Orealistiska frågor inför valet

Snart är det val till Sveriges riksdag, landsting och kommuner. Vem skall jag rösta på? Det parti som har de bästa ekonomerna? Det parti eller den politiker som ser till att jag får mer i min privata plånbok? Det är säkert många som funderar i sådana banor, och varför inte, särskilt om man har det knapert?

Men nog skulle vi bli lite missnöjda med oss själva om vi kom på oss att vi tänkte så. Nog bör det finnas mer principiella frågor att ta ställning till, även om politikerna och partierna inte precis gör det lätt för oss att fundera i fler banor än dem som har med ekonomin att göra. Ekonomins primat förstärks av att den svenska politiska diskursen är så påtagligt mittencentrerad, inte minst av valtaktiska skäl och alla hårda ord till trots. Men detta är inte bara av ondo – vem vill beklaga att den politiska polariseringen inte är mer dramatisk i detta land? En ”tråkig” politik har sina fördelar: mindre av hårda motsättningar, färre rivna broar, och inte minst frånvaron av våldsamma konflikter. Vi har vant oss i Norden vid att det skall vara så, men självklart är det ju inte. Det har många kristna som kommer från konfliktdrabbade länder fått uppleva.

Men en relativ och ofta ytlig samsyn räcker inte. Som kristna har vi flera prioriteringar som bör påverka våra politiska beslut och som sträcker sig längre. Och även om vi inte vill höra förmaningar från kyrkans representanter om att rösta på ett eller annat sätt, är det vår egen skyldighet att som kristna ställa mer principiella frågor till politiken och att fatta beslut utifrån de svar vi får – eller inte får. Att som kristen ha politiska synpunkter där den egna trosövertygelsen spelar roll, har också att göra med att vi inte är fragmentariska varelser som både i hjärta och i huvud har olika fack för olika livsområden. Låt oss därför ställa frågor, och då inte rena plånboksfrågor, som exempelvis dessa:

Var är de modiga politikerna? De som inte bara stryker medhårs utan i ärlighetens namn är beredda att säga mindre populära sanningar och ställa besvärliga krav? Opportunism är ingen kristlig dygd. Vill vi ha opportunister som våra representanter? Och än mer: vill vi inte ha politiker som tänker längre än en mandatperiod och är beredda att förhålla sig därefter? Politik handlar om makt, men det är inte säkert att den som vill behålla eller få makt agerar med tanke på landets och folkets bästa. Den som vill ha makt, prioriterar ofta sådant som tjänar just detta syfte, vilket knappast är ett gott skäl att få våra röster!

Dygderna, ja – är det något för politiken, de så kallade kardinalsdygderna: att vara klok, alltså visa gott omdöme, att vara generös och rättvis, att vara tapper, det vill säga ha mod inför motgångar och stå på sig för den egna övertygelsens skull, och att visa måttfullhet? Politiker är som folk är mest, men de vi röstar på skall ju ändå besluta om för oss alla centrala ting. Kan vi då inte kräva att de har vissa grundläggande egenskaper, mer än att de tar hänsyn till nyttoaspekter, vår nytta och deras?

Det kan inte bara vara egennyttan som får stå i centrum. Det går relativt bra för Sverige, det är åtminstone somliga politikers budskap inför valet. För det mesta får vi annars inte veta att det gått bra förrän det börjar gå dåligt. Men visst finns det också mycket elände både här och runt omkring oss! Behövs det inte mer av ärlighet här? Att någon säger: eftersom vi inte har det så dåligt, låt oss tänka lite längre både i tid och i geografiskt avstånd. Att vi har uppnått mycket, och att andra ligger långt efter!

Visst vill vi att politikerna verkar för att full sysselsättning råder, visst förväntar vi oss att den gemensamma välfärden inte monteras ner, särskilt med tanke på barnen, de äldre, de utanförstående. Och samtidigt vill vi alla ha en god levnadsstandard som också bygger på att det finns billiga varor, som vi kan konsumera. Men vår billiga konsumtion bygger i mycket på exploatering på annat håll: en förstörd natur, oskäligt avlönad arbetskraft, utnyttjande av minderåriga, orättvisa kontrakt, ja rent av våldsutövning mot den lokala befolkningen i områden med rika naturtillgångar. Vill vi ge en politiker en chans som pekar på dessa samband och kräver konsekvenser som även skulle beröra oss, i våra privata liv? Skulle det till exempel diskvalificera en politiker från att få ett riksdagsmandat om hon/han sade: vi får avstå från vissa förmåner och vi bör betala bättre, för andras skull, för andra i världen som har det ojämförligt sämre? Är sådana synpunkter goda mått att användas i samband med val?

