Är Gud nationell?

Sextiofem år har förflutit sedan nationalismens slutliga katastrof. Ja, så skulle man önska att man kunde uppfatta krigsslutet 1945. Men dessvärre dröjde det inte länge innan chauvinismen, övertygelsen om den egna nationens överlägsenhet, åter visade sitt fula tryne. I stället för nation – eller ännu värre ”ras” – används numera ordet ”nationell kultur” som exkluderande begrepp. Just nu bevittnar vi hur nationalismens farsot återigen sprider sig, trots alla internationella samarbetsformer som har etablerats under efterkrigstiden.

Det är värt att påminna om att det var just kristna politiker i ekumeniskt samförstånd – vid sidan om och ofta i samarbete med arbetarrörelsens internationalister – som i det västliga Europa under och efter andra världskriget försökte motverka nationalismen. Men ingenting varar på jorden. Trots det europeiska samarbete som dessa politiker verkade för, trots att internationalism som politiskt ideal lever kvar på sina håll, och trots kyrkornas världsvida kontaktnät, möter vi åter en nationalism som i stället för samarbete främjar inskränkthet och konflikter. Dessvärre spelar även några företrädare för olika religioner en viss roll i detta, inklusive en del katoliker.

Böjelsen att exkludera och/eller likrikta drabbar inte minst människor med annan religiös identitet än majoritetens. Vi får allt oftare rapporter om övergrepp mot religiösa minoriteter, som enligt majoritetsfundamentalister av olika slag beskrivs som ”icke-traditionella religiösa kulter” och som utmålas som ett hot mot nationens sammanhållning. Hinduistiska extremister i Indien attackerar kyrkor och moskéer, och i många islamska stater måste andra religiösa grupper uttrycka sin tro i det fördolda.

Dessvärre förekommer även på sina håll inom den katolska kyrkan, som ju gör anspråk på att vara global och att inte begränsas av nationella gränser eller tillhörigheter, denna sammanblandning mellan nation och religion. Man kan dra sig till minnes mellankrigstidens klerikalfascistiska regimer i exempelvis Österrike, Ungern och Slovakien. Eller Francospanien, där regimen och kyrkan ingick en ohelig allians som varade långt in i efterkrigstiden, något som delar av den katolska kyrkan i Spanien än i dag har svårt att distansera sig från. I Kroatien med 85 procent katoliker i sin befolkning lever minnen kvar av andra världskrigets dödliga konflikt mellan kroater och (främst ortodoxa) serber. Här finns mycket att bearbeta inom den katolska kyrkan, inklusive ett tydligare avståndstagande från samröret med den nationalistiska Ustasja-regimen (1941–1945) som gjorde sig skyldig till ’etnisk rensning’.

Men visst kan den katolska kyrkan – liksom andra kyrkor – också spela en positiv roll som ”nationell kraft” som stärker det civila samhället. Polen under kommunisttiden är ett starkt exempel. Men även där finns nu extrema rörelser som vill blanda ihop nationell identitet med en superkonservativ religiös hållning som vänder sig mot ”främmande” influenser, till exempel från EU. Denna riktning, tydligast synlig kring Radio Maryja, tycks dock förlora alltmer i inflytande. Från Ungern har det också rapporterats om katolska sympatier för nationalistiska strömningar, vilket har föranlett de katolska biskoparna att varna för rasism, antisemitism och högerextremism och inte minst att kritisera förföljelsen av romerna. Men det finns flera länder i Europa där ”nationella kulturdrag” åberopas när man vänder sig mot ”främmande” religiösa inslag. Minaretstriden i Schweiz är ett exempel.

Sverige då? I dag är de olika religiösa grupperna i stort sett lika inför lagen. Tidigare antikatolska drag i motståndet mot Europeiska gemenskapen, som EU en gång hette, är numera glömda (minns någon längre de ”fyra k” som påstods dominera EG: ”kapitalism, klerikalism eller katolicism, konservatism, karteller”?). Men, liksom i Polen, där en ”katolsk identitet” lyfts fram i samband med nationella händelser som till exempel minneshögtiderna efter presidentens död genom flygolyckan i april 2010, håller sig Sverige fortfarande med en ”protestantisk identitet”. Det betraktas som självklart – och är konstitutionellt garanterat – att statsöverhuvudet tillhör ”majoritetskyrkan”, vilket leder till statskyrkoliknande manifestationer till exempel i samband med ett visst bröllop. ”Majoritetskyrkans” anspråk kan också förleda till proselytisk verksamhet, när till exempel kristna flyktingfamiljer från Mellanöstern som hamnar i mindre svenska orter, av traktens ”svenska” präst hänvisas till den egna församlingen, utan att bli upplysta om att det finns andra kristna (t ex katolska) församlingar, låt vara med kyrkolokaler belägna på större geografiskt avstånd.

Sådant kan verka relativt oskyldigt. Men en blick på Sverigedemokraternas hemsida visar att gränserna snabbt kan bli suddiga: ”Målet med Sverigedemokraternas kyrkopolitik är att återskapa fädernas kyrka.” Svenska kyrkan skall ”utgöra en fast punkt i en alltmer ytlig och osäker värld”. Bakom den positiva retoriken döljs anspråk på identitet och insinuerad nationell religiös enhet. Eller, som en av Sverigedemokraternas kandidater i kyrkovalet 2009 skriver: Svenska kyrkan är ”en del av det svenska historiska och kulturella arvet”, hennes status måste bevaras. En annan lägger till: ”Vi måste göra allt för att aggressiva och kvinnoförtryckande religioner som islam, som är helt främmande för vår kultur, inte blir erkända som jämlika till vår egen kristendom.” [min kursivering]. Här handlar det tydligt om svenskt identitetsskapande genom att andra exkluderas.

Religion som identitetsskapare för nationen kan bli en farlig brygd. Historiska erfarenheter borde förskräcka. Det gäller därför att vara varsam med orden. I sin recension av Jessica Hausners film Miraklet i Lourdes hänvisade Dagens Nyheters recensent (3 april 2010, s. 14) till Svenska kyrkans förra biskop i Stockholm, Caroline Krooks reaktion. Hon hade sett filmen och ”menar att den gudssyn som framkom i Miraklet i Lourdes är långt ifrån den svenska”. Man behöver – även som katolik – inte vara entusiastisk med tanke på mirakelberättelserna från Lourdes och andra platser, men: en svensk gudssyn? Till skillnad från en fransk, en italiensk eller …? Religiös nationalism light? Förhoppningsvis uttryckte sig biskopen i verkligheten inte på det klumpiga sättet. Men lättheten med vilka sådana formuleringar slinker in i dagstidningstexter visar hur religiös och nationell identitet fortfarande kan ligga nära varandra, även i Sverige. De kristna kyrkorna bör göra allt för att motverka att nationalism och chauvinism kan växa till sig med religionen som identitetskapande täckmantel.