av MAGDALENA DAHLBORG
Arbetet med att främja och möjliggöra kristen enhet är inte ett valbart extra utan har med kyrkans innersta väsen och förkunnelsens trovärdighet att göra. I varje stift är biskopen ytterst ansvarig för denna grundläggande inriktning i kyrkans liv. Till stöd, uppmuntran och instruktion för biskoparna har Dikasteriet för främjandet av de kristnas enhet publicerat handboken Biskopen och kristen enhet. Ett ekumeniskt vademecum, som ska ge såväl vissa teologiska referensramar som, framför allt, praktiska tips för biskopens ordnande av stiftets engagemang. Handboken är nu översatt till välflytande svenska av Daniel Braw för Veritas förlag, och kommer därmed väl till pass lagom till det ekumeniska märkesåret 2025. Vi minns då konciliet i Nicaea år 325, liksom det för den breda ekumeniken viktiga mötet i Stockholm 1925. Det är även jubileum för såväl Andra Vatikankonciliet som omfamningen mellan öst och väst, representerade av påven Paulus VI och den ekumeniske patriarken Athenagoras I, då den ömsesidiga exkommunikationen lyftes år 1965. Därtill firar den katolska kyrkan jubelår, och det är även ett år då påskfiranden enligt olika kalendrar sammanfaller.
Med tanke på den låga biskopsfrekvensen i det katolska Sverige, kunde man tycka att en översättning av handboken är lite överdrivet, särskilt som vår biskop är mycket språkkunnig och därtill redan starkt engagerad i den nationella ekumeniken. Handboken innehåller dock en hel del som är användbart för såväl ekumeniskt involverade katoliker som troende i andra kristna gemenskaper. Många av de praktiska tipsen är användbara även på församlingsnivå.
Boken har två delar. Den första delen handlar om ekumeniken sådan den uttrycks i stiftets strukturer. Dit hör sådant som ekumenisk handläggare och ekumeniskt råd eller nämnd, utbildning av präster och lekfolk, samt råd för katolska mediekanaler och webbsidor (liksom för vars och ens beteende i sociala medier). Den andra delen beskriver i stället olika aspekter av relationerna med andra kristna, i form av olika typer av dialog liksom konkreta pastorala problem. Dessutom finns en avdelning där dikasteriet beskriver de viktigare internationella relationerna, bilateralt med enskilda traditioner och multilateralt med ekumeniska organisationer.
Förordet till den svenska utgåvan är skrivet av kardinal Anders Arborelius, som sedan 2017 varit medlem i Dikasteriet för främjandet av de kristnas enhet och är en tung röst i svenska ekumeniska sammanhang. Han är i förordet i högform, såväl vitsig som uppfordrande och generös med egna tankar och erfarenheter.
I synnerhet den första delen av dokumentet vilar främst på tre centrala dokument för den ekumeniska verksamheten: dekretet Unitatis redintegratio (Catholica 1967), direktoriet På väg mot kristen enhet (Katolska bokförlaget 1993) och encyklikan Ut unum sint (Katolska bokförlaget 1997). Det är en brist, i en tid då Andra Vatikankonciliets kontinuitet med tidigare tradition och med kyrkans oföränderliga lära emellanåt ifrågasätts i synnerhet med avseende på den ekumeniska vändningen, att handboken förutom enskilda bibelreferenser saknar hänvisningar till dokument från tiden före Andra Vatikankonciliet. Även om handboken främst är praktiskt inriktad, hade historisk förankring och kanske också viss ecklesiologisk orientering kunnat göra det lättare även för de biskopar som i dag prioriterar ner ekumeniken, eller fokuserar debatt mer än dialog. För att Andra Vatikankonciliet ska kunna implementeras fullt ut, behöver den här typen av dokument visa hur de uttryck och praktiker som förordas är i enlighet med vad kyrkan i alla tider undervisat.
Handboken är alltså inte menad som teologisk fördjupning utan snarare en handfast hjälp i den konkreta verksamheten. Som sådan fyller den en funktion inte endast för biskopen utan även för församlingspräster, engagerat lekfolk och även ordnar och kommuniteter. Den är kort och lättläst, väl förankrad i den ekumeniska utvecklingen efter Andra Vatikankonciliet, och har tagit vara på ekumeniska erfarenheter från olika lokalkyrkor, även om mitt intryck är att den är något västvärldscentrerad.
Ekumenik berör var och en av oss, kanske i synnerhet i länder som Sverige där katolikerna är i minoritet och dagligen interagerar med människor av andra konfessioner. Sedan katolska kyrkans återetablering i Sverige har blandäktenskapen varit legio, liksom föreningsverksamhet där olika konfessioner möts, stöts och blöts. De allra flesta av oss har därför att reflektera över hur vi bemöter medtroende i andra kristna samfund, hur väl vi förklarar den katolska tron och hur var och en av oss kan hjälpa de döptas gemenskap till större enhet. I andra stift är utmaningarna och mötesplatserna andra, liksom majoritetsförhållanden och politisk situation. Därför ligger ansvaret tungt på biskopen att läsa av den lokala situationen. ”Det åligger alltid stifts-/eparkialbiskopen att göra en bedömning av vilka utmaningar och möjligheter som finns i hans sammanhang, och att urskilja hur de katolska principerna för ekumenik ska tillämpas i hans stift/eparki”, står det i handbokens inledning, och det är väl värt att påminna om i en tid då vi alla via nätet har möjlighet att välja och vraka bland världens biskopar och riskerar att glömma att den lokala situationen spelar roll. För såväl biskopens bedömningar som den lokala katolska gemenskapens tillämpning av dessa blir Biskopen och kristen enhet en praktisk och konkret hjälp.
Biskopen och kristen enhet. Ett ekumeniskt vademecum. Dikasteriet för främjandet av de kristnas enhet. Översättning Daniel Braw. Veritas 2023, 112 s.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 2/2024, s. 4–5.