Hur värderar vi viljan och förmågan till internationellt samarbete, i Europa och i världen? Hur självklart är det att svensk intressepolitik skall styra samarbetsviljan, mer än de gemensamma behoven, även om det kostar? Men det finns också ett samarbete som kan ha sina avigsidor. Hur vill vi att politiker och partier hanterar tendensen att Europa och dess nationer sluter sig inom sig själva, bygger murar mot omvärlden, eller mindre dramatiskt: är ogenerösa i förhållande till ”de främmande”, de som kommer in och behöver en plats att vistas på? Vill vi låta främlingsfientligheten tränga ut gästfriheten? Är det, på sin höjd, bara de användbara som får komma in?

För att fortsätta med något mer inhemskt. Det finns enligt katolsk uppfattning något som kallas subsidiaritetsprincipen: beslut skall kunna fattas och fullföljas på lägst möjliga ändamålsenliga nivå, från familjen och uppåt, men med stöd från ’hög¬re nivåer’ om så behövs. Detta låter mycket abstrakt och har väl inte heller riktigt trängt igenom svensk myndighetsutövning, även om Europeiska unionen har gjort principen till sin och även om Folkrörelsesverige kan betraktas som uttryck för just samma sätt att tänka. Men tar vi det mindre allmänt: trots principen om en generell välfärd och samhällets övergripande ansvar är det mycket i dagens Sverige som bygger på frivillighetsorganisationers och enskildas insatser. Och så skall det vara. Men subsidiaritetsprincipens andra ben, nämligen stödet för dessa insatser, hur förhåller det sig med det? Hur ser partierna på att stärka även det?

Det finns en folklig misstänksamhet mot extrem rikedom eller högaktande, ja tillbedjan av materiellt ägande, en misstänksamhet som har sina rötter även i kristen etik. I förlängningen inställer sig frågan om prioriteringar. Vad är det som stör oss med bonusar och enskilda personers stora vinster? Det finns miljoner invånare i detta land som gör sitt bästa på sin arbetsplats utan att få extra belöningar. Men i delar av finansvärlden och på vissa chefsnivåer kan man tydligen inte göra ett bra arbete utan ordentlig och ständigt ökande påfyllning av det egna kontot. Och om man avstår, så gör man det med hänsyn till ”opinionen”, inte för att det är moraliskt tvivelaktigt. Vill vi att politiken sätter ner foten även i detta avseende, men då utifrån en principiell inställning?

Problemet handlar till sist ändå inte bara om detta relativa fåtal personer i ledande ställning. Det handlar om vad vi uppfattar som rättvist. ”Lika för alla” eller ”efter förtjänst” – ingen av dessa principer går att utan avbräck genomföra i praktiken. Men det handlar om rimlighet, och var politiker och partier står när det gäller att avväga mellan dessa alternativ.

Och så finns de mycket svåra frågorna om livets okränkbarhet, inte minst om hur mänskligt liv definieras bort som just mänskligt för instrumentella syften. Delvis handlar det också om prioriteringar: den vuxnes egenintresse mot intresset hos det ofödda livet som inte kan föra sin talan. Vilken vikt vill vi ge detta när vi ställer våra frågor till politiker? Vill vi låta ändamålet helga medlen?

På liknande sätt måste vi ställa frågor om villkoren för freden: fred, säkerhet och mänskliga rättigheter kan hamna i konflikt med varandra, åtminstone på kort sikt. Vilka moraliska dilemman orkar vi bära, och vad väger tyngst? Hur långt vill vi att en kristen pacifism drivs? Och vilka ställningstaganden förväntar vi oss när det gäller handeln med vapen – eller över huvud taget produktion av stridsmedel, inte bara ’omänskliga’ sådana? Inga enkla frågor till våra politiker!

Sist men inte minst: ingen kan undgå miljöfrågornas betydelse där vi som kristna också har ett uppdrag och skyldigheter som en del av Guds skapelse, en skapelse som vi i viss utsträckning förfogar över. Även här behöver vi svar från politiker, partier – och oss själva.

De heltäckande ideologiernas tid är förbi, och så är även de politiska utopiernas, åtminstone för tillfället. Utopier som blir till politik – och kristendomen har ibland också framställts som en världslig utopi – har i regel medfört stor olycka för människorna på jorden. I dag ställer väljarna många olikartade frågor som inte alla får plats under samma hatt. Svaren vägs på olika sätt och får olika tyngd, när de läggs i avgörandets vågskål. Men som kristna har vi väl ändå en grundsyn som bör göra sig gällande?

Summan av allt detta är inte att det finns recept för vilka röstsedlar kristna bör välja eller vilka namn de skall kryssa, men det är värt att påminna om att valet inte bara handlar om näraliggande och pragmatiskt motiverade beslut utan även om mer grundläggande frågor. Det är inte så enkelt att vi kan direkt applicera de tio budorden, Bergspredikan eller Första Korintierbrevets 13:e kapitel på våra politiska beslut, men de skall inte heller glömmas bort!