Porträtt från Landskrona

I Odysseens elfte sång berättas om hur Odysseus manar fram de dödas själar, däribland sin egen moder och siaren Tiresias. När gudinnan Kirke ger honom anvisningar för detta inskärper hon, att blodiga offer måste föregå – utan blod kommer de döda inte fram.

Om det är så, då finns det mycket blod bakom Jesper Svenbros senaste diktsamling. Släktskapets blod finns där definitivt, ty hela boken handlar om poetens fader, präst i Landskrona, död 1952. Men säkert har dessa dikter också kostat författaren mycken möda och eftertanke. De är en del av det stora projekt som i dikten ”Klangbild” (samlingen Blått, 1994) formuleras klart: ”Hur skall minnet åter bli helt”_ Här har vi en av de grundläggande antinomiema i Svenbros diktning, den mellan förfluten och nuvarande tid (se Signum nr 3/1996).

Den tematiska enheten, avgränsningen i tid och rum (Landskrona 1939–1945) ger denna samling mycket av dess styrka. Av den kryssning mellan antiken, dagens Sydeuropa, Skåne och Lappland som utmärkt mycket av de tidigare samlingarna, finns här endast litet (dikten ”Sluttningen” är en geografisk digression till fjällen).

Också i ett annat hänseende skiljer sig Pastorn min far påtagligt från den svit som inleddes med Samisk Apollon (1993). Den apolliniske ljusdiktaren som låter sina dikter bada i sol och färger lämnar här plats för en poetisk värld präglad av mörker och grått. Det är naturligtvis en följd av att kriget hela tiden bildar bakgrunden, men också uppgiftens svårighet och den bakomliggande tragiken: pastor Svenbro drunknade i sjön Immeln, endast 43 år gammal. Jesper Svenbro skulle dock inte vara sig själv om inte ljuset åtminstone momentant bryter fram, så i slutdiktens sista rader: ”Vårsolen tvekar/i diset på Sturegatan./Segerjublet har brutit löst/däruppe i himmelen.”

”Segerjublet” – det är jublet i himlen enligt Uppenbarelseboken över Babylons fall. Hela denna diktsamling är ett grandiost försök att i minnet levandegöra den studiecirkel över Bibelns sista bok som pastor Svenbro höll i sin församling under krigsåren. Som exeget grips man av beundran inför frimodigheten i detta: någon svårare bibelbok finns knappast. Å andra sidan: när skulle Uppenbarelseboken vara aktuell om inte just under ett världskrig?

Märkligt nog associeras den döde fadern med ord från Uppenbarelseboken de båda första gånger han nämns i Svenbros diktning i samlingen Samisk Apollon. I den nu utkomna samlingen söker han tillsammans med sin studiecirkel förstå den gåtfulla boken. Poeten har bland sin fars efterlämnade papper funnit manuset till bibelstudiet. Där fastslås som en inledande tolkningsprincip att boken handlar om sin egen tid, det är inte en bok med vars hjälp vi kan se in i framtiden. Det är en sund princip för all bibeltolkning, men det är fängslande att se hur cirkelledaren allteftersom tiden går måste frångå denna princip. Bibelbokens aktualitet tvingar sig på. I små, försiktiga formuleringar associeras till tidshändelserna: Johannes satt i koncentrationsläger på Patmos, de första kristna förföljdes som judarna i Europa, m.m. Samtidshistorien blir skrämmande aktuell i Landskrona, så nära det ockuperade Danmark.

Beundransvärd är den källkritiska ambition som poeten arbetar med. Han söker etablera en kronologi och tvingas undersöka poststämplar, läsa årgångar av församlingsbladet. Helt lyckas det inte, men i stort sett kan bibelstudiet följas genom krigsåren. Så blir denna diktsamling inte enbart ett sonligt herdaminne, den blir även något av en församlingshistorik.

Dikterna är i allmänhet kortare än tidigare. Den episka bredden har koncentrerats, men därigenom blivit än mer effektfull. Metaforerna är få och träffande. Det blod som offrats för att frammana det förflutna har inte varit förgäves. Men liksom Odyseus skuggor vek undan varje försök till beröring och närmare kontakt, är det även så här. Något porträtt i helfigur blir det inte – källorna räcker inte, avståndet är för stort, men det är vackert att ha kommit så långt.

”Landskrona är för mig ett metafysiskt tillstånd” har författaren någon gång sagt. Det besannas i denna diktsamling, som lägger ännu en sten till en poetisk byggnad av hög dignitet. Det måste glädja en annan prästson och grecist som tidigt förlorade sin fader, Esaias Tegnér, att Jesper Svenbro i maj 2001 tilldelades det ansedda Tegnérpriset. Många utmärkelser har kommit Svenbro till del tidigare, men säkert gläder honom en som så tydligt associerar till både Lund och poesin. Som Tegner en gång skrev: ”Över mycket gott ändå välver Lundagård sin krona.”