Miljön och våra värden

Klimatmötet i Köpenhamn i december 2009 framstod som en stor besvikelse för många. Ett halvår senare kan man konstatera att den bedömningen fortfarande håller. Förhoppningarna infriades inte om att mötet skulle resultera i ett bindande avtal, där världens länder gemensamt förpliktade sig att kraftigt minska utsläppen av växthusgaser och så bromsa upp en hotande klimatkris. Mötet slutade med en mer allmänt hållen avsiktsdeklaration. För att få perspektiv på Köpenhamnsmötets oförmåga att nå konkreta resultat kan man jämföra med den serie av möten och överläggningar som hölls med anledning av finanskrisen hösten 2008.

Då, vid finanskrisen, var läget akut. Betydande finansiella institut hade gått i konkurs och fler var på fallrepet. Det som i dag var ett värdepapper kunde i morgon bli värdelöst. Osäkerheten hotade att lamslå all kreditgivning, också internationellt, vilket skulle kunna leda till en världsvid ekonomisk kris. Alltså gällde det för ansvariga politiker att handla snabbt och beslutsamt. Men för att åtgärderna skulle få verklig effekt var det nödvändigt med en internationell samordning. Världens stora ekonomier var så beroende av varandra att alla måste dra åt samma håll och agera samfällt för att åtgärderna skulle ge resultat.

Även om nya orosmoln sedan dess har tornat upp sig vid den ekonomiska horisonten, får man intrycket av att kriser inom finanssektorn möts med en beslutsamhet som tycks svår att uppbringa inför krisen på miljöområdet. Visst kan man säga att betingelserna skiljer sig avsevärt åt. Vid Köpenhamnsmötet fanns ”alla” på plats, medan finanskrisen hanterades av en relativt liten krets av politiker och finansexperter. Men hänvisningen till det breda folkliga engagemanget i miljöfrågorna kan inte rimligtvis användas som en ursäkt i sammanhanget. Så frågan kvarstår; varför tycks det internationella samarbetet fungera någorlunda effektivt på ekonomins område, medan det framstår som betydligt trögare på klimatområdet?

Det finns naturligtvis många kompletterande svar på den frågan, men jag skall här bara ta upp en aspekt – det är dock en som kan visa sig vara avgörande för våra möjligheter att hantera framtida, storskaliga problem kring jordens miljö.

Vi lever sedan generationer i en civilisation som är byggd på tillväxt. Stabilitet är knappast ett honnörsord, utom möjligen i sammansättningar som ”stabil tillväxt” av till exempel konsumtion eller produktion. De problem som en stabil tillväxt för med sig har under människans tidigare historia varit av lokal natur. Om den plats där en folkgrupp levde blev alltför utsugen och fattig, fanns ännu utrymme på annat håll. Men så är det inte längre. Jorden är redan överutnyttjad och det börjar bli riktigt trångt. Problemen med tillväxt har blivit globala. För att skatta storleken av en människas behov av naturen har forskare definierat begreppet ”ekologiskt fotavtryck”. Tankegången bakom det begreppet är mycket enkel.

En människa, liksom varje levande varelse, befinner sig ständigt i utbyte med sin omgivning. Hon förbrukar det andra producerar och producerar själv ett avfall, som andra förbrukar. För att relationen mellan en människa och hennes omgivning ska vara uthållig över tiden krävs en balans mellan produktion och förbrukning. Vi kan uthålligt bruka jorden och bärga skördar så länge vi brukar den på ett sådant sätt att dess bördighet inte minskar. Men vi kan inte uthålligt producera avfall i snabbare takt än vad jordens ekosystem kan ta hand om, bryta ner och leda in i kretslopp. Om vi likväl försöker kommer avfallet att ackumuleras, till exempel som förhöjda halter av växthusgaser i atmosfären eller i växande berg av elektroniksopor.

Dessa enkla principer kan göras mer precisa. Det går att skatta hur stor areal männi¬skor behöver för att leva i en uthållig relation med sin omgivning, en areal som uthålligt levererar det en människa förbrukar och som tar hand om det avfall hon producerar, givet en viss livsstil med en viss teknik. Det är dessa arealer som kallas ekologiska fotavtryck.

När man med hjälp av tillgänglig statistik skattat hur storleken på dessa avtryck förändrats under de senaste 40 åren, har man funnit att vi mot slutet av 1980-talet passerade en gräns. Fram till dess var den sammanlagda ytan av mänsklighetens fotavtryck mindre än vår planets ekologiska kapacitet; därefter har jorden blivit för liten för oss. År 2005 skulle vi ha behövt ungefär 1,4 jordklot för att stå i en uthållig relation till vår omgivning. I dag fattas det oss bortåt ett halvt jordklot. Det är en brist som bara kan justeras i ena riktningen.

Om man löser ut dessa globala genomsnitt, finner man två dominerande faktorer bakom förändringen. Den första gäller befolkningstillväxten. Sedan början av 1960-talet har jordens befolkning mer än fördubblats, från tre till sju miljarder människor. Den andra faktorn gäller det faktum att vi i den rika världen tar för oss alltmer. Våra ekologiska fotavtryck har nära nog fördubblats under de senaste 50 åren, från uppskattade 3,6 år 1961 till 6,4 år 2005 beräknat som globala ytenheter per person. Under motsvarande period har en människas ekologiska fotavtryck i den fattiga världen minskat från 1,3 till 1,0.

Naturligtvis ska man inte haka upp sig vid de exakta värdena på dessa skattningar. De beräkningsmetoder som använts kan alltid diskuteras och justeras, men man får inte blunda för det som de indikerar: storskaliga, faktiska förändringar i relationen mellan människan och hennes omgivning.

För att bromsa upp den ekologiska obalansen krävs motåtgärder. Det finns tre faktorer att spela med: att dämpa befolkningstillväxten, att göra tekniken mer miljöanpassad och att få människor i den rika världen att sänka sina anspråk på tillväxt. Mycket tyder på att befolkningstillväxten avtar när människor uppnår ekonomisk bastrygghet. Och det är få som motsätter sig tanken på en mer miljöanpassad teknik. Den avgörande haken är den tredje punkten. Den verkar vara politiskt ogenomförbar. Och när förhandlare under klimatmötet i Köpenhamn ställdes inför förslag om nedskärningar av koldioxidutsläpp, som kanske skulle kunna äventyra den ekonomiska tillväxten, ja, då var frågan i det närmaste politiskt död.

Det gick snabbt att få till stånd en effektiv, internationell samverkan för att lindra finanskrisen. Berörda parter hade ett gemensamt överordnat mål: att säkra fortsatt tillväxt. Men om vi nu befinner oss i en period där de ekologiska fotavtrycken från den rika världen har vuxit sig alltför stora för den här planeten, då är det dags att på allvar börja ifrågasätta om tillväxt även fortsättningsvis skall vara ett överordnat mål för oss i den rika världen. Här behövs alldeles uppenbart draghjälp av individer och rörelser som kan visa oss att konsumtion inte är det enda som gör livet värt att leva. Eller har vi inte längre några andra värden att leva för?