Predikan med åhöraren i centrum

Ur ett medeltida kristet perspektiv utgjordes människans liv i varje stund av en påtaglig kamp, då hon ställdes inför större och mindre val om hur hon skulle leva sitt liv. Att slentrianmässigt säga att det rörde sig om att välja mellan gott och ont – som måhända för tankarna till dagens populärkultur – vore att banalisera det hela och ge det ett nästan abstrakt uttryck. Enligt den medeltida föreställningsvärlden stod i stället människan mitt i stridens hetta i en konkret och verklig kamp mellan Gud Fader och Kristus å den ena sidan och djävulen å den andra. Objektet för denna kamp var just människans själ och hur hon under jordelivet skulle lyckas nå frälsningen och det himmelska skådandet. På dödsbädden ställdes allt detta på sin spets. I bildframställningar kan vi se en människa ligga på sitt yttersta. Den döende som i en sådan bild har ångrat och bekänt sina synder får möjlighet att ta emot vägkost i form av kommunionen, meddelas sista smörjelsen och få ett ljus i sina händer. Då svänger änglar rökelsekar och jublar över vissheten om själens räddning, medan smådjävlar, som inser sitt nederlag i kampen om själen, gömmer sig under sjuksängen.

I den nyutkomna doktorsavhandlingen Med öga för publiken undersöker historikern Eva-Marie Letzter vid Stockholms universitet på vilket sätt den heliga Birgitta och svenska predikanter under 1300- och 1400-talet förmedlade moralisk fostran till sina läsare och åhörare för att söka leda dem till frälsning. Syftet med avhandlingen är att undersöka hur heliga Birgitta och predikanterna gick till väga i denna fostringsprocess och hur de anpassade form och innehåll utifrån sina tilltänkta mottagare.

Materialet som Letzter studerar är dels heliga Birgittas uppenbarelser, dels svenska predikanters predikningar, skrivna på latin eller fornsvenska. Troligen är det prästvigda ordensbröder som har skrivit de anonyma predikningarna för att hållas i gudstjänster för allmänheten – självklart predikade de i dessa sammanhang på svenska. Kanske har predikningarna även fungerat som instruktion och inspiration för vanliga sockenpräster i deras predikosituationer på lokalplanet. I dessa texter har Letzter valt att inrikta sig på förekomsten av så kallade exempla, exempelberättelser, det vill säga kortare historiska verklighetsskildringar eller allegoriska berättelser, vars uppgift var att fungera som uppbyggelse och moralisk fostran, med frälsningen som yttersta mål. Exempelberättelsernas funktion var att förtydliga och förstärka budskapet, att förankra det med hjälp av konkreta platser, personer/rollinnehavare och deras verksamheter och levnadsförhållanden.

I sin avhandling poängterar Letzter hur det på olika sätt framgår att texternas avsändare har reflekterat över sina olika adressater. Den heliga Birgitta vände sig främst till den europeiska makteliten, medan predikanterna riktade sig till en bredare svensk åhörargrupp. Liksom goda retoriker har gjort i alla tider valde även dessa form och innehåll utifrån mottagarna av budskapet – eller ”publiken” som Letzter vill kalla den, vilket väl snarast anknyter till terminologi inom forskning i media och kommunikation, men uppfattas främmande i relation till predikans plats i liturgin och gudstjänstsituationen. Till exempel väljer heliga Birgitta, med tanke på sin målgrupp, i större utsträckning exempelberättelser om riddare, aristokrater och andra av högreståndstillhörighet, medan predikanterna inkluderar berättelser som det breda folklagret i högre grad kunde relatera till.

Genom att använda en identifikationsteori visar Letzter att hennes olika författare har gjort dessa strategiska val för att underlätta mottagarens förmåga att leva sig in i exempelberättelsernas rollinnehavare och deras livssituation och förehavanden. Huvudrollsfigurerna framstår ofta som hjältar. Både Birgitta och predikanterna lyfter fram helgonets hjälteideal, medan Birgitta även betonar kungens/härskarens och riddarens hjälteideal i sina valda berättelser.

En annan skillnad som Letzter finner i sin jämförande läsning är att Birgittas texter förmedlar ett berättarperspektiv som vänder sig inåt, då det primärt rör huvudrollsinnehavarnas inre reflektion över sin relation till dygder och laster. Detta kontrasteras av predikanternas berättarperspektiv som domineras av en yttre riktning uttryckt genom huvudpersonernas konkreta verksamhet i relation till föredömliga respektive syndiga ageranden.

Letzter lyfter därmed fram heliga Birgitta och predikanterna som skickliga och medvetna författare som med välvalda innehållsliga, språkliga och retoriska grepp mötte sina läsare och lyssnare, något som avhandlingsförfattaren kallar för ”den fostrande praktikens publikanpassning”.

Letzter betonar också betydelsen av att se den exempellitteratur som dessa svenska författare använt i ett internationellt sammanhang. Innehållsligt återspeglar berättelserna genom platsnamn en internationell geografi. Därtill visar berättelserna på ett gemensamt fostrande innehåll som genom heliga Birgittas uppenbarelser importerades till Sverige och därefter gick på export ut i Europa igen. Genom predikanterna översattes exempelberättelserna till svenska och blev på så sätt en del av den svenska litteraturen.

Som bilagor har Letzter för forskare och andra intresserade gjort värdefulla uppställningar av 150 exempelberättelser i heliga Birgittas uppenbarelser och 157 i predikningarna och vilken lärdom som de olika texterna har velat förmedla.

Eva-Marie Letzter har skrivit en intressant bok och fört fronten framåt avseende birgittinsk forskning och forskning om svensk medeltida predikan. Det är ofta en svår utmaning att genomföra en komparativ studie som denna, eftersom det är lätt att hamna i det ena eller andra diket; antingen det som alltför mycket framhåller skillnader mellan studieobjekten eller, kanske ännu oftare, överbetonar likheterna dem emellan. Letzter lyckas dock hålla balansen.

Stina Fallberg Sundmark är docent i kyrkovetenskap och utbildningsledare vid Uppsala universitet.