ”slöseri” i denna evolutionsmodell. Men vad som faktiskt kan påvisas är en allestädes närvarande tendens mot individualism och isolering. Först spelteorin har gett oss förutsättningar att förklara den på ett begripligt sätt. De farhågor som ofta uttrycks i Vatikanen, att darwinismen på något sätt uppmuntrar till aggressiv tävlingsmentalitet och individualism, måste alltså revideras väsentligt. Under alla omständigheter, och redan innan man tillskriver detta fenomen en religiös innebörd, favoriserar evolutionen samverkan, kostsam självuppoffring, ja till och med förlåtelse, vid avgörande brytpunkter. Den favoriserar i det långa loppet mänsklig etisk sensibilitet (enligt Marc Hauser). Den utlöser (redan på de högre däggdjurens nivå) tendenser till empati, till att beskydda andra närstående till priset av egen fara. Under alla omständigheter är detta alltså en grogrund för högre, medvetna former av etiskt handlande, även om sådana dygder (i sina komplexa former av mänsklig avsiktlighet och valfrihet) skiljer sig väsentligt från för-humana varianter av samverkan och alltså inte, enligt min mening, kan hänföras reduktivt till ett område där det är möjligt att göra matematiska förutsägelser.

från filosofisk och teologisk sida kan å andra sidan dessa samma fenomen bli en möjlighet till en ny form av ett moraliskt/teleologiskt argument för Guds existens (enligt Alexander Pruss). Inte så att ett sådant argument någonsin skulle kunna växa till ”bevis” i deduktiv mening, men däremot bli ett inslag i en kumulativ argumentation för sannolikheten av en inkarnatorisk Gud, en Gud som inifrån världens inre låter sig involveras i empati, risk och lidande. I denna mening blir inte bara ingen konflikt-ståndpunkten väsenligt modifierad och berikad. Dessutom måste båda sidorna om skiljelinjen märkbart revidera sin förståelse av sin ömsesidiga relation. Den agnostiske och ateistiske evolutionsbiologen kommer att fortsätta att ifrågasätta (eller kanske aktivt motsätta sig) nödvändigheten av sådan metafysisk spekulation om existensen av en gudomlig försyn. Men skillnaden gentemot en äldre uppfattning av de två disciplinernas relation skulle kunna förklara att det åtminstone finns en teoretisk kapacitet att överbrygga (inte sammansmälta!) de två diskurserna, genom att diskutera varierande typer av evidens och vad de potentiellt kan äga för innebörd.

På den teologiska sidan blev i så fall den stora fördelen att denna utveckling skulle tala för en inneboende och omedelbar relevans i dogmerna om inkarnationen och Treenigheten, snarare än för en maskerat deistisk Gud, en figur som i så hög grad har dominerat debatten mellan naturvetenskap och tro alltsedan upplysningen – till stort men för andlig utveckling och konstruktivt nytänkande.

Översättning: Anders Piltz

Artikeln var ursprungligen publicerad i Harvard Divinity Bulletin Vol. 35 No. 2 & 3.

Sarah Coakley (f. 1951) är Norris-Hulse Professor of Divinity vid universitetet i Cambridge, hon var tidigare professor vid Harvard Divinity School, och är hedersdoktor vid Lunds universitet. Hon är också verksam som präst inom Anglikanska kyrkan.

Ordförklaringar:

Samverkan (eng. cooperation) innebär i evolutionsbiologin en strategi som medför stora kostnader på det genetiska eller kulturella planet.

Inkarnatorisk: som har att göra med att Gud enligt kristen tro har blivit människa (inkarnerats) i människan Jesus från Nasaret och därmed delat mänskliga villkor.

Trinitarisk: som har att göra med den kristna läran om Gud som ett enda väsen i tre personer, att Fadern sänder Sonen och Anden och därigenom på ett nytt sätt blir ”inneboende” i sin skapelse.

Kenotisk: om Kristus som utblottade sig, gjorde sig fattig och värnlös (Fil 2:7).

Providentiell: som uttrycker Guds försyn, den övergripande och förutseende omsorgen om skapelsens processer.

Kontingens: egenskapen att vara icke-nödvändig, tillfällig, slumpmässig.

Epistemologi: teorin om hur man inhämtar och strukturerar kunskap.

Spelteori: matematisk analys om den fördelaktigaste strategin att hantera konkurrens eller konflikt mellan två parter.

Ontologi: läran om det som (faktiskt) existerar.

Sekundär kausalitet: teorin att Gud verkar i världen genom ”naturliga” orsaker, utan en serie ”extraordinära” ingripanden.

Meliorism: tanken att all utveckling sker till det bättre.

Praeparatio: anspelning på den fornkristna tanken att den grekiska filosofin jämnade vägen för evangeliet (praeparatio evangelica).

Deism: tanken att en personlig Gud skapat världen utan att längre ingripa i dess gång.

Teism: tanken att det finns en personlig Gud som skapat världen utan att kunna uppfattas med sinnena men som inspirerar människor till tro.

Augustinus ord: i Bekännelser 1,3,6,11 kallas Gud intimior intimo meo, ”mer intim än mitt eget innersta”.

Vilja till makt: anspelning på Nietzsches teori om drivkraften bakom mänskligt handlande.
>
nature red in tooth and claw: citat ur Tennysons Canto 56, publicerad femton år före Darwins Arternas uppkomst (som utkom 1859), åberopat både av förespråkare och motståndare till utvecklingsläran:

Who trusted God was love indeed

And love Creation’s final law,

Tho’ Nature, red in tooth and claw,

With raving shriek’d against his creed.

”Som förtröstade på att Gud var den sanna kärleken och att kärleken var skapelsens yttersta lag, fast Naturen, med blodröd tand och klo, upphävde ett ursinnesvrål mot hans tro.